Swedish Butterfly Monitoring Scheme, annual report for 2011

This is the second annual report for the Swedish Butterfly Monitoring Scheme, a national monitoring programme coordinated by Lund University for the Swedish Environmental Protection Agency since 2010. The programme is a partnership between the Entomological Society of Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency, Lund University, the Swedish University of Agricultural Sciences and the Swedish County Administration Boards. The monitoring scheme is volunteer-based and runs from April 15th to September 15th annually. Sites are visited 3-7 times per season and are surveyed using a standardized, common methodology. Two different recording methods are used in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme. One is the point site counts which cover an area with a 25 m radius for 15 min per visit. The other method is fixed-route Pollard walk transects, typically 1-3 km in length. These two methods enable the monitoring scheme to assess yearly changes both in the number of butterflies seen and in species composition. The second year’s monitoring has produced butterfly data from 98 fixed-route walks and 173 point sites, representing a 66% increase in the number of transects and a 60% increase in the number of point sites. The sites and walks are located across the whole country, from Falsterbo in the South to Luleå in the North. In 2011, 203 volunteer recorders participated in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme and have counted 54 700 butterflies of 92 different species. The number of volunteers has increased with 72% and the coverage of the Swedish fauna has increased by 11%. One biannual species seen in 2010, the Baltic Grayling, was not recorded in 2011. On average, 14.5 species have been observed at the point sites while 21.1 have been observed along transects. In this report, observations from 2011 of each species are shown as total counts, distribution maps, and flight period histograms. The most numerous species in 2011 was the Ringlet, followed by the Meadow Brown and the Small Tortoiseshell. Trends between 2010 and 2011 have been analysed in terms of deviations from expected numbers of individuals. Additionally, because of the high number of sites monitored already in 2010-2011, it has been possible to analyse population trends for 12 grassland butterflies using the analytical tool TRIM, thereby contributing to the 2012 European Butterfly Indicator for Grassland species

Swedish Butterfly Monitoring Scheme, annual report for 2010

This is the first annual report for the Swedish Butterfly Monitoring Scheme, a new national monitoring programme coordinated by Lund University for the Swedish Environmental Protection Agency. The programme was initiated in 2010, and is a partnership between the Entomological Society of Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency, Lund University, the Swedish University of Agricultural Sciences and the Swedish County Administration Boards. The monitoring scheme is volunteer-based and runs from April 15th to September 15th annually. Sites are visited 3-7 times per season and are surveyed using a standardized, common methodology. Two different recording methods are used in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme. One is the point site counts which cover an area with a 25 m radius for 15 min per visit. The other method is fixed-route Pollard walk transects, typically 1-3 km in length. These two methods enable the monitoring scheme to assess yearly changes both in the number of butterflies seen and in species composition. The first year’s monitoring has produced butterfly data from 59 fixed-route walks and 108 point sites, and the number of locations was almost six times more than expected. The sites and walks are located across the whole country, from Malmö in the South to Luleå in the North. In 2010, 117 volunteer recorders have joined the Swedish Butterfly Monitoring Scheme and have counted nearly 30 000 butterflies of 83 different species. On average, 12.3 species have been observed at the point sites while 20.3 have been observed along transects. In this report, observations from 2010 of each species are shown as total counts, distribution maps, and flight period histograms. The most numerous species in 2010 was the Ringlet. As yearly observation data accumulate, butterfly population trends will be analysed, both nationally within the Swedish Butterfly Monitoring Scheme and internationally within the network Butterfly Conservation Europe

