Controlling role in the crisis management

This article explores the role of labour mobility as a potential cluster advantage. We review the theoretical arguments as for how and why labour mobility could enhance the dynamism and performance of clusters of similar and related firms. A combination of quantitative and qualitative data from two information and communication technology (ICT) clusters is used to answer two research questions: (1) What is the role of mobility enhancing (or restricting) institutions in clusters? and (2) In what ways does labour mobility contribute to knowledge transfer within clusters? The two ICT clusters studied in the article generally seem to have higher levels of mobility, compared to the labour market at large. Although it is regarded as beneficial in theory, most cluster firms try to restrict mobility of workers since they fear the risk and costs of losing staff. Labour mobility is also rarely viewed as a viable way to increase the knowledge bases or contact networks of firms. However, when firms need to recruit the clustered labour markets seem to benefit them by facilitating the use of informal recruitment processes. By way of conclusion it is suggested that cluster firms might be under-investing in mobility and that innovative institutional solutions could help realize clusters mobility potential.This is the authors’ version of the following article:Dzamila Bienkowska, Mats Lundmark and Anders Malmberg, Brain circulation and flexible adjustment: Labour mobility as a cluster advantage, 2011, Geografiska Annaler. Series B. Human Geography, (93), 1, 21-39.which has been published in final form at: http://dx.doi.org/10.1111/j.1468-0467.2011.00359.xCopyright: Blackwell Publishershttp://eu.wiley.com/WileyCDA/Brand/id-35.htm

Is divided iron injection to piglets profitable?

