Family members need of communication in conjunction with hydration in palliative care

Inledning: Att kommunicera med närstående till patienter inom palliativ vård på ett tillfredsställande sätt är en av sjuksköterskans mest utmanande uppgifter vid vård i livets slut. Vätskebehandling av patienter i livets slutskede är ofta ett känsligt ämne för närstående. När patienten inte längre kan eller vill äta och dricka skapas oro och ångest hos närstående. För att förhindra att närstående till patienter som vårdas inom palliativ vård känner sig oförberedda inför denna känslomässiga och ångestskapande situation bör sjuksköterskan förvissa sig om att i tidigt palliativt skede förklara och förbereda närstående på vad som är att vänta under döendeprocessen. Syftet är att undersöka närståendes behov av kommunikation i samband med vätskebehandling inom palliativ vård. Metoden är en allmän litteraturöversikt av åtta vetenskapliga artiklar, två kvantitativa och sex kvalitativa som systematiskt sökts fram i databaserna Cinahl och PubMed. Artiklarna lästes grundligt, kvalitetsgranskades och analyserades för att identifiera teman. Resultat: Analysen av artiklarna resulterade i ett antal teman avseende närståendes behov av kommunikation vid vätskebehendling inom palliativ vård; (a) ärlig kommunikation, (b) anpassad kommunikation, (c) kommunikation som tröst (d)kommunikation vid vätskebehandling (e) när kommunikationen brister. Resultatet visar på närståendes behov av kommunikationen inom palliativ vård genom att återge närståendes upplevelser och erfarenheter av kommunikation vid vätskebehandling inom palliativ vård. Slutsats: För att närstående skall uppleva stöd och trygghet i samband med vätskebehandling krävs fungerande och förberedande kommunikation. Sjuksköterskans kommunikation med närstående är en betydelsefull faktor vid vätskebehandling inom palliativ vård för att förmedla kunskap och information samt att ge tröst och trygghet. Närståendes hopp, oro och förtvivlan i samband med vård av patienter i livets slut skapar en ansträngd situation där anpassad kommunikation, tillgänglighet och delaktighet är viktiga faktorer för att tillgodose närståendes behov

Undernäringstillstånd hos äldre patienter på särskilt boende : Distriktssköterskans erfarenheter

God nutrition är nödvändigt för god livskvalitet och optimal vård men det finns samtidigt beskrivet att nutritionsvård inte utförs i den utsträckning som är nödvändig. Att sörja för god nutrition kan ge tydliga hälsovinster för den enskilda patienten och är en patientsäkerhetsfråga. Det är lika angeläget att erhålla god nutritionsvård som annan adekvat vård. Distriktssköterskan har en central roll i det tvärprofessionella teamet runt patienten, med ansvar att både identifiera behov samt genomföra för patienten lämpliga åtgärder. Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskans erfarenheter av undernäringstillstånd hos äldre patienter på särskilt boende. Kvalitativ metod användes och datainsamlingen genomfördes med halvstrukturerade livsvärldsintervjuer av åtta distriktssköterskor. Data bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. I resultatet framkommer att distriktssköterskan ser sig som huvudansvarig för patienternas nutrition. Distriktssköterskan bedömer och ordinerar, men är inte den som praktiskt utför åtgärder kopplade till nutritionen. Hur riskbedömning för undernäring genomförs och hur ofta vikt kontrolleras varierar i stor grad, även om samtliga intervjuade anser att detta är viktiga åtgärder. Brister i utförandet av åtgärder skapar en frustration hos distriktssköterskan. Bristerna berör främst kontinuitet i genomförande av ordinerade åtgärder samt avsaknad av kunskap och förståelse hos baspersonalen, det vill säga undersköterskor och vårdbiträden. Det konsultativa arbetssättet sätter ramarna för arbetet och distriktssköterskan upplever många gånger begränsad möjlighet att påverka patienternas nutritionsvård. Samarbete med baspersonalen utgör grunden och stödjande rutiner samt kontinuerlig handledning är viktiga delar i nutritionsarbetet. Att kunskapsnivån hos baspersonalens påverkar patienternas nutritionsvård framkommer både i innevarande studie och i tidigare forskning. En upplevd brist på tydliga rutiner och riktlinjer medför att varje distriktssköterska utför bedömningar och åtgärder på sitt eget sätt. Forskningen visar dock att strukturerade bedömningsinstrument och utarbetade rutiner utgör grunden i en evidensbaserad vård

Undernäringstillstånd hos äldre patienter på särskilt boende : Distriktssköterskans erfarenheter

God nutrition är nödvändigt för god livskvalitet och optimal vård men det finns samtidigt beskrivet att nutritionsvård inte utförs i den utsträckning som är nödvändig. Att sörja för god nutrition kan ge tydliga hälsovinster för den enskilda patienten och är en patientsäkerhetsfråga. Det är lika angeläget att erhålla god nutritionsvård som annan adekvat vård. Distriktssköterskan har en central roll i det tvärprofessionella teamet runt patienten, med ansvar att både identifiera behov samt genomföra för patienten lämpliga åtgärder. Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskans erfarenheter av undernäringstillstånd hos äldre patienter på särskilt boende. Kvalitativ metod användes och datainsamlingen genomfördes med halvstrukturerade livsvärldsintervjuer av åtta distriktssköterskor. Data bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. I resultatet framkommer att distriktssköterskan ser sig som huvudansvarig för patienternas nutrition. Distriktssköterskan bedömer och ordinerar, men är inte den som praktiskt utför åtgärder kopplade till nutritionen. Hur riskbedömning för undernäring genomförs och hur ofta vikt kontrolleras varierar i stor grad, även om samtliga intervjuade anser att detta är viktiga åtgärder. Brister i utförandet av åtgärder skapar en frustration hos distriktssköterskan. Bristerna berör främst kontinuitet i genomförande av ordinerade åtgärder samt avsaknad av kunskap och förståelse hos baspersonalen, det vill säga undersköterskor och vårdbiträden. Det konsultativa arbetssättet sätter ramarna för arbetet och distriktssköterskan upplever många gånger begränsad möjlighet att påverka patienternas nutritionsvård. Samarbete med baspersonalen utgör grunden och stödjande rutiner samt kontinuerlig handledning är viktiga delar i nutritionsarbetet. Att kunskapsnivån hos baspersonalens påverkar patienternas nutritionsvård framkommer både i innevarande studie och i tidigare forskning. En upplevd brist på tydliga rutiner och riktlinjer medför att varje distriktssköterska utför bedömningar och åtgärder på sitt eget sätt. Forskningen visar dock att strukturerade bedömningsinstrument och utarbetade rutiner utgör grunden i en evidensbaserad vård