Svensk Dagfjärilsövervakning, årsrapport för 2020

Detta är den elfte årsrapporten från Svensk Dagfjärilsövervakning, ett nationellt miljöövervakningsprogram som koordineras av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket sedan 2010. Svensk Dagfjärilsövervakning är ett samarbete mellan Sveriges Entomologiska Förening, Naturvårdsverket, Lunds universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna. Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar. Räkningen sker med en gemensam, systematisk metodik och fördelas på 3–7 inventeringstillfällen under säsongen. Det finns två olika sätt att övervaka, dels punktlokaler som är områden med 25 m radie som bevakas i 15 min per besök, dels slingor som är 0,5–3 km långa rutter som man inventerar i lugn promenadtakt. Genom att övervakningen upprepas inom säsongen och över flera år är det möjligt att skatta hur fjärilsfaunan förändras i antal och artsammansättning. Det elfte årets övervakning har resulterat i rapporter från 255 slingor och 251 punktlokaler. Slingorna och punkterna är spridda över hela landet, från Beddingestrand i söder till Kätkesuando i norr. Antalet rapportörer under 2020 har varit 310 och Svensk Dagfjärilsövervakning har räknat in 67 306 fjärilar av 103 arter vilket är för tredje året i rad det högsta artantalet sedan övervakningen startade. I medeltal har det setts 11,1 arter per punktlokal och 14,2 arter per slinga. För varje funnen fjärilsart redovisar rapporten 2020 års observationer som ett totalantal, en utbredningskarta och figur över de veckor då arten påträffats. Talrikaste arterna 2020 var i tur och ordning citronfjäril, slåttergräsfjäril och luktgräsfjäril. Trender i antal mellan 2010 och 2020 har skattats med hjälp av analysverktyget TRIM för 88 dagfjärils- och bastardsvärmararter. Av dessa minskade 24 arter jämfört med 2010, 21 arter ökade, 8 arter var stabila, medan övriga arter varierade så pass mycket att trenderna är osäkra. Sammanvägda index, så kallade miljöindikatorer har räknats fram för 1) de tolv arter som ingår i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar, 2) de tjugo vanligaste fjärilsarterna, 3) fjärilar i jordbruksmiljöer, samt 4) fjärilar i skogsmarker. Miljöindikatorn för de 20 vanligaste dagfjärilarna ökar måttligt och signifikant under perioden 2010–2020. Miljöindikatorn för skogsfjärilar är stabil under perioden. Trenden för miljöindikatorn för fjärilar i jordbruksmiljöer samt miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar är att dessa två grupper minskar måttligt men signifikant under perioden

Svensk Dagfjärilsövervakning, årsrapport för 2019

Detta är den tionde årsrapporten från Svensk Dagfjärilsövervakning, ett nationellt miljöövervakningsprogram som koordineras av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket sedan 2010. Svensk Dagfjärilsövervakning är ett samarbete mellan Sveriges Entomologiska Förening, Naturvårdsverket, Lunds universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna. Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar. Räkningen sker med en gemensam, systematisk metodik och fördelas på 3-7 inventeringstillfällen under säsongen. Det finns två olika sätt att övervaka, dels punktlokaler som är områden med 25 m radie som bevakas i 15 min per besök, dels slingor som är 0,5-3 km långa rutter som man inventerar i lugn promenadtakt. Genom att övervakningen upprepas inom säsongen och över flera år är det möjligt att skatta hur fjärilsfaunan förändras i antal och artsammansättning. Det tionde årets övervakning har resulterat i rapporter från 218 slingor och 303 punktlokaler. Slingorna och punkterna är spridda över hela landet, från Beddingestrand i söder till Abisko i norr. Antalet rapportörer under 2019 har varit 357 och Svensk Dagfjärilsövervakning har räknat in 95 711 fjärilar av 102 arter vilket är för andra året i rad det högsta artantalet sedan övervakningen startade. I medeltal har det setts 12,6 arter per punktlokal och 17,0 arter per slinga. För varje funnen fjärilsart redovisar rapporten 2019 års observationer som ett totalantal, en utbredningskarta och figur över de veckor då arten påträffats. Talrikaste arterna 2019 var i tur och ordning Tistelgräsfjäril, en migrant som sågs i antal utan motstycke, följt av citronfjäril, luktgräsfjäril och slåttergräsfjäril. Trender i antal mellan 2010 och 2019 har skattats med hjälp av analysverktyget TRIM för 88 dagfjärils- och bastardsvärmararter. Av dessa minskade 21 arter jämfört med 2010, 23 arter ökade, 9 arter var stabila, medan övriga arter varierade så pass mycket att trenderna är osäkra. Sammanvägda index, så kallade miljöindikatorer har räknats fram för 1) de tolv arter som ingår i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar, 2) de tjugo vanligaste fjärilsarterna, 3) fjärilar i jordbruksmiljöer, samt 4) fjärilar i skogsmarker. Miljöindikatorerna för de 20 vanligaste dagfjärilarna och skogsfjärilar ökar måttligt och signifikant under perioden 2010-2019. Trenden för miljöindikatorn för fjärilar i jordbruksmiljöer samt miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar är att dessa två grupper minskar måttligt men signifikant under perioden

