Heart rate monitoring in horses

Det finns få studier gjorda på ridhäst där man har tittat på vilopuls, arbetspuls och återhämtningspuls. I det här arbetet har vi tittat närmre på hästens kardiovaskulära system och vilka förändringar som sker i systemet under ett arbetspass och som följd av längre tids träning. Vid en ökad fysisk ansträngning kommer hjärtfrekvensen att öka, hjärtat kommer att slå kraftigare och mer blod kommer att omdirigeras till skelettmusklerna. Vid regelbunden träning sker anpassningar av det kardiovaskulära systemet så som kraftigare hjärtmuskulatur, större cirkulerande blodvolym samt ett utökat kapillärnät runt muskelfibrerna. Arbetet inkluderar även två fältstudier varav den ena undersöker möjligheten att mäta konditionsförbättring hos häst med hjälp av pulsmätare. Fyra hästar har ingått i studien som har sträckt sig under en period av åtta veckor. Hästarna har vid två tillfällen genomfört ett arbetsprov där hjärtfrekvensen mätts innan träning, under longering, löshoppning och även återhämtning. I denna studien har vi inte kunna konstatera någon sänkning av hjärtfrekvensen vare sig vid vila, longering eller löshoppning som en föjd av konditionsförbättring. En av hästarna visar dock en snabbare återhämtning vid den andra mätningen, vilket skulle kunna tyda på en förbättrad kondition. I den andra fältstudien ingick fyra halvblodshästar. Deras vilopuls mättes morgon och kväll under fem dagar för att se vid vilken tidpunkt hästen hade som lägst puls.Resultatet visade att samtliga hästar hade en lägre hjärtfrekvens på kvällen

Genetic variations in A20 DUB domain provide a genetic link to citrullination and neutrophil extracellular traps in systemic lupus erythematosus

Objectives: Genetic variations in TNFAIP3 (A20) de-ubiquitinase (DUB) domain increase the risk of systemic lupus erythematosus (SLE) and rheumatoid arthritis. A20 is a negative regulator of NF-κB but the role of its DUB domain and related genetic variants remain unclear. We aimed to study the functional effects of A20 DUB-domain alterations in immune cells and understand its link to SLE pathogenesis. Methods: CRISPR/Cas9 was used to generate human U937 monocytes with A20 DUB-inactivating C103A knock-in (KI) mutation. Whole genome RNA-sequencing was used to identify differentially expressed genes between WT and C103A KI cells. Functional studies were performed in A20 C103A U937 cells and in immune cells from A20 C103A mice and genotyped healthy individuals with A20 DUB polymorphism rs2230926. Neutrophil extracellular trap (NET) formation was addressed ex vivo in neutrophils from A20 C103A mice and SLE-patients with rs2230926. Results: Genetic disruption of A20 DUB domain in human and murine myeloid cells did not give rise to enhanced NF-κB signalling. Instead, cells with C103A mutation or rs2230926 polymorphism presented an upregulated expression of PADI4, an enzyme regulating protein citrullination and NET formation, two key mechanisms in autoimmune pathology. A20 C103A cells exhibited enhanced protein citrullination and extracellular trap formation, which could be suppressed by selective PAD4 inhibition. Moreover, SLE-patients with rs2230926 showed increased NETs and increased frequency of autoantibodies to citrullinated epitopes. Conclusions: We propose that genetic alterations disrupting the A20 DUB domain mediate increased susceptibility to SLE through the upregulation of PADI4 with resultant protein citrullination and extracellular trap formation

