β-cell function and metabolic control in latent autoimmune diabetes in adults with early insulin versus conventional treatment: a 3-year follow-up

Objectives: The optimal treatment of latent autoimmune diabetes in adults (LADA) is not established. We explored whether early insulin treatment, which has shown beneficial effects in rodents and in human pilot studies, would result in better preservation of beta-cell function or metabolic control, compared with conventional treatment. Subjects and methods: Glucagon-stimulated C-peptide and HbAlc were evaluated at baseline and after 12, 24 and 36 months in 37 patients recently diagnosed with diabetes, aged >= 30 years, non-insulin-requiring and GADAb and/or ICA positive. Twenty patients received early insulin and 17 received conventional treatment (diet +/- oral hypoglycaemic agents (OHA), metformin, some and/or sulfonylurea) and insulin when necessary. Results: Level of metabolic control, HbAlc, was preserved in the early insulin treated, while it significantly deteriorated in the conventionally treated. There was no significant difference between the groups in C-peptide after 12, 24 or 36 months, or in the decline of C-peptide. Only baseline C-peptide predicted a C-peptide of >= 0.5 nmol/l at 36 months. Gender, body mass index, antibody titres or HbAlc did not influence the levels of C-peptide or HbAlc at baseline or end-of-study, or the decline in C-peptide. Among the diet +/- OHA-treated, 5/17 (30%) developed insulin dependency during the follow-up. No major hypoglycaemic events occurred. Conclusions: Early insulin treatment in LADA leads to better preservation of metabolic control and was safe. Superior preservation of C-peptide could not be significantly demonstrated. Only baseline level of C-peptide significantly influenced C-peptide level after 3 years. Further studies exploring the best treatment in LADA are warranted. European Journal of Endocrinology 164 239-24

Causes of death among undocumented migrants in Sweden, 1997–2010

Background: Undocumented migrants are one of the most vulnerable groups in Swedish society, where they generally suffer from poor health and limited health care access. Due to their irregular status, such migrants are an under-researched group and are not included in the country's Cause of Death Register (CDR). Objective: To determine the causes of death among undocumented migrants in Sweden and to ascertain whether there are patterns in causes of death that differ between residents and undocumented migrants. Design: This is a cross-sectional study of death certificates issued from 1997 to 2010 but never included in the CDR from which we established our study sample of undocumented migrants. As age adjustments could not be performed due to lack of data, comparisons between residents and undocumented migrants were made at specific age intervals, based on the study sample's mean age at death±a half standard deviation. Results: Out of 7,925 individuals surveyed, 860 were classified as likely to have been undocumented migrants. External causes (49.8%) were the most frequent cause of death, followed by circulatory system diseases, and then neoplasms. Undocumented migrants had a statistically significant increased risk of dying from external causes (odds ratio [OR] 3.57, 95% confidence interval [CI]: 2.83–4.52) and circulatory system diseases (OR 2.20, 95% CI: 1.73–2.82) compared to residents, and a lower risk of dying from neoplasms (OR 0.07, 95% CI: 0.04–0.14). Conclusions: We believe our study is the first to determine national figures on causes of death of undocumented migrants. We found inequity in health as substantial differences in causes of death between undocumented migrants and residents were seen. Legal ambiguities regarding health care provision must be addressed if equity in health is to be achieved in a country otherwise known for its universal health coverage

Serum levels of Cartilage Oligomeric Matrix Protein (COMP) increase temporarily after physical exercise in patients with knee osteoarthritis

