High levels of tissue plasminogen activator (tPA) antigen precede the development of type 2 diabetes in a longitudinal population study. The Northern Sweden MONICA Study

BACKGROUND: Impaired fibrinolysis is found in impaired glucose tolerance and type 2 diabetes, associated with components of the metabolic syndrome. There are no data concerning fibrinolysis in subjects with normal glucose tolerance that convert to diabetes. METHODS: We studied the activities of tissue plasminogen activator (tPA) and plasminogen activator inhibitor-1 (PAI-1) and the levels of tPA antigen (a marker of endothelial dysfunction) in 551 subjects with normal glucose tolerance in 1990 in relation to incident diabetes during nine years of follow-up. RESULTS: Subjects with diabetes at follow-up (n = 15) had significantly lower baseline tPA activity and higher PAI-1 activity and tPA antigen than non-converters. The risk of diabetes increased linearly across quartiles of PAI-activity (p = 0.007) and tPA antigen (p < 0.001) and decreased across quartiles of tPA activity (p = 0.026). The risk of diabetes with low tPA activity or high PAI-1 activity persisted after adjustment for age and sex but diminished to a non-significant level after further adjustments. The odds ratio of diabetes for high tPA antigen was 10.4 (95% confidence interval 2.7–40) adjusted for age and sex. After further adjustment for diastolic blood pressure, waist circumference, insulin, triglycerides, fasting and post load glucose the odds ratio was 6.5 (1.3–33, p = 0.024). CONCLUSIONS: Impaired fibrinolysis and endothelial dysfunction are evident in subjects with normal glucose tolerance who later develop diabetes. High tPA antigen is predictive of future diabetes independent from the metabolic syndrome

Gender differences in trends of acute myocardial infarction events: The Northern Sweden MONICA study 1985 – 2004

<p>Abstract</p> <p>Background</p> <p>The registration of non-fatal and fatal MI events initiated 1985 in the WHO MONICA project has been ongoing in northern Sweden since the end of the WHO project in 1995. The purpose of the present study was to analyze gender differences in first and recurrent events, case fatality and mortality in myocardial infarction (MI) in Northern Sweden during the 20-year period 1985 – 2004.</p> <p>Methods</p> <p>Diagnosed MI events in subjects aged 25–64 years in the Counties of Norrbotten and Västerbotten were validated according to the MONICA protocol. The total number of events registered up to January 1, 2005 was 11,763: 9,387 in men and 2,376 in women.</p> <p>Results</p> <p>The proportion of male/female events has decreased from 5.5:1 to 3:1. For males the reductions were 30% and 70% for first and recurrent MI, respectively, and for women 0% and 40% in the 55–64 year group. For both sexes a 50% reduction in 28-day case fatality was seen in the 25–64 year-group. Mortality was reduced by 69% and 45% in men and women, respectively.</p> <p>Conclusion</p> <p>First and recurrent events of myocardial infarction was markedly reduced in men over the 20-year observation period, but for women the reduction was seen only for recurrent infarctions. Case fatality, on the other hand, was markedly reduced for both sexes. As a result of the positive effects on incidence and case fatality a substantial reduction was seen in total mortality, most pronounced for men.</p

Better long-term survival in young and middle-aged women than in men after a first myocardial infarction between 1985 and 2006. an analysis of 8630 patients in the Northern Sweden MONICA Study

<p>Abstract</p> <p>Background</p> <p>There is conflicting and only scant evidence on the effect of gender on long-term survival after a myocardial infarction (MI). Our aim was to analyse sex-specific survival of patients for up to 23 years after a first MI in northern Sweden and to describe time trends.</p> <p>Methods</p> <p>The Northern Sweden MONICA Myocardial Infarction Registry was linked to The Swedish National Cause of Death Registry for a total of 8630 patients, 25 to 64 years of age, 6762 men and 1868 women, with a first MI during 1985-2006. Also deaths before admission to hospital were included. Follow-up ended on August 30, 2008.</p> <p>Results</p> <p>Median follow-up was 7.1 years, maximum 23 years and the study included 70 072 patient-years. During the follow-up 45.3% of the men and 43.7% of the women had died. Median survival for men was 187 months (95% confidence interval (CI) 179-194) and for women 200 months (95% CI 186-214). The hazard ratio (HR) for all cause mortality after adjustment for age group was 1.092 (1.010-1.18, <it>P </it>= 0.025) for females compared to males, <it>i.e</it>. 9 percent higher survival in women. After excluding subjects who died before reaching hospital HR declined to 1.017 (95%CI 0.93-1.11, <it>P </it>= 0.7). For any duration of follow-up a higher proportion of women were alive, irrespective of age group. The 5-year survivals were 75.3% and 77.5%, in younger (<57 years) men and women and were 65.5% and 66.3% in older (57-64 years) men and women, respectively. For each of four successive cohorts survival improved. Survival time was longer for women than for men in all age groups.</p> <p>Conclusions</p> <p>Age-adjusted survival was higher among women than men after a first MI and has improved markedly and equally in both men and women over a 23-year period. This difference was due to lower risk for women to die before reaching hospital.</p

