Koldioxidavlivning av värphöns i inhysningsstallar

Dagens värphöns producerar ägg till en ålder av c:a 75-80 veckor, varefter flocken avlivas eller slaktas och ersätts med unga, produktiva höns. I detta sammanhang brukar man benämna de äldre djuren som ”uttjänta” eller utslagshöns. Alltsedan de senaste 60 årens utveckling av den moderna köttraskycklingen har marknaden för kött och andra produkter från värphöns försämrats. Uttjänta värphöns har också relativt skör benstomme, vilket bland annat medför köttkvalitetsproblem till följd av skador från benfragment och djurskyddsproblem kopplat till risken för frakturer i samband med utlastning och transport. I många länder har utslagshöns idag inget ekonomiskt värde, utan att göra sig av med dem innebär istället både kostnader och arbete för producenten. En flock som ska transporteras till slakt måste fångas in med hjälp av handkraft, placeras i transportburar och köras till slakteri. Dessa arbets- och kostnadskrävande moment undviks vid gasavlivning i djurstallar, där arbetet istället består i att förbereda och assistera gasning samt att plocka ut och transportera döda djur. Med gasavlivning i stallet undviks riskerna för vingbrott och andra skador till följd av insamling av djuren, lastning i lådor, transport, urlastning och hantering vid bedövning vilka utgör påtagliga risker för försämrad djurvälfärd. Ett alternativ till slakt är således att avliva uttjänta höns i de stallar där de hålls, genom att administrera gas direkt i byggnaden. Detta tillvägagångssätt har används det senaste årtiondet och var ursprungligen ett sätt att angripa problemet med storskalig avlivning av fjäderfä i samband med smittsamma sjukdomsutbrott. Koldioxidavlivning av fjäderfä har huvudsakligen studerats under förhållanden där gas administreras i mer eller mindre kontrollerad atmosfär i ett begränsat utrymme (s.k. Controlled Atmosphere Stunning/Killing, CAS/CAK), Endast ett fåtal studier behandlar situationer där gas administreras direkt i stallar. Även om det numera finns en generell acceptans av gasavlivning direkt i stallet som en jämförelsevis effektiv och djurskyddsmässigt acceptabel metod för avlivning av höns och kycklingar så finns det alltså fortfarande en hel del skillnader vad gäller detaljerna. Det handlar bland annat om vad olika forskare anser om framför allt effekten av koldioxid på djurvälfärden i förhållande till ädelgaser, betydelsen av koncentrationshöjning och inblandning av syre samt hur man bedömer relevansen av de traditionella välfärdsindikatorerna. Pågående forskning fortgår för att utöka kunskaperna inom dessa områden och med hjälp av förfinade mätmetoder stärks kunskaperna om inträdandet av medvetslöshet och död. Detta är av största vikt eftersom att indikatorerna måste bedömas i förhållande till djurens medvetandegrad. För närvarande saknas möjlighet till övervakning för att säkerställa djurvälfärden under gasavlivning. Den visuella kontrollen begränsas i praktiken till att notera att gasen sprids i byggnaden samt en bedömning av djuren efter avslutad avlivning, medan det är mycket svårt att bedöma det pågående förloppet hos enskilda djur. Genom att bättre kunna förutsäga och kontrollera gaskoncentration och spridning kan även bättre kunskap och förutsägbarhet genereras i förhållande till bedövnings- och avlivningseffekt. Detta kan i sin tur medföra möjlighet till förbättringar ur djurvälfärdssynpunkt, såväl som ur ekonomisk synpunkt, genom kostnadseffektivisering av gasningsförfarandet. Behovet av kunskapsökning inom dessa områden ligger till grund för den aktuella studien. Studier av koldioxidavlivning och mätningar utfördes vid avlivning i kommersiella stallar. På Gård 1 studerades avlivningen av uttjänta värphöns i två likartade stallar (stall 1 och 2). I stall 1 observerades hönsen och temperatur mättes på ett antal ställen. I stall 2 gjordes enbart visuella studier. På Gård 2 gjordes mätningar och observationer i samband med koldioxidavlivning av kalkoner och på Gård 3 i samband med avlivning av uttjänta värphöns. På dessa gårdar gjordes mätningar av temperaturfördelning, koldioxidhalt och övertryck vid tillförsel av koldioxid. På gårdarna 4 och 5 studerades beteendereaktioner och fördelning av gas vid avlivning med CO2 i ett av respektive gårds inhysningsstall för kommersiella värphöns, som var i slutet av sin produktion. Slutsatser och rekommendationer med avseende på tekniska aspekter Mängd gas och gasflöde • Gjorda mätningar visar på att en halt på c:a 80 % koldioxid kan åstadkommas i stallet då mängden gas beräknas enligt den idag använda texten i föreskrifterna: ”Mängden koldioxid (kg) för att uppnå 80 % koncentration kan beräknas med hjälp av formeln [stallvolym (m3) x 1,8 x 0,80]”. • Koldioxidflöden av storleksordningen 400-600 kg/min används idag. Vid val av gasflöde måste tekniskt betraktat en snabb ökning av gashalterna i stallet vägas mot tryckökning, öppningsarea till det fria och tidsförlopp för sänkning av koldioxidhalterna efter