Natural course and treatment outcome in hepatitis C recurrence after liver transplantation

Hepatitis C virus (HCV) infection post-liver transplantation (post-LT) is associated with an increased rate of fibrosis progression compared to non-transplanted patients. Thus, 25% of the recipients will progress to cirrhosis within 5 years after LT. Antiviral treatment after LT with peg-INF and ribavirin (RBV) yields lower sustained viral response (SVR) than in nontransplanted patients. In many LT-recipients non-response to treatment will eventually lead to progression to cirrhosis. The aim of this thesis was to study the natural course and treatment outcome in liver transplant patients with hepatitis C recurrence, and the influence of baseline factors on the course of the HCV recurrence and antiviral treatment, with particular emphasis on HCV genotype and IL28B gene polymorphism. In paper I we conducted a pilot-study on 21 hepatitis C LT recipients with the aim to increase adherence and tolerance to antiviral treatment. All recipients were pre-treated with Darbepoetin (EPO) starting 2 weeks before the initiation of Peg-IFN and RBV. RBV was dosed taking weight and kidney function into account, with a target serum concentration set to10 μM/L by using a formula to calculate the dose. A majority of patients achieved the target concentration, and 90% could stay adherent to a full treatment course. SVR was reached in 18% recipients with genotype 1 and 60% with genotype non-1. Recipients with mild fibrosis achieved SVR in 67%. In paper II we studied the influence of IL28B gene polymorphism on fibrosis progression and treatment outcome in 54 LT recipients, who had received antiviral treatment, and in 45 of their donors. The most favorable IL28B genotype CC was associated with slower fibrosis progression and better treatment outcome. Patients with HCV genotype non-1 and the IL28B CC gene achieved SVR in 71%, whereas patients with genotype 1 and IL28B non-CC did so in only 23%, p < 0,016. Patients with mild fibrosis (F1-2) had better treatment outcome than patients with advanced fibrosis. In paper III we treated 46 Swedish and 8 Norwegian patients with the treatment regimen evaluated in paper I. 94% stayed adherent to the treatment course. SVR was achieved in 82% of recipients with HCV genotype 2/3 versus in only 22% with genotype 1, p < 0.002. Patients with IL28B CC achieved SVR in 73% and patients with non-CC in 33%, p < 0.001. Patients with mild fibrosis achieved SVR in 56% and patients with advanced fibrosis in 26% p < 0.01. Thus, with favorable HCV genotype and IL28B genotype, LT recipients have a good chance to achieve SVR, when treated before advanced fibrosis has developed. In paper IV we evaluated the utility of an early liver biopsy post-LT to detect and predict fibrosis progression of recurrent HCV infection post-LT. 35 HCV RNA positive, and 11 HCV RNA negative LT recipients, who underwent protocolled liver biopsies 6 and 12 months post-LT, were studied. Histological recurrence with fibrosis stage ≥ F1was noted in 56% of the HCV positive LT recipients at 6 months, and in 82% 12 months post-LT. Acute cellular rejection (ACR) and IL28B genotype CC were associated with a more pronounced fibrosis progression 12 months post-LT. Fibrosis was absent in all eleven recipients who were HCV RNA negative directly after LT. Thus, a 6 months biopsy post-LT is a valuable tool for detection of an early HCV recurrence, which makes an early treatment intervention for HCV possible