Распределение магнитного потока в рабочей зоне индуктора для магнитно-абразивной обработки плоскостей

Материалы XIII Междунар. науч.-техн. конф. (науч. чтения, посвящ. 125-летию со дня рождения П. О. Сухого), Гомель, 22 окт. 2020 г

NLRP3 inflammasome expression and activation in human atherosclerosis

Background: The NLR family, pyrin domain containing 3 (NLRP3) inflammasome is an interleukin (IL)‐1β and IL‐18 cytokine processing complex that is activated in inflammatory conditions. The role of the NLRP3 inflammasome in the pathogenesis of atherosclerosis and myocardial infarction is not fully understood. Methods and Results: Atherosclerotic plaques were analyzed for transcripts of the NLRP3 inflammasome, and for IL‐1β release. The Swedish First‐ever myocardial Infarction study in Ac‐county (FIA) cohort consisting of DNA from 555 myocardial infarction patients and 1016 healthy individuals was used to determine the frequency of 4 single nucleotide polymorphisms (SNPs) from the downstream regulatory region of NLRP3. Expression of NLRP3, Apoptosis‐associated speck‐like protein containing a CARD (ASC), caspase‐1 (CASP1), IL1B, and IL18 mRNA was significantly increased in atherosclerotic plaques compared to normal arteries. The expression of NLRP3 mRNA was significantly higher in plaques of symptomatic patients when compared to asymptomatic ones. CD68‐positive macrophages were observed in the same areas of atherosclerotic lesions as NLRP3 and ASC expression. Occasionally, expression of NLRP3 and ASC was also present in smooth muscle cells. Cholesterol crystals and ATP induced IL‐1β release from lipopolysaccharide‐primed human atherosclerotic lesion plaques. The minor alleles of the variants rs4266924, rs6672995, and rs10733113 were associated with NLRP3 mRNA levels in peripheral blood mononuclear cells but not with the risk of myocardial infarction. Conclusions: Our results indicate a possible role of the NLRP3 inflammasome and its genetic variants in the pathogenesis of atherosclerosis

