Aspectos psicológicos da abordagem nutricional dos pacientes em cuidados paliativos

Malnutrition is considered a high-impact syndrome because it is the source of the disease and its progression. Malnutrition generates physical and psychological repercussions on the patient, and psychological repercussions on the family and the healthcare team. The purpose of this article is to analyze the importance of the patient’s nutrition, the comprehensive approach, and the emotional repercussion, not only on the patient, but also on his or her the family nucleus. After controlling the urgent symptoms, in order of importance, the physical and emotional symptoms and the nutritional facet are managed. Nutrition encompasses physical and emotional aspects. To achieve this, it is essential to carry out a diagnosis of the situation using communication as a basic tool, to be clear about the objective, and to accompany the patient and family in the different stages, providing tools for the adequate management of the patient’s progress and his or her environment.La desnutrición es un síndrome de alto impacto, porque es donde se materializa la enfermedad y su evolución. Esta genera repercusiones físicas y psicológicas en el paciente, así como psicológicas en la familia y en el equipo asistencial. La finalidad de este artículo es analizar la importancia de la nutrición del paciente, el abordaje integral y la repercusión en la esfera emocional no solo del paciente, sino del núcleo familiar. Luego del control de los síntomas urgentes, en orden de importancia, se maneja el resto de los síntomas físicos, los emocionales y el aspecto nutricional. La nutrición engloba lo físico y lo emocional. Para ello se considera primordial realizar un diagnóstico situacional, con base en la comunicación como herramienta fundamental. Se debe tener claro el objetivo, y acompañar en las diferentes etapas al paciente y la familia, brindando herramientas para el adecuado manejo de la evolución del paciente y su contexto. A desnutrição é uma síndrome de alto impacto, pois é onde se materializa a doença e sua evolução. Gera repercussões físicas e psicológicas no paciente e repercussões psicológicas na família e na equipe de saúde. A finalidade deste artigo é analisar a importância da nutrição do paciente, a abordagem integral e a repercussão na esfera emocional, não só do paciente, mas também do núcleo familiar. Depois do controle dos sintomas urgentes em ordem de importância, são gerenciados o restante dos sintomas físicos, emocionais e o aspecto nutricional. A nutrição abrange o físico e o emocional. Para isso, considera-se primordial a realização de um diagnóstico situacional utilizando a comunicação como ferramenta fundamental, ter clareza sobre o objetivo e acompanhar o paciente e a família nas diferentes etapas, fornecendo ferramentas para a gestão adequada da evolução do paciente e seu contexto

Ovine pedomics : the first study of the ovine foot 16S rRNA-based microbiome

We report the first study of the bacterial microbiome of ovine interdigital skin based on 16S rRNA by pyrosequencing and conventional cloning with Sanger-sequencing. Three flocks were selected, one a flock with no signs of footrot or interdigital dermatitis, a second flock with interdigital dermatitis alone and a third flock with both interdigital dermatitis and footrot. The sheep were classified as having either healthy interdigital skin (H), interdigital dermatitis (ID) or virulent footrot (VFR). The ovine interdigital skin bacterial community varied significantly by flock and clinical condition. The diversity and richness of operational taxonomic units was greater in tissue from sheep with ID than H or VFR affected sheep. Actinobacteria, Bacteriodetes, Firmicutes and Proteobacteria were the most abundant phyla comprising 25 genera. Peptostreptococcus, Corynebacterium and Staphylococcus were associated with H, ID and VFR respectively. Sequences of Dichelobacter nodosus, the causal agent of ovine footrot, were not amplified due to mismatches in the 16S rRNA universal forward primer (27F). A specific real time PCR assay was used to demonstrate the presence of D. nodosus which was detected in all samples including the flock with no signs of ID or VFR. Sheep with ID had significantly higher numbers of D. nodosus (104-109 cells/g tissue) than those with H or VFR feet

Rapport från andra mötet med samtliga samförvaltningsinitiativ : Göteborg 6 oktober 2006

I juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal och/eller regional samförvaltning av fiskeresursen och fisket. Samförvaltningsinitiativet baseras på tanken att det enbart är möjligt att förvalta en gemensam resurs om det görs gemensamt. På hösten samma år gick Fiskeriverket ut och bjöd intresserade grupper att inkomma med en intresseanmälan, 17 grupper anmälde sitt intresse. Fiskeriverket utsåg sex av dessa att följa på nära håll. Naturvårdsverket och länsstyrelserna deltog i processen. Initiativen valdes ut enligt givna kriterier så som geografisk avgränsning, gruppens sammansättning, samförvaltningserfarenhet och sociala förutsättningar, fiskeresursen och bredden av problemställningar. Arbetet i de sex olika initiativen har sedan dess startat eller fortsatt i redan påbörjad riktning. Att gemensamt och på lokalnivå förvalta fiskeresursen är otrampad mark. På vägen mot nya förvaltningsformer kommer både framsteg och misstag att göras. Det är av stort värde för deltagarna att under resans gång få chans att utbyta erfarenheter med andra som arbetar mot samma mål. Därför anordnade Fiskeriverket ett första erfarenhetsmöte för alla initiativ den 7 oktober 2005. Enligt uppdraget ska erfarenheten från pilotprojekten redovisas före utgången av år 2006. Den 6 oktober 2006 anordnades ett andra stormöte. Samtliga sex initiativ deltog, och det gjorde även berörda myndigheter (se deltagarlista). Denna rapport förmedlar vad som presenterades och diskuterades på detta andra möte. Rapporten är sammanställd av Therése Peterson, doktorand från Tema Vatten i natur och samhälle, Linköpings Universitet med bidrag från Laura Piriz. Ylva Engwall organiserade mötet i samråd med Laura Piriz och Karina Johansson. Råd hämtades också från Thomas Norrby och Lotten Westerberg från SLU

