An overview on preclinical and clinical experiences with photodynamic therapy for bladder cancer

Photodynamic therapy (PDT) is one of the most interesting methods of photo treatment. In general, PDT is a modality for the treatment of non-muscle invasive tumors. PDT is very well suited in managing bladder cancer, as the bladder is accessible by endoscopy and the tumors are most often limited to the mucosa or sub-mucosa. PDT is likely more useful for patients with recurrent tumors after conventional therapies, as well as for patients with diffuse non-muscle invasive bladder carcinomas that are refractory to standard treatments before the commitment to radical extirpative surgery, particularly in patients at surgical high risk. The treatment of tumors with PDT includes three major parameters: presence of oxygen in tumor tissue, administration of a photosensitizer, and subsequent exposure to light. The PDT mechanism relies on the in situ generation of cytotoxic agents by the activation of a light-sensitive drug, resulting in cell death. In this review, we present past and current advances in the use of PDT with urinary bladder cancer and discuss the future roles for this type of therapy in the treatment of bladder cancer

Elevated levels of MMP12 sourced from macrophages are associated with poor prognosis in urothelial bladder cancer

Abstract Background Urothelial bladder cancer is most frequently diagnosed at the non-muscle-invasive stage (NMIBC). However, recurrences and interventions for intermediate and high-risk NMIBC patients impact the quality of life. Biomarkers for patient stratification could help to avoid unnecessary interventions whilst indicating aggressive measures when required. Methods In this study, immuno-oncology focused, multiplexed proximity extension assays were utilised to analyse plasma (n = 90) and urine (n = 40) samples from 90 newly-diagnosed and treatment-naïve bladder cancer patients. Public single-cell RNA-sequencing and microarray data from patient tumour tissues and murine OH-BBN-induced urothelial carcinomas were also explored to further corroborate the proteomic findings. Results Plasma from muscle-invasive, urothelial bladder cancer patients displayed higher levels of MMP7 (p = 0.028) and CCL23 (p = 0.03) compared to NMIBC patients, whereas urine displayed higher levels of CD27 (p = 0.044) and CD40 (p = 0.04) in the NMIBC group by two-sided Wilcoxon rank-sum tests. Random forest survival and multivariable regression analyses identified increased MMP12 plasma levels as an independent marker (p < 0.001) associated with shorter overall survival (HR = 1.8, p < 0.001, 95% CI:1.3–2.5); this finding was validated in an independent patient OLINK cohort, but could not be established using a transcriptomic microarray dataset. Single-cell transcriptomics analyses indicated tumour-infiltrating macrophages as a putative source of MMP12. Conclusions The measurable levels of tumour-localised, immune-cell-derived MMP12 in blood suggest MMP12 as an important biomarker that could complement histopathology-based risk stratification. As MMP12 stems from infiltrating immune cells rather than the tumor cells themselves, analyses performed on tissue biopsy material risk a biased selection of biomarkers produced by the tumour, while ignoring the surrounding microenvironment