Utegående nötkreatur och får

Detta yttrande har tillkommit efter en begäran från Jordbruksverket om sammanställning av forskning om faktorer som är viktiga för djurskyddet och djurvälfärden vid hållande av nötkreatur och får utomhus, med eller utan ligghall, i nordiskt klimat under den kalla årstiden då betestillväxt inte sker, s.k. utegångsdjur. Rådet konstaterar att det finns en betydligt större mängd vetenskaplig litteratur om nötkreatur än om får. Fullständiga och systematiska bedömningar av välfärden hos utegångsdjur förekommer knappast. Det finns också en del luckor i det vetenskapliga underlaget som visar på behov av ytterligare forskning. Utegångsdjur av både får och nötkreatur förekommer i stora delar av den tempererade världen som har vinter med kortare eller längre perioder med minusgrader och snö. Flera andra platser där utegångsdrift tillämpas, t.ex. norra USA, Kanada och Sydön på Nya Zeeland, har ett kallare och torrare vinterklimat än vad som är vanligt i södra och mellersta Sverige som i stället ofta har milda vintrar med fuktig väderlek. Nötkreatur och får som går utomhus påverkas av flera klimatfaktorer som definierar deras termiska närmiljö, främst temperatur, vindhastighet, nederbörd och solinstrålning. Det är svårt att ange vilken samlad effekt på djurvälfärden som olika kombinationer av dessa faktorer har under praktiska förhållanden vid utegång vintertid. Fuktig väderlek runt fryspunkten kan i kombination med stark vind vara mer påfrestande för djuren än lägre temperaturer vid torr väderlek utan vind. Den praktiska betydelsen av detta är dock sannolikt låg, om djuren har möjlighet att söka skydd. Blöt päls kan i kombination med stark vind orsaka stora värmeförluster, men utan vindpåverkan blir vinterpäls inte genomblöt av nederbörd och behåller därför en betydande del av sin värmeisolerande förmåga. En blöt liggyta ökar kroppens värmeförluster och åtminstone nötkreatur föredrar mjuka, torra och rena liggplatser. Det finns trots detta inte tillräckligt vetenskapligt stöd för att avgöra ifall sådana liggplatskvaliteter är helt nödvändiga för att uppnå en god djurvälfärd eller ej. För att hålla en jämn kroppstemperatur anpassar djuren sin fysiologi och sitt beteende varigenom värmeproduktionen och värmeförlusterna regleras. Om temperaturen underskrider den nedre kritiska temperaturen, kommer fysiologiska och beteendemässiga mekanismer att aktiveras för att öka värmeproduktionen och minska värmeavgivningen. Djuren huttrar, ökar sitt foderintag, söker lä, placerar sig från vindriktningen och utnyttjar värmestrålningen från andra djur. Nötkreatur tycks ha förmåga att lära sig att hitta och utnyttja olika mikroklimat i terrängen eller i skydd av andra djur. Den termoneutrala zonen påverkas av många djurspecifika faktorer såsom ras, ålder, hälsotillstånd, beteende och grad av tillvänjning, liksom av omständigheter i miljön såsom stark solinstrålning och blåst, liksom att pälsen förlorar delar av sin isolerande förmåga när den blir smutsig och blöt av gödsel, jord eller regn. Djuren kan även anpassa sig mer långsiktigt till klimatförhållandena genom att sätta eller tappa päls och genom att förändra sin hormoninsöndring och ämnesomsättning så att den termoneutrala zonen förskjuts. Det finns husdjursraser som särskilt har utvecklat förmågan att hantera kallt respektive varmt klimat, t.ex. genom att ansätta kroppsfett. Det är osannolikt att vuxna utegående nötkreatur och får hamnar utanför sin termoneutrala zon så länge de är torra, i god kondition, har tillräckligt med foder och ges möjlighet att vänja sig gradvis vid klimatet, eftersom deras metaboliska förmåga är tillräcklig för att bibehålla värmebalansen. Djurens överskottsvärme bidrar till att blöt päls torkar. Nyfödda djur (sannolikt upp till ett par veckors ålder) är dock känsligare, 6 liksom sjuka djur och djur i dålig kondition. Kalvnings- och lamningssäsongen för utegående djur bör därför förläggas utanför den kallaste delen av året, och sjuka djur kan behöva tas inomhus. Markförhållandena behöver beaktas så att djuren har tillgång till en bärande markyta utan synliga vattensamlingar. När det inte är betessäsong är det viktigt att marken bär på ytor där djuren vistas en stor del av tiden. Vid hög beläggning ökar djurens tramp och gödsel belastningen på mark och vegetation. Resurser som foder, vatten och konstruerade skydd kan behöva placeras på dränerad markyta eller flyttas då och då för att undvika upptrampade, smutsiga och halkiga förhållanden. För att djuren inte ska vara långvarigt blöta och förlora extra värme behövs tillgång till något slags skydd mot regn och hård vind. Behovet av