Svenskt småskaligt kustfiske - problem och möjligheter : Kvicksilver i kustfisk

Svenskt småskaligt kustfiske - problem och möjligheter Kustfisket har varit av stor betydelse i Sverige. Eftersom salthalten varierar från 25‰ i Skagerrak ner till 3‰ i Bottenviken, fiskas ett stort antal arter. Dessa och deras förekomst vid olika kuststräckor beskrivs. Sill/strömming, som förekommer vid alla kuststräckor, har historiskt spelat en dominerande roll för flertalet fiskare. I mitten av 1900-talet minskade dock kustfisket efter denna art i betydelse p g a minskad efterfrågan och lägre priser. Eftersom även binäringar som jordbruk och kustsjöfart gick tillbaka, har antalet yrkesfiskare minskat med ungefär 80% det senaste halvseklet. Flertalet återstående kustfiskare har ersatt sill/strömming med andra målarter. Med hjälp av de officiella loggböckerna har de ca 1 000 licensierade fiskare som 1997 fiskade från båtar &lt;12 m grupperats i följande kategorier utgående från målarter och redskap: Bottniska viken - lax- och sikfällor - strömmings- och siknät Östersjön (inkl Öresund) - torsk- och piggvarsgarnålbottengarn - nät och ryssjor Västkusten - ålryssjor - kräftburar - trålare - kombinationsfiskare I Bottniska viken är lax och sik de för fisket viktigaste arterna. I södra Sverige dominerar torsk och ål, tillsammans med sötvattenarter och plattfiskar vid Ostkusten samt skaldjur, främst havskräfta, vid Västkusten. Det småskaliga kustfiskets starka och svaga sidor diskuteras. För samhället är dess främsta fördel bidraget till sysselsättningen i glesbygder. Vidare är dess inverkan på bestånden i allmänhet måttlig, och det finns fortfarande underutnyttjade resurser av kustarter, som också har en växande marknad. Tillgången till de viktigaste målarterna minskar dock p g a hårt fiske eller naturliga orsaker. Andra problem, t ex handelsmönster som missgynnar småskaligt fiske samt sälangrepp på redskap och fångster, bidrar till att kustfisket fortsätter att utvecklas negativt. Åtgärder för att vända utvecklingen föreslås. De viktigaste är: • öka de lokala fiskarenas inflytande på resursförvaltningen • minska fisketrycket på torsk och skapa särskilda kvoter för kustfisket • uppmuntra lokal beredning, levandelagring och en reduktion av antalet mellanhänder i handeln för högre och stabilare priser till fiskaren.Kvicksilver i kustfisk För att förbättra folkhälsan borde vi öka vår fiskkonsumtion radikalt, då fisk är ett livsmedel med många positiva kvaliteter. Fiskens innehåll av miljögifter är dock ett hinder för en sådan utveckling. Livsmedelsverket har utfärdat kostråd, som rekommenderar restriktivt intag av vissa fiskarter för främst kvinnor i fertil ålder. Fet fisk från Östersjön, Vänern och Vättern bör inte ätas obegränsat beroende på höga halter organiska miljögifter och motsvarande gäller för sötvattenfisk oberoende var den fångats då den kan innehålla kvicksilver. Under senare år har miljögiftshalterna generellt sjunkit, och det kan vara skäl att revidera kostrå­den. För detta fordras dock moderna analysdata. Kvicksilver är huvudproblemet för de arter som är vanliga i kustfisket, dvs de magra sötvattenfiskarna. Kustlaboratoriet genomförde 1996-1999 insamlingar av abborre, gädda, lake och gös från sex skärgårdsområden från norra Uppland till Östergötland, samt i ett område i Skärgårdshavet. Huvuddelen av proven bestod av abborre. Analysresultaten redovisas tillsammans med en sammanställning av övriga tillgängliga data från sentida undersökningar som erhölls efter kontakter med bl a länsstyrelser och kommuner. Resultaten av Kustlaboratoriets undersökning överensstämde väl med data från övriga undersökningar. Halterna var med några undantag låga eller mycket låga. I datamaterialet ingick flera områ­den som anses vara kontaminerade efter tidigare stora utsläpp av kvicksilver med kvarvarande depåer i sedimenten. I endast ett fall, Gävlebukten, tycktes detta ha resulterat i förhöjda halter i fisk. Abborre och gädda hade halter något över 0,5 mg/kg, medan gös låg betydligt lägre. Då halterna också var jämförelsevis höga i de prov som insamlades söder om Gävlebukten i Gräsö och Forsmarks skärgårdar indikerar resultaten en regional belastning. I alla andra områden låg halterna i intervallet 0,1-0,3 mg/kg, vilket är naturlig halt enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. I Riksmuseets miljögiftsövervakning kontrolleras kvicksilverhalterna i strömming, abborre och sillgrissleägg. Provserierna på abborre och sillgrissla visar signifikant negativ trend, vilket indikerar att förekomsten av kvicksilver minskat med tiden i Östersjön. Sammantaget tyder tillgängliga data på att kvicksilverkontaminering inte är något generellt problem för fisk i kustvattnen.Rapporten består av två olika rapporter.</p

Rapport från första mötet med samtliga samförvaltningsinitiativ : Stockholm 7 oktober 2005

I juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal och/eller regional samförvaltning av fiskresursen. Samförvaltningsinitiativet (SFI) baseras på tanken att det enbart är möjligt att hållbart förvalta en gemensam resurs om det görs gemensamt. Under hösten gick Fiskeriverket ut och bjöd intresserade grupper att inkomma med en intresseanmälan. 17 grupper anmälde sitt intresse varav Fiskeriverket utsåg sex att följas på nära håll. Naturvårdsverket och länsstyrelserna deltog i urvalsprocessen. Initiativen valdes ut enligt givna kriterier så som geografisk avgränsning, gruppens sammansättning, samförvaltningserfarenhet och sociala förutsättningar, resursen som ska förvaltas och bredden av problemställningar. Arbetet i de sex olika initiativen har sedan dess startat upp eller fortsatt i redan påbörjad riktning. Det finns inte ett samförvaltningsinitiativ som är likt det andra. Detta är en viktig faktor för initiativens framgång. En mångfald bland initiativen leder till mångfald i arbetssätt och resultat, och en möjlighet att lära av varandra. Att gemensamt och på lokal nivå förvalta fiskresursen är otrampad mark. På vägen mot nya förvaltningsformer kommer både framsteg och misstag att göras. Det är av stort värde för deltagarna att under resans gång få chans att utbyta erfarenheter med andra som arbetar mot samma mål. Den 7 oktober 2005 kallade därför Fiskeriverket till ett första gemensamt möte för alla initiativ för att resonera kring och dela varandras erfarenheter från samförvaltning. Samtliga sex initiativ deltog, och det gjorde även berörda myndigheter (se bifogad deltagarlista). Denna rapport förmedlar vad som presenterades ocn diskuterades på mötet

