Eltérő városnövekedési tendenciák Európában, demográfiai háttérrel

Barnkulturforskningen vilar på en lång tradition inom ämnen som estetiskt skapande, medier, leksaker, kamratkulturer, folklore, lek, litteratur, musik, teater och dans. Begreppet barnkultur definieras ofta som den samhällsstödda (kanoniserade) kultur som skapas av vuxna för barn (Hanson & Sommansson, 1998). Barns kultur kan däremot definieras som de sociala handlingar barn utför inom ramarna för friutrymmen som de skapar sig eller har att tillgå inom sociala institutioner som fritidshem, familj eller skola (Hanson & Sommansson, 1998; James, Jenks & Prout, 1998). Barnkulturforskning studerar och analyserar inte enbart samhällsstödd kultur. Den gemensamma nämnaren för denna forskningstradition är att de flesta inom området studerar och analyserar kulturella uttryck som vänder sig till barn, så som barnlitteratur, barnteater, data- och videospel, samt reklam riktad till barn alternativt föreställande barn. Det har inte bedrivits lika mycket forskning om barns kultur som om barnkultur. Merparten av den forskning som finns inom området bygger på likartade metodologiska utgångspunkter. Oftast utgår studierna från etnografiskt material eller från intervjusamtal. Allison James, Chris Jenks och James Prout (1998) argumenterar för empiriska studier av barns kultur som synliggör dynamiken mellan individ och samhälle. Författarna beskriver barns kultur som ett sätt att vara barn bland andra barn med en speciell kulturell stil men de menar samtidigt att detta alltid hänger samman med specifika tider, rum och platser. Deras perspektiv på barns kultur definieras som samhälleligt kontextualiserade sociala handlingar och inte enkom som skämt, ramsor eller folklore vilket var vanligt i tidigare forskning (jfr exempelvis Opie & Opie, 1970). Författarna menar att barn inte endast anpassar sig till de strukturer eller institutioner de omges av. Genom tillägnande, transformering och motstånd blir barnen aktörer i förhållande till rådande diskurser (James et al., 1998). Barns kultur blir därmed ett begrepp som präglas av både rörelse, pluralism och fragmentering, vilket i sin tur innebär att barns kultur egentligen bör benämnas barns kulturer. Att studera barns kultur medför en förståelse av barn som individer med aktörskap. Att studera barn som aktörer kan innebära olika saker. I detta arbete menas med aktörskap ett studium av barns egna handlingar i vardagen. Det innebär att vår förståelse av barn är att de är samhällsvarelser som både influeras av och blir influerade av sin omvärld. En vanlig vuxeninitierad barnkulturpraktik är sagostunden, vanligast förekommande inom förskolan (se till exempel Asplund Carlsson & Graneld, 1995) och på bibliotekens barnavdelning. Barns språkutveckling och metod för att utläsa och förstå sin tillvaro börjar långt tidigare än förmågan att tala och läsa, hävdar Shirley Brice Heath i What no bedtime story means: Narrative skills at home and school (1982). Heath refererar bl a till ett medelklassområde med stark anknytning till skolkulturen i sydöstra USA, kallat Maintown. Där uppmuntras barnen tidigt av sina föräldrar att lära sig läsa och tolka sin tillvaro genom identifikation av objekt och föremål i till exempel bilderböcker. Dessutom uppmanas dessa medelklassbarn att se samband mellan avbildade föremål och bild; en metod som Heath kallar what-reasoning. Genom att studera barn som leker1 en sådan vuxeniniterad barnkulturpraktik – sagostund – kan man få ökad kunskap om hur barn ser på kulturevenemang som vuxna förser dem med. Denna studie kan därmed sägas anlägga ett dubbelt fokus: på barns kultur och på barnkultur