Status of Biodiversity in the Baltic Sea

The brackish Baltic Sea hosts species of various origins and environmental tolerances. These immigrated to the sea 10,000 to 15,000 years ago or have been introduced to the area over the relatively recent history of the system. The Baltic Sea has only one known endemic species. While information on some abiotic parameters extends back as long as five centuries and first quantitative snapshot data on biota (on exploited fish populations) originate generally from the same time, international coordination of research began in the early twentieth century. Continuous, annual Baltic Sea-wide long-term datasets on several organism groups (plankton, benthos, fish) are generally available since the mid-1950s. Based on a variety of available data sources (published papers, reports, grey literature, unpublished data), the Baltic Sea, incl. Kattegat, hosts altogether at least 6,065 species, including at least 1,700 phytoplankton, 442 phytobenthos, at least 1,199 zooplankton, at least 569 meiozoobenthos, 1,476 macrozoobenthos, at least 380 vertebrate parasites, about 200 fish, 3 seal, and 83 bird species. In general, but not in all organism groups, high sub-regional total species richness is associated with elevated salinity. Although in comparison with fully marine areas the Baltic Sea supports fewer species, several facets of the system's diversity remain underexplored to this day, such as micro-organisms, foraminiferans, meiobenthos and parasites. In the future, climate change and its interactions with multiple anthropogenic forcings are likely to have major impacts on the Baltic biodiversity

Farming different species in RAS in Nordic countries: Current status and future perspectives

Recirculating aquaculture systems (RAS) have gained increasing interest in recent years as a means to intensify fish production while at the same time minimize the environmental impact. Considerable hands-on experience has accumulated within the Nordic countries over the last 20-30 years in designing, building, and operating intensive land-based RAS for different species. This study compiles and assesses published literature along with un-published hands-on experiences with rearing different species in RAS in the Nordic countries, including Atlantic salmon (Salmo salar), rainbow trout (Oncorhynchus mykiss), European eel (Anguilla anguilla), pike perch (Stizostedion lucioperca), Arctic char (Salvelinus alpinus), sturgeon (order Acipenseriformes), Nile tilapia (Oreochromis niloticus), and European lobster (Homarus gammarus). High capital costs are one of the biggest challenges to sustainable RAS calling for large scale intensive productions to reduce investment -and operation costs. Consistent with this, production of Atlantic salmon smolts in indoor RAS and rainbow trout in outdoor Model-Trout-Farms (MTFs) have been the commercially most successful productions so far. Aside from end-of-pipe treatment including sludge handling and efficient nitrogen removal, much of the RAS technology applied is well known and is, as such, more or less ready to apply for culturing a variety of species. Successful production of “new” species in RAS therefore largely comes down to identifying the biological requirements of that specific species, and designing the RAS to fulfill and support the specific requirements. Well established brood-stocks and continuous supply of offspring is furthermore a prerequisite for successful RAS production of most species. Successful operations of less intensive RAS such as aquaponic systems appear to be feasible primarily when culturing more exotic species targeted for selected customer

Reversing Roe - A Case Study of Institutional Change of Abortion Rights in the United States

Building on historical institutionalism, this paper explores gradual institutional change. As previous research on institutional change has focused on shifts towards gender equality, there is less known about gender-inequitable changes. The reversal of abortion rights in the United States by overturning Roe v. Wade (1973) demonstrates the need to study gender-inequitable changes. By being attentive to the characteristics of the U.S. government and legislative system when looking at this historical process, this paper seeks to contribute to our knowledge of how this reform of abortion rights has come about. This theoretical perspective facilitates the exploration of the institutional context by analyzing what kinds of strategies and behaviors by actors have been successful and what have failed. The actors seeking to challenge existing rules have been forced to adjust their strategies in the different phases of this process to achieve their long-term goal of reversing abortion rights.

The Zooplankton Of The Baltic Proper : A long-term investigation of the fauna, its biology and ecology