Djurskydd inom grisuppfödning

I Sverige tillåts idag generellt avvänjning av smågrisar i praktiken vid en individuell ålder om tidigast 28 dagar. Detta skiljer från EUs grisdirektiv där avvänjning tillåts från 21 dagars ålder. En digivningsperiod på 21 dagar ger en högre produktion eftersom medeltalet kullar per sugga och år teoretiskt då kan öka med 4,5 % (från 2,2 till 2,3 kullar per år). Det har även föreslagits att en kortare digivningsperiod skulle innebära mindre påfrestningar på suggorna, och därigenom medföra förbättrad välfärd för dessa. Rådet finner att det finns mycket få studier som jämför avvänjning vid just 21 och 28 dagar. De vetenskapliga studier som studerar detta mer i detalj är i de flesta fall genomförda i alternativa system, så som grupphållnings-system eller så kallade ”getaway pens” där suggan kan gå ifrån sina smågrisar. Resultat från dessa studier går därmed inte att generalisera till konventionella system där suggor med smågrisar hålls individuellt med små möjligheter för suggan att reglera t.ex. digivning eller födosöksbeteende. Trots bristen på vetenskapligt granskade rapporter konstaterades att en avvänjning vid 28 dagars ålder var att föredra sett ur smågrisens perspektiv, eftersom matsmältningsapparat och immunsystem är mer utvecklade den fjärde levnadsveckan. Det förefaller dock finnas en ganska tydlig skillnad i fysiologisk mognad mellan grisar som är yngre (<19-21 dagar) respektive äldre (28 dagar), men där grisar som är 25 dagar och äldre skiljer sig mindre från grisar som är 28 dagar gamla än grisar som är 23 dagar och yngre. Diperiodens belastning på den domesticerade suggan i modern grisproduktion överstiger den hos frilevande suggor eftersom antalet överlevande kultingar är högre, samt att suggan inte heller genom att styra digivningen kan skydda sig från kullens ökande krav på att dia. De ökande kullstorlekarna kan teoretiskt innebära påfrestningar på suggan, och tidig avvänjning skulle därmed kunna bidra till att minska påfrestningarna på suggan. Det finns dock inga vetenskapliga studier som stödjer en sådan slutsats. Det kan dock konstateras att en svensk sugga under slutet av diperioden i medeltal ger di till 13 kultingar som vardera väger cirka 10 kg, vilka tillsammans dagligen kräver 108 MJ omsättbar energi (25 800 kcal) varav huvuddelen kommer från suggans mjölk. I dagens svenska grisproduktion med omgångsuppfödning kan det skilja 4-7 dagar mellan de först födda och de sist födda i gruppen. För att samla sugg-gruppen inför nästa grisning avvänjs alla suggor samma dag och vid en lägsta individuell avvänjningsålder av 28 dagar blir medelåldern vid avvänjning därför i praktiken cirka 32 dagar. Om lantbruken fortsätter att fokusera på avvänjning så nära 28 dagars ålder som möjligt kommer ”manöverutrymmet” för att synkronisera suggorna vid avvänjning att försvinna. Suggor med fysiologiskt längre dräktighet än genomsnittet riskerar då att förskjutas i grisningstid jämfört med medelsuggorna. Vid en förlängning med tre dagar mellan två grisningstillfällen kan en sugga redan som tredjegrisare vara så pass avvikande vad gäller grisningsdag att hon kommer att slås ut (slaktas) i förtid om det inte ges möjlighet att synkronisera gruppen vid avvänjning. Vid en bedömning av lämpligaste dagen för avvänjning bör såväl smågrisens som suggans situation beaktas. Det vetenskapliga underlaget för detta är mycket begränsat, men det ska beaktas att inhysning och skötsel har större betydelse för såväl smågrisars som suggors hälsa och välfärd än den exakta avvänjningsåldern. Vid en samlad bedömning ansågs därför att en avvänjning vid 28 dagar i genomsnitt förefaller acceptabel, under förutsättning att avvänjningsåldern i inget enskilt fall understiger 25 dagar

Yttrande från SLUs vetenskapliga råd för djurskydd om djurskydd inom grisuppfödning

Detta yttrande svarar på följande fråga av Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurens Rätt, World Animal Protection Sverige, Compassion in World Farming Sverige och Vi Konsumenter, som vänt sig till det vetenskapliga rådet med anledning av Jordbruksverkets ändring av djurskyddsbestämmelserna för gris, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd m ( SJVFS 2017:25) om grishållning inom lantbruket m.m., saknr. L 106: Är det förenat med bättre, likvärdig eller sämre djurvälfärd, vid en sammantagen bedömning av såväl smågrisens välfärd som suggans, om smågrisar avvänjs från suggan vid 21 dagars ålder i stället för vid 28 dagars ålder? Rådet ombads att belysa frågan utifrån ett brett perspektiv innefattande såväl psykisk som fysisk hälsa och välbefinnande

Functional loss of IKBE leads to NF-KB deregulation in aggressive chronic lymphocytic leukemia