Ledinflammation är ett vanligt problem inom smågrisproduktionen, där cirka 10 % av alla födda smågrisar drabbas av ledinflammation under sin livstid. Ledinflammation orsakar både smärta hos grisen och ekonomiska förluster för lantbrukaren, genom nedsatt tillväxt och ökad arbetstid för behandlingar samt kostnader för medicin. En tidig och stor järninjektion har ansetts vara en bidragande orsak till ledinflammation bland vissa forskare. Överflödet av järn ger en gynnsam uppförökningsmiljö för bakterier. Järnet har flera funktioner i kroppen, bland annat i uppbyggnaden av blodet. Blodets röda färg kommer från hemoglobin som har till uppgift att transportera syre och koldioxid mellan lungorna och övriga vävnader. Hemoglobinet är uppbyggt av protein och hemgrupper, och mitt i hemgrupperna sitter järn som är nödvändigt för transporten av syre ska fungera. Immunförsvaret är också beroende av järn, där det medverkar i olika enzymsystem. En nyfödd smågris har en järndepå på ungefär 50 mg i kroppen och förbrukar ca 10 mg per dag. Smågrisen kan bara tillgodose sig 1 mg per dag genom modersmjölken men detta är inte tillräckligt för att täcka deras behov. Därför är det viktigt att tillföra någon form av järn inom den första levnadsveckan för att undvika att grisen får blodbrist. Det finns även risker med att bara ge järnberikad torv, pellets eller dylikt istället för en järninjektion. Med en injektion är man säker på att grisen har fått sitt behov tillgodosett av järn. Det är man inte säker på om man ger torv eller pellets som grisen själv ska söka upp och få i sig för att täcka järnbehovet. Vi gjorde ett försök på Persbo Gård utanför Ransta där vi testade följande hypotes: Kan en injektion av en halverad dos järn på dag tre, och en kompletterande dos på dag tolv, ge mindre ledinflammationer än en full dos järn på dag tre? Vi ville testa detta för att se om mängden järn i ett tidigt stadium har någon betydelse för frekvensen ledinflammationer och om det gav någon förändring i tillväxt. I försöket ingick 20 kullar där grisarna delades in i två grupper inom kullen efter vikt, skavsår och kön. I försöket ingick totalt 231 smågrisar från början. Smågrisarna vägdes och märktes vid tre dagars ålder och samtidigt injicerades en full eller en halv dos järn beroende på vilket försöksled grisarna placerats i. Smågrisarna som bara hade fått en halv dos järn fick en kompletterande dos på dag 12. Alla smågrisar hade tillgång till järnflakes från cirka en veckas ålder. Vid 21 dagars ålder vägdes alla grisarna för att kontrollera tillväxten. När smågrisarna flyttades ut från avdelningen vägdes de åter igen och var då cirka nio veckor gamla. Därefter sammanställdes all data som samlats in för statistisk bearbetning på tillväxt och ledinflammationsfall. Det vi kom fram till var att de olika försöksleden inte påvisade någon skillnad i grisens tillväxt. De smågrisar som drabbats av ledinflammation visade en tendens till att växa sämre än de grisar som inte behandlats för ledinflammation vid en korrigering av vikt dag 3 och suggeffekt (p=0,0553). Andelen ledinflammationer i ledet med en järninjektion var 3,36 % mot 8,93 % i det led som fått två injektioner, dock fanns det ingen signifikant skillnad mellan de olika försöksleden (p=0,0763).Av de totalt 14 stycken smågrisar som drabbats av ledinflammation var det 11 stycken som hade skavsår eller blivit trampade när de undersöktes på dag tre. Slutsatser ur vårt försök tyder på att det inte är lönsamt att ge smågrisarna två järninjektioner. Vi kunde inte se att smågrisarna som fått en delad järngiva hade en bättre tillväxt än de smågrisarna som fått en järnbehandling och att ledinflammationerna inte hade tenderat till att minska utan snarare ökat. Man kan dra slutsatserna att delad järngiva är mer arbetskrävande eftersom man måste ge en extra järninjektion och att man dessutom kan behöva behandla fler smågrisar för ledinflammationer.Arthritis is a common problem in piglet production, where about 10% of all piglets born will suffer from arthritis during their lifetime. Arthritis causes both pain in the piglets and economic losses in the farm through reduced growth, increased working hours for treatments and the cost of medicine. Among some scientists, an early and a large iron injection have been considered to be a contributory cause of arthritis. The abundance of iron is a beneficial environment for propagation of bacteria. The iron has several functions in the body, including the construction of the blood. The bloods red color comes from hemoglobin, which is responsible for transporting oxygen and carbon dioxide between the lungs and other tissues. Hemoglobin is made up of proteins and haem groups, and in the middle of the haem group sits the iron that is necessary for the function of the oxygen transport. The immune system is also dependent on iron, there the iron is involved in different enzyme systems. A newborn piglet has an iron store of about 50 mg in the body and uses about 10 mg every day. Piglets can only be supplied of up to 1 mg per day by the sow’s milk, but this is not sufficient to meet their needs. It is therefore important to provide the pig some form of iron in the first week of life to avoid that the pig gets anemic. There is a risk to give the pig just the iron-enriched peat and pellets or such things instead of an iron injection. With an injection, you are sure that the pig will get its needs of iron met. It is not sure, if you give peat or pellets, that the piglets will find it by itself and eat enough to get as much iron as they need. We made an experiment on Persbo Farm outside Ransta, where we tested the following hypothesis: May an injection of a half iron dose on day three and then an additional iron dose on day twelve results in less arthritis than a full dose of iron on day three? We wanted to test it to see if the amount of iron at an early stage will have an effect on arthritis and if it would result in any growth change. The study included 20 litters were the pigs were divided into two groups within the litter. The piglets were divided by weight, abrasion and sex. The study included totally 231 piglets from the beginning. The piglets were weighed and labeled when they were three days old and at the same time they were given a full or half dose of iron according to the treatment group. Piglets which received only half of the iron dose on day three received an additional dose at day 12. All the piglets had access to iron flakes from approximately one week of age. At 21 days of age all piglets were weighed in order to check the growth. When the piglets were moved out from the stable, at about nine weeks of age, they were weighed again. Data was collected and compiled for statistical analysis of growth and occurrence of arthritis. The results did not show any difference in pig growth between the different treatments. The piglets who were suffering from arthritis showed a lower growth, than the pigs that were not treated for arthritis, when correcting for weight on day three and the effect of the sow (p=0,0553). Arthritis among pigs given one iron injection was 3.36% versus 8.93% among pigs given two iron injections, but there were no significant difference between the different treatments (p=0,0763). 7 Out of the 14 piglets suffering from arthritis in total, 11 piglets had abrasions or had been trampled by the sow when they were examined at three days of age. Conclusions from our experiment suggest that it is not profitable to give the piglets two iron injections. We could not see that the piglets receiving two iron injections had a better growth than the piglets receiving one iron injection. Also, the occurrence of arthritis did not decrease but was instead rather increased. The conclusion from the experiment was that two iron injections are more labor intensive because of the additional iron injection and maybe due to more treatments of piglets suffering for arthritis