Children's and young people's leisure culture

This is a research anthology about children’s and young people’s leisure cultures in the Nordic countries. Children’s and young people’s practices take centre stage in this book for the purpose of exploring culture from within their own practices, focusing on what they do (Sparrman, Samuelsson, Lindgren & Cardell 2016; Sparrman, Sandin & Sjöberg 2012). In this book, this is expressed through, how leisure culture creates social mobility, how children move between and multitask digital technologies and platforms, and how they on a regular basis are engaged and active in multiple cultural activities such as going to the theatre, singing, or online gaming. It also engages with leisure culture in terms of venues where people, objects, ideas, imaginations, and pleasures move in and out of one another. The concept of culture is in constant motion through the chapters entangling social processes with cultural processes, cultural heritage with popular and digital culture, doing and making in practice with place, and markets with cultural policies. This collection demonstrates that leisure culture gets its meanings in and through social relations and is not solely the expressions of individual identity wor

Om att bli dokumenterad. Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation

I dagens förskola har dokumentation fått en prioriterad position som arbetsmetod. Hur dokumentation ska gå till och vad den kan användas till finns det relativt utförliga instruktioner om, däremot saknas etiska diskussioner omkring vad dokumentation innebär för de barn som blir dokumenterade. Arbetsmetoden beskrivs ur ett vuxenperspektiv och vi argumenterar här för varför det är angeläget att föra in ett etiskt tänkande i förhållande till de barn som dokumenteras. Barn som dokumenteras bör ges samma skydd som exempelvis forskare erbjuder de barn de beforskar.Original Publication:Anne-Li Lindgren and Anna Sparrman, Om att bli dokumenterad. Etiska aspekter på förskolans arbete med dokumentation, 2003, Pedagogisk forskning i Sverige, (1-2), 59-70.http://www.ped.gu.se/biorn/journal/pedfo/pdf-filer/linsparr.pdfCopyright: Pedagogisk Forskning I Sverigehttp://www.ped.gu.se/biorn/journal/pedfo/pedfo.htm

The Foreign Policy of North Korea between 2011 and 2018

Tā kā Ziemeļkoreja turpina būt fundamentāla Austrumāzijas ģeopolitiskā konteksta sastāvdaļa, šī maģistra darba mērķis ir sniegt pārskatu par Ziemeļkorejas ārpolitiku laika posmā no 2011. līdz 2018. gadam, iezīmējot galvenos faktorus, kas ir veicinājuši mūsdienu status quo izveidi. Lai izveidotu stabilu pamatu šī temata sapratnei, maģistra darba ietvarā tiek piemēroti ofensīvā reālisma un konstruktīvisma teorētiskie ietvari, tādējādi cenšoties sniegt skaidrojumu par šī temata galveno aspektu daudzajām niansēm. Šajā ziņā, vairāki no Ziemeļkorejas ārpolitikas kontekstā atrodamajiem tematiem, kā piemēram, valsts reakcija uz starptautiskajiem spiedieniem un tās kodolieroču programma, tiek analizēti izmantojot kvalitatīvas metodes, kā rezultātā tiek secināts, ka Ziemeļkoreja pielieto plašu valsts izdzīvošanas un spriedzes vairošanas stratēģiju tās ārpolitikā. Īpaši ņemot vērā šķietamās valsts ārpolitikas virziena pārmaiņas 2018. gadā, maģistra darbs balstās uz esošajiem novērojumiem par Ziemeļkorejas saskarsmi ar starptautisko sabiedrību un identificē nepieciešamību pēc visaptveroša ietvara cikliskuma fenomena izpratnei, jo tas ir bijis redzams gandrīz visās šo pušu saskarsmēs pēc Aukstā kara beigām. Tāpēc, tiek piedāvāts jauns „plašā cikla” ietvars, kas šo saskarsmi palīdz izprast. Šajā kontekstā tiek izmantota salīdzinošā analīze, kurā tiek aplūkoti jau bijuši „plašie cikli” attiecībā pret 2018. gada notikumiem, lai noteiktu, vai 2018. gada notikumi liecina par patiesām pārmaiņām Ziemeļkorejas politiskajos procesos vai arī tie abilst cikliskuma ietvara, kā rezultātā tiek atklāts, ka 2018. gada notikumi pieslienās pirmajām četrām „plašā cikla” stadijām, tādējādi kalpojot kā pierādījums status quo turpinājumam.As North Korea continues to represent a major facet within East Asian geopolitics, the thesis aims to provide an overview of North Korea’s foreign policy between 2011 and 2018, by highlighting the key factors that have facilitated the creation of the contemporary status quo. In order to establish a solid basis for the topic, the thesis applies offensive realist and constructivist theoretical frameworks, thus seeking to provide an explanation of many of the prevalent themes in the study of North Korean foreign policy. In this respect, the key topics found within the context of the country’s foreign policy, such as its response to international pressures, its nuclear weapons program, as well as the inefficacy of external attempts to drastically alter North Korea’s foreign policy, are analysed using a qualitative approach and are found to be a part of a broader, state survival-based tension-building foreign policy strategy. With a particular regard for the apparent shift in the country’s foreign policy in 2018, the thesis builds on existing observations of the nature of North Korea’s engagements with the international community and identifies the need for a concrete, overarching framework for the phenomenon of cyclicality, which has characterized most engagements between North Korea and the international community since the end of the Cold War. As such, the thesis proposes a new “major cycle” framework, through which the stages of North Korean engagement with the international community can be understood. Furthermore, the thesis utilizes a comparative analysis of previous “major cycles” and the 2018 North Korean foreign policy shift, in order to discern whether the developments of 2018 are indicative of a true change in North Korean politics, or whether they are adherent to the cyclical framework. This exercise finds that the events of 2018 adhere to the first four of five stages of a “major cycle” and, thus, serve as evidence of the perpetuation of the status quo