NF-?B is constitutively activated in chronic lymphocytic leukemia (CLL); however, the implicated molecular mechanisms remain largely unknown. Thus, we performed targeted deep sequencing of 18 core complex genes within the NF-?B pathway in a discovery and validation CLL cohort totaling 315 cases. The most frequently mutated gene was NFKBIE (21/315 cases; 7%), which encodes I?B?, a negative regulator of NF-?B in normal B cells. Strikingly, 13 of these cases carried an identical 4-bp frameshift deletion, resulting in a truncated protein. Screening of an additional 377 CLL cases revealed that NFKBIE aberrations predominated in poor-prognostic patients and were associated with inferior outcome. Minor subclones and/or clonal evolution were also observed, thus potentially linking this recurrent event to disease progression. Compared with wild-type patients, NFKBIE-deleted cases showed reduced I?B? protein levels and decreased p65 inhibition, along with increased phosphorylation and nuclear translocation of p65. Considering the central role of B cell receptor (BcR) signaling in CLL pathobiology, it is notable that I?B? loss was enriched in aggressive cases with distinctive stereotyped BcR, likely contributing to their poor prognosis, and leading to an altered response to BcR inhibitors. Because NFKBIE deletions were observed in several other B cell lymphomas, our findings suggest a novel common mechanism of NF-?B deregulation during lymphomagenesis. <br/

Functional loss of IκBε leads to NF-κB deregulation in aggressive chronic lymphocytic leukemia

NF-κB is constitutively activated in chronic lymphocytic leukemia (CLL); however, the implicated molecular mechanisms remain largely unknown. Thus, we performed targeted deep sequencing of 18 core complex genes within the NF-κB pathway in a discovery and validation CLL cohort totaling 315 cases. The most frequently mutated gene was NFKBIE (21/315 cases; 7%), which encodes IκBε, a negative regulator of NF-κB in normal B cells. Strikingly, 13 of these cases carried an identical 4-bp frameshift deletion, resulting in a truncated protein. Screening of an additional 377 CLL cases revealed that NFKBIE aberrations predominated in poor-prognostic patients and were associated with inferior outcome. Minor subclones and/or clonal evolution were also observed, thus potentially linking this recurrent event to disease progression. Compared with wild-type patients, NFKBIE-deleted cases showed reduced IκBε protein levels and decreased p65 inhibition, along with increased phosphorylation and nuclear translocation of p65. Considering the central role of B cell receptor (BcR) signaling in CLL pathobiology, it is notable that IκBε loss was enriched in aggressive cases with distinctive stereotyped BcR, likely contributing to their poor prognosis, and leading to an altered response to BcR inhibitors. Because NFKBIE deletions were observed in several other B cell lymphomas, our findings suggest a novel common mechanism of NF-κB deregulation during lymphomagenesis

Optical properties of silver nanostructures prepared by electron beam lithography

In this thesis, electron beam lithography (EBL) has been used to fabricate substrates for studies of nanoparticle optics, in particular for the investigation of noble metal nanoparticles and their tunable optical properties. The strong interaction of metal nanoparticles with light has its origin in the resonant excitation of collective oscillations of conduction electrons, so called localized surface plasmons (LSP). The resonance frequencies of the LSPs depend strongly on the nanoparticles material (e.g. Au, Ag, Cu), size, shape, neighboring particles and dielectric environment of the nanoparticle. Associated with the excitation of a LSP is a strong field enhancement in the vicinity of the metal particle. This field enhancement results in a phenomenon known as surface-enhanced Raman scattering (SERS), which occurs for molecules adsorbed on metallic nanostructures. In this work, I have specifically focused on interparticle coupling effects by systematically varying the interparticle distances and arrangements. Microextinction measurements of two-dimensional arrays of silver and gold nanoparticles revealed the importance of radiative coupling and retardation effects, seen as a clear blue shift of the LSP with decreasing interparticle distance. The SERS efficiencies of similar arrays of silver particles showed a strong increase as the interparticle distance was decreased. Additionally, dark-field scattering spectra of single particle pairs with varying interparticle distances were recorded. With light polarized parallel to the pair axis, we observed a strong redshift of the scattering peak position as the interparticle distance decreases, in good agreement with theoretical estimations. In addition to the work mentioned above, one project dealt with the field of nanoelectronics, namely the fabrication and current-voltage characterization of a self-assembled single-electron transistor. The fabrication scheme was based on a combination of electron-beam lithography and self-assembly of chemically synthesized gold nanoparticles covered with organic molecules. These devices show single-electron characteristics, such as Coulomb blockade at room temperature and Coulomb staircase and gate-voltage modulation of the current at 4.2 K