Mälaren

Regelbunden miljöövervakning i Mälaren har pågått i snart 50 år och har sitt ursprung i de problem med kraftig övergödning som förelåg under mitten av 1960-talet. Sjön är intensivt utnyttjad som recipient för många olika typer av utsläpp, bland annat så tillförs en volym som motsvarar drygt 5% av det vatten som lämnar Mälaren genom Norrström från kommunala avloppsreningsverk, dagvatten och industrier i området. Att övervaka olika typer av påverkan är av yttersta vikt för att kunna se till att vattenkvaliteten inte försämras, utan att den i stället skall ständigt förbättras. Ett av de viktigaste stegen för att förbättra vattenkvaliteten i såväl Mälaren som i många andra svenska sjöar och vattendrag var införandet av ett kemiskt reningssteg i alla större avloppsreningsverk under slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Detta har resulterat i de största förändringarna över tiden som kan ses i övervakningsdata genom att fosforhalterna i både Mälarens olika bassänger och i merparten av dess tillflöden började minska kraftigt i slutet av 60-talet, vilket även har resulterat i minskade problem med massförekomst av cyanobakterier i de mest drabbade fjärdarna Galten, Ekoln och Skarven. Under 1960- och 1970-talen var så kallade algblomningar med dessa cyanobakterier eller blågrön-alger som de tidigare kallades ett vanligt problem under högsommaren i stora delar av Mälaren. Problemen kvarstår dock i vissa delar, men är inte lika omfattande som när övervakningsprogrammets startade. Bedömningar av Mälarfjärdarnas nuvarande status med avseende på totalhalterna av fosfor för perioden 2009-2011 visar på en måttlig status med undantag för Görväln där statusen var god. Generellt sett är den sydöstra delen av Mälaren mer näringsfattig än övriga delar av Mälaren. Även kvävetillförseln till Mälaren via de större vattendragen har överlag minskat något under de senaste decennierna, men minskningarna har inte varit lika stora som för fosfor. Detta beror på att fokus för övergödningsproblemen i sötvatten vanligtvis är på fosfor. På senare tid har dock kväverening införts på många avloppsreningsverk, men då primärt för att minska kvävebelastningen på havet. Den minskade kvävetillförseln har inte resulterat i några drastiskt minskade totalhalter av kväve i merparten av Mälarens vatten, vilket delvis kan bero på att vissa cyanobakterier kan kompensera den minskade tillgången i vattnet med att fixera kväve från luften. En annan tänkbar orsak är ökade kvävebelastning från till exempel Mälarens jordbruksintensiva närområde. Trots att innehållet av övergödande näringsämnen i Mälarens vatten har minskat sedan 60-talet, så är sjön fortfarande påverkad av övergödning. Förutom de näringsämnen som når Mälaren via tillflödena, så kommer även en stor del från sjöns närområde. Närområdet har inte några stora vattendrag, utan transporten ut i sjön sker främst via mindre vattendrag som diken och små bäckar och åar. Området är viktigt eftersom en stor del av jordbruksmarken ligger i där. Dessutom är det få större sjöar i området, vilket gör att retentionen av näringsämnena är låg. Uppskattningsvis kommer ca 25 % av den totala jordbruksbelastningen av fosfor från Mälarens närområde. Totalt sett uppskattas att hela 64 % av fosfortillförseln kommer från jordbruket, medan andelen för kvävet är drygt hälften så stor. Andra betydande fosforkällor är enskilda avlopp, avloppsreningsverk och dagvatten, samt läckage från skogsmark, vilka vardera står för ca 6-8 % av fosfortillförseln. Avloppsreningsverkens utsläpp av kväve är mer betydande än fosforutsläppen och ca en fjärdedel av kvävet till Mälaren beräknas komma från de olika reningsverken. Sedan början av 2000-talet har de större avloppsreningsverken ålagts att begränsa kväveutsläppen. Detta har åstadkommits genom att exempelvis införa kväverening i vissa avloppsreningsverk, reducera kväve i utgående vatten från reningsverk i våtmarker eller genom att sommartid låta en del av det renade vattnet gå till energiskogsodlingar för att reducera näringsinnehållet. Det pågår även stora ansträngningar för att reducera fosfortillförseln från enskilda avlopp, till exempel genom att se till att dessa i större utsträckning ansluts till kommunala avloppsreningsverk. Ett annat viktigt vattenkvalitetsproblem är den ständigt ökade vattenfärgen. Under de senaste 50 åren har vattenfärgen ökat i Mälaren. Det mesta av färgökningen som sker i den västra delen av Mälaren når dock inte hela vägen österut genom sjön. Både fysikaliska, kemiska och biologiska processer leder till att färgen minskar när vattnet passerar igenom Mälaren. Vattenfärgen orsakas främst av löst organiskt material i form av humusämnen, samt i viss mån av järn- och manganföreningar. Att färgen blir brunare är i sig inget problem, men ökningen av löst organiskt material ger en försämring av råvattenkvaliteten till vattenverken. Det organiska materialet ökar behovet av att använda kemikalier i verken, då dessa ämnen kan gynna bakterietillväxt i vattenledningsnäten, vilket även kan medföra ett ökat behov av klorering i nätet för att hålla tillbaka bakterietillväxten. Stora mängder organiskt material i vattnet orsakade av exempelvis övergödning tär på syrgasförrådet i vattnet när det organiska materialet skall brytas ner. Detta är märkbart i de mest näringspåverkade och djupa fjärdarna i Mälaren. Lägst syrgashalter återfinns i Skarven där tillståndet har försämrats under de senaste 50 åren. Värst blir situationen under långa och varma somrar med en lång period av stabil temperaturskiktning i vattnet. Detta gör att vattnet förhindras att blandas om och ingen ny syrgas förs ner till de djupare delarna. Låga syrgashalter påverkar faunan negativt och kan i vissa fall resultera i fiskdöd. Syrgaskoncentrationerna i bottenvattnet är också en viktig faktor för andra bottenlevande djur. Bland annat har det noterats markanta minskningar i populationerna av vitmärlor (små kräftdjur) i Görväln och Södra Björkfjärden. Minskningarna sammanfaller