Enterprise Liability, Public and Private

In Sweden, where forests cover more than 60% of the land area, silviculture and the use of forest products by industry and society play crucial roles in the national carbon balance. A scientific challenge is to understand how different forest management and wood use strategies can best contribute to climate change mitigation benefits. This study uses a set of models to analyze the effects of different forest management and wood use strategies in Sweden on carbon dioxide emissions and removals through 2105. If the present Swedish forest use strategy is continued, the long-term climate change mitigation benefit will correspond to more than 60 million tons of avoided or reduced emissions of carbon dioxide annually, compared to a scenario with similar consumption patterns in society but where non-renewable products are used instead of forest-based products. On average about 470 kg of carbon dioxide emissions are avoided for each cubic meter of biomass harvested, after accounting for carbon stock changes, substitution effects and all emissions related to forest management and industrial processes. Due to Sweden’s large export share of forest-based products, the climate change mitigation effect of Swedish forestry is larger abroad than within the country. The study also shows that silvicultural methods to increase forest biomass production can further reduce net carbon dioxide emissions by an additional 40 million tons of per year. Forestry’s contribution to climate change mitigation could be significantly increased if management of the boreal forest were oriented towards increased biomass production and if more wood were used to substitute fossil fuels and energy-intensive materials

On the role of forests and the forest sector for climate change mitigation in Sweden

We analyse the short- and long-term consequences for atmospheric greenhouse gas (GHG) concentrations of forest management strategies and forest product uses in Sweden by comparing the modelled consequences of forest resource use vs. increased conservation at different levels of GHG savings from carbon sequestration and product substitution with bioenergy and other forest products. Increased forest set-asides for conservation resulted in larger GHG reductions only in the short term and only when substitution effects were low. In all other cases, forest use was more beneficial. In all scenarios, annual carbon dioxide (CO2) sequestration rates declined in conservation forests as they mature, eventually approaching a steady state. Forest set-asides are thus associated with increasing opportunity costs corresponding to foregone wood production and associated mitigation losses. Substitution and sequestration rates under all other forest management strategies rise, providing support for sustained harvest and cumulative mitigation gains. The impact of increased fertilization was everywhere beneficial to the climate and surpassed the mitigation potential of the other scenarios. Climate change can have large—positive or negative—influence on outcomes. Despite uncertainties, the results indicate potentially large benefits from forest use for wood production. These benefits, however, are not clearly linked with forestry in UNFCCC reporting, and the European Union\u27s Land Use, Land-Use Change and Forestry carbon accounting, framework may even prevent their full realization. These reporting and accounting frameworks may further have the consequence of encouraging land set-asides and reduced forest use at the expense of future biomass production. Further, carbon leakage and resulting biodiversity impacts due to increased use of more GHG-intensive products, including imported products associated with deforestation and land degradation, are inadequately assessed. Considerable opportunity to better mobilize the climate change mitigation potential of Swedish forests therefore remains