BACKGROUND: COMP (Cartilage oligomeric matrix protein) is a matrix protein, which is currently studied as a potential serum marker for cartilage processes in osteoarthritis (OA). The influence of physical exercise on serum COMP is not fully elucidated. The objective of the present study was to monitor serum levels of COMP during a randomised controlled trial of physical exercise vs. standardised rest in individuals with symptomatic and radiographic knee OA. METHODS: Blood samples were collected from 58 individuals at predefined time points before and after exercise or rest, one training group and one control group. The physical exercise consisted of a one-hour supervised session twice a week and daily home exercises. In a second supplementary study 7 individuals were subjected to the same exercise program and sampling of blood was performed at fixed intervals before, immediately after, 30 and 60 minutes after the exercise session and then with 60 minutes interval for another five hours after exercise to monitor the short-term changes of serum COMP. COMP was quantified with a sandwich-ELISA (AnaMar Medical, Lund, Sweden). RESULTS: Before exercise or rest no significant differences in COMP levels were seen between the groups. After 60 minutes exercise serum COMP levels increased (p < 0.001). After 60 minutes of rest the serum levels decreased (p = 0.003). Median serum COMP values in samples obtained prior to exercise or rest at baseline and after 24 weeks did not change between start and end of the study. In the second study serum COMP was increased immediately after exercise (p = 0.018) and had decreased to baseline levels after 30 minutes. CONCLUSION: Serum COMP levels increased during exercise in individuals with knee OA, whereas levels decreased during rest. The increased serum COMP levels were normalized 30 minutes after exercise session, therefore we suggest that samples of blood for analysis of serum COMP should be drawn after at least 30 minutes rest in a seated position. No increase was seen after a six-week exercise program indicating that any effect of individualized supervised exercise on cartilage turnover is transient

Levels of C-peptide, body mass index and age, and their usefulness in classification of diabetes in relation to autoimmunity, in adults with newly diagnosed diabetes in Kronoberg, Sweden

Objective: C-peptide is a main outcome measure in treatment trials of diabetes. C-peptide also has a role in the classification of diabetes, which is often difficult in adults and this is also increasingly recognised in adolescents and elders. Aim: We aimed to describe the levels of C-peptide in relation to age and body mass index (BMI) in a large population-based cohort of adults with newly diagnosed diabetes and compare the capabilities of C-peptide, age and BMI to discriminate between autoimmune and non-autoimmune diabetes. Subjects and methods: Blood samples from 1180 patients were analysed regarding islet cell antibody, glutamic acid decarboxylase antibody and fasting C-peptide (FCP). Receiver operating characteristics (ROC) curves were analysed to check the ability of age, BMI and C-peptide to discriminate between autoantibody-positive (Ab(+)) and -negative (Ab(-)) diabetes. Results: Mean FCP was 0.73 +/- 0.5 (range 0.13-1.80) nmol/l in the Ab(+) and 1.42 +/- 0.9 (range 0.13-8.30) nmol/l in the Ab(-). FCP was 0.02 nmol/l higher per year increase in age at diagnosis of diabetes. Mean BMI was 26.0 +/- 4.8 (range 18.0-39.0) kg/m(2) in the Ab(+) and 28.9 +/- 5.3 (range 15.5-62.6) kg/m(2) in the Ab(-). FCP increased with age also within each BMI group. The highest area under the curve (AUC) in the ROC analysis was found for C-peptide, followed by age and BMI (0.78, 0.68 and 0.66 respectively). Conclusions: At diagnosis of diabetes, C-peptide was superior to age and BMI in discriminating between autoimmune and non-autoimmune diabetes. C-peptide increased significantly with BMI and age, latter also within each BMI group. Most of the adults had normal or high levels of C-peptide at presentation of diabetes among the autoimmune patients

Improved ability of biological and previous caries multimarkers to predict caries disease as revealed by multivariate PLS modelling

