Journal Staff

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting.Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring

Brandteknisk dimensionering av stålkonstruktioner vid termisk och mekanisk samberkan med betong.

This report contains a theoretical study concerning composite construct design with steel and concrete and its mechanical and thermal interaction. The two primary advantages with this composition are the increase of the load-carrying capacity and its fire resistance. Composite construct elements are often used in the building process and there are several companies that offer a complete framework solution with an existing fire resistance. This circumstance could be a limitation in the engineers work with the structural design. The objectives are, accordingly, to increase the knowledge about methods and principles concerning fire resistance design, to increase the educational level considering the material properties and behavior under action of fire and also to apply the methodology on a existing cross-section with a FE-fire-simulation in the computer program ANSYS. The results show that the cross-section in this study is not capable to resist a standard fire in 60 minutes if you use the beam maximal in the ultimate limit state. You can also establish the fact that the mechanical interaction effect is insignificant. The fire resistance-demand on these kinds of cross-sections is always 60 minutes ore more. The beam in this study must be oversized or protected with some kind of insulation so the demand could be fulfilled

Requirements and test methods for vehicular antenna systems supporting cooperative ITS applications

Antenna systems are crucial for the link performance of§ any wireless systems, including those supporting cooperative intelligent transport system (C-ITS) applications. It is therefore of great importance to define performance metrics that are relevant for C-ITS applications and a framework for measuring the metrics. In this paper, we propose to measure performance by cumulative distribution functions based on the output SNR of the antenna system under test. The SNR samples are collected with respect to the time scales relevant for C-ITS applications. The framework is suitable for both computer simulations and over-the-air measurements and can handle antenna systems that are time-varying and have multiple output ports

Knas i LAS - Förhållandet mellan omplaceringsskyldigheten och den svenska turordningen

En arbetsgivares intresse av bevarad arbetsledningsrätt mot arbetstagares intresse av ett starkt anställningsskydd. Rättssystematisk pragmatism mot teleologisk dogmatism. Det är ett svårtolkat rättsläge och det är dessa motsättningar som skapar grunden för denna uppsats. Uppsatsen avhandlar förhållandet mellan regleringarna kring arbetsgivarens omplaceringsskyldighet enligt 7 § LAS och turordningen enligt 22 § LAS. Huvudfrågan är huruvida en arbetsgivare vid arbetsbrist måste ta hänsyn till turordningsreglerna när hen omplacerar arbetstagare till lediga arbeten. Frågan sätts även i perspektiv till intentionen till LAS. Syftet med uppsatsen är att ge en tydlig bild av gällande rätt och att bidra med en djupare förståelse för hur rättsläget har skapats samt hur det eventuellt kan förändras. Huvudfrågan har avhandlats genom ett användande av den rättsdogmatiska metoden. Lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin har varit centrala rättskällor i besvarandet av våra frågeställningar. Det finns endast två rättsfall som rör huvudfrågan i direkt mening och därför läggs stor emfas på just dem. Sammanfattningsvis är slutsatsen i uppsatsen att arbetsgivare inte måste ta hänsyn till turordningsreglerna när hen vid arbetsbrist omplacerar arbetstagare till lediga arbeten. Det finns dock en del omständigheter som måste vara uppfyllda för att ett sådant agerande ska vara tillåtet. Huruvida detta var intentionen när man stiftade lagen går inte säga med säkerhet. Det finns indikationer som talar både för och emot

Пародонтопротекторное действие гексафторосиликатов 2-, 3-, 4-пиридинуксусной кислоты и 2,4-диамино-6-гидроксипиримидина у крыс