This paper is based on the results from a long-term zooplankton investigation in the Baltic proper in the years 1968—1972. Additional results, obtained by the authors in more recent investigations, have also been used in order to enrich the material with information not obtained in the principal investigation. Seven standard plankton stations, covering seven sub-areas of the Baltic proper have been visited on average four to five times per year. All cruises have been made in connection with ordinary hydrographical expeditions which means that all zooplankton samples are accompanied by a complete list of hydrographical data. The paper describes the zooplankton fauna of the Baltic proper which comprises about 40 regularly appearing species excluding the micro zooplankton. The main part of the fauna in respect of biomass and production consists, however, of only 10—12 species. The most important were the cnidarian Aurelia aurita. the rotifers Synchaeta spp., the cladocerans Bosmina coregoni maritima and Evadne nordmanni, the copepods Pseudocalanus minutas elongatus, Temora longicornis, Acartia bifilosa, A. longiremis and Centropages hamatus and the larvacean Fritillariaborealis. Species of less importance were the larvae of Pleurobrachia pileus, the cladocerans Podon intermedius, P. leuckarti and Pleopsis polyphemodides (the latter is abundant in coastal areas), the copepods Eurytemora sp. and Oithona similis, the larvae of gastropod species, Mytilus edulis, Macoma baltica, Cardium glaucum. C.hauniense and My a arenaria, the chaetognath Sagitta elegans baltica and the larvacean Oikopleura dioica. Occaisonal species were the cnidarians Sarsia tubulosa and Cyanea capillata, the rotifers Keratella quadrata quadrata, K. qu. platei, K. cruciformis eichwaldi and K.cochlearis recurvispina, the larvae of Pygospio elegans and Balanus improvisus, the copepods Calanus finmarchicus, Limnocalanus macrurus and Cyclops sp., the mysidaceans Mysis relicta and M. mixta, the amphipod Hyperia galba and the chaetognath Sagitta setosa. All samples have been collected by vertical, fractionated hauls with a Nansennet. The mesh size was 0.160 mm in the years 1968—1971 and 0.090 mm in 1972. A correction of all results due to the poor filtering capacity of the Nansen net has been made. The additional results are mainly based on samples from the UNESCOWP 2 net. All specimens have been analysed to species and the copepods also to developmental stages. The biomass has been calculated as the sum of all individual volumes. The paper also describes the hydrography of the Baltic proper in general and presents the data for temperature, salinity and oxygen in the years 1968—1972.The relationship between the unique hydrography of the Baltic with its stable, brackish water contidions and the planktonfauna is discussed. The regulating factors for the vertical and horizontal distribution of the fauna were found to be either temperature or salinity or a combination of these factors. The seasonal variation in biomass values showed a rather good correlation with the temperature of the surface layer viz. the lowest biomass values (&lt; 10 g m-2) were usually found in March—April, an increase started in May—June and a maximum (30—60 g m-2) was most often reached in August—September. There were great variations in biomass between the seven stations. The highest mean values (20—25 gm"2) were found in the southern and south-eastern parts of the Baltic proper and the lowest (12—13 gm-2) in the northern and south-western parts. Looking at the biomass values over the whole period of investigation, a remarkable stability has been found. There is no evidence of either increasing or decreasing trend. The production of zooplankton has also been estimated. According to our calculations the production amounts to about 20 gC m-2 year-1 (380 g wwt) in the southern Baltic proper and 10 gC m-2 year-1 (190 g wwt) in the northern part. The last part of the paper discusses the role of zooplankton in the energy flow of the whole pelagic ecosystem, i.e. from primary phytoplankton production to reproduction and recruitment of pelagic fishes

Flodkräftodling i Norrland - biologiska och ekonomiska förutsättningar : Utvecklingen av kräftodlingen i Sverige under 1980- och 90-talen