Swedish Butterfly Monitoring Scheme, annual report for 2013

This is the fourth annual report of the Swedish Butterfly Monitoring Scheme, a national monitoring programme coordinated by Lund University for the Swedish Environmental Protection Agency since 2010. The programme is a partnership between the Entomological Society of Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency, Lund University, the Swedish University of Agricultural Sciences and the Swedish County Administration Boards. The monitoring scheme is volunteer-based and runs from April 1st to September 30th annually. Sites are visited 3-7 times per season and are surveyed using a standardized, common methodology. Two different recording methods are used in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme. One is the point site counts which cover an area with a 25 m radius for 15 min per visit. The other method is fixed-route Pollard walk transects, typically 0.5-3 km in length. These two methods enable the monitoring scheme to assess yearly changes both in the number of butterflies seen and in species composition. The fourth year’s monitoring has produced butterfly data from 162 fixed-route walks and 217 point sites, representing a 20% increase in the number of transects and a 7% increase in the number of point sites. The sites and walks are located across the whole country, from Beddingestrand in the South to Vuollerim in the North. In 2013, 269 volunteer recorders participated in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme and have counted 65967 butterflies of 91 different species. On average, 12.7 species have been observed at the point sites while 18.4 have been observed along transects. In this report, observations from 2013 of each species are shown as total counts, distribution maps, and flight period histograms. The most numerous species in 2013 was the Ringlet, followed by the Meadow Brown and the Green-veined White. Trends between 2010 and 2013 have been analysed for 90 butterfly and burnet moth species using the analytical tool TRIM. Over the period, 27 species declined and 12 increased. Trends for the remaining species were uncertain. Summarizing indices, so called indicators, have been calculated for 1) the 20 most common species and 2) the 12 Swedish grassland butterflies that are part of the European Butterfly Indicator for Grassland species. Both butterfly indicators show a decline during 2012 and the grassland indicator suggests a recovery during 2013

Metapopulation dynamics over 25 years of a beetle, Osmoderma eremita, inhabiting hollow oaks

Osmoderma eremita is a species of beetle that inhabits hollows in ancient trees, which is a habitat that has decreased significantly during the last century. In southeastern Sweden, we studied the metapopulation dynamics of this beetle over a 25 year period, using capture-mark-recapture. The metapopulation size had been rather stable over time, but in most of the individual trees there had been a positive or negative trend in population development. The probability of colonisation was higher in well-connected trees with characteristics reflecting earlier successional stages, and the probability of extinction higher in trees with larger diameter (i.e. in later successional stages), which is expected from a habitat-tracking metapopulation. The annual tree mortality and fall rates (1.1% and 0.4%, respectively) are lower than the colonisation and extinction rates (5-7%), indicating that some of the metapopulation dynamics are due to the habitat dynamics, but many colonisations and extinctions take place for other reasons, such as stochastic events in small populations. The studied metapopulation occurs in an area with a high density of hollow oaks and where the oak pastures are still managed by grazing. In stands with fewer than ten suitable trees, the long-term extinction risk may be considerable, since only a small proportion of all hollow trees harbours large populations, and the population size in trees may change considerably during a decade

Svensk Dagfjärilsövervakning, årsrapport för 2018

Detta är den nionde årsrapporten från Svensk Dagfjärilsövervakning, ett nationellt miljöövervakningsprogram som koordineras av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket sedan 2010. Svensk Dagfjärilsövervakning är ett samarbete mellan Sveriges Entomologiska Förening, Naturvårdsverket, Lunds universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna. Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar. Räkningen sker med en gemensam, systematisk metodik och fördelas på 3-7 inventeringstillfällen under säsongen. Det finns två olika sätt att övervaka, dels punktlokaler som är områden med 25 m radie som bevakas i 15 min per besök, dels slingor som är 0,5-3 km långa rutter som man inventerar i lugn promenadtakt. Genom att övervakningen upprepas inom säsongen och över flera år är det möjligt att skatta hur fjärilsfaunan förändras i antal och artsammansättning. Det nionde årets övervakning har resulterat i rapporter från 228 slingor och 269 punktlokaler. Slingorna och punkterna är spridda över hela landet, från Beddingestrand i söder till Abisko i norr. Antalet rapportörer under 2018 har varit 272 och Svensk Dagfjärilsövervakning har räknat in 66 472 fjärilar av 99 arter. I medeltal har det setts 11,0 arter per punktlokal och 15,5 arter per slinga. För varje funnen fjärilsart redovisar rapporten 2018 års observationer som ett totalantal, en utbredningskarta och figur över de veckor då arten påträffats. Talrikaste arterna 2018 var i tur och ordning luktgräsfjäril, rapsfjäril och citronfjäril. Trender i antal mellan 2010 och 2018 har skattats med hjälp av analysverktyget TRIM för 85 dagfjärils- och bastardsvärmararter. Av dessa minskade 18 arter jämfört med 2010, 19 arter ökade, 5 arter var stabila, medan övriga arter varierade så pass mycket att trenderna är osäkra. Sammanvägda index, så kallade miljöindikatorer har räknats fram för 1) de tolv arter som ingår i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar, 2) de tjugo vanligaste fjärilsarterna, 3) fjärilar i jordbruksmiljöer, samt 4) fjärilar i skogsmarker. Miljöindikatorerna för de 20 vanligaste dagfjärilarna, gräsmarksfjärilar och skogsfjärilar är stabila under perioden 2010-2018. Trenden för miljöindikatorn för fjärilar i jordbruksmiljöer är att denna grupp minskar måttligt men signifikant under perioden

