Effects of bias on the association between post-traumatic stress disorder and interleukin-6

No abstract available.NoneAccepte

Moral Stress among Swedish Health Care Workers During the COVID-19 Pandemic: A Cross-Sectional Study

Aims: This study quantifies to what extent Health care workers (HCWs) experienced moral stress and to what extent their experiences of moral stress were related to gender and age as well as to working directly with COVID-19 patients and other work-related factors. Methods: This study consists of a cross-sectional survey that was conducted among 16,044 Swedish HCWs. A total of 153,300 HCWs and support staff who participated in the COVID-19 training offered by the Karolinska Institute were invited by email to participate in a web survey during autumn 2020. Results: This study is the first to quantify the frequency and severity of moral stress in a large group of HCWs. Moral stress was reported to a higher extent by HCWs involved in COVID-19 care and those involved in direct patient care. A lack of resources and the restrictions that hindered the patients’ family and friends from being involved were major causes of moral stress. Informal support was reported as being the most available and useful for dealing with moral stress. Conclusions: Our findings suggest that moral stress is common among HCWs who work with infected patients during a pandemic. The goal should not be to eliminate moral stress, as such stress may be viewed as a normal reaction to moral issues, but organizational structures (sufficient staffing and resources), could decrease the likelihood of morally stressful situations. Finally, to avoid the development of moral distress and its potential consequences, improvements could be made in providing HCWs with support tools for managing moral stress

Långvarig posttraumatisk stress hos överlevande efter katastrofer och stora olyckor

Disasters and major accidents are a significant cause of distress worldwide. High levels of posttraumatic stress can become chronic after severe and prolonged psychological trauma, raising concerns about the extent of adverse long-term consequences after single events. The present thesis aimed to describe the course and burden of posttraumatic stress in survivors from a ferry disaster in the Baltic Sea, an airliner crash-landing in Gottröra, Sweden, and a bus accident involving Swedish 6th grade schoolchildren in Måbødalen, Norway. The participants were surveyed 1 month to 4 years after the events and again after 14 to 20 years. The follow-up surveys included 33 ferry disaster survivors, 70 airline survivors, and 7 surviving schoolchildren with a comparison group from the same school (n = 33). Short- and long-term changes in posttraumatic stress were estimated separately in generalised regression models refined by linear splines. In-depth interviews were conducted with 22 ferry survivors 15 years after the disaster, including structured clinical interviews and thematic analysis of survivors’ descriptions of consequences of the event and social support. Approximately half of all survivors experienced significant posttraumatic stress at the initial assessments. Significant long-term distress was noted in one fourth of the ferry survivors and one sixth of the airline survivors. The bus crash was not associated with significant long-term posttraumatic stress. A poorer long-term outcome was noted in women and in bereaved survivors. The thematic analysis revealed that long-term consequences not only included negative aspects but also positive ones, including personal growth and existential awareness. There was ample availability of social support, although the need for support extended over a period of several years. Barriers to support from significant others were described in detail by the survivors. The results extend previous research by providing a comprehensive account of long-term consequences of disasters and major accidents in light of early reactions. The interviews provide some new insights into features of social support that warrant further study. Important future challenges include evaluating whether timely attention to survivors at risk for chronic distress and significant others can facilitate recovery.Allvarliga händelser som katastrofer eller stora olyckor kan leda till svår psykisk belastning på kort sikt. Svåra posttraumatiska stressreaktioner kan bli beständiga efter svår traumatisering som omsorgssvikt eller övergrepp. Det är därför angeläget att undersöka omfattningen av psykologiska konsekvenser efter enskilda händelser som katastrofer och stora olyckor. Denna avhandling syftade till att beskriva utvecklingen av posttraumatisk stress på lång sikt hos överlevande efter förlisningen av MS Estonia 1994, nödlandingen av ett passagerarflygplan i Gottröra 1991 och efter en olycka med en skolbuss medförande en skolklass från årskurs sex. De överlevande tillskickades enkäter 1 månad till 4 år efter händelsen, samt efter 14 till 20 år. Långtidsenkäterna besvarades av 33 överlevande från färjekatastrofen, 70 från flygolyckan samt 7 överlevande från bussolyckan och 33 personer från parallellklasserna. Intervjuer genomfördes med 22 överlevande 15 år efter färjekatastrofen. Ungefär hälften av alla överlevande upplevde betydande posttraumatiska stressreaktioner vid tidpunkten för den första enkäten. Frekventa stressreaktioner fanns kvar hos 27 % fjorton år efter färjekatastrofen, medan andelen var 16 % nitton år efter flygolyckan. Tjugo år efter bussolyckan upplevde de nu drygt trettioåriga svarande låga nivåer av posttraumatisk stress. Förlustdrabbade överlevande upplevde i genomsnitt en mindre återhämtning under det första året och hade också svårare reaktioner efter många år. Kvinnor upplevde i genomsnitt svårare reaktioner än män såväl på kort sikt som på lång sikt, medan återhämtningen inte skiljde sig åt mellan män och kvinnor. Konsekvenser på lång sikt innefattade enligt de överlevande negativa men också positiva aspekter som personlig mognad och existentiell medvetenhet. De flesta intervjuade hade upplevt gott om stöd från närstående, dock kunde ett visst behov av stöd kvarstå i flera år efter händelsen. Många berättade om hinder för att söka stöd, t.ex. att den närstående var känslomässigt belastad.  Avhandlingen utvidgar det som hittills varit känt om posttraumatisk stress hos överlevande efter katastrofer och stora olyckor. Intervjuerna pekar på viktiga aspekter av socialt stöd att utforska vidare. Resultaten visar att dessa händelser är förknippade med övergående stressreaktioner hos majoriteten av de överlevande. Vidare forskning behövs för att bättre förstå den naturliga återhämtningen och närmare vilka insatser till överlevande och anhöriga som kan underlätta återhämtning.Long-term posttraumatic stress in survivors from disasters and major accident

