"Man kan ju inte pysa allt". Fem svensklärares erfarenheter av bedömning och betygssättning av gymnasieelever med hörselnedsättningar

Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur gymnasielärare i Svenska 1 arbetar med betygssättning och bedömning av elever med hörselnedsättningar, både i vanliga skolor såväl som i hörsel-/specialklasser. Undersökningen tar även upp undantagsbestämmelsen, den så kallade pysparagrafen, samt belyser hur denna tillämpas och/eller om lärare istället anpassar undervisningen under kursens gång. Studien lyfter även skillnader och likheter mellan skolformerna avseende bedömning, betygssättning och tillämpning av pysparagrafen. Teori: Studien bottnar i det sociokulturella perspektivet där lärande sker i sociala sammanhang tillsammans med andra. Men då fokus är riktat mot specialpedagogiska frågor om hur man bedömer och betygssätter elever med funktionsnedsättningar blir delaktighet och kommunikation av stor betydelse för hur eleverna ska lyckas i skolan. Det kommunikativa relationsinriktade perspektivet, KoRP, har därmed valts som studiens teoretiska ram. Metod: Undersökningen har genomförts med hjälp av kvalitativa intervjuer av halvstrukturerad art. Urvalet består av fem gymnasielärare som alla någon gång har betygssatt och undervisat elever med hörselnedsättningar i kursen Svenska 1 alternativt Svenska A. I gruppen finns representanter både från praktiskt och teoretiskt program samt från vanliga gymnasieskolan, hörselklass och specialklasser. Intervjuerna genomfördes med hjälp av en intervjuguide vilken utvecklades eller frångicks vid behov beroende av hur samtalen fortlöpte. Tolkning och analys har gjorts med ad-hoc metod där mönster och kategorier skapats utifrån studiens syfte och frågeställningar. KoRP-perspektivet har använts som analytiskt verktyg för att förstå hur kommunikation, relationer samt delaktighet påverkar elever med hörselnedsättningar att lyckas i sitt lärande. Resultat: I studien framkom det att de lärare som hade stor erfarenhet av att undervisa elever med funktionsnedsättningar, till exempel hörselnedsättningar, var mer bekanta eller till och med visade sig vara väl förtrogna med undantagsbestämmelsen. De lärare som hade mindre erfarenhet av denna elevkategori och i större omfattning undervisade vanliga klasser på teoretiska eller praktiska program kände till undantagsparagrafen mer flyktigt. Något som återkom i intervjuerna var att ju bättre kommunikationen är mellan eleven och läraren, desto lättare blir det att anpassa undervisningen för att möta elevens behov på bästa möjliga sätt. Graden av hörselnedsättning visade sig vara en avgörande faktor för huruvida undantagsbestämmelsen eller anpassningar av undervisningen behövdes eller ej. Samtliga lärare i undersökningen tillämpade eller strävade efter att tillämpa formativ bedömning. Det framkom även att alla fem lärarna ansåg att specialskolor behövs som komplement till en inkluderad skola ”för alla”