Grävlingars lidande vid grytanlagsprov med levande grävling

Grävlingar i Sverige jagas idag med flera olika jaktmetoder såsom fällor, vakjakt, jakt med ställande hund ovan jord och jakt med grythund under jord. Grythundar används för jakt, skyddsjakt och eftersök på räv, grävling och mårdhund vilket ställer krav på grythundarnas mentala och fysiska förmågor. Hundarna får inte visa ett uppenbart aggressivt beteende. Olika jaktprov används för att utvärdera hundens mentala och fysiska egenskaper som grythund. Därutöver medger de olika proven en värdering av hundens värde som avelsdjur. Grytanlagsprovens syfte är att bedöma hundars lämplighet vid grytjakt. Provet sker med en levande grävling i ett konstgjort gryt med tre olika gångar som leder fram till en så kallad kittel, där grävlingen är placerad. Kitteln är oftast en rund konstruktion med galler mellan hund och grävling för att undvika fysisk kontakt mellan djuren, kitteln kan vridas för att exponera grävlingen åt rätt håll, mot hunden. Domaren vrider således kitteln för att kunna bedöma hundens arbete med grävlingen. Grävlingar beskrivs som försiktiga djur som ytterst sällan reagerar aggressivt mot människor och som ofta blir skrämda redan vid lukten av en människa. Att vara instängd utan att kunna kontrollera eller undkomma situationen kan vara något av det mest stressande som ett vilt djur kan utsättas för. Det finns få vetenskapliga studier på grävling, men studier som publicerats som rapporter och examensarbeten avseende grävling i konstgryt har tillsammans med en vetenskaplig publikation på fällfångst av grävling visat att grävlingar gjort utfall mot hundar i provgryt, och att grävlingar som fångats i fällor har reagerat med flyktförsök. Djur som saknar möjlighet att kontrollera eller undkomma en stressande situation, kan bli passiva eller till och med uppvisa s.k. inlärd hjälplöshet varvid djuret ger upp och blir apatiskt. Studierna visade också att grävlingar som hade ett passivt beteende i samband med att de hölls instängda i gryt eller fälla ofta hade förhöjd hjärtfrekvens och förändrad kortisolkoncentration i träck, vilket kan tyda på att de upplevde stress. Fastän antalet djur i studierna är litet är detta en indikation på att även till synes lugna grävlingar kan vara stressade. Även om grävlingen vid grytanlagsprovet numera separeras från hunden med ett galler saknar grävlingen möjlighet att komma undan eller kontrollera situationen. Hunden uppfattas också sannolikt som predator av grävlingen. Även en tam eller inte helt vild grävling kan vara rädd för hundar. Grävlingens hundvana eller rädsla för hundar kan vara svår att bedöma eftersom även en till synes lugn grävling kan ha ett stresspåslag. Grävlingens situation och lidande måste bedömas inte bara under själva grytanlagsprovet och träningstillfällena utan under hela grävlingens liv, då den oftast tillbringar 8-10 år i hägn. Välfärden för grävlingen är därför även beroende av hägnets utformning och den dagliga skötseln. Infångande i hägnet liksom transport till provplatsen kan påverka 6 grävlingens välfärd i olika hög grad beroende på faktorer som grävlingens tamhet och tillvänjning, tidigare erfarenhet och förväntan, samt kompetensen hos de personer som hanterar och transporterar djuren. En grävling som är ovan och mindre tam stressas sannolikt mer än en tillvand och tamare individ. Förutom att användas vid grytanlagsprov används grävlingen även när unga hundar ska lära sig jaga. Omfattningen av denna träning är inte reglerad enligt Svenska kennelklubbens reglemente men enligt uppgift ska samma regler följas som vid grytanlagsprov. Det råder brist på vetenskapligt granskade studier på grävlingar och grytanlagsprov och det har inte tillkommit nya studier inom området sedan år 2006. Graden av lidandet för grävlingen beror främst på riskfaktorer som grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen, grävlingens tidigare erfarenheter, bristande tillvänjning, samt hundens agerande i provgrytet. Beroende på djurets subjektiva upplevelse av hållandet och av de olika ingående momenten kan graden och varaktigheten av lidande skilja sig åt mellan olika individer. För vissa individer kan lidandet röra sig om enstaka men upprepade moment, t.ex. enbart tiden i provgrytet. För andra individer kan lidandet ha en längre varaktighet samt en adderad effekt som ökar graden av lidande om exempelvis hägnets utformning inte möjliggör naturligt beteende och grävlingarna inte är tama vilket kan addera stress under infångande och transport. Sammantaget föreligger en påtaglig risk för lidande, som inte är obetydligt, för grävlingar som används för grytanlagsprov. Det kan på grund av individuella variationer i grävlingarnas beteende under grytanlagsprovet föreligga svårigheter att standardisera proven. Det kan också ifrågasättas om grävlingens beteende vid grytanlagsprov motsvarar ett möte med vild grävling. Hundar kan dessutom få utföra ett slutligt grytjaktprov på vild grävling i naturgryt utan att först ha gjort ett grytanlagsprov. Eventuella negativa effekter av ett icke utfört grytanlagsprov med levande grävling är oklara vid jaktprov på grävling i ett naturgryt. Ett alternativ till prov på levande grävling är att använda en attrapp. Användning av grävlingsattrapp möjliggör en standardisering av grytanlagsproven, samt kan ge ökade och mer lättillgängliga tränings- och testmöjligheter för hundarna. Detta förutsätter dock att attrappen är av tillräckligt hög kvalitet. I Danmark används idag rävattrapper, och det finns attrapp för grävling i Sverige, men utfallet av prov med sådana är oklar. Förutom att grävlingar inte skulle behöva hållas i fångenskap och riskera att utsättas för lidande skulle en väl fungerande och mer lättillgänglig attrapp kunna minska risken för att olämpliga eller otillräckligt tränade hundar utsätter sig själva eller viltet för lidande