med upprepade perioder med låga syrgaskoncentrationer i bottenvattnet. Mälaren är en artrik sjö vad gäller växtplanktonsammansättningen, vilket är att förvänta i en stor sjö med varierad morfologi och vattenkemi i de olika delbassängerna. Detta skapar olika förutsättningar för många olika typer av växtplankton att trivas i. Bedömningarna av den ekologiska statusen i Mälarens olika delbassänger med avseende på växtplankton tyder på att förhållandena är stabila vad gäller hur de påverkas av näringsnivåerna i sjön. Galten är den delbassäng som ligger sämst till vid bedömningar av den samlade ekologiska statusen. Under nittiotalet var statusen otillfredsställande, men trenden är positiv och statusen har under senare år sakta förbättrats till att nu vara måttlig. Granfjärden och Ekoln pendlar mellan att vara i måttlig status och god status. Statusen i Granfjärden har försämrats något den senaste treårsperioden till att vara måttlig, efter att ha varit i god status under en tid. För Ekoln är förhållandet det motsatt, då statusen under en period har varit måttlig, men har de senaste åren varit god. Södra Björkfjärden är den delbassäng som får bäst ekologisk status med avseende på näringspåverkan och den pendlar mellan hög och god status. Även Görvälns status har de senaste åren legat stabilt på den goda sidan av god-måttlig gränsen. Djurplanktonsamhället i Mälarens olika delar visar under det senaste decenniet på en minskande genomsnittlig individstorlek orsakad av en större andel hjuldjur och cyclopoida hoppkräftor. Orsaken till denna minskning kan bero på förändringar i livsmiljön till följd av klimatförändringar, vilket har lett till ökande ytvattentemperatur och ökande halter av bruna humusämnen. Minskande fosforhalter och ökande vattenfärg påverkar växtplanktonproduktion negativt. Detta tillsammans med en ökad andelen dött organiskt material i form av humusämnen i dieten för filtrerande djurplankton innebär att födokvaliteten försämras för dessa, vilket i sin tur leder till långsammare tillväxt och sämre reproduktion för filtrerande arter. Eftersom en minskande individstorlek påverkar födovävens effektivitet negativt kan en fortsatt utveckling i denna riktning få negativa effekter på fiskproduktionen. Vid senare tids nätprovfisken har 19 av Mälarens tidigare dokumenterade 35 fiskarter fångats. Arter som normalt påträffas nära stränder eller i rinnande vatten har däremot inte påträffats i nätprovfisket, inte heller påträffades några främmande arter. Några arter som fångades i provfiskena är relativt ovanliga som t.ex. vimma, faren och nissöga. Abborre och mört dominerar den bottennära biomassan i Ekoln och Prästfjärden, medan abborre, björkna och gös är vanligast i Blacken-Ridöfjärden. På större djup i Prästfjärden var lake, nors och siklöja relativt vanliga. Siklöjebeståndet har på senare tid varierat mellan några få individer till några hundra individer per hektar. De kommersiella fångsterna av siklöja ligger fortfarande på historiskt sett mycket låga nivåer och har pendlat mellan 1 till 15 ton per år under 2000-talet, vilket kan jämföras med i medeltal omkring 150 ton per år 1964-1989. Siklöjebeståndet minskade mycket kraftigt under slutet av 1980-talet, vilket tros bero på kombinationen av ett varmare klimat med ett flertal isfria vintrar och ett fiske efter rombärande siklöja på hösten som intensifierades ett par decennier innan kraschen. Kraschen skulle även kunna bero på den förändring i djurplanktonfaunan mot de generellt sett mindre individer som noterats. Gösfångsterna är liksom tidigare relativt varierande mellan åren och inga tydliga trender kan urskiljas. Det förhöjda minimimåttet på gös sedan 1 juli 2012 förväntas vara positivt för beståndet i framtiden och ger förhoppningsvis ännu bättre gösfångster på sikt. Mälaren har hyst främmande arter under lång tid och idag finns det minst 23 etablerade främmande arter. Bland de första att kolonisera var vattenpest, som först observerades omkring 1870 och vandrarmussla, med en första observation 1924. Det finns ännu ingen riktigt problematisk invasionsart i Mälaren även om vandrarmussla, vattenpest och sjögull lokalt har en stark påverkan på ekosystemet. Även kräftpesten har påverkat systemet i och med att den slog ut den inhemska flodkräftan. Störst synbara effekter för allmänheten bland de främmande arterna står vandrarmusslan för som bland annat sätter sig på båtskrov och som kan orsaka skärsår om man trampar på den vid bad. Under 2010-2012 har det pågått ett försök med så kallad kompensationsodling av vandrarmussla i Ekoln. Begreppet kompensationsodling innebär att musslorna får växa på odlingsriggar likt de som används för blåmusslor i havet. Efter skörden mals musslorna ner till ett mjöl som kan användas som hönsfoder. Musselmjöl kan därmed ersätta fiskmjöl och utgöra en ekologisk hållbar proteinkälla i produktionen av ägg och/eller slakthöns. Därmed återförs en del av den näring som läcker ut från jordbruksmarken tillbaka till jordbruket. Preliminära uppskattningar visar att musslorna på en rigg årligen skulle kunna fixera 2 ton kväve och 250 kg fosfor. Detta kan jämföras med de ca 3 500 ton kväve och 160 ton fosfor som lämnar Mälaren och hamnar i havet varje år. En hel del åtgärder har visserligen redan satts in för att minska övergödningen i Mälaren och för att minska belastningen på Östersjön, men det behövs sannolikt mer. Ett problem är trögheten i våra mark- och vattensystem som gör att det kan ta tid innan effekterna av insatta åtgärder verkligen syns i våra sjöar och vattendrag. En stor del av den fosfor som släpptes ut fram till slutet av 1960-talet ligger fortfarande kvar i sedimenten och fungerar som en intern fosforkälla, vilket markerar vikten av att arbeta långsiktigt och förebyggande. Vikten av att fortsätta åtgärdsarbetet med att reducera tillförseln av näringsämnen bland annat från jordbruket kan illustreras med att för de två mest jordbruksdominerade vattendragen, Sagån och Örsundaån, ökar fortfarande fosfortransporten