ФТОРПРЕПАРАТЫПИРИДИНУКСУСНАЯ КИСЛОТАГЕКСАФТОРОСИЛИКАТЫКАРИЕС ЗУБОВПЕРИОДОНТА БОЛЕЗНИДИСБИОЗЖИВОТНЫЕ ЛАБОРАТОРНЫЕКРЫСЫЭКСПЕРИМЕНТЫ НА ЖИВОТНЫХВ работе определяли пародонтопротекторное действие оральных аппликаций геля, содержащего гексафторосиликаты 2-пиридинуксусной кислоты (ГФС-2-ПУК), 3-пиридинуксусной кислоты (ГФС-3-ПУК), 4-пиридинуксусной кислоты (ГФС-4-ПУК) и 2,4-диамино-6-гидроксипиримидина (ГФС-ДАГП) у крыс, которых содержали на кариесогенном (высокосахарозном) рационе. Состояние десны оценивали по уровню маркеров воспаления (МДА, эластаза), микробной обсемененности (уреаза), неспецифического иммунитета (лизоцим), антиоксидантной защиты (каталаза), а также по степени дисбиоза и индекса АПИ. Результаты исследований показали, что КГР вызывает увеличение активности лизоцима и уреазы в десне, степени дисбиоза и снижение активности каталазы и индекса АПИ. Оральные аппликации гелей снижают в десне активность уреазы и содержание МДА. Таким образом, результаты изучения свойств гексафторосиликатов 2-, 3-, 4-пиридинуксусной кислоты свидетельствуют об их пародонтопротекторном действии, причем наиболее перспективным объектом дальнейшего изучения является ГФС-4-ПУК

On Moho Determination by the Vening Meinesz-Moritz Technique

This chapter describes a theory and application of satellite gravity and altimetry data for determining Moho constituents (i.e. Moho depth and density contrast) with support from a seismic Moho model in a least-squares adjustment. It presents and applies the Vening Meinesz-Moritz gravimetric-isostatic model in recovering the global Moho features. Internal and external uncertainty estimates are also determined. Special emphasis is devoted to presenting methods for eliminating the so-called non-isostatic effects, i.e. the gravimetric signals from the Earth both below the crust and from partly unknown density variations in the crust and effects due to delayed Glacial Isostatic Adjustment as well as for capturing Moho features not related with isostatic balance. The global means of the computed Moho depths and density contrasts are 23.8±0.05 km and 340.5 ± 0.37 kg/m3, respectively. The two Moho features vary between 7.6 and 70.3 km as well as between 21.0 and 650.0 kg/m3. Validation checks were performed for our modeled crustal depths using a recently published seismic model, yielding an RMS difference of 4 km

Structure liming reduces draught requirement on clay soil

Liming with ‘structure lime’, comprising approximately 80–85% ground limestone and 15–20% slaked lime, has been promoted in subsidised environmental schemes in Sweden since 2010 to increase clay aggregate stability and mitigate particulate phosphorus losses to surface waters. To date, approximately 65,000 ha have been structure-limed. Apart from stabilising aggregates, liming may also improve other physical properties, such as soil strength. This study examined the effect of increasing application rate (0–16 t ha-1) of structure lime on soil strength, approximated by horizontal (draught requirement) and vertical (penetrometer resistance) measurements, in eight field soils (clay content 26–38%) to which structure lime had been applied two, three, four or six years previously. Draught requirement when cultivating with a multipurpose cultivator significantly decreased (by 11%) with the highest application rate of structure lime (16 t ha-1) compared with an unlimed control. This reduced the wheel power requirement by 7.1 kW and diesel consumption by 1.2–1.4 L ha-1, and lowered CO2 emissions by 3–4 kg ha-1. To clarify the general effect of structure liming, the mean value of all limed treatments was compared with that of the unlimed control. This showed that structure liming in general significantly reduced the draught requirement (by 7%). However, penetrometer resistance measurements revealed no significant effects of structure liming and no relation between draught requirement and penetrometer resistance measurements. Overall, the results indicate that structure liming can reduce fuel consumption, due to easier soil tillage, and thus lower CO2 emissions

Опыт разработки курса «Компьютерные информационные технологии» для дистанционного обучения

Материалы IV Респ. науч.-метод. конф., посвящ. 120-летию со дня рождения П. О. Сухого, Гомель, 29–30 окт. 2015 г

Изменение статуса книги в общественном сознании в цифровую эпоху

Материалы X Международной научной конференции