Hållande av sugga och smågrisar i grisningsbox

SLU:s Vetenskapliga råd för djurskydd har fått i uppdrag från Jordbruksverket att utifrån specificerade frågeställningar beskriva det vetenskapliga kunskapsläget beträffande hållande av sugga och smågrisar i grisningsbox. Den svenska lagstiftningens krav skiljer sig i flera avseenden från de krav som ställs i andra länder, varför det har varit svårt att finna vetenskapligt publicerad litteratur som äger direkt tillämpbar giltighet i svenska besättningar. I dagsläget sker heller ingen konstruktion eller tillverkning av grisningsboxar i Sverige. Rapporten har därför även inkluderat studentarbeten vid SLU, liksom arbeten publicerade i olika rapportserier. Där källan inte utgörs av vetenskapligt granskad litteratur har detta tydligt angivits. Domesticerade grisar har i stor utsträckning samma beteendebehov som vildsvin. Moderna grishållningssystem kan tillgodose flera av de beteendebehov som domesticerade grisar har, medan vissa beteendebehov är svårare att tillgodose, och det faktum att grisen hålls i en box utgör alltid en begränsande faktor. En grisningsbox utgör en kompromiss mellan bland annat suggans och smågrisarnas behov. Suggans modersegenskaper och djurskötarens skicklighet anses ha större betydelse för smågrisöverlevnaden än boxens utformning, under förutsättning att utformningen håller rimlig standard. Under perioden närmast grisning har suggan stort behov av att få röra sig och bygga bo. Boxen bör vara stor nog för att möjliggöra detta beteende, och vara konstruerad på så vis att suggan kan få tillräckligt med halm eller annat bomaterial för att kunna utföra sitt bobyggnadsbeteende. En vanlig uppfattning är att suggorna har ökat i storlek under de senaste decennierna men vetenskapligt underlag som stödjer denna uppfattning saknas. Antalet smågrisar per kull har ökat, vilket betyder att boxens storlek kan behöva utökas och att boxens funktionella delar kan behöva anpassas så att de möjliggör tillräckligt stora ytor för att tillfredsställa grisarnas olika behov av att vila, äta, gödsla, ge di etc. Smågrisarna har under tidig digivning behov av att lätt förflytta sig mellan suggans juver, smågrishörnan och gödselytan. Smågrishörnan, d.v.s. det utrymme där smågrisarna kan vistas skyddade från suggan och med extra tillskottsvärme, är en viktig del av grisningsboxen. Den ska vara tillräckligt stor för att hela kullen ska kunna ligga där samtidigt, och bör vara täckt av ett tak som har en front som är utformad så att den minskar luftrörelser och håller värmen kvar. Smågrishörnan ska vara försedd med tillskottsvärme eller en tillräcklig mängd strö för att tillgodose smågrisarnas värmebehov. Här ska också finnas möjlighet att ge tillskottsfoder till smågrisarna. Boxens utformning bör underlätta för suggan att lägga sig så att smågrisarna lätt kommer åt smågrishörnan, vilken ska vara belägen och konstruerad så att god tillsyn blir möjlig. Flera faktorer måste vägas samman vad gäller boxens placering i förhållande till inspektionsgången i syfte att erhålla god tillsyn utan att störa suggan i onödan. Vid hantering av smågrisarna är ofta den s.k. framåtvända boxen att föredra, där smågrishörnan är placerad vid inspektionsgången. Golvets konstruktion är en viktig del av boxens utformning. Den fasta golvytan består vanligen av betong. Alternativa material finns, men få har utvärderats och tillräcklig erfarenhet av dessa saknas. Golvet ska utgöras av ett jämnt och halkfritt underlag för suggan, samtidigt som underlaget inte ska medföra en skaderisk för smågrisarna. Golvet och strömedlet ska erbjuda en mjuk liggyta och samtidigt möjliggöra en god hygien. För att tillgodose smågrisarnas behov av värme kan den fasta golvytan vara 6 försedd med golvvärme, alternativt förses med extra mycket strö i samband med grisningen. Totalarean spalt, dess material och spaltöppningens bredd har betydelse för hygienen. Strömedel och bomaterial är viktigt för att tillfredsställa grisarnas behov av berikning och kan även ha betydelse för produktionsresultaten. Strömedel är vidare ett krav enligt lagstiftningen. Spalten, liggytan och boxens utgödslingssystem ska därför vara utformade för att möjliggöra användning av funktionella mängder strömaterial så att grisarnas beteendebehov tillfredsställs. Svensk smågrisproduktion har under de senaste årtiondena genomgått betydande strukturella förändringar. Besättningsstorleken har ökat och arbetet i stallarna har därmed blivit mer fysiskt krävande. Arbetsuppgifterna har blivit allt mer specialiserade och monotona. Olika boxtyper kräver olika arbetsinsats och belastningsskador p.g.a. dålig ergonomi kan vara ett problem. Så kallade framåtvända boxar minskar tidsåtgången för gödselskrapning. Den totala yta som utgörs av spaltgolv har också betydelse för den arbetsinsats som krävs. Det är även viktigt att det finns möjlighet att skydda djurskötare från aggressiva suggor vid arbete inne i boxen