<p>Abstract</p> <p>Background</p> <p>Dental caries is a chronic disease with plaque bacteria, diet and saliva modifying disease activity. Here we have used the PLS method to evaluate a multiplicity of such biological variables (n = 88) for ability to predict caries in a cross-sectional (baseline caries) and prospective (2-year caries development) setting.</p> <p>Methods</p> <p>Multivariate PLS modelling was used to associate the many biological variables with caries recorded in thirty 14-year-old children by measuring the numbers of incipient and manifest caries lesions at all surfaces.</p> <p>Results</p> <p>A wide but shallow gliding scale of one fifth caries promoting or protecting, and four fifths non-influential, variables occurred. The influential markers behaved in the order of plaque bacteria > diet > saliva, with previously known plaque bacteria/diet markers and a set of new protective diet markers. A differential variable patterning appeared for new versus progressing lesions. The influential biological multimarkers (n = 18) predicted baseline caries better (ROC area 0.96) than five markers (0.92) and a single lactobacilli marker (0.7) with sensitivity/specificity of 1.87, 1.78 and 1.13 at 1/3 of the subjects diagnosed sick, respectively. Moreover, biological multimarkers (n = 18) explained 2-year caries increment slightly better than reported before but predicted it poorly (ROC area 0.76). By contrast, multimarkers based on previous caries predicted alone (ROC area 0.88), or together with biological multimarkers (0.94), increment well with a sensitivity/specificity of 1.74 at 1/3 of the subjects diagnosed sick.</p> <p>Conclusion</p> <p>Multimarkers behave better than single-to-five markers but future multimarker strategies will require systematic searches for improved saliva and plaque bacteria markers.</p

Six-week high-intensity exercise program for middle-aged patients with knee osteoarthritis: a randomized controlled trial [ISRCTN20244858]

BACKGROUND: Studies on exercise in knee osteoarthritis (OA) have focused on elderly subjects. Subjects in this study were middle-aged with symptomatic and definite radiographic knee osteoarthritis. The aim was to test the effects of a short-term, high-intensity exercise program on self-reported pain, function and quality of life. METHODS: Patients aged 36–65, with OA grade III (Kellgren & Lawrence) were recruited. They had been referred for radiographic examination due to knee pain and had no history of major knee injury. They were randomized to a twice weekly supervised one hour exercise intervention for six weeks, or to a non-intervention control group. Exercise was performed at ≥ 60% of maximum heart rate (HR max). The primary outcome measure was the Knee injury and Osteoarthritis Outcome Score (KOOS). Follow-up occurred at 6 weeks and 6 months. RESULTS: Sixty-one subjects (mean age 56 (SD 6), 51 % women, mean BMI 29.5 (SD 4.8)) were randomly assigned to intervention (n = 30) or control group (n = 31). No significant differences in the KOOS subscales assessing pain, other symptoms, or function in daily life or in sport and recreation were seen at any time point between exercisers and controls. In the exercise group, an improvement was seen at 6 weeks in the KOOS subscale quality of life compared to the control group (mean change 4.0 vs. -0.7, p = 0.05). The difference between groups was still persistent at 6 months (p = 0.02). CONCLUSION: A six-week high-intensive exercise program had no effect on pain or function in middle-aged patients with moderate to severe radiographic knee OA. Some effect was seen on quality of life in the exercise group compared to the control group

Strategiskt arbete att åtgärda förorenade områden : Kartläggning av faktorer som bidrar till ett framgångsrikt strategiskt arbete att åtgärda förorenade områden