konstruerade skydd är dock oklart och beror sannolikt på individuella djurfaktorer, klimatförhållanden och förekomst av naturliga skydd, främst vegetation och terrängformationer. Det har inte visats att konstruerade skydd överlag skulle vara bättre för djurens välfärd än naturliga skydd, om sådana finns tillgängliga för samtliga djur i flocken, eller att djurens beteende skulle vara mycket annorlunda med tillgång till konstruerat vindskydd än med naturliga skydd. Effekten av konstruerade skydd är i hög grad beroende av att de utformas och placeras korrekt. Användning av konstruerade skydd kan innebära ökat markslitage, större gödselbelastning och sämre renhet hos djuren, i de fall det leder till en större koncentration av djur på en begränsad yta. Även i anslutning till naturliga skydd kan motsvarande problem ses, om djuren koncentreras till liten yta. Husdjur är motiverade till rörelse och möjligheter att röra sig förbättrar deras välfärd. Djur som hålls frigående har ett större energibehov än djur med begränsad rörelsefrihet. Foderbehovet vid kalla förhållanden påverkas av den termiska närmiljön och djurens nedre kritiska temperatur. Utfodringen bör ske avskilt från liggplatsen för att minska belastningen av gödsel, urin och tramp där djuren ska ligga. Om fodertillgången är begränsad vid låga temperaturer kan djuren ändå öka sin värmeproduktion på bekostnad av tillväxt av kroppsvävnad eller mjölkproduktion. Vid låga temperaturer är vattenförlusterna genom avdunstning och behovet av vatten för att täcka dessa lägre. Behovet av dricksvatten kan under vissa förhållanden täckas genom intag av snö, men välfärdskonsekvenserna är inte helt utredda och därtill behöver snöns hygieniska kvalitet beaktas. Utegående djur kan i vissa områden utsättas för rovdjursangrepp. Det finns begränsat med belägg för effektiviteten hos olika rovdjurssäkrande åtgärder. Utegång minskar i allmänhet risken för klövsjukdomar och ektoparasiter, samt förbättrar djurvälfärden på flera sätt. Klövspaltinflammation, klöveksem, digital dermatit och klövröta orsakas av en kombination av bakteriell smitta och en fuktig och smutsig närmiljö. Angrepp av löss är vanligt i svenska besättningar av nötkreatur och får över hela landet och kan orsaka klåda och håravfall, vilket kan sätta ner djurens välfärd. Lössen trivs bra där det är fuktigt ochvarmt och gynnas av lång och tjock päls, liksom av att djuren håller sig nära varandra. Det är vanligare med löss på stall än utomhus. Det är olämpligt att massbehandla utegående djur med håravfall rutinmässigt mot löss utan att först säkerställa diagnosen, eftersom det ökar risken för resistensproblem och kan skada mikrofaunan i djurens spillning. Smittsamma sjukdomar kan härbärgeras och spridas av vilda djur och överföras till utegående husdjur genom direkt eller indirekt kontakt. 7 Ett gott förhållande mellan människa och djur är ett allmänt accepterat kriterium för gott djurskydd. En god skötare behöver förstå principerna för effektiv djurhantering och ha en positiv inställning till djuren. Lantbruksdjur kan vänjas vid hantering och transport. Att hålla nötkreatur och får utomhus året om, t.ex. i ranchdrift eller andra extensiva system, innebär vanligtvis en minskning av kontakten mellan människa och djur. Ovana vid hantering medför en ökad risk att djuren blir mer skygga och kan bli stressade, rädda och ibland aggressiva när hantering och fixering ändå blir nödvändigt. Väl utformade fasta eller mobila hanteringsanläggningar för veterinärbehandling, lastning, kalvning på bete, hantering av nykalvade kor och andra arbetsrutiner kan göra arbetet mer effektivt och minska stress och risker för skador både för djur och människa. Tillsynen av djuren är en utmaning i extensiv djurhållning, särskilt runt kalvning och lamning i kallt klimat, eftersom det kan vara svårt att hitta alla djur och att komma tillräckligt nära för att genomföra en tillfredställande kontroll av kondition, eventuella skador och sjukdomar. Digitala hjälpmedel kan användas för att effektivisera tillsynen, men kunskapen är begränsad om hur det kan göras i praktiken. Digitala hjälpmedel kan inte helt ersätta direkt kontakt mellan människor och djur. Olycksriskerna för djurskötare vid djurhantering beror bland annat på vilka hanteringsanordningar som gården har och hur vana djuren är vid att bli hanterade. Det saknas vetenskapligt baserad kunskap om arbetsmiljö och säkerhet vid hantering av nötkreatur utomhus. Dominansförhållanden bestämmer hur olika individer utnyttjar resurser som är begränsade. Det är därför viktigt att alla djur får tillgång till de resurser som krävs för en acceptabel djurvälfärd