God havsmiljö 2020 : Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 2: God miljöstatus och miljökvalitetsnormer

Havsmiljöförordningens övergripande mål är att upprätthålla eller uppnå en god miljöstatus i de svenska förvaltningsområdena Nordsjön och Östersjön till år 2020. En av uppgifterna i den första förvaltningsperioden är att bestämma vad som kännetecknar god miljöstatus i respektive förvaltningsområde samt att ta fram miljökvalitetsnormer.    God miljöstatus baseras på ett ramverk av så kallade deskriptorer som anges i havsmiljödirektivet, det vill säga det EU-direktiv som i Sverige genomförs genom havsmiljöförordningen. Deskriptorerna beskriver god miljöstatus på en övergripande nivå för 11 temaområden. Till varje deskriptor hör en rad kriterier som anger vad som ska ingå i en bedömning av miljöstatus. I Sverige har god miljöstatus formulerats för samtliga 29 kriterier som ska beaktas enligt direktivet. Dessa kvalitativa beskrivningar anger vad som kännetecknar god miljöstatus i Nordsjön och Östersjön.    För att praktiskt bedöma om god miljöstatus har uppnåtts föreslås 37 nationella indikatorer. En uppsättning av indikatorer omfattar miljöns tillstånd och avspeglar ekosystemets komponenter i form av nyckelarter, samhällen, och livsmiljöer. En utgångspunkt vid val av indikatorer för miljöns tillstånd har varit koppling till de belastningar som i den inledande bedömningen av miljötillståndet i Nordsjön och Östersjön bedömts ha stor negativ påverkan på ekosystemet. En annan uppsättning indikatorer berör påverkan och belastning på miljön i form av tillförsel av näringsämnen och farliga ämnen, samt biologisk och fysisk störning av miljön. Tillsammans utgör indikatorerna ett verktyg för att följa utvecklingen av miljötillståndet och effekter av åtgärder i havsmiljön.   Vid val av indikatorer har arbetet delvis utgått från existerande miljöövervakning och redan utvecklade indikatorer. Med denna utgångspunkt uppfylls en rad av havsmiljödirektivets krav, bland annat en god uppföljning av effekter av tillförsel av näringsämnen. Funktionella indikatorer, det vill säga indikatorer som utvärderats och för vilka god miljöstatus har definierats, saknas dock för tio av havsmiljödirektivets 29 kriterier. För uppföljning av biologisk mångfald saknas bland annat miljöövervakning och metoder för att bedöma livsmiljöers tillstånd. För att kunna bedöma fysiska skador på havsbotten saknas en övergripande sammanställning av information om aktiviteter som påverkar havsbottnar samt metodik för att bedöma effekterna.   Det saknas också utvecklade indikatorer för det kriterium som berör uppföljning av storleks- och åldersstruktur hos fiskar. Brist på kunskap gör också att inga förslag på svenska indikatorer kan ges för effekter på levande organismer från marint avfall, undervattensbuller, och främmande arter samt att endast ett begränsat antal indikatorer tagits fram som speglar effekter av farliga ämnen. De indikatorer som fastställs i juli 2012 utgör således inte en slutlig lista för att följa upp havsmiljödirektivet. Bristerna kommer att beaktas i det fortsatta genomförandet av havsmiljöförordningen där nästa steg är att anpassa miljöövervakningsprogrammen till uppföljning av miljötillståndet med valda indikatorer senast år 2014 samt att ta fram åtgärdsprogram till år 2015.   God miljöstatus ska uppnås genom tillämpning av miljökvalitetsnormer det vill säga rättsligt bindande regler som avspeglar den lägsta godtagbara miljökvaliteten i Nordsjön och Östersjön. För att nå god miljöstatus har elva svenska miljökvalitetsnormer formulerats. Dessa miljökvalitetsnormer omfattar belastning i form av näringsämnen, farliga ämnen, främmande arter, uttag av arter, fysisk påverkan på havsbottnar och avfall i havsmiljön. Målsättningen har varit att utforma miljökvalitetsnormer som motsvarar alla de belastningar som i den inledande bedömningen har identifierats ha en stor påverkan på miljön. 