Hållande av vaktel

Uppdraget har varit att utifrån givna frågeställningar beskriva det kunskapsläge som finns kring hur vaktlar bör hållas och skötas. Med begreppet ”vaktel” avses rent biologiskt inte en enskild art utan ett antal släkten med totalt ca 80 arter av en typ av små hönsfåglar, men det är den japanska vakteln som har domesticerats och idag främst hålls för livsmedelsproduktion. Den japanska vakteln har hållits i fångenskap sedan 1100-talet. Systematisk domesticering och selektion för ägg- respektive köttproduktion har skett mer intensivt sedan omkring förra sekelskiftet, det vill säga i drygt 100 år. Den domesticerade japanska vakteln utmärks av snabb tillväxt, tidig könsmognad och hög äggproduktion i de linjer som har selekterats för detta ändamål. Livslängden hos viltlevande japanska vaktlar anges till 2–3 år, medan domesticerade vaktlar kan leva upp till 8 år. Den forskning som finns är främst gjord på den domesticerade japanska vakteln (Coturnix japonica domestica). Detta yttrande fokuserar därför på hållande och skötsel av den domesticerade japanska vakteln, fortsättningsvis kallad ”domesticerad vaktel”. Mycket av forskningen kring dessa vaktlars beteenden och inhysning är gjord under burförhållanden. Burhållning av vaktel är, såvitt Rådet känner till, inte vanligt förekommande i Sverige i kommersiella vaktelbesättningar och EU-kommissionen planerar att fasa ut all typ av sådan inhysning av livsmedelsproducerande vaktlar. Vi har därför valt att lägga tyngdpunkten i denna rapport på vaktelhållning i frigående system. I Sverige hålls domesticerad vaktel för kommersiell produktion av ägg och kött i småskaliga besättningar som är spridda över landet. Omfattningen är dock liten. Domesticerad vaktel och flera andra vaktelarter, t.ex. den kinesiska dvärgvakteln, hålls även för hobbyändamål (sällskap, avel, prydnad) och som försöksdjur i Sverige. De omfattas av svensk djurskyddslagstiftning oavsett syftet med djurhållningen. Vilka regler som gäller är dock avhängigt av dels vilket syfte man har med vaktelhållningen och dels hur den vaktelart man håller ska karakteriseras. Beroende på svar så blir olika föreskrifter gällande, och ibland är det motstridigt vilka föreskrifter som ska följas. Bristen på entydiga föreskrifter skapar en osäkerhet kring vad som egentligen gäller, både för djurhållare och för länsstyrelserna som ska utföra djurskyddskontroller och ibland förpröva vaktelanläggningar. Eftersom japanska vaktlar har varit domesticerade en kort tid (ca 800 år jämfört med t.ex. tamhöns [Gallus gallus domesticus] ca 8000 år) och selektionen har fokuserat på produktionsegenskaper kan man utgå från att de inte skiljer sig så mycket från vilda japanska vaktlar avseende behov och naturligt beteende. Den vilda anfadern till den domesticerade vakteln är marklevande och lever i habitat som erbjuder täta skydd i form av gräsmarker och buskar längs vattendrag och odlade fält. Dessutom är fåglarna kamouflagefärgade och de är naturligt skygga. De fåtal studier som finns av viltlevande japanska vaktlar visar att fåglarna tillbringar mycket tid med att sprätta och leta efter frön och ryggradslösa djur på marken. Viltlevande japanska vaktlar lever i par eller i små grupper under reproduktionssäsongen, och samlas i större flockar under flyttsäsongen. Den domesticerade vakteln formar i fångenskap en dominanshierarki likt tamhönsens hackordning. Den domesticerade vaktelns sinnen (syn, hörsel och lukt) verkar likna tamhönans. Vaktlar är tidigt utvecklade och vid kläckning är de befjädrade, kan se, höra och förflytta sig i sin närmiljö. De blir könsmogna redan vid 5–6 veckors ålder och lägger sina ägg skyddat på marken. Bobyggande och ruvning utförs endast av hönorna. Det saknas dock forskning som tydligt visar vilken grad av ruvningsbenägenhet de har. En allmän uppfattning bland djurägarna tycks även vara att vaktlar inte använder värpreden och att fåglarna därför saknar detta behov. Det kan dock inte uteslutas att orsaken är att fåglarna har specifika önskemål om utformning av reden som inte uppfylls av traditionella värpreden. Även här är forskningen mycket bristfällig (så vilket behov av värprede som råder och hur det bäst utformas är oklart). Skydd är en mycket viktig resurs för vaktlar, och därför behöver de erbjudas tillräckligt med skydd i djurutrymmet så att samtliga fåglar samtidigt kan söka skydd utan