Flodkräftodling i Norrland - biologiska och ekonomiska förutsättningar Flodkräftan utgör sedan länge en av de mest värdefulla sötvattensresurserna i Sverige. I början av 1900-talet uppgick årsfångsten i landet till uppskattningsvis 1 000-1 500 ton, men kräftpest och olika miljöförändringar har medfört att dagens fångst i naturvatten sannolikt är endast ca 50 ton. Endast en liten del av Norrland ingår i flodkräftans naturliga utbredningsområde, vilket nådde upp till mellersta Värmland, södra Dalarna och södra Hälsingland. Under de senaste ca 100 åren har emellertid gränsen flyttats åt norr och väster och idag (1996) fö­rekommer flodkräftor på minst 300 lokaler i Norrland. Genom denna utökade spridningökade allmänhetens intresse för kräftor och kräftodling i Norrland. I Västernorrlands och Jämtlands län inleddes i slutet av 1980-talet ett arbete med att skapa ett projekt för att studera förutsättningarna för norrländsk odling av flodkräfta. Fiskeriverket, med Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm engagerade sig i detta arbete och 1989 inleddes forsknings- och försöksprojektet ”Kräftodling i Norrland”. Försöksodlingar byggdes upp i Ensillre i Västernorrlands län och i Vaine i Jämtlands län, medel ställdes till förfogande av en rad finansiärer och en projektorganisation byggdes upp. Projektet avsågspågå under två treårsperioder, eller sammanlagt sex år. Syftet med föreliggande rapport är att sammanställa tillgänglig kunskap om odling av flodkräfta, med särskild inriktning på norrländska förhållanden. Samtidigt utgör den en slutrapport över ekonomi och organisation i ”Kräftodling i Norrland”, riktad till projektets intressenter och finansiärer. Erfarenheterna från ”Kräftodling i Norrland” utgör vä­sentliga delar av rapporten. En utveckling av kräftodling i Norrland bedöms vara motiverad utifrån kommersiella, regionalpolitiska och turistiska skäl, men även bevarandeaspekten är betydelsefull. I Fiskeriverkets och Naturvårdsverkets nyligen publicerade ”Åtgärdsprogram för flodkräfta” pekas på att odlingsproducerade flodkräftor kan komma att användas till återetableringar i pestdrabbade och i försurade/kalkade vatten. Med erfarenheterna från projektet och uppgifter hämtade från tillgänglig litteratur kan vi ge följande råd till framtida kräftodlare. Åretruntdammar bör vara relativt stora med flacka strandprofiler och de bör anläggas i ”täta” jordarter. Sommardammar bör vara små, grunda och tömningsbara för att underlätta insamlingen av småkräftorna. Det är viktigt att noga kontrollera råvattentäkterna inför odlingsstarten. Därigenom kan problem med dålig vattenkvalitet och olika fiskarter undvikas. För reglering av åretruntdammars vattenstånd och förtömning fungerar de plastmunkar som finns i marknaden tillfredsställande. Munkarna bör placeras i ”brunnar” av grova plåtrör i dammvallarna för att de inte skall frysa. Rikligt med gömslematerial fördelas på bottnarna. Lämpliga undervattensväxter bör planteras i dammarna. Växterna bidrar till att höja produktionen av viktiga födoorganismer. Kläckerilokaler med tråg eller bassänger, recirkuleringssystem, filter och uppvärmningsutrustning behövs för vinterförvaring av avelskräftor och för produktion av kräftyngel. Kläckning av”strippad” rom som inkuberas i kläckningsapparat vid 18-20 °C ger bäst kläckningsresultat. Efter ynglens första skalömsning efter ca 10 dygn kan de samlas ihop och överföras till tråg eller sommardammar för vidare uppfödning. Kräftors tillväxt styrs av skalömsningar under tillväxtsäsongen. I dammar bör de kunna ömsa två gånger per säsong och därmed nå en tillväxt av ca 10 mm CL (motsvarar ca 20 mm TL) per säsong. Om denna tillväxt kan uppnås kan kräftbeståndet i en kräftdamm öka sin biomassa med ca 40%, vilket bör kunna ge utrymme för en ekonomisk avkastning.Utvecklingen av kräftodlingen i Sverige under 1980- och 90-talen 1 Sverige finns två kräftarter, den inhemska flodkräftan (Astacus astacus) och