Svensk Dagfjärilsövervakning, årsrapport för 2017

Detta är den åttonde årsrapporten från Svensk Dagfjärilsövervakning, ett nationellt miljö-övervakningsprogram som koordineras av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket sedan 2010. Svensk Dagfjärilsövervakning är ett samarbete mellan Sveriges Entomologiska Förening, Naturvårdsverket, Lunds universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna. Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar. Räkningen sker med en gemensam, systematisk metodik och fördelas på 3-7 inventeringstillfällen under säsongen. Det finns två olika sätt att övervaka, dels punktlokaler som är områden med 25 m radie som bevakas i 15 min per besök, dels slingor som är 0,5-3 km långa rutter som man inventerar i lugn promenadtakt. Genom att övervakningen upprepas inom säsongen och över flera år är det möjligt att skatta hur fjärilsfaunan förändras i antal och artsammansättning. Det åttonde årets övervakning har resulterat i rapporter från 192 slingor och 286 punktlokaler. Slingorna och punkterna är spridda över hela landet, från Beddingestrand i söder till Vuollerim i norr. Antalet rapportörer under 2017 har varit 283 och Svensk Dagfjärilsövervakning har räknat in 64 322 fjärilar av 93 arter. I medeltal har det setts 10,7 arter per punktlokal och 16,1 arter per slinga. För varje funnen fjärilsart redovisar rapporten 2017 års observationer som ett totalantal, en utbredningskarta och figur över de veckor då arten påträffats. Talrikaste arterna 2017 var i tur och ordning luktgräsfjäril, citronfjäril och slåttergräsfjäril. Trender i antal mellan 2010 och 2017 har skattats med hjälp av analysverktyget TRIM för 86 dagfjärils- och bastardsvärmararter. Av dessa minskade 19 arter jämfört med 2010, 15 arter ökade, 8 arter var stabila, medan övriga arter varierade så pass mycket att trenderna är osäkra. Sammanvägda index, så kallade miljöindikatorer har räknats fram för 1) de tolv arter som ingår i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar, 2) de tjugo vanligaste fjärilsarterna, 3) fjärilar i jordbruksmiljöer, samt 4) fjärilar i skogsmarker. Miljöindikatorerna för gräsmarksfjärilar och skogsfjärilar är stabila under perioden 2010-2017. Trenderna för miljöindikatorerna för de 20 vanligaste dagfjärilarna och fjärilar i jordbruksmiljöer är att dessa grupper minskar måttligt men signifikant under perioden

Effects of ocean sprawl on ecological connectivity: impacts and solutions

The growing number of artificial structures in estuarine, coastal and marine environments is causing “ocean sprawl”. Artificial structures do not only modify marine and coastal ecosystems at the sites of their placement, but may also produce larger-scale impacts through their alteration of ecological connectivity - the movement of organisms, materials and energy between habitat units within seascapes. Despite the growing awareness of the capacity of ocean sprawl to influence ecological connectivity, we lack a comprehensive understanding of how artificial structures modify ecological connectivity in near- and off-shore environments, and when and where their effects on connectivity are greatest. We review the mechanisms by which ocean sprawl may modify ecological connectivity, including trophic connectivity associated with the flow of nutrients and resources. We also review demonstrated, inferred and likely ecological impacts of such changes to connectivity, at scales from genes to ecosystems, and potential strategies of management for mitigating these effects. Ocean sprawl may alter connectivity by: (1) creating barriers to the movement of some organisms and resources - by adding physical barriers or by modifying and fragmenting habitats; (2) introducing new structural material that acts as a conduit for the movement of other organisms or resources across the landscape; and (3) altering trophic connectivity. Changes to connectivity may, in turn, influence the genetic structure and size of populations, the distribution of species, and community structure and ecological functioning. Two main approaches to the assessment of ecological connectivity have been taken: (1) measurement of structural connectivity - the configuration of the landscape and habitat patches and their dynamics; and (2) measurement of functional connectivity - the response of organisms or particles to the landscape. Our review reveals the paucity of studies directly addressing the effects of artificial structures on ecological connectivity in the marine environment, particularly at large spatial and temporal scales. With the ongoing development of estuarine and marine environments, there is a pressing need for additional studies that quantify the effects of ocean sprawl on ecological connectivity. Understanding the mechanisms by which structures modify connectivity is essential if marine spatial planning and eco-engineering are to be effectively utilised to minimise impacts