Prevalence of systemic immunoreactivity to Aggregatibacter actinomycetemcomitans leukotoxin in relation to the incidence of myocardial infarction

<p>Abstract</p> <p>Background</p> <p>Chronic infections and associated inflammatory markers are suggested risk factors for cardiovascular disease (CVD). The proinflammatory cytokine, interleukin (IL)-1β, is suggested to play a role in the regulation of local inflammatory responses in both CVD and periodontitis. The leukotoxin from the periodontal pathogen <it>Aggregatibacter actinomycetemcomitans </it>has recently been shown to cause abundant secretion of IL-1β from macrophages. The aim of the present study was to compare the prevalence of systemic immunoreactivity to <it>A. actinomycetemcomitans </it>leukotoxin in myocardial infarction (MI) cases (n = 532) and matched controls (n = 1,000) in a population-based case and referents study in northern Sweden.</p> <p>Methods</p> <p>Capacity to neutralize <it>A. actinomycetemcomitans </it>leukotoxin was analyzed in a bioassay with leukocytes, purified leukotoxin, and plasma. Plasma samples that inhibited lactate-dehydrogenase release from leukotoxin-lysed cells by ≥50% were classified as positive.</p> <p>Results</p> <p>Neutralizing capacity against <it>A. actinomycetemcomitans </it>leukotoxin was detected in 53.3% of the plasma samples. The ability to neutralize leukotoxin was correlated to increasing age in men (n = 1,082) but not in women (n = 450). There was no correlation between presence of systemic leukotoxin-neutralization capacity and the incidence of MI, except for women (n = 146). Women with a low neutralizing capacity had a significantly higher incidence of MI than those who had a high neutralizing capacity.</p> <p>Conclusion</p> <p>Systemic immunoreactivity against <it>A. actinomycetemcomitans </it>leukotoxin was found at a high prevalence in the analyzed population of adults from northern Sweden. The results from the present study do not support the hypothesis that systemic leukotoxin-neutralizing capacity can decrease the risk for MI.</p

Alcohol intake in relation to non-fatal and fatal coronary heart disease and stroke: EPIC-CVD case-cohort study.

To investigate the association between alcohol consumption (at baseline and over lifetime) and non-fatal and fatal coronary heart disease (CHD) and stroke

Alcohol intake in relation to non-fatal and fatal coronary heart disease and stroke : EPIC-CVD case-cohort study

OBJECTIVE To investigate the association between alcohol consumption (at baseline and over lifetime) and non-fatal and fatal coronary heart disease (CHD) and stroke. DESIGN Multicentre case-cohort study. SETTING A study of cardiovascular disease (CVD) determinants within the European Prospective Investigation into Cancer and nutrition cohort (EPIC-CVD) from eight European countries. PARTICIPANTS 32 549 participants without baseline CVD, comprised of incident CVD cases and a subcohort for comparison. MAIN OUTCOME MEASURES Non-fatal and fatal CHD and stroke (including ischaemic and haemorrhagic stroke). RESULTS There were 9307 non-fatal CHD events, 1699 fatal CHD, 5855 non-fatal stroke, and 733 fatal stroke. Baseline alcohol intake was inversely associated with non-fatal CHD, with a hazard ratio of 0.94 (95% confidence interval 0.92 to 0.96) per 12 g/day higher intake. There was a J shaped association between baseline alcohol intake and risk of fatal CHD. The hazard ratios were 0.83 (0.70 to 0.98), 0.65 (0.53 to 0.81), and 0.82 (0.65 to 1.03) for categories 5.0-14.9 g/day, 15.0-29.9 g/day, and 30.0-59.9 g/day of total alcohol intake, respectively, compared with 0.1-4.9 g/ day. In contrast, hazard ratios for non-fatal and fatal stroke risk were 1.04 (1.02 to 1.07), and 1.05 (0.98 to 1.13) per 12 g/day increase in baseline alcohol intake, respectively, including broadly similar findings for ischaemic and haemorrhagic stroke. Associations with cardiovascular outcomes were broadly similar with average lifetime alcohol consumption as for baseline alcohol intake, and across the eight countries studied. There was no strong evidence for interactions of alcohol consumption with smoking status on the risk of CVD events. CONCLUSIONS Alcohol intake was inversely associated with non-fatal CHD risk but positively associated with the risk of different stroke subtypes. This highlights the opposing associations of alcohol intake with different CVD types and strengthens the evidence for policies to reduce alcohol consumption.Peer reviewe