Conflict or consensus: The Challenge of Integrating Environmental Sustainability into Regional Development Programming

Within the context of both national and EU policy, sustainable development (SD) emerges in the Nordic countries as a horizontal perspective to be systematically integrated into regional development programming. Research on this type of integration has, however, been somewhat scarce. This paper deals with the question of how the relation between environmental and economic sustainability – as part of the overall SD framework – is played out in the context of regional development programming at both the national and regional levels. Three issues are raised in the analysis, pointing to challenges of achieving environmental policy-integration. First, working with cross-sectoral interconnectedness or ending up in sectoral traps, where partnership learning processes are hampered by both a lack of responsibility for, and ownership of, the overall SD-perspective and interactions dominated by sectoral struggles where the different roles, mandates and perspectives of various keyactors are strong. Second, achieving ‘win-win’ or getting stuck in environment-economy conflicts, where the policy-rhetoric picturing the existence of possible ‘win-win’- opportunities in which environmental and economic sustainability benefit each other show some empirical support at the same time as troublesome conflicts and tough regional development priorities raise questions of where principled priority lies in practical decisionmaking. Third, rhetorical declarations, pockets of good practice or systematic policyintegration, where the paper highlights a focus on environmental sustainability in rhetorical declarations and through flagship win-win examples though the study does not provide evidence of any overall transformation of regional development practices taking place. Indeed, policy-integration in terms of rhetorical declarations is more common than evidence of systematic integration. Despite indications of changing patterns of interaction and learning in respect of partnerships between actors from different sectors, the conflict perspective remains more representative of the practical realities and day-to-day concerns expressed in the interviews with both national and regional representatives

Conflict or consensus: The Challenge of Integrating Environmental Sustainability into Regional Development Programming

Within the context of both national and EU policy, sustainable development (SD) emerges in the Nordic countries as a horizontal perspective to be systematically integrated into regional development programming. Research on this type of integration has, however, been somewhat scarce. This paper deals with the question of how the relation between environmental and economic sustainability – as part of the overall SD framework – is played out in the context of regional development programming at both the national and regional levels. Three issues are raised in the analysis, pointing to challenges of achieving environmental policy-integration. First, working with cross-sectoral interconnectedness or ending up in sectoral traps, where partnership learning processes are hampered by both a lack of responsibility for, and ownership of, the overall SD-perspective and interactions dominated by sectoral struggles where the different roles, mandates and perspectives of various keyactors are strong. Second, achieving ‘win-win’ or getting stuck in environment-economy conflicts, where the policy-rhetoric picturing the existence of possible ‘win-win’- opportunities in which environmental and economic sustainability benefit each other show some empirical support at the same time as troublesome conflicts and tough regional development priorities raise questions of where principled priority lies in practical decisionmaking. Third, rhetorical declarations, pockets of good practice or systematic policyintegration, where the paper highlights a focus on environmental sustainability in rhetorical declarations and through flagship win-win examples though the study does not provide evidence of any overall transformation of regional development practices taking place. Indeed, policy-integration in terms of rhetorical declarations is more common than evidence of systematic integration. Despite indications of changing patterns of interaction and learning in respect of partnerships between actors from different sectors, the conflict perspective remains more representative of the practical realities and day-to-day concerns expressed in the interviews with both national and regional representatives

Vägar framåt för några nationella myndigheters implementering av konventionen om biologisk mångfald och lokal och traditionell kunskap av betydelse för biologisk mångfald

På uppdrag av Naturvårdsverket genomförde Centrum för biologisk mångfald under 2014 en utredning, vilket resulterade i denna rapport. Syftet med uppdraget var att göra en fördjupad analys över vilka insatser ett antal svenska statliga myndigheter behöver göra för att uppnå Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om biologisk mångfald vad gäller artikel 8j (särskild hänsyn till s.k. traditionell kunskap som finns hos urfolk och lokala samhällen med traditionella sedvänjor) och artikel 10c (hänsyn till hållbart sedvanebruk). Idén är att de framlagda förslagen ska bidra till att Sverige år 2020 ska nå Aichi-mål 18 gällande dessa frågor, som Sverige varit delaktiga i att besluta om inom mångfaldskonventionen. Traditionell kunskap, dvs. praktisk erfarenhetsbaserad kunskap som förts vidare från generation till generation, bedöms vara en viktig förutsättning för att bevara och hållbart nyttja biologisk mångfald samt uppnå ett framtida hållbart samhälle

Citizen Science as Democratic Innovation That Renews Environmental Monitoring and Assessment for the Sustainable Development Goals in Rural Areas

This commentary focuses on analyzing the potential of citizen science to address legitimacy issues in the knowledge base used to guide transformative governance in the context of the United Nation's Sustainable Development Goals (henceforth SDGs). The commentary develops two interrelated arguments for better understanding the limits of what we term "traditional" Environmental Monitoring and Assessment (EMA) as well as the potential of citizen science (CS) for strengthening the legitimacy of EMA in the local implementation of SDGs. We start by arguing that there is an urgent need for a profound renewal of traditional EMA to better implement the SDGs. Then, we present CS as a democratic innovation that provides a path to EMA renewal that incorporates, develops, and extends the role of CS in data production and use by EMA. The commentary substantiates such arguments based on current approaches to CS and traditional EMA. From this starting point, we theorize the potential of CS as a democratic innovation that can repurpose EMA as a tool for the implementation of the SDGs. With a focus on the implementation of SDG15 (Life on Land) in local contexts, the commentary presents CS as a democratic innovation for legitimate transformative governance that can affect socio-ecological transitions. We see this approach as especially appropriate to analyze the implementation of SDGs in rural settings where a specific resource nexus can create conflict-laden contexts with much potential for a renewed EMA to support transformative governance towards Agenda 2030

Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2018

Kärnavfallsrådet (rådet) ger årligen ut en kunskapslägesrapport. Åretsrapport är uppdelad i två delar: Del 1 handlar om beslut under osäkerhet. Regeringen ska framöver fatta beslut om ett slutförvar för använt kärnbränsle och det kommer att fattas under osäkerhet. Det i sig är inget ovanligt för regeringen utan görs hela tiden på olika områden, men det är däremot ett ovanligt komplicerat projekt. (Se kort översikt nedan). Rådet ger utifrån sin tvärvetenskapliga sammansättning några exempel på olika områden med osäkerheter och resonerar kring hur det går att hantera och förhålla sig till osäkerheter i beslutsfattande, såväl i allmänhet som när det gäller ett beslut om ett slutförvar för använt kärnbränsle i synnerhet. Del 2 innehåller en rapportering om rådets arbete och en kort beskrivning om vad som hänt på kärnavfallsområdet i Sverige under 2017. Mycket har hänt under året, exempelvis när det gäller tillståndsprocessen för använt kärnbränsle, tillståndsprocessen om utbyggnad för Slutförvaret för kortlivat avfall (SFR) och när det gäller finansieringsfrågor. Här finns även en kort beskrivning av vad som händer nu när regeringen den 23 januari 2018 har fått ärendet om ett slutförvar för använt kärnbränsle på sitt bord. Bakgrund till slutförvar, ansökningar och KBS-3-metoden När det gäller ett beslut om ett slutförvar för använt kärnbränsle är det av flera anledningar ett komplext projekt. Det är tekniskt komplicerat eftersom förvaret ska vara säkert i minst 100 000 år, s.k. långsiktigt säkert. Anläggningstiden för slutförvaret är ovanligt lång, det planeras vara klart först om ca 70–80 år. Vi vet inte vad som händer med tekniken, klimatet eller i samhället under de långa tidshorisonterna. Det finns inte heller något färdigbyggt förvar för använt kärnbränsle som vi kan dra lärdom av. En kärnkraftsreaktor drivs av kärnbränsle som efter ca 5 års användning blir s.k. använt kärnbränsle. Det högaktiva använda kärnbränslet betraktas inte som kärnavfall, enligt kärntekniklagen, innan det ligger placerat i ett slutförvar. Det är reaktorinnehavarnas ansvar att ta hand om sitt kärnavfall och använda kärnbränsle. För att ta sitt ansvar har reaktorinnehavarna tillsammans bildat bolaget Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) som planerar, driver och uppför mellanlager och slutförvar. SKB ansöker nu om att få uppföra och driva ett slutförvar för använt kärnbränsle enligt KBS-3-metoden. Ansökningarna gäller ett system som består av två anläggningar; en inkapslingsanläggning i Oskarshamns kommun och en slutförvarsanläggning i Forsmark, Östhammars kommun. KBS-3-metoden bygger på tre säkerhetsbarriärer: kopparkapslarna, bentonitleran och berget. Det använda kärnbränslet ska kapslas in i kopparkapslar som därefter placeras i ett tunnelsystem på ca 500 meters djup nere i berget. Kapslarna omges därefter med bentonitlera som ska svälla och skydda kapslarna. Planen är att deponera ca 6 000 kapslar med vardera ca 2 ton använt kärnbränsle, totalt ca 12 000 ton. I dag ligger det ca 7 000 ton under vatten i bassänger iOskarshamn (Clab). SKB lämnade in sina ansökningar om tillstånd att få uppföra, inneha och driva ett slutförvar för använt kärnbränsle i mars 2011. Det krävs tillstånd, och tillståndsprövningen sker i två separata processer. Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt har berett ansökan enligt Miljöbalken (1998:808) och Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har berett ansökningarna enligt Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen). Den 23 januari 2018 lämnade mark- och miljödomstolen och SSM sina yttranden tillsammans med ansökningarna till regeringen. Det är regeringen som prövar ansökningarna och därefter fattar beslut om huruvida verksamheten kan tillåtas enligt miljöbalken (s.k. tillåtlighet) och om tillstånd enligt kärntekniklagen. En utmaning med att bedöma ansökningarna är att de bygger på referensutformningar som ska bli alltmer detaljerade, eftersom det tar lång tid att bygga och driva förvaret. Under driftstiden ska tunnlar grävas och byggas samtidigt som kapslarna med använt kärnbränsle ska placeras med bentonitlera runtom (deponeras). Yttrandena från mark- och miljödomstolen och SSM överlämnades till regeringen under absoluta slutskedet av arbetet med denna kunskapslägesrapport. Rådet har alltså inte haft dessa som bakgrund under skrivprocessen utan reflekterar endast kort kring dem