God havsmiljö 2020 : Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 3: Övervakningsprogram

Havsmiljöförordningens övergripande mål är att upprätthålla eller uppnå en god miljöstatus i de svenska förvaltningsområdena Nordsjön och Östersjön till år 2020. En av uppgifterna i den första förvaltningsperioden är att fastställa övervakningsprogram. God miljöstatus baseras på ett ramverk av så kallade deskriptorer som anges i havsmiljödirektivet, det vill säga det EU-direktiv som i Sverige genomförs genom havsmiljöförordningen. Deskriptorerna beskriver god miljöstatus på en övergripande nivå för elva temaområden. Till varje deskriptor hör en rad kriterier som anger vad som ska ingå i en bedömning av miljöstatus. Utifrån de elva deskriptorerna har Sverige fastställt 13 övervakningsprogram. Sex program utgår ifrån olika biodiversitetsteman som berörs av en upp till tre deskriptorer, medan de övriga sju programmen utgår ifrån de deskriptorer som är mer inriktade mot belastning och miljöförändring. För varje program har ett antal underprogram föreslagits baserat på den nuvarande övervakningen och/eller planerad övervakning. Övervakning som ingår i programmen ska vara pågående och data ska vara tillgängliga. I programmen ingår nationell och regional miljöövervakning inklusive verksamhetsutövares recipientkontroll. Dessutom ingår annan typ av datainsamling som till exempel inventeringar av tumlare och uppgifter om omfattningen av mänskliga aktiviteter som orsakar belastning och miljöförändringar. Enligt havsmiljödirektivet ska övervakningen fånga upp tillstånd och miljöförändringar, belastning och omfattning av aktiviteterna som orsakar belastningen samt effekter av åtgärder. Eftersom nästa steg i havsförvaltningscykeln är att fastställa åtgärdsprogram kommer övervakning för att följa upp åtgärder att läggas till övervakningsprogrammen först under nästa förvaltningscykel. I beskrivningarna av programmen framgår hur den nuvarande övervakningen motsvarar de krav som ställs på dataunderlag genom havsmiljödirektivets bilaga III samt genom deskriptorer, kriterier, indikatorer och beslutade miljökvalitetsnormer. I dagens övervakning saknas bland annat tillräcklig övervakning för uppföljning av livsmiljöers tillstånd och utbredning. För marint avfall, buller och främmande arter saknas nationellt samordnad övervakning, men det görs regionala insatser och ett antal projekt har genomförts eller påbörjats för att öka kunskapen om hur övervakning bäst ska utformas. För de program som har pågående övervakning beskrivs utvecklingsbehoven för att förbättra underlaget för de återkommande tillståndsbedömningarna. Övervakningsprogrammet som fastställs under 2014 utgör således inte ett fast program för kunskapsinhämtning. Bristerna kommer att beaktas i det fortsatta genomförandet av havsmiljöförordningen där utveckling av indikatorer och övervakning kommer att ske kontinuerligt

Evaluating pain management practices for cancer patients among health professionals: a global survey

Background: Cancer incidence in the world is predicted to increase in the next decade. While progress has been in diagnosis and treatment, much still remains to be done to improve cancer pain therapy, mainly in underserved communities in low-income countries. Objective: To determine knowledge, beliefs, and barriers regarding pain management in both high- and low-income countries (according to the WHO classification); and to learn about ways to improve the current state of affairs. Design: Descriptive survey. Setting/Subjects: Fifty-six countries worldwide; convenience sample of 1639 consisted of 36.8% physicians; 45.1% nurses, and 4.5% pharmacists employed in varied settings. Results: Improved pain management services are key elements. Top barriers include religion factors, lack of appropriate education and training at all levels, nonadherence to guidelines, patients' reluctance to report on pains, over regulation associated with prescribing and access to opioid analgesics, fear of addiction to opioids, and lack of discussions around prognosis and treatment planning. Conclusion: The majority of patients with cancer in low-income countries are undertreated for their pain. Promoting cancer pain accredited program of training and education on pain management for physicians and nurses is crucial, as well as advocating policymakers and the public at large. Keywords: cancer; global; management; opioids; pain