En skugga blott: Lotte Reiniger och den tidiga animationsfilmen

Med silhuettfilmen Die Abenteuer des Prinzen Achmed (Prins Achmeds äventyr1926) skapade Lotte Reiniger den första animerade långfilmen. Syftet med denna uppsats är att lyfta fram Lotte Reiniger och hennes pionjärarbete inom trick- och animationsfilmen. Född i Berlin 1899 var hon samtida med det nya mediets – den rörliga bildens – utveckling. Från sin tidiga ungdom till sin död 1981 var hon trots stora svårigheter, inte minst ekonomiska, ständigt engagerad med filmiska experiment. Hon nådde snabbt framgång konstnärligt och tekniskt och ses fortfarande som en föregångare inom den animerade filmen. Reiniger är dock märkligt anonym rent filmhistoriskt. En av frågorna är om det kan förklaras med den relativt smala genre hon arbetade inom. I ett första inledande avsnitt görs en historisk tillbakablick med fokus på skuggspelsteatern, dess ursprung och inte minst de konstnärliga experimenten med denna teaterform i Paris på slutet av 1800-talet. Det var ju också här de första egentliga filmvisningarna ägde rum. Ett historiskt perspektiv är oundvikligt för att förstå den fortsatta utvecklingen av Lotte Reinigers arbete. Lotte Reiniger kom tidigt i kontakt med banbrytare både inom filmens och teaterns värld. Det är här den egentliga studien börjar och den avser att peka på den självständighet som genomsyrade hennes arbete och den respekt hon tidigt mötte. Med utgångspunkt från mötet med skådespelaren och regissören Paul Wegener som var medlem i Max Reinhardts teaterskola tecknas bilden av en mycket målinriktad ung kvinna. Den restaurerade versionen av Die Abenteuer des Prinzen Achmed från 2005 betraktas som Reinigers huvudverk och används i uppsatsen som utgångspunkt för att tolka och förstå Reinigers konstnärskap

The molecular relationship between antigenic domains and epitopes on hCG

Antigenic domains are defined to contain a limited number of neighboring epitopes recognized by antibodies (Abs) but their molecular relationship remains rather elusive. We thoroughly analyzed the antigenic surface of the important pregnancy and tumor marker human chorionic gonadotropin (hCG), a cystine knot (ck) growth factor, and set antigenic domains and epitopes in molecular relationships to each other. Antigenic domains on hCG, its free hCGα and hCGβ subunits are dependent on appropriate inherent molecular features such as molecular accessibility and protrusion indices that determine bulging structures accessible to Abs. The banana-shaped intact hCG comprises ∼7500 Å2 of antigenic surface with minimally five antigenic domains that encompass a continuum of overlapping non-linear composite epitopes, not taking into account the C-terminal peptide extension of hCGβ (hCGβCTP). Epitopes within an antigenic domain are defined by specific Abs, that bury nearly 1000 Å2 of surface accessible area on the antigen and recognize a few up to 15 amino acid (aa) residues, whereby between 2 and 5 of these provide the essential binding energy. Variability in Ab binding modes to the contact aa residues are responsible for the variation in affinity and intra- and inter-species specificity, e.g. cross-reactions with luteinizing hormone (LH). Each genetically distinct fragment antigen binding (Fab) defines its own epitope. Consequently, recognition of the same epitope by different Abs is only possible in cases of genetically identical sequences of its binding sites. Due to combinatorial V(D)J gene segment variability of heavy and light chains, Abs defining numerous epitopes within an antigenic domain can be generated by different individuals and species. Far more than hundred Abs against the immuno-dominant antigenic domains of either subunit at both ends of the hCG-molecule, the tips of peptide loops one and three (Ł1 + 3) protruding from the central ck, encompassing hCGβŁ1 + 3 (aa 20–25 + 64 + 68–81) and hCGαŁ1 (aa 13–22; Pro16, Phe17, Phe18) plus hCGαŁ3 (Met71, Phe74), respectively, have been identified in the two “ISOBM Tissue Differentiation-7 Workshops on hCG and Related Molecules” and in other studies. These Abs recognize distinct but overlapping epitopes with slightly different specificity profiles and affinities. Heterodimeric-specific epitopes involve neighboring αŁ1 plus βŁ2 (hCGβ44/45 and 47/48). Diagnostically important Abs recognize the middle of the molecule, the ck (aa Arg10, Arg60 and possibly Gln89) and the linear hCGβCTP “tail” (aa 135–145; Asp139, Pro144, Gln145), respectively. Identification of antigenic domains and of specific epitopes is essential for harmonization of Abs in methods that are used for reliable and robust hCG measurements for the management of pregnancy, pregnancy-related disease and tumors