den införda amerikanska arten signalkräfta (Pacifastacusleniusculus). Bägge arterna odlas och bägge finns i vilt tillstånd. Flodkräftan har liksom alla europeiska arter drabbats av kräftpesten genom införda amerikanska kräftor på 1860-talet till Europa. Till Sverige kom kräftpesten 1907. Man beräknar att endast 5% av det ursprungliga flodkräftbeståndet finns kvar. Mer och mer etablerar sig signalkräftan i svenska vatten. Denna art är liksom andra amerikanska arter resistent mot pesten. Vildfångade kräftor (och på senare år odlade kräftor) räcker inte till för att förse marknaden med kräftor. Sverige måste därför importera 2 000-3 000 ton kräftor per år. Odling av kräftor för konsumtion påbörjades under 1980-talet i Sverige. För att undersöka hur kräftodlingen har utvecklats i Sverige har författaren åkt runt till ett 20-tal odlingar i landet. Enkäter har skickats ut till fiskerikonsulenter i varje län och till både flod- och signalkräftodlare. Mer än 500 licenser för odlingar av kräftor med en kvantitet av 500 kg per år ellermer är givna med en total kvantitet av merän 500 ton. Därtill kommer många små odlingar som endast behöver anmäla till länsstyrelsen att man börjat odla. För närvarande utnyttjas ungefär 9% av den sökta odlingskvantiteten. I regel används s k semi-intensiv teknik för odling av kräfta, som mestadels sker i grävda dammar. Dammarnas konstruktion skiljer sig mycket, från långa dikesformade dammar, till runda, kvadratiska eller rektangulära former. Vattenkvalitén varierar mellan olika län och inom dessa. Temperaturen är avgörande för produktionen. Ju längre söderut ju högre produktion gäller generellt. pH-värdet varierar också starkt i olikaområden, men bör vara minst 6,5 och helsthögre. Kalciumkoncentrationen i vattnet bör vara relativt hög, omkring 20 mg Ca/l ellerhögre är att föredra. Det är viktigt att inte järn- och mangankoncentration överstiger 0,5 mg/l. Dammarnas växt- och djurliv har varierat starkt i denna undersökning. Det är viktigt att det finns gott om växter som kransalger, slinke eller andra lämpliga arter. Produktionen bör dock inte vara för hög så att dammen växer igen. Vattenpesten kan ibland tillväxa så kraftigt att dammarnas yta täcks helt och den måste därför hållas efter. Många djur som mink, häger, abborre och vissa insekter prederar på kräftorna och är således konkurrenter. I många fall är kräftor och deras fiender i balans och då nås ändå ett gott produktionsresultat. Odlingsmetoderna varierar i olika områ­den. När odlingen påbörjas sker isättning av sättkräftor (yngel eller vuxna kräftor). För vissa odlare har detta varit en stor kostnad. Äggbärande honor betalas med 20-125 kr/styck. Priset för övriga kräftor kan variera från 50 öre till 20 kr styck. I vissa fall sker storlekssortering och i andra fall sker inga sådana ingrepp i produktionsdammarna. De flesta odlare stödutfodrar. Det vanligaste fodret är fisk, potatis eller morötter. Många använder också cerealier (olika sädesslag). Endast 4% använder sig av pelleterat foder. Avkastningen i denna undersökning varierar mellan 60 och 430 kg per ha för flodkräftor och mellan 50 och 680 kg för signalkräftor. Den största avkastningen av odlade flodkräftor har Gotland, Blekinge och Kalmarlän. De producerade 80% av den totala svenska skörden på 12,3 ton år 1995. Motsvarande siffra för signalkräfta var 41,8 ton. Mest skördades i Blekinge och Kristianstads län. Tillsammans med Kalmar, Malmöhus och Skaraborgs län togs 91,6% av skörden i dessa fem län. Totalt kan man uppskatta den vilda fångsten till 400 ton och den odlade till ca 55 ton.Det innebär att mer än ca 14% av totalproduktionen är odlad. Dessa siffror är säkert i underkant och den inhemska produktionen ligger troligen kring 500 ton totalt. Med en import på ca 2 500 ton innebär det en totalkonsumtion på minst 3 000 ton, alltså en per capita konsumtion på 0,3 kg kräftor varje år. Rapporten består av två olika rapporter.</p