Skolbio studerad genom kameralinsen : Erfarenheter från ett forskningsfält.

I denna artikel beskrivs erfarenheter som gjorts före och under en materialinsamling till ett nystartat forskningsprojekt: Från fostran till reflektion - lärares och elevers användning av skolfilm och skolbio. Den initiala planeringen och tillträdet till det nya forskningsfältet diskuteras, med särskilt fokus på de teoretiska och metodologiska omprövningar som insamlingsarbetet resulterat i. I artikeln diskuteras moment som förändrat projektet: till exempel resulterade kontakten med skolbioaktörer i en kartläggning av skolbiofältet och kontakten med potentiella informanter gjorde att perspektivet ändrades från att följa specifika skolbioprojekt till att följa utvalda filmer. Eftersom materialinsamlingen genomfördes i skolmiljö påverkade den pedagogiska verksamheten förutsättningarna för forskarnas användning av videokameror. Därför prövar artikeln även olika förhållningssätt till att använda videokamera vid en etnografisk materialinsamling, och till forskarens roll vid videoinspelning

Hej och välkomna till barnens sagotimme : Barn leker barnkultur på fritids

Barnkulturforskningen vilar på en lång tradition inom ämnen som estetiskt skapande, medier, leksaker, kamratkulturer, folklore, lek, litteratur, musik, teater och dans. Begreppet barnkultur definieras ofta som den samhällsstödda (kanoniserade) kultur som skapas av vuxna för barn (Hanson & Sommansson, 1998). Barns kultur kan däremot definieras som de sociala handlingar barn utför inom ramarna för friutrymmen som de skapar sig eller har att tillgå inom sociala institutioner som fritidshem, familj eller skola (Hanson & Sommansson, 1998; James, Jenks & Prout, 1998). Barnkulturforskning studerar och analyserar inte enbart samhällsstödd kultur. Den gemensamma nämnaren för denna forskningstradition är att de flesta inom området studerar och analyserar kulturella uttryck som vänder sig till barn, så som barnlitteratur, barnteater, data- och videospel, samt reklam riktad till barn alternativt föreställande barn. Det har inte bedrivits lika mycket forskning om barns kultur som om barnkultur. Merparten av den forskning som finns inom området bygger på likartade metodologiska utgångspunkter. Oftast utgår studierna från etnografiskt material eller från intervjusamtal. Allison James, Chris Jenks och James Prout (1998) argumenterar för empiriska studier av barns kultur som synliggör dynamiken mellan individ och samhälle. Författarna beskriver barns kultur som ett sätt att vara barn bland andra barn med en speciell kulturell stil men de menar samtidigt att detta alltid hänger samman med specifika tider, rum och platser. Deras perspektiv på barns kultur definieras som samhälleligt kontextualiserade sociala handlingar och inte enkom som skämt, ramsor eller folklore vilket var vanligt i tidigare forskning (jfr exempelvis Opie & Opie, 1970). Författarna menar att barn inte endast anpassar sig till de strukturer eller institutioner de omges av. Genom tillägnande, transformering och