att det uppstår konkurrens och stress. Dessa skydd ska placeras i marknivå för vaktlarna att gömma sig under. Sannolikt behöver även dessa skydd vara utspridda i utrymmet dels för att uppmuntra till rörelse och stimulera till att hela utrymmet används, men framför allt för att avståndet till ett skydd ska vara kort. Eftersom vaktlarna har en rangordning och kan vara aggressiva mot varandra är det viktigt att essentiella resurser inte kan monopoliseras utan kommer alla fåglarna till godo. Det är därför även viktigt att det finns tillräckligt med plats kring utfodring, och att det finns tillräckligt många vattenplatser. Som regel ges vaktlar fri tillgång på foder och dricksvatten. Det saknas forskning kring vaktlars behov att söka skydd högre upp, t.ex. på sittpinnar. Den forskning som finns indikerar att behovet av sittpinnar är lågt. Vaktlar är sociala djur och ska därför aldrig hållas ensamma. De bör hållas i grupper som är mixade (både hönor och tuppar) eller i grupper som består enbart av hönor. Det är inte lämpligt att hålla enbart tuppar i en grupp. Även om de i naturen kan leva i par är rekommendationen att antalet hönor överstiger antalet tuppar i vaktelflockar med könsmogna fåglar. Denna rekommendation motiveras av behovet att minska aggression och risken för skador på hönan. Det är viktigt för vaktlar att ströbada av flera anledningar, bl.a. för att hålla fjäderdräkten i trim. Vaktlar ströbadar flera gånger dagligen om lämpligt strömedel finns fritt tillgängligt. Att hålla vaktlarna på ett strömaterial som möjliggör att de kan picka och sprätta är också en viktig välfärdshöjande resurs, eftersom de naturligt ägnar en stor del av tiden åt dessa födosöksrelaterade beteenden. Ljustillförsel för domesticerad vaktel bör vara naturligt ljus eller armatur med dagsljusliknande spektrum. Ljusintensitet och ljusprogram kan jämföras med de som används för värphöns. De domesticerade vaktlarna har ett behov av termisk komfort som kan jämföras med tamhöns, både som kycklingar och som vuxna djur. Det regelverk som finns för värphöns gällande ljus, temperatur och övriga klimatfaktorer bör kunna tillämpas även för domesticerad vaktel, åtminstone tills kunskapsläget för dessa fåglar är bättre. När man utformar miljön är det även viktigt att tänka på biosäkerheten och möjligheten till god tillsyn över vaktlarna. Eftersom vaktlarna är i behov av att söka skydd får man planera utformningen av dessa så att tillsyn kan ske. Det behöver även vara tillräcklig ljusintensitet så att skydd och eventuella värpreden kan inspekteras vid den dagliga tillsynen. När det gäller biosäkerheten bedömer Rådet att samma principer som gäller för besättningar med värphöns, slaktkyckling och kalkonuppfödning i stora drag bör kunna appliceras i livsmedelsproducerande vaktelflockar. Bland annat bör inomhusutrymmen vara saneringsbara och utomhusytor bör vara hårdgjorda eller väldränerade närmast inomhusutrymmet. Omgångsuppfödning är att rekommendera av smittskyddsskäl, och man bör undvika att blanda fjäderfän av olika arter, ursprung och åldrar. En annan viktig orsak till att man bör undvika blandning av flockar är att detta kan leda till social instabilitet i flocken med nedsatt djurvälfärd som följd. Det är även viktigt att djurutrymmena utformas så att vaktlarna inte kan rymma. Då den domesticerade vakteln är relativt nära släkt med vår inhemska europeiska vaktel kan dessa två hybridisera och producera fertil avkomma, vilket är ytterst olämpligt ur ett bevarandebiologiskt perspektiv. Den forskning som idag finns kring vaktlar ger inget underlag för att ge rekommendationer kring exakta gruppstorlekar, utöver att fåglarna aldrig bör hållas ensamma eller i grupp med enbart tuppar. Den forskning som finns kring utrymmesbehov är främst framtagen genom forskning i bursystem, vilket inte är relevant i detta sammanhang eftersom burhållning av livsmedelsproducerande fjäderfän ska fasas ut inom EU. När det gäller minimiutrymme kan man generellt säga att forskningen enhälligt visar att en hög djurtäthet inverkar negativt på djuren och att tillgången till skydd och könssammansättning av gruppen påverkar lämplig beläggningsgrad. Det finns flera kunskapsluckor kring vaktlar och deras naturliga beteenden och behov, och den forskning som finns är främst gjord på vaktlar i bur. Därför behövs det generellt mer forskning kring hållande av frigående vaktlar