gastillförsel till följd av ofrivillig ventilation. De idag använda flödena är en kompromiss som tycks fungera relativt väl. Med tanke på bl.a. behov av öppningar och avklingning av gashalter bör lägre flöden (400 kg/min eller lägre) väljas i mindre (c:a 50 m långa) stallar och högre flöden (upp till c:a 600 kg/min) i större (c:a 100 m långa) stallar. Metod för gasinblåsning • Inblåsning i munstycken (ɸinv 37 mm) i stallets längdriktning under kraftigt tryck såsom sker idag ger vid aktuella flöden (400-600 kg CO2 per minut) upphov till en stråle med kastlängder av storleksordningen 30 m. I stallar med en längd på 40-50 m finns i ett sådant system förutsättning för att koldioxidhalterna skall öka ungefär samtidigt och med samma ökningstakt i hela stallet. • Inblåsning i munstycken (ɸinv 37 mm) i stallets längdriktning och aktuella flöden (400-600 kg CO2 per minut) innebär för långa stall (100 m) att det dröjer ett antal minuter innan koldioxidhalterna ökar i stallets bortre del. System där gasen tillförs mitt på långsidan i munstycken (T-rör) med öppningar riktade mot var sin gavel (flöden c:a 600 kg/min) kan då ge en jämnare fördelning av koldioxiden. Öppningar till det fria • Om öppningar till det fria är stora sjunker koldioxidhalterna snabbt efter avslutad gastillförsel. • Övertrycket vid tillförsel av koldioxid behöver begränsas för att undvika risk för skador. Ett lämpligt övertryck bör rimligen vara av storleksordningen 25 – 100 Pa. Enligt överslagsberäkningar ger en öppningsarea på 25 respektive 50 cm2 per kg koldioxid som tillförs per minut upphov till ett tryckfall på c:a 100 respektive c:a 25 Pa. • Om öppningar till det fria kan stängas efter avslutad tillförsel av gas kan den ofrivilliga luftomsättningen hållas låg och gaskoncentrationen kan hållas hög under lång tid. • Spårgasmätningar och teoretiska beräkningar visar på att ofrivillig ventilation ökar kraftigt med ökande vind. Om det är kraftig vind, är små öppningar, som motsvarar tryckfall på c:a 100 Pa eller något mer att föredra. • Öppningar i tak är att föredra då de jämfört med öppningar i ytterväggarna ger avsevärt lägre ofrivillig luftomsättning efter att gas slutat tillföras. En sådan lägre luftomsättning innebär att gashalterna kan hållas höga under längre tid. • Öppningar nära platsen för inblåsning av koldioxid bör om möjligt undvikas då viss ökad risk för läckage av uteluft in i stallet kan finnas i denna zon. Övrigt: • De studerade fallen tyder på att erforderlig mängd koldioxid kan beräknas felaktigt, då folk kan missförstå formeln. Om 80 % koldioxid krävs kan texten: ”Mängden koldioxid (kg) för att uppnå 80 % koncentration kan beräknas med hjälp av formeln [stallvolym (m3) x 1,44]” kanske vara bättre. • Säkerhetsaspekter är viktiga och måste beaktas. Den djurhållare som genomför koldioxidavlivning av fjäderfä måste vara väl införstådd med riskerna och kunna förmedla detta till berörd personal och andra inblandade. Slutsatser och rekommendationer med avseende på djurvälfärdsaspekter • En checklista för djurhållare som ämnar genomföra koldioxidavlivning bör tas fram och distribueras, för att säkerställa att gasavlivningar av fjäderfä i stall genomförs på ett korrekt sätt och för att undvika misstag som kan medföra onödig fara eller skaderisk för människor, andra djur eller utrustning. • Veterinärens kontrollerande funktion bör stärkas med avseende på förberedelser inför gasning, såsom manipulering av ventilation, avskärmning framför gasinförseln samt tätning för att undvika gasläckage till anslutande avdelningar. Kompetensutveckling av veterinärerna är angeläget. • Rutiner för nödsituationer borde ses över och vidareutvecklas (såsom icke fullgod avlivningseffekt efter gasning samt åtgärder vid eventuellt gasläckage till andra avdelningar). • Djur som befinner sig i området nära platsen där gas tillförs löper risk att skadas av gasstrålen och i detta samt i andra kritiska områden finns risk för mycket låga temperaturer. Behovet av att spärra av området närmast införingsröret eller vidta andra motsvarande åtgärder måste därför betonas. • Mot bakgrund av resultaten från denna och andra studier kan omfattningen av det lidande som djuren genomgår i samband med planerad koldioxidavlivning i stallet anses vara mindre i förhållande till de alternativ som innebär hantering vid insamling, lastning, transport och slakt/avlivning på annan plats än i stallet under förutsättning att gasavlivningen utförts på ett korrekt sätt. Dock kan hävdas att perioder av potentiellt • Det finns ett stort behov av fortsatt forskning för att säkerställa relevansen av idag använda välfärdsindikatorer i förhållande till inträdande av medvetslöshet. • För att i framtida forskning generera värdefulla mätningar och registreringar vid gasavlivning i stallet krävs utökat samarbete med teknisk expertis, för att bemästra problemet med köldrök. Vidare måste sådan mätutrustning användas som är tålig och väl lämpad för registrering i den extrema miljö som fjäderfästallet utgö

