Gestaltningen och etablering av Förintelseminnet i Sverige

Artikeln handlar om de monumenten över Förintelsens offer som restes i Sverige mellan 1949 och 1998 och kompletterar och till viss del korrigerar bilden av hur minnet av Förintelsen har vuxit fram i Sverige. Medan vissa menar att Förintelsen inte uppmärksammades alls i Sverige förrän på 1980-talet, visar artikeln att minnesmonument faktiskt restes både direkt efter kriget och under de följande decennierna. Om vi frigör oss från dagens förståelse av Förintelsen och den nu etablerade vokabulären kan vi ta till oss de tidiga verken och därmed få en mer nyanserad bild av hur minneskulturen har förändrats. Därmed kan vi också ge dem som drev monumentfrågan det erkännande som de inte tidigare fått men som de förtjänar. De tidiga monumenten är knappast kända för en bredare krets och syftet med artikeln är att göra fler uppmärksamma på deras existens. De tidiga verken ger framförallt uttryck för de överlevandens behov av att sörja sina anhöriga som blivit offer för nazisternas folkmord. Med tiden och med nya judiska invandrare och flyktingar från kontinenten växte nya behov fram som så småningom ledde till fler monument. Det blir tydligt hur minnena omförhandlas inom den judiska minoriteten som för övrigt inte var en homogen grupp. Parallellt med dessa omförhandlingar etablerades minnet av Förintelsen internationellt som en referenspunkt i historien. Tillsammans med de överlevandes och deras anhörigas engagemang blev Förintelsen en viktig referenspunkt både inom den judiska gruppen och så småningom även i det svenska majoritets­samhället (något som behandlas i del 2)

Gestaltningen och etablerandet av Förintelseminnet i Sverige: Förintelsemonument i Sverige 1990–2009

I föregående artikel (publicerad i Nordisk judaistik 27(2)) visades hur minnet av Förintelsen gavs tidigt uttryck för i form av minnesstenar och monument, även i Sverige. Men trots dessa verk fanns det fortfarande ett behov inom den judiska minoriteten efter fler minnesmonument och en växande önskan att också majoritetsbefolkningen skulle minnas Förintelsen. Om detta kan ni läsa här, i del 2. Sammantaget speglar de olika monumenten ett skiftande, men ihållande behov hos i Sverige bosatta överlevande och deras barn som kommit hit i slutet av eller efter kriget och blivit en del av det svenska samhället, om än inte alltid av en judisk församling. De ville ha en plats att sörja och de ville också att deras lidande skulle erkännas som ett identitetsskapande element inom den grupp de var en del av och i det samhälle de levde i. De olika Förintelsemonumenten illustrerar hur minoritets- och majoritetssamhällets minne långsamt närmar sig varandra. Inte minst på grund av de överlevandes engagemang har Förintelsen varit en konstant referenspunkt i det judiska minoritetssamhället. Så småningom har folkmordet också i majoritetssamhället blivit en viktig referenspunkt, som så sent som på 1990-talet, inte minst av institutioner som Forum för levande historia, tagits som utgångspunkt för att värna om demokrati och förmedla vikten av mänskliga rättigheter

In your face! Bringing Berlin's Holocaust Memorial to Thuringia:Reaffirming German Memory Culture through Creative Place-Taking

This article analyses one act of informal creative place-making/taking: In 2017, the Berlin art collective Centre for Political Beauty installed a partial replica of Peter Eisenman’s 2005 Memorial to the Murdered Jews of Europe in a back garden in the Thuringian village of Bornhagen. The site was chosen because of who lived next door: a leading figure in the right-wing party Alternative für Deutschland (Alternative for Germany), Björn Höcke.  This DIY, guerrilla-like intervention by activist artists raises broader questions about both “informality” and “place-making”. As we suggest, the work Deine Stele (2017-ongoing) represents a profound paradox: an otherwise highly critical art collective, not least towards the government, replicates an official state-sanctioned memorial in order to defend and enforce the so painfully won hegemonic memory culture. Both the work and its realisation combine complex elements of formality and informality. Moreover, while located very intentionally in Bornhagen, Deine Stele sits somewhere between, and connects, Berlin, Bornhagen and digital space. Rather than engaging deeply with local stories, it makes a more abstract theme – German commitment to Holocaust memory – concrete. We read this antagonistic intervention as a playfully provocative act of creative place-taking rather than place-making

Infelicitous Efficacy: Alfred Hrdlicka’s Memorial against War and Fascism

Austrian sculptor Alfred Hrdlicka’s Monument against War and Fascism (1988/91) in central Vienna is the focal point of this article, which asks what contested images in public places do. Hrdlicka’s memorial is treated as a symptom of the changing Austrian memory culture of the late 1980s. We locate the memorial in the context of its realisation and reflect on the performative force, which results from its central sculpture and point of contention: the bronze figure of the so-called Street-washing Jew. This visual element caused prominent after-effects such as public discussions and artistic interventions. Two such interventions by artists Steven Cohen (2007) and Ruth Beckermann (2015) will be briefly invoked in relation to what we argue is this memorial’s blind spot. In their own distinct performative ways, all three works make visible how Austrian participations in the Nazi crimes are being negotiated in the public space over a period of 30 years. However, since only Hrdlicka’s monument is permanently installed, its central image echoes a memory culture in transformation no longer valid