DNA Methylation Analysis of Bone Marrow Cells at Diagnosis of Acute Lymphoblastic Leukemia and at Remission

To detect genes with CpG sites that display methylation patterns that are characteristic of acute lymphoblastic leukemia (ALL) cells, we compared the methylation patterns of cells taken at diagnosis from 20 patients with pediatric ALL to the methylation patterns in mononuclear cells from bone marrow of the same patients during remission and in non-leukemic control cells from bone marrow or blood. Using a custom-designed assay, we measured the methylation levels of 1,320 CpG sites in regulatory regions of 413 genes that were analyzed because they display allele-specific gene expression (ASE) in ALL cells. The rationale for our selection of CpG sites was that ASE could be the result of allele-specific methylation in the promoter regions of the genes. We found that the ALL cells had methylation profiles that allowed distinction between ALL cells and control cells. Using stringent criteria for calling differential methylation, we identified 28 CpG sites in 24 genes with recurrent differences in their methylation levels between ALL cells and control cells. Twenty of the differentially methylated genes were hypermethylated in the ALL cells, and as many as nine of them (AMICA1, CPNE7, CR1, DBC1, EYA4, LGALS8, RYR3, UQCRFS1, WDR35) have functions in cell signaling and/or apoptosis. The methylation levels of a subset of the genes were consistent with an inverse relationship with the mRNA expression levels in a large number of ALL cells from published data sets, supporting a potential biological effect of the methylation signatures and their application for diagnostic purposes

Jakt med pil och båge

Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta kul- och hagelvapen med blyhaltig ammunition och i vilken omfattning bly framledes kommer att vara tillåtet i ammunition. Vid bedömning av konsekvenser av jakt med pil och båge behöver olika tänkbara etiska perspektiv och normativa etiska teorier beaktas. Etiska överväganden kan hjälpa till att belysa om de risker som ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge skulle innebära för vilt, människor, egendom och natur uppvägs av metodens fördelar i förhållande till jakt med krutdrivna vapen. Förekommande argument för eller emot jakt med pil och båge har granskats. Resonemanget innebär inte att Rådet förespråkar något särskilt perspektiv eller synsätt, eller utifrån något sådant vill rättfärdiga eller motsäga rättfärdigande av jakt med pil och båge, utan syftar till att belysa olika tänkbara argument. Det finns en risk att allmänheten motsätter sig ett beslut att tillåta jakt med pil och båge grundat främst på argument om nöje och utmaningar för jägaren. För att jaktmetoden ska accepteras är det viktigt att den kan motiveras även på andra sätt och att lidandet för de jagade djuren minimeras. Det är oklart huruvida ett införande av jakt med pil och båge skulle påverka acceptansen för jakt i allmänhet