Melanocortin 4 receptors in autonomic neurons regulate thermogenesis and glycemia

SUMMARY Melanocortin 4 receptors (Mc4rs) are expressed by extra-hypothalamic neurons including cholinergic autonomic pre-ganglionic neurons. However, whether Mc4rs in these neurons are required to control energy and glucose homeostasis is unclear. Here we report that Mc4rs in sympathetic, but not parasympathetic, pre-ganglionic neurons are required to regulate energy expenditure and body weight including brown and white adipose tissue thermogenic responses to diet and cold exposure. In addition, deletion of Mc4rs in both sympathetic and parasympathetic cholinergic neurons impairs glucose homeostasis

Prostate-specific antigen at or before age 50 as a predictor of advanced prostate cancer diagnosed up to 25 years later: A case-control study

BACKGROUND: Based on a large, representative unscreened cohort from Malmö, Sweden, we have recently reported that a single prostate-specific antigen (PSA) measurement at or before age 50 is a strong predictor of prostate cancer occurring up to 25 years subsequently. We aimed to determine whether this association holds for advanced cancers, defined as clinical stage T3 or higher, or skeletal metastasis at the time of the cancer diagnosis. METHODS: In 1974-1986 blood samples were obtained from a cohort of 21,277 men aged up to 50. Through 1999, 498 men were diagnosed with prostate cancer, and of these 161 had locally advanced or metastatic prostate cancers. Three controls, matched for age and date of venipuncture, were selected for each case. Conditional logistic regression was used to test associations between molecular markers and advanced cancer. RESULTS: Median time from venipuncture to diagnosis was 17 years. Levels of all PSA forms and hK2 were associated with case status. Total PSA was a strong and statistically significant predictor of subsequent advanced cancer (area under the curve 0.791; p < 0.0005). Two-thirds of the advanced cancer cases occurred in men with the top 20% of PSA levels (0.9 ng/ml or higher). CONCLUSION: A single PSA test taken at or before age 50 is a very strong predictor of advanced prostate cancer diagnosed up to 25 years later. This suggests the possibility of using an early PSA test to risk-stratify patients so that men at highest risk are the focus of the most intensive screening efforts