En stor del av Sveriges förorenade områden tillkom under industrialiseringen i slutet av 1800-talet och in på 1900-talet. Under tiden mellan 1998 och 2015 genomförde Naturvårdsverket och Sveriges 21 länsstyrelser en inventering av nedlagda verksamheter som kan ha skapat en föroreningsproblematik, och i dagsläget finns cirka 84 000 potentiellt förorenade områden identifierade. En stor del av ansvaret att driva åtgärder för efterbehandling ligger på landets 290 kommuner. Genom lagar och förordningar, uppsatta mål och den nationella tillsynsstrategin är pressen hög på kommunerna att hålla en god åtgärdstakt. Flertalet rapporter och utredningar har visat på att åtgärdstakten är för låg och rapporterna anger bland annat att för att närma sig målen krävs ett effektivt strategiskt arbete med egeninitierad tillsyn, Studien utgår från att det finns faktorer som påverkar en kommuns förutsättningar att arbeta strategiskt med åtgärdande av förorenade områden och syftet med studien är att, genom att intervjua kommuner som har ett strategiskt arbetssätt, undersöka om det finns betydande faktorer som bidrar till ett framgångsrikt arbete där tillsynen av förorenade områden är egeninitierad, planerad och behovsstyrd. Resultatet av studien blev 16 identifierade huvudsakliga faktorer som påverkar en kommuns förutsättningar att arbeta strategiskt och vidare 13 framgångsfaktorer. Framgångsfaktorerna visade sig vara hela, delar av eller en kombination av delar, från de 16 huvudsakliga faktorerna. Studien visar att kombinationen av framgångsfaktorerna ser olika ut i kommunerna. Till exempel att en specifik framgångsfaktor är något en kommun kan ha, men inte nödvändigtvis måste ha, för att ett framgångsrikt arbete ska fungera. Likaså måste inte en specifik framgångsfaktor se exakt likadan ut i alla kommuner. Exempel på detta är framgångsfaktorn att ha en strategi för att det strategiska arbetet inte ska bortprioriteras till förmån för händelsestyrt arbete eller framgångsfaktorn att ha en engagerad och positiv politik och nämnd. I dessa två fall har kommunerna valt olika vägar för att nå framgångsfaktorn. Resultatet visar också exempel på att en framgångsfaktor inte är något som aktivt behöver utföras. I vissa fall är framgångsfaktorn att aktivt prioritera bort att göra något. Då riskbedömningar inom förorenade områden komplexa och det är svårt och resurskrävande att hantera all fakta i riskbedömningarna visar det sig vara en balansakt för kommunerna att fördela sina resurser att utreda prioriteringsordning för att åtgärda objekt. Studien visar på ett pragmatiskt förhållningssätt till denna problematik där kommunernas fokus ligger på nyttan och resultaten  och där de utgår från det vara viktigare att åtgärda något objekt än att invänta tills allt är perfekt bedömt och prioriterat

Strategiskt arbete att åtgärda förorenade områden : Kartläggning av faktorer som bidrar till ett framgångsrikt strategiskt arbete att åtgärda förorenade områden

En stor del av Sveriges förorenade områden tillkom under industrialiseringen i slutet av 1800-talet och in på 1900-talet. Under tiden mellan 1998 och 2015 genomförde Naturvårdsverket och Sveriges 21 länsstyrelser en inventering av nedlagda verksamheter som kan ha skapat en föroreningsproblematik, och i dagsläget finns cirka 84 000 potentiellt förorenade områden identifierade. En stor del av ansvaret att driva åtgärder för efterbehandling ligger på landets 290 kommuner. Genom lagar och förordningar, uppsatta mål och den nationella tillsynsstrategin är pressen hög på kommunerna att hålla en god åtgärdstakt. Flertalet rapporter och utredningar har visat på att åtgärdstakten är för låg och rapporterna anger bland annat att för att närma sig målen krävs ett effektivt strategiskt arbete med egeninitierad tillsyn, Studien utgår från att det finns faktorer som påverkar en kommuns förutsättningar att arbeta strategiskt med åtgärdande av förorenade områden och syftet med studien är att, genom att intervjua kommuner som har ett strategiskt arbetssätt, undersöka om det finns betydande faktorer som bidrar till ett framgångsrikt arbete där tillsynen av förorenade områden är egeninitierad, planerad och behovsstyrd. Resultatet av studien blev 16 identifierade huvudsakliga faktorer som påverkar en kommuns förutsättningar att arbeta strategiskt och vidare 13 framgångsfaktorer. Framgångsfaktorerna visade sig vara hela, delar av eller en kombination av delar, från de 16 huvudsakliga faktorerna. Studien visar att kombinationen av framgångsfaktorerna ser olika ut i kommunerna. Till exempel att en specifik framgångsfaktor är något en kommun kan ha, men inte nödvändigtvis måste ha, för att ett framgångsrikt arbete ska fungera. Likaså måste inte en specifik framgångsfaktor se exakt likadan ut i alla kommuner. Exempel på detta är framgångsfaktorn att ha en strategi för att det strategiska arbetet inte ska bortprioriteras till förmån för händelsestyrt arbete eller framgångsfaktorn att ha en engagerad och positiv politik och nämnd. I dessa två fall har kommunerna valt olika vägar för att nå framgångsfaktorn. Resultatet visar också exempel på att en framgångsfaktor inte är något som aktivt behöver utföras. I vissa fall är framgångsfaktorn att aktivt prioritera bort att göra något. Då riskbedömningar inom förorenade områden komplexa och det är svårt och resurskrävande att hantera all fakta i riskbedömningarna visar det sig vara en balansakt för kommunerna att fördela sina resurser att utreda prioriteringsordning för att åtgärda objekt. Studien visar på ett pragmatiskt förhållningssätt till denna problematik där kommunernas fokus ligger på nyttan och resultaten  och där de utgår från det vara viktigare att åtgärda något objekt än att invänta tills allt är perfekt bedömt och prioriterat