Långvarig posttraumatisk stress hos överlevande efter katastrofer och stora olyckor

Disasters and major accidents are a significant cause of distress worldwide. High levels of posttraumatic stress can become chronic after severe and prolonged psychological trauma, raising concerns about the extent of adverse long-term consequences after single events. The present thesis aimed to describe the course and burden of posttraumatic stress in survivors from a ferry disaster in the Baltic Sea, an airliner crash-landing in Gottröra, Sweden, and a bus accident involving Swedish 6th grade schoolchildren in Måbødalen, Norway. The participants were surveyed 1 month to 4 years after the events and again after 14 to 20 years. The follow-up surveys included 33 ferry disaster survivors, 70 airline survivors, and 7 surviving schoolchildren with a comparison group from the same school (n = 33). Short- and long-term changes in posttraumatic stress were estimated separately in generalised regression models refined by linear splines. In-depth interviews were conducted with 22 ferry survivors 15 years after the disaster, including structured clinical interviews and thematic analysis of survivors’ descriptions of consequences of the event and social support. Approximately half of all survivors experienced significant posttraumatic stress at the initial assessments. Significant long-term distress was noted in one fourth of the ferry survivors and one sixth of the airline survivors. The bus crash was not associated with significant long-term posttraumatic stress. A poorer long-term outcome was noted in women and in bereaved survivors. The thematic analysis revealed that long-term consequences not only included negative aspects but also positive ones, including personal growth and existential awareness. There was ample availability of social support, although the need for support extended over a period of several years. Barriers to support from significant others were described in detail by the survivors. The results extend previous research by providing a comprehensive account of long-term consequences of disasters and major accidents in light of early reactions. The interviews provide some new insights into features of social support that warrant further study. Important future challenges include evaluating whether timely attention to survivors at risk for chronic distress and significant others can facilitate recovery.Allvarliga händelser som katastrofer eller stora olyckor kan leda till svår psykisk belastning på kort sikt. Svåra posttraumatiska stressreaktioner kan bli beständiga efter svår traumatisering som omsorgssvikt eller övergrepp. Det är därför angeläget att undersöka omfattningen av psykologiska konsekvenser efter enskilda händelser som katastrofer och stora olyckor. Denna avhandling syftade till att beskriva utvecklingen av posttraumatisk stress på lång sikt hos överlevande efter förlisningen av MS Estonia 1994, nödlandingen av ett passagerarflygplan i Gottröra 1991 och efter en olycka med en skolbuss medförande en skolklass från årskurs sex. De överlevande tillskickades enkäter 1 månad till 4 år efter händelsen, samt efter 14 till 20 år. Långtidsenkäterna besvarades av 33 överlevande från färjekatastrofen, 70 från flygolyckan samt 7 överlevande från bussolyckan och 33 personer från parallellklasserna. Intervjuer genomfördes med 22 överlevande 15 år efter färjekatastrofen. Ungefär hälften av alla överlevande upplevde betydande posttraumatiska stressreaktioner vid tidpunkten för den första enkäten. Frekventa stressreaktioner fanns kvar hos 27 % fjorton år efter färjekatastrofen, medan andelen var 16 % nitton år efter flygolyckan. Tjugo år efter bussolyckan upplevde de nu drygt trettioåriga svarande låga nivåer av posttraumatisk stress. Förlustdrabbade överlevande upplevde i genomsnitt en mindre återhämtning under det första året och hade också svårare reaktioner efter många år. Kvinnor upplevde i genomsnitt svårare reaktioner än män såväl på kort sikt som på lång sikt, medan återhämtningen inte skiljde sig åt mellan män och kvinnor. Konsekvenser på lång sikt innefattade enligt de överlevande negativa men också positiva aspekter som personlig mognad och existentiell medvetenhet. De flesta intervjuade hade upplevt gott om stöd från närstående, dock kunde ett visst behov av stöd kvarstå i flera år efter händelsen. Många berättade om hinder för att söka stöd, t.ex. att den närstående var känslomässigt belastad.  Avhandlingen utvidgar det som hittills varit känt om posttraumatisk stress hos överlevande efter katastrofer och stora olyckor. Intervjuerna pekar på viktiga aspekter av socialt stöd att utforska vidare. Resultaten visar att dessa händelser är förknippade med övergående stressreaktioner hos majoriteten av de överlevande. Vidare forskning behövs för att bättre förstå den naturliga återhämtningen och närmare vilka insatser till överlevande och anhöriga som kan underlätta återhämtning.Long-term posttraumatic stress in survivors from disasters and major accident