Species-specific consequences of an E40K missense mutation in superoxide dismutase 1 (SOD1)

A glutamic acid to lysine (E40K) residue substitution in superoxide dismutase 1 (SOD1) is associated with canine degenerative myelopathy: the only naturally occurring large animal model of amyotrophic lateral sclerosis (ALS). The E40 residue is highly conserved across mammals, except the horse, which naturally carries the (dog mutant) K40 residue. Here we hypothesized that in vitro expression of mutant dog SOD1 would recapitulate features of human ALS (ie, SOD1 protein aggregation, reduced cell viability, perturbations in mitochondrial morphology and membrane potential, reduced ATP production, and increased superoxide ion levels); further, we hypothesized that an equivalent equine SOD1 variant would share similar perturbations in vitro, thereby explain horses’ susceptibility to certain neurodegenerative diseases. As in human ALS, expression of mutant dog SOD1 was associated with statistically significant increased aggregate formation, raised superoxide levels (ROS), and altered mitochondrial morphology (increased branching (form factor)), when compared to wild‐type dog SOD1‐expressing cells. Similar deficits were not detected in cells expressing the equivalent horse SOD1 variant. Our data helps explain the ALS‐associated cellular phenotype of dogs expressing the mutant SOD1 protein and reveals that species‐specific sequence conservation does not necessarily predict pathogenicity. The work improves understanding of the etiopathogenesis of canine degenerative myelopathy

The genetic history of Scandinavia from the Roman Iron Age to the present

The authors acknowledge support from the National Genomics Infrastructure in Stockholm funded by Science for Life Laboratory, the Knut and Alice Wallenberg Foundation and the Swedish Research Council, and SNIC/Uppsala Multidisciplinary Center for Advanced Computational Science for assistance with massively parallel sequencing and access to the UPPMAX computational infrastructure. We used resources from projects SNIC 2022/23-132, SNIC 2022/22-117, SNIC 2022/23-163, SNIC 2022/22-299, and SNIC 2021-2-17. This research was supported by the Swedish Research Council project ID 2019-00849_VR and ATLAS (Riksbankens Jubileumsfond). Part of the modern dataset was supported by a research grant from Science Foundation Ireland (SFI), grant number 16/RC/3948, and co-funded under the European Regional Development Fund and by FutureNeuro industry partners.Peer reviewedPublisher PD

Sick leave among home-care personnel: a longitudinal study of risk factors

BACKGROUND: Sick leave due to neck, shoulder and back disorders (NSBD) is higher among health-care workers, especially nursing aides/assistant nurses, compared with employees in other occupations. More information is needed about predictors of sick leave among health care workers. The aim of the study was to assess whether self-reported factors related to health, work and leisure time could predict: 1) future certified sick leave due to any cause, in nursing aides/assistant nurses (Study group I) and 2) future self-reported sick leave due to NSBD in nursing aides/assistant nurses (Study group II). METHODS: Study group I, comprised 443 female nursing aides/assistant nurses, not on sick leave at baseline when a questionnaire was completed. Data on certified sick leave were collected after 18 months. Study group II comprised 274 of the women, who at baseline reported no sick leave during the preceding year due to NSBD and who participated at the 18 month follow-up. Data on sick leave due to NSBD were collected from the questionnaire at 18 months. The associations between future sick leave and factors related to health, work and leisure time were tested by logistic regression analyses. RESULTS: Health-related factors such as previous low back disorders (OR: 1.89; 95% CI 1.20–2.97) and previous sick leave (OR 6.40; 95%CI 3.97–10.31), were associated with a higher risk of future sick leave due to any cause. Factors related to health, work and leisure time, i.e. previous low back disorders (OR: 4.45; 95% CI 1.27–15.77) previous sick leave, not due to NSBD (OR 3.30; 95%CI 1.33–8.17), high strain work (OR 2.34; 95%CI 1.05–5.23) and high perceived physical exertion in domestic work (OR 2.56; 95%CI 1.12–5.86) were associated with a higher risk of future sick leave due to NSBD. In the final analyses, previous low back disorders and previous sick leave remained significant in both study groups. CONCLUSION: The results suggest a focus on previous low back disorders and previous sick leave for the design of early prevention programmes aiming at reducing future sick leave due to any cause, as well as due to NSBD, among nursing aides/assistant nurses. A multifactorial approach may be of importance in the early prevention of sick leave due to NSBD