Risk Prediction Scores for Recurrence and Progression of Non-Muscle Invasive Bladder Cancer: An International Validation in Primary Tumours

Abstract Objective: We aimed to determine the validity of two risk scores for patients with non-muscle invasive bladder cancer in different European settings, in patients with primary tumours. Methods: We included 1,892 patients with primary stage Ta or T1 non-muscle invasive bladder cancer who underwent a transurethral resection in Spain (n = 973), the Netherlands (n = 639), or Denmark (n = 280). We evaluated recurrence-free survival and progression-free survival according to the European Organisation for Research and Treatment of Cancer (EORTC) and the Spanish Urological Club for Oncological Treatment (CUETO) risk scores for each patient and used the concordance index (c-index) to indicate discriminative ability. Results: The 3 cohorts were comparable according to age and sex, but patients from Denmark had a larger proportion of patients with the high stage and grade at diagnosis (p,0.01). At least one recurrence occurred in 839 (44%) patients and 258 (14%) patients had a progression during a median follow-up of 74 months. Patients from Denmark had the highest 10- year recurrence and progression rates (75% and 24%, respectively), whereas patients from Spain had the lowest rates (34% and 10%, respectively). The EORTC and CUETO risk scores both predicted progression better than recurrence with c-indices ranging from 0.72 to 0.82 while for recurrence, those ranged from 0.55 to 0.61. Conclusion: The EORTC and CUETO risk scores can reasonably predict progression, while prediction of recurrence is more difficult. New prognostic markers are needed to better predict recurrence of tumours in primary non-muscle invasive bladder cancer patients.This research received funding from the European Community's Seventh Framework program FP7/2007-2011 under grant agreement 201663 (Uromol project, http://www.uromol.eu/

The prognostic impact of the tumour stroma fraction: A machine learning-based analysis in 16 human solid tumour types