Neurogenic bladder and bowel dysfunction : Clinical aspects in children with spinal dysraphism

Spinal dysraphism (SD) is a congenital malformation that to a varying extent, often severely, affects the life of the child and the family. Most individuals with SD suffer from neurogenic bladder and bowel dysfunction—with the risk of urinary tract infections, renal deterioration, urinary and fecal incontinence—that affects social participation and quality of life negatively. In newborns with SD, early detection of neurogenic bladder dysfunction and determination of post-void residual urine are required to determine the need of clean intermittent catheterization (CIC) and follow-up. The non-invasive method of four-hour voiding observation with provocation test (VOP) was used to evaluate bladder function in 50 newborn children with SD. Voiding patterns for the children were described and compared with those of 50 healthy newborns evaluated with VOP in an earlier study. Comparison revealed significant differences among several variables. In particular, leakage at provocation test and not voiding with a stream were common in newborns with SD but did not occur in healthy newborns. VOP is a non-invasive standardized method to determine residual urine in newborns with SD. It also adds information on voiding pattern, frequency, voiding with a stream and leakage at provocation. Findings in neonatal VOP of the same cohort of newborns with SD were then related to radiology, presence of urinary tract infections during the first year, and urodynamic findings and use of CIC at the age of one year. It was found that, in children with SD, not voiding with a stream may have a predictive value for the need of CIC at the age of one year, followed probably by lifelong CIC. Despite this, the presence of an open SD per se has stronger predictive value, and each child needs to be evaluated individually while considering a number of factors. The main value of VOP may be as a structured non-invasive screening method to uncover neurogenic bladder-sphincter dysfunction in the newborn. Studies with a larger number of subjects than the present are needed to evaluate the potential of VOP in newborns with closed spinal dysraphism in whom the neurological consequences vary. A retrospective analysis detected renal damage on DMSA scintigraphy in 5 of 41 children with SD who were followed according to a proactive national program with minimal use of surgery. Median follow-up time was 10 years. High baseline pressure was confirmed as a risk factor for renal damage. Compliance with treatment and follow-up is likely to be an important factor for renal health. Therefore, efforts to support children and their families are crucial. A questionnaire-based study of 107 children with SD (age 6–16y) in Sweden and Norway examined aspects of treatment for neurogenic bowel dysfunction focusing on incontinence, independence, general satisfaction and quality of life. It was found that transanal irrigation (TAI) and antegrade colonic enemas (ACE) are effective treatments, but are time-consuming and difficult to perform independently. The majority of children using TAI (72%) and ACE (63%) never went to the toilet alone to empty their bowels. As children achieving independence on the toilet reported higher quality of life, efforts to support independence are beneficial. Continent, self-managing children with healthy kidneys enjoy high quality of life and contribute more fully to society. Therefore, further research is required to investigate and develop existing and new technologies and methods that mitigate the problems related to SD, and to make them accessible to all children with spinal dysraphism.Under de senaste 50 åren har det skett en enastående utveckling av möjligheterna för barn som föds med ryggmärgsbråck. Tidigare har majoriteten av barn med ryggmärgsbråck avlidit redan som spädbarn men idag överlever de flesta till vuxen ålder. Utan aktiva insatser och uppföljning är dock risken för medicinska problem och allvarlig påverkan på livet mycket stor. Nu när nästan alla barn överlever ligger fokus på att också nå okad livskvalitet och självständighet för personer med ryggmärgsbråck. Nästan alla med ryggmärgsbråck måste hantera en allvarlig påverkan på blåsan och tarmen med risk för njurskador, inkontinens och förstoppning. I avhandlingens två första studier värderade vi en metod att, med minimalt obehag för barnet, bedöma blåsfunktionen. Detta för att kunna skilja ut de barn som behöver genomgå mer avancerade undersökningar och få hjälp med blåstömningen genom täta tappningar med kateter, sa kallad ren intermittent kateterisering, RIK. När vi jämförde resultatet av testet för 50 nyfödda med ryggmärgsbråck med samma undersökning av 50 friska nyfödda fann vi stora skillnader. Mest tydligt var att de flesta nyfödda med ryggmärgsbråck (69%) men inga friska nyfödda läckte urin när man tryckte över blåsan. Av nyfödda med ryggmärgsbråck kissade de flesta (74%) inte med stråle vilket alla friska nyfödda gjorde. Att inte kissa med stråle talade också starkt för att barnet skulle komma att behöva hjälp med RIK för att tomma blåsan vid ett ars ålder, och då sannolikt livet ut. Sammantaget visade avhandlingens två första arbeten att den metod för bedömning av blåsfunktion vi undersökt kan användas för att styra uppföljning och behandling av nyfödda med ryggmärgsbråck. Avhandlingens tredje studie visade att aktiv uppföljning av barnen enligt ett nationellt vårdprogram lyckades förhindra njurskador hos de flesta, men att höga tryck i urinblåsan och återkommande urinvägsinfektioner ökade risken för skador. Även familjernas förmåga att i en pressad vardag klara av att genomföra de ofta krävande behandlingar och undersökningar som rekommenderas verkade vara viktig för att förhindra njurskador. Stöttning av familjerna är därför viktig. Avhandlingens fjärde arbete berörde tarmen som nästan alltid är påverkad vid ryggmärgsbråck, med risk för svår förstoppning och avföringsläckage. Detta har påtaglig påverkan på barnen och deras familjer. En tredjedel av de 107 familjerna i vår enkätundersökning i Sverige och Norge (barn 6-16 år) beskrev att man fått avstå från aktiviteter såsom resor på grund av barnets tarmproblem och de barn som hade avföringsläckage rapporterade tydligt lägre livskvalitet än andra. Trots denna allvarliga påverkan finns det hittills inga studier som jämför de olika behandlingar som barnet kan använda. I vår enkät kartlade vi därför vilka metoder som användes och hur bra de fungerade. Vi ställde frågor till både barn och föräldrar, särskilt om avföringsläckage, hur nöjd man var med metoden, barnens livskvalitet och självständighet på toaletten. Det var utifrån svaren tydligt att båda de vanligaste typerna av tarmsköljning var effektiva men tidskrävande och svara för barn och ungdomar att klara att utföra på egen hand. Ingen metod visade sig överlägsen den andra men de barn som klarade att skota tarmtomningen själva skattade sin livskvalitet klart högre än övriga. Vi drar därför slutsatsen att det är viktigt att vårdpersonal diskuterar de olika behandlingsalternativen med barn och föräldrar, och tillsammans med dem väljer den metod som passar det enskilda barnet bäst. Då skapas bästa förutsättningar för att gemensamt arbeta vidare för att uppnå största möjliga självständighet. Självständiga individer, med friska njurar och utan urin- och avföringsinkontinens upplever högre livskvalitet och behöver mindre sjukvård och andra samhällsinsatser. Det behövs mer forskning för att utveckla existerande och nya metoder att hantera de allvarliga komplikationer som riskerar att drabba barn och vuxna med ryggmärgsbråck