Abdominal aortic aneurysm is associated with a variant in low-density lipoprotein receptor-related protein 1

Abdominal aortic aneurysm (AAA) is a common cause of morbidity and mortality and has a significant heritability. We carried out a genome-wide association discovery study of 1866 patients with AAA and 5435 controls and replication of promising signals (lead SNP with a p value < 1 × 10-5) in 2871 additional cases and 32,687 controls and performed further follow-up in 1491 AAA and 11,060 controls. In the discovery study, nine loci demonstrated association with AAA (p < 1 × 10-5). In the replication sample, the lead SNP at one of these loci, rs1466535, located within intron 1 of low-density-lipoprotein receptor-related protein 1 (LRP1) demonstrated significant association (p = 0.0042). We confirmed the association of rs1466535 and AAA in our follow-up study (p = 0.035). In a combined analysis (6228 AAA and 49182 controls), rs1466535 had a consistent effect size and direction in all sample sets (combined p = 4.52 × 10-10, odds ratio 1.15 [1.10-1.21]). No associations were seen for either rs1466535 or the 12q13.3 locus in independent association studies of coronary artery disease, blood pressure, diabetes, or hyperlipidaemia, suggesting that this locus is specific to AAA. Gene-expression studies demonstrated a trend toward increased LRP1 expression for the rs1466535 CC genotype in arterial tissues; there was a significant (p = 0.029) 1.19-fold (1.04-1.36) increase in LRP1 expression in CC homozygotes compared to TT homozygotes in aortic adventitia. Functional studies demonstrated that rs1466535 might alter a SREBP-1 binding site and influence enhancer activity at the locus. In conclusion, this study has identified a biologically plausible genetic variant associated specifically with AAA, and we suggest that this variant has a possible functional role in LRP1 expression

The Comet Interceptor Mission

Here we describe the novel, multi-point Comet Interceptor mission. It is dedicated to the exploration of a little-processed long-period comet, possibly entering the inner Solar System for the first time, or to encounter an interstellar object originating at another star. The objectives of the mission are to address the following questions: What are the surface composition, shape, morphology, and structure of the target object? What is the composition of the gas and dust in the coma, its connection to the nucleus, and the nature of its interaction with the solar wind? The mission was proposed to the European Space Agency in 2018, and formally adopted by the agency in June 2022, for launch in 2029 together with the Ariel mission. Comet Interceptor will take advantage of the opportunity presented by ESA’s F-Class call for fast, flexible, low-cost missions to which it was proposed. The call required a launch to a halo orbit around the Sun-Earth L2 point. The mission can take advantage of this placement to wait for the discovery of a suitable comet reachable with its minimum ΔV capability of 600 ms−1. Comet Interceptor will be unique in encountering and studying, at a nominal closest approach distance of 1000 km, a comet that represents a near-pristine sample of material from the formation of the Solar System. It will also add a capability that no previous cometary mission has had, which is to deploy two sub-probes – B1, provided by the Japanese space agency, JAXA, and B2 – that will follow different trajectories through the coma. While the main probe passes at a nominal 1000 km distance, probes B1 and B2 will follow different chords through the coma at distances of 850 km and 400 km, respectively. The result will be unique, simultaneous, spatially resolved information of the 3-dimensional properties of the target comet and its interaction with the space environment. We present the mission’s science background leading to these objectives, as well as an overview of the scientific instruments, mission design, and schedule