Långvarig posttraumatisk stress hos överlevande efter katastrofer och stora olyckor

Disasters and major accidents are a significant cause of distress worldwide. High levels of posttraumatic stress can become chronic after severe and prolonged psychological trauma, raising concerns about the extent of adverse long-term consequences after single events. The present thesis aimed to describe the course and burden of posttraumatic stress in survivors from a ferry disaster in the Baltic Sea, an airliner crash-landing in Gottröra, Sweden, and a bus accident involving Swedish 6th grade schoolchildren in Måbødalen, Norway. The participants were surveyed 1 month to 4 years after the events and again after 14 to 20 years. The follow-up surveys included 33 ferry disaster survivors, 70 airline survivors, and 7 surviving schoolchildren with a comparison group from the same school (n = 33). Short- and long-term changes in posttraumatic stress were estimated separately in generalised regression models refined by linear splines. In-depth interviews were conducted with 22 ferry survivors 15 years after the disaster, including structured clinical interviews and thematic analysis of survivors’ descriptions of consequences of the event and social support. Approximately half of all survivors experienced significant posttraumatic stress at the initial assessments. Significant long-term distress was noted in one fourth of the ferry survivors and one sixth of the airline survivors. The bus crash was not associated with significant long-term posttraumatic stress. A poorer long-term outcome was noted in women and in bereaved survivors. The thematic analysis revealed that long-term consequences not only included negative aspects but also positive ones, including personal growth and existential awareness. There was ample availability of social support, although the need for support extended over a period of several years. Barriers to support from significant others were described in detail by the survivors. The results extend previous research by providing a comprehensive account of long-term consequences of disasters and major accidents in light of early reactions. The interviews provide some new insights into features of social support that warrant further study. Important future challenges include evaluating whether timely attention to survivors at risk for chronic distress and significant others can facilitate recovery.Allvarliga händelser som katastrofer eller stora olyckor kan leda till svår psykisk belastning på kort sikt. Svåra posttraumatiska stressreaktioner kan bli beständiga efter svår traumatisering som omsorgssvikt eller övergrepp. Det är därför angeläget att undersöka omfattningen av psykologiska konsekvenser efter enskilda händelser som katastrofer och stora olyckor. Denna avhandling syftade till att beskriva utvecklingen av posttraumatisk stress på lång sikt hos överlevande efter förlisningen av MS Estonia 1994, nödlandingen av ett passagerarflygplan i Gottröra 1991 och efter en olycka med en skolbuss medförande en skolklass från årskurs sex. De överlevande tillskickades enkäter 1 månad till 4 år efter händelsen, samt efter 14 till 20 år. Långtidsenkäterna besvarades av 33 överlevande från färjekatastrofen, 70 från flygolyckan samt 7 överlevande från bussolyckan och 33 personer från parallellklasserna. Intervjuer genomfördes med 22 överlevande 15 år efter färjekatastrofen. Ungefär hälften av alla överlevande upplevde betydande posttraumatiska stressreaktioner vid tidpunkten för den första enkäten. Frekventa stressreaktioner fanns kvar hos 27 % fjorton år efter färjekatastrofen, medan andelen var 16 % nitton år efter flygolyckan. Tjugo år efter bussolyckan upplevde de nu drygt trettioåriga svarande låga nivåer av posttraumatisk stress. Förlustdrabbade överlevande upplevde i genomsnitt en mindre återhämtning under det första året och hade också svårare reaktioner efter många år. Kvinnor upplevde i genomsnitt svårare reaktioner än män såväl på kort sikt som på lång sikt, medan återhämtningen inte skiljde sig åt mellan män och kvinnor. Konsekvenser på lång sikt innefattade enligt de överlevande negativa men också positiva aspekter som personlig mognad och existentiell medvetenhet. De flesta intervjuade hade upplevt gott om stöd från närstående, dock kunde ett visst behov av stöd kvarstå i flera år efter händelsen. Många berättade om hinder för att söka stöd, t.ex. att den närstående var känslomässigt belastad.  Avhandlingen utvidgar det som hittills varit känt om posttraumatisk stress hos överlevande efter katastrofer och stora olyckor. Intervjuerna pekar på viktiga aspekter av socialt stöd att utforska vidare. Resultaten visar att dessa händelser är förknippade med övergående stressreaktioner hos majoriteten av de överlevande. Vidare forskning behövs för att bättre förstå den naturliga återhämtningen och närmare vilka insatser till överlevande och anhöriga som kan underlätta återhämtning.Long-term posttraumatic stress in survivors from disasters and major accident