Tog gestalt som i en dröm: Jiri Trnkas dockfilmsanimation En midsommarnattdröm

Jiri Trnka (1912–1969) född i Plezen (Pilsen) i Mähren. 1959 visades Jiri Trnkas animerade dockfilm En midsommarnattsdröm (Sen noci svatojanské) på filmfestivalen i Cannes. Den hade tagit två år att färdigställa och var en färgfilm gjord i Cinemascopeformat med stereofoniskt ljud. Trots oenighet i juryn vann den första pris i teknikklassen och blev nominerad till Guldpalmen. Syftet med uppsatsen är att föra fram en filmskapare som numera är relativt okänd för en större publik. Med utgångspunkt från En midsommarnattsdröm görs en analys av dess mise en scène och eventuella inspirationskällor från både filmens och teaterns värld. Det första inledande avsnittet är en fördjupad biografi om Jiri Trnkas utveckling ur en konstnärlig synvinkel fram till tiden för arbetet med En midsommarnattsdröm. I den andra delen knyts an till Shakespeare och skilda tolkningar av hans verk. Tredje avsnittet omfattar en mer konkret beskrivning av arbetet med dockor och dekor inför filmarbetet och här görs också en tolkning av mise en scène-begreppet. Fjärde delen består av en analys av Trnkas version av En midsommarnattsdröm. Här beskrivs adaptionen av Shakespeares verk till dockfilm och de problem Trnka ställdes inför och här redovisas dessutom mottagandet av filmen. Studien avslutas med några mer personliga reflektioner. Appendix innehåller en filmografi över Trnkas dockfilmer

Artificial human sensors : science and applications

xi, 212 p. : ill. ; 24 c