Background: The development of a reactive tumour stroma is a hallmark of tumour progression and pronounced tumour stroma is generally considered to be associated with clinical aggressiveness. The variability between tumour types regarding stroma fraction, and its prognosis associations, have not been systematically analysed.Methods: Using an objective machine-learning method we quantified the tumour stroma in 16 solid cancer types from 2732 patients, representing retrospective tissue collections of surgically resected primary tumours. Image analysis performed tissue segmentation into stromal and epithelial compartment based on pan-cytokeratin staining and autofluorescence patterns.Findings: The stroma fraction was highly variable within and across the tumour types, with kidney cancer showing the lowest and pancreato-biliary type periampullary cancer showing the highest stroma proportion (median 19% and 73% respectively). Adjusted Cox regression models revealed both positive (pancreato-biliary type periampullary cancer and oestrogen negative breast cancer, HR(95%CI)=0.56(0.34-0.92) and HR (95%CI)=0.41(0.17-0.98) respectively) and negative (intestinal type periampullary cancer, HR(95%CI)=3.59 (1.49-8.62)) associations of the tumour stroma fraction with survival.Interpretation: Our study provides an objective quantification of the tumour stroma fraction across major types of solid cancer. Findings strongly argue against the commonly promoted view of a general associations between high stroma abundance and poor prognosis. The results also suggest that full exploitation of the prognostic potential of tumour stroma requires analyses that go beyond determination of stroma abundance.</p

Vitamin D Hydroxylating Enzymes and Analogues in Parathyroid Tumors and Breast Cancer

In hyperparathyroidism (HPT) raised serum concentrations of ionized calcium is caused by increased secretion of parathyroid hormone (PTH) by parathyroid tumors. Active vitamin D, 1α,25-dihydroxyvitamin D3, is known to suppress PTH secretion and to reduce proliferation of parathyroid tumor cells. The aim of this thesis was to examine expression of vitamin D hydroxylating enzymes, regulating the activation and inactivation of vitamin D and to study effects of vitamin D analogues, in parathyroid tumors and breast cancer. The vitamin D activating enzyme, CYP27B1/25-hydroxyvitamin D3 1α-hydroxylase (1α-hydroxylase) and the vitamin D inactivating enzyme CYP24A1/25-hydroxyvitamin D3 24-hydroxylase (24-hydroxylase) were expressed in parathyroid tumors and breast cancer. The parathyroid tumors had raised expression levels of 1α-hydroxylase and reduced levels of 24-hydroxylase in comparison to normal parathyroid glands, indicating ability for endogenous activation of vitamin D. The expression of 1α-hydroxylase may be of therapeutic advantage for local activation of non-1α-hydroxylated vitamin D analogues in tumor cells, thereby reducing unwanted hypercalcemic effects. Three of five selected low calcemic vitamin D analogues had as efficient PTH suppressing effect, in bovine parathyroid cells, as three vitamin D analogues used clinically for treatment of secondary HPT. The non-1α-hydroxylated vitamin D analogue EB1285 showed antiproliferative and PTH suppressive effects as well as transcriptional activity in parathyroid and breast tumor cells, respectively. Ketoconazole, an inhibitor of vitamin D hydroxylating enzymes, suppressed PTH secretion and potentiated the effect of vitamin D analogues. Combined treatment with vitamin D analogues and specific 24-hydroxylase inhibitors may be important for future therapy

Vitamin D Hydroxylating Enzymes and Analogues in Parathyroid Tumors and Breast Cancer

In hyperparathyroidism (HPT) raised serum concentrations of ionized calcium is caused by increased secretion of parathyroid hormone (PTH) by parathyroid tumors. Active vitamin D, 1α,25-dihydroxyvitamin D3, is known to suppress PTH secretion and to reduce proliferation of parathyroid tumor cells. The aim of this thesis was to examine expression of vitamin D hydroxylating enzymes, regulating the activation and inactivation of vitamin D and to study effects of vitamin D analogues, in parathyroid tumors and breast cancer. The vitamin D activating enzyme, CYP27B1/25-hydroxyvitamin D3 1α-hydroxylase (1α-hydroxylase) and the vitamin D inactivating enzyme CYP24A1/25-hydroxyvitamin D3 24-hydroxylase (24-hydroxylase) were expressed in parathyroid tumors and breast cancer. The parathyroid tumors had raised expression levels of 1α-hydroxylase and reduced levels of 24-hydroxylase in comparison to normal parathyroid glands, indicating ability for endogenous activation of vitamin D. The expression of 1α-hydroxylase may be of therapeutic advantage for local activation of non-1α-hydroxylated vitamin D analogues in tumor cells, thereby reducing unwanted hypercalcemic effects. Three of five selected low calcemic vitamin D analogues had as efficient PTH suppressing effect, in bovine parathyroid cells, as three vitamin D analogues used clinically for treatment of secondary HPT. The non-1α-hydroxylated vitamin D analogue EB1285 showed antiproliferative and PTH suppressive effects as well as transcriptional activity in parathyroid and breast tumor cells, respectively. Ketoconazole, an inhibitor of vitamin D hydroxylating enzymes, suppressed PTH secretion and potentiated the effect of vitamin D analogues. Combined treatment with vitamin D analogues and specific 24-hydroxylase inhibitors may be important for future therapy