Kommer du att döma mig om jag berättar? : ... om ungdomars sexuella beteende och utsatthet för våld

Background: In Sweden, youth sexual health is worse than that of other residents. Youth also report exposure to violence to a greater extent, threatening their health. Aim: The aim was to investigate youth’s sexual behaviour, their exposure to violence and self-rated health and its potential relationship, and explore whether youth exposed to violence disclose this. Method: Cross-sectional studies include data from a web survey among exchange students and youth visiting a youth centre (I–III). Besides background questions, online questionnaires contained validated questions and instruments covering sexual behaviour, exposure to violence, and mental health. Descriptive and analytical statistics were used. A qualitative study was conducted where abused youth were interviewed, and the data were analysed with content analysis (IV). Results: Most outgoing exchange students rated their health highly, and over half had received information regarding HIV/sexually transmitted infection or safer sex before their trip (I). Eight out of ten exchange students reported at least one sexual risk behaviour. Among youth visiting the youth centre, a greater proportion of teenagers reported sexual debut before age 15 compared with young adults (II). A greater proportion of young adults indicated having had a sexually transmitted infection compared with teenagers (II). Associations were shown between several sexual risk behaviours and exposure to violence, while no difference was shown between the age groups regarding the occurrence of violence (II). Nine out of ten youth rated their health as high, but four out of ten reported being exposed to violence in their lifetime (III). A larger proportion of those exposed to violence reported low self-rated health compared with those not exposed to violence (III). All the youth interviewed expressed that being exposed to violence resulted in losing their security; they described the importance of being questioned about violence, and most of them wanted to disclose having been exposed to violence (IV). Conclusion: A high incidence of sexual risk behaviour and exposure to violence and the relationship between these experiences was demonstrated in youth. Midwives need to ask sensitive questions to identify youth who risk their health and offer advice or support. How questions are posed can determine whether youth disclose exposure to violence

Högläsning och textsamtal som ett didaktiskt verktyg för läsförståelse

Läsförståelsen hos svenska elever har försämrats under en längre tid, vilket internationella kunskapsmätningar visat. Forskningsläget visar på strukturerad läsförståelseundervisning som ett led mot en god läsförståelse. Syftet med vår litteraturstudie är att undersöka huruvida forskning visar att högläsning och textsamtal kan bidra till att elever och studenter utvecklar en god läsförståelse. Litteraturstudiens empiri består av internationell forskning om högläsning och textsamtals effekter för läsförståelse samt studier som belyser hur lärare kan arbeta med högläsning och textsamtal för att främja läsförståelsen. Det redogörs för studier som behandlar elevgrupper från förskola till universitet. Resultatet visade att läsning i gemenskap och textsamtal hade positiv inverkan på elevernas läsförståelse samt vikten av att använda sig av läsförståelsestrategier. Vidare visar resultatet att elevers läsförståelse i grundskola och gymnasium främjas av att läraren aktivt arbetar med högläsning medan det varierar i resultatet för äldre studenter. Resultatet synliggör att lärares arbete med elevers läsförståelse har en betydande roll. Fortsatt forskning inom ämnet hade kunnat vara att undersöka hur verksamma lärare använder sig av högläsning i sin undervisning och vad som ligger bakom deras val av användandet eller icke användandet av högläsning.