motstånd blir barnen aktörer i förhållande till rådande diskurser (James et al., 1998). Barns kultur blir därmed ett begrepp som präglas av både rörelse, pluralism och fragmentering, vilket i sin tur innebär att barns kultur egentligen bör benämnas barns kulturer. Att studera barns kultur medför en förståelse av barn som individer med aktörskap. Att studera barn som aktörer kan innebära olika saker. I detta arbete menas med aktörskap ett studium av barns egna handlingar i vardagen. Det innebär att vår förståelse av barn är att de är samhällsvarelser som både influeras av och blir influerade av sin omvärld. En vanlig vuxeninitierad barnkulturpraktik är sagostunden, vanligast förekommande inom förskolan (se till exempel Asplund Carlsson & Graneld, 1995) och på bibliotekens barnavdelning. Barns språkutveckling och metod för att utläsa och förstå sin tillvaro börjar långt tidigare än förmågan att tala och läsa, hävdar Shirley Brice Heath i What no bedtime story means: Narrative skills at home and school (1982). Heath refererar bl a till ett medelklassområde med stark anknytning till skolkulturen i sydöstra USA, kallat Maintown. Där uppmuntras barnen tidigt av sina föräldrar att lära sig läsa och tolka sin tillvaro genom identifikation av objekt och föremål i till exempel bilderböcker. Dessutom uppmanas dessa medelklassbarn att se samband mellan avbildade föremål och bild; en metod som Heath kallar what-reasoning. Genom att studera barn som leker1 en sådan vuxeniniterad barnkulturpraktik – sagostund – kan man få ökad kunskap om hur barn ser på kulturevenemang som vuxna förser dem med. Denna studie kan därmed sägas anlägga ett dubbelt fokus: på barns kultur och på barnkultur

Visual Documentation as a Normalizing Practice : A New Discourse of Visibility in Preschool

The visual documentation of education for pedagogical purposes focuses on preschool children’s activities and is used by educators to improve their understanding of children while strengthening their own professionalism. By analysing three educational TV programmes concerning visual documentation in preschools, this paper challenges the positivistic way visual documentation is portrayed. Moreover, it questions political documents and the TV programmes’ unproblematic description of children as always ready to be visually documented. Applying a child perspective and children’s perspectives, the paper demonstrates that there is a fine line between being documented and surveilled using visual technologies. The paper describes how doing on-looking-ness (onlooker) versus being looked-at-ness (looked at) can be understood as specific discursive formations.Original Publication:Anna Sparrman and Anne-Li Lindgren, Visual Documentation as a Normalizing Practice: A New Discourse of Visibility in Preschool, 2010, Surveillance & Society, (7), 3/4, 248-261.http://www.surveillance-and-society.org/ojs/index.php/journal/article/view/documentation/documentationLicensee: Surveillance Studies Networkhttp://www.surveillance-and-society.org/ojs/index.php/journal/inde