Choline-phosphate cytidylyltransferase-alpha as a possible predictor of survival and response to cisplatin neoadjuvant chemotherapy in urothelial cancer of the bladder

Objectives: The aim of this study was to test choline-phosphate cytidylyltransferase-alpha (CCT-alpha) protein as a biomarker for neoadjuvant cisplatin chemotherapy response in a bladder tumor setting. Materials and methods: A total of 238 patients with T2-T4 bladder cancer enrolled into two prior randomized trials comparing neoadjuvant cisplatin-based chemotherapy (NAC) plus cystectomy with cystectomy only (no-NAC) were used as discovery and validation cohorts. Protein expression was determined with immunohistochemistry and assessed with Histo (H)-scoring. Results: In the discovery cohort, comprising 61 patients, the survival ratio after NAC treatment for CCT-alpha-negative patients was significantly increased (p = 0.001) while there was no survival advantage in the CCT-alpha-positive patient group. Similarly, in the validation cohort with 177 patients, NAC treatment improved survival only in the CCT-alpha-negative group (p = 0.006). Although there was a tendency for a good NAC response with negative CCT-alpha status, the interaction variable between biomarker and treatment was not significant (p = 0.24). In the cystectomy-only group, patients with positive CCT-alpha expression had a better survival than CCT-alpha-negative patients. This prognostic effect of CCT-alpha expression remained significant after adjusting for well-known prognostic factors in a multivariate analysis. In a pooled database of both patient data sets, multivariate analyses showed CCT-alpha status as an independent factor for overall survival (p = 0.018; hazard ratio = 1.80, 95% confidence interval 1.11-2.93). Conclusion: CCT-alpha status was not predictive of outcome of NAC response; however, in the control group with cystectomy only it was found to have prognostic value

Is Bcl-2 a predictive marker of neoadjuvant chemotherapy response in patients with urothelial bladder cancer undergoing radical cystectomy?

Background: Response to neoadjuvant cisplatin treatment in bladder cancer has been linked to expression of Bcl-2 protein by cancer cells. The objective of this study was to test Bcl-2 as a predictive marker of neoadjuvant cisplatin chemotherapy response in a patient cohort from randomized cystectomy trials.Methods: Tumor samples were taken from 247 patients with T2-T4 bladder cancer enrolled in two randomized trials comparing cystectomy with or without neoadjuvant chemotherapy. Tissue microarrays from pre-intervention transurethral resection specimens were assessed for Bcl-2 protein status by immunohistochemistry. Extension of staining above 10% was regarded as positive. Downstaging and survival ratios in relation to Bcl-2 immunoreactivity and neoadjuvant chemotherapy utilization were calculated using the log rank test and multivariate Cox proportional hazards regression analyses.Results: Bcl-2 expression was positive in 38% and negative in 62% of the 236 evaluable patients. Bcl-2 negative patients receiving neoadjuvant chemotherapy had a significant increase in survival (p=0.009), while Bcl-2 positive patients showed no difference (p=0.4). However, the interaction variable between neoadjuvant chemotherapy and biomarker status was not significant (p=0.38). When the prognostic value was assessed in the no-chemotherapy group, 5-year overall survival times were significantly better among Bcl-2 positive patients than among Bcl-2 negative patients (42 months vs 33 months, p=0.04), but again Bcl-2 status did not remain independent when other factors were adjusted. Also, in a multivariate analysis with all patients, Bcl-2 was not significant.Conclusions: Bcl-2 status is not an independent predictor of neoadjuvant cisplatin chemotherapy response and is not prognostic in muscle-invasive bladder cancer