Can Demographic and Exposure Characteristics Predict Levels of Social Support in Survivors from a Natural Disaster?

Objective Lack of social support is a strong predictor for poor mental health after disasters. Psychosocial post-disaster interventions may benefit from targeting survivors at risk oflow support, yet it is unknown whether demographic and disaster exposure characteristics are associated with social support. This study assessed if age, gender, educational status, cohabitation, and disaster exposure severity predicted aspects of informal social support in a cohort of Swedish survivors from the 2004 Southeast Asian tsunami. Methods The participants were 3,536 disaster survivors who responded to a mail survey 14 months after the disaster (49% response rate). Their perceptions of present emotional support, contact with others, tangible support, negative support and overall satisfaction with informal support were assessed with the Crisis Support Scale and analysed in five separate ordinal regressions. Results Demographic factors and exposure severity explained variation in social supports although the effect size and predictive efficiency were modest. Cohabitation and female gender were associated with both more positive and more negative support. Single-household men were especially at risk for low emotional support and younger women were more likely to perceive negative support. Higher education was associated with more positive support, whereas no clear pattern was found regarding age as a predictor. Disaster exposure severity was associated with more negative support and less overall support satisfaction. Conclusions After a disaster that entailed little disruptions to the community the associations between demographic characteristics and social support concur with findings in the general population. The findings suggest that psychosocial disaster interventions may benefit from targeting specific groups of survivors

Survivors’ experiences of journalists and media exposure : A retrospective qualitative study 15 years after a ferry disaster

Purpose - The media is an important part of disaster management, yet little is understood about their interplay with the disaster survivors. The purpose of this paper is to examine disaster survivors' long-term retrospective views of their experiences with journalists and the media coverage.Design/methodology/approachIn total, 22 Swedish adult survivors (of 49 eligible) from a ferry disaster in the Baltic Sea, in which only 137 of the 989 people onboard survived, were interviewed after 15 years about their experiences of meeting journalists in the immediate aftermath and the media coverage in a long-term perspective. The transcribed interviews were analyzed using qualitative content analysis. Findings Survivors from the Estonia ferry disaster described a wide array of experiences from their contacts with the disaster journalists and being exposed in the media. From their experiences, four categories were extracted. The categories were common for both their media contacts and their media exposure: strain, support, rationality and evasion. The survivors' experiences were both negative and positive. Research limitations/implications These accounts of disaster survivors' experiences from an event 15 years ago provide an interesting comparison for future studies of contemporary disasters. Originality/value This study provides important perspectives on the role of disaster coverage in the media and documents how disaster survivors retrospect on the media as both a burden and a resource