Neural progenitor cell differentiation and migration : Role of glutamate signaling, brain-derived neurotrophic factor, and hypoxia/acidosis

The mammalian central nervous system (CNS) develops from multipotent neural stem or progenitor cells. During development the cells proliferate actively and differentiate into all the different cell types of the brain. Neurogenesis continues in the adult brain but to a much lesser extent than during development. Adult neurogenesis is influenced by many different factors, including insults to the brain and neurodegenerative disease. Neurotransmitters have been implicated as regulators of neurogenesis. The main excitatory neurotransmitter glutamate is linked to neural progenitor cell proliferation and differentiation as well as migration of newborn neurons. Glutamate is also involved in the pathogenesis of several neurological disorders and other factors linked to brain pathogenesis, such as hypoxia and acidosis, are known to influence neural progenitor cells. Elucidating the mechanisms governing stem/progenitor cell behavior during normal and pathological conditions will aid in the development of cell-based therapies for treating insult or disease within the CNS. The aim of this thesis was to study the role of glutamate receptor agonists and antagonists in differentiation and migration of neural progenitors and their progeny to increase the understanding of how this neurotransmitter influences these cells. In addition, the effects of brain-derived neurotrophic factor (BDNF) and the reactivity of the cells to conditions associated with ischemic stroke (hypoxia/acidosis) were studied. By utilizing the neurosphere model we found that differentiating neural progenitors initially mainly expressed and responded to stimuli through metabotropic glutamate receptor 5 (mGluR5) and that the expression and functional response of the receptor corresponded with the distribution of radial glial cells. Ionotropic alpha-amino-3-hydroxy-5-methylisoxazole-4-propionic acid (AMPA)/kainate (KA) receptors were also present during early differentiation and expressed mainly by neuron-like cells. The expression of mGluR5 decreased and the expression and functional maturity of AMPA/KA receptors increased with time in culture. Pharmacological blocking studies revealed that radial glial process extension and neuronal motility are regulated through both mGluR5 and AMPA/KA receptors, but that the receptors have opposing effects on these cellular mechanisms. After prolonged differentiation a small subpopulation of neuronal cells responding to stimulation with N-methyl-D-aspartate (NMDA) and gamma amino butyric acid (GABA) appeared. This subpopulation of cells was responsive to motogenic actions mediated by BDNF. In addition, we found that radial glial and neuron-like cells exhibited differences in resting membrane potential and intracellular pH and reacted differently when exposed to hypoxic and acidic conditions. This study contributes new information regarding neural progenitor cell characteristics and behavior when differentiated in the presence of or challenged with factors influencing neurogenesis, both during normal and pathological conditions. These findings may be useful in developing treatment programs for neurological disorders.Det centrala nervsystemet (CNS) hos mammalier utvecklas utgående från multipotenta neurala stamceller. Under utvecklingen delar sig de neurala stamcellerna aktivt och ger upphov till alla de olika celltyperna i hjärnan. Nybildning av nervceller fortsätter i den vuxna hjärnan men i mycket begränsad mån. Denna nybildning påverkas av många olika faktorer, inklusive hjärnskador och neurodegenerativa sjukdomar. Signalsubstanser i hjärnan har föreslagits påverka nybildningen av nervceller. Glutamat är den huvudsakliga excitatoriska signalsubstansen i hjärnan och har länkats till proliferation och differentiering av neurala stamceller samt migration av nybildade nervceller. Glutamat är också involverad i patogenesen av flera olika neurologiska sjukdomar och andra faktorer länkade till patologiska tillstånd i hjärnan, såsom hypoxi och acidos, har också visats påverka neurala stamceller. Klargörande av de mekanismer som styr stamcellernas beteende under normala och patologiska tillstånd kan bidra till utvecklingen av cellbaserade terapiformer för behandling av skador eller sjukdomar i CNS. Målet med denna avhandling var att studera rollen av glutamatreceptoragonister och -antagonister vid differentiering och migration av neurala stamceller och deras derivat för att öka förståelsen för hur denna signalsubstans påverkar dessa celler. Ytterligare studerades hur cellerna påverkas av den neurotrofa faktorn BDNF och förhållanden associerade med slaganfall (hypoxi/acidos). Genom att utnyttja den så kallade neurosfärmodellen fann vi att neurala stamceller vid differentiering initialt huvudsakligen uppvisade funktionella svar vid stimulering via den metabotropa glutamatreceptorn mGluR5 och att uttrycket av mGluR5 korrelerade med distributionen av radiala gliaceller. Funktionella jonotropa AMPA/KA-receptorer fanns också vara närvarande tidigt under differentieringsprocessen, främst i neuroner. Uttrycket av mGluR5 minskade medan uttrycket och den funktionella mognaden av AMPA/KA-receptorer ökade med tiden. Farmakologiska studier visade att både mGluR5 och AMPA/KA-receptorer är involverade i regleringen av neuronala cellers motilitet och radiala gliacellers processutväxt men att receptorerna har motsatta effekter på dessa cellulära mekanismer. Efter en längre periods differentiering kunde en liten subpopulation av celler som uppvisade funktionella svar vid stimulering med NMDA och GABA identifieras. BDNF ökade motiliteten av denna subpopulation. Vi fann ytterligare att radiala gliaceller och neuroner uppisade skillnader i vilomembranpotential och intracellulärt pH samt reagerade olika i hypoxiska och sura förhållanden. Denna studie bidrar med ny information angående neurala stamcellers egenskaper och beteende vid differentiering i närvaro av eller vid stimulering med faktorer som påverkar neurogenes, både under normala och patologiska förhållanden. Dessa upptäckter kan vara av nytta vid utvecklingen av behandlingsprogram för neurologiska skador och sjukdomar

The relationship between pre-reading, language and memory skills in preschool-aged children : a longitudinal study

Language impairments affect the development of children’s communication skills. Early identification of children that may later face a diagnosis of language disorder is challenging, but early language development is a good indicator of later language skills. The fundamental structures of language are typically mastered by the age of five. Memory skills, which are essential for language development, are also well developed in five-year-old children. Pre-reading skills, such as rapid automatized naming and letter knowledge, develop throughout childhood and have been linked to concurrent language skills. There is, however, little knowledge regarding early development of pre-reading skills in children under the age of five. In this longitudinal study, the relationship between early pre-reading skills at ages 3;6 and 5;0 and language and memory skills at age 5;0 is studied. By increasing the knowledge regarding the development of and the relationship between early pre-reading and language skills more sensitive methods to identify children at risk for language impairment may be developed. In this study, the LUKIVA-test, a method for assessing early pre-reading skills in preschool children, was used. In addition, the language and memory domains of the Five to Fifteen-questionnaire, a parental questionnaire evaluating the development and behavior of 5–15-year-old children, was used. The LUKIVA-test was administered at ages 3;6 and 5;0, the Five to Fifteen-questionnaire filled out when the children were 5;0-years old. The study sample included 40 Finnish-speaking children. This study showed, that age 3;6 and 5;0 LUKIVA-test variables correlated significantly with each other and with age 5;0 language skills. It was also shown, that pre-reading skills at age 3;6, together with gender and maternal education, explain 17% of the variability in language skills at age 5;0. Pre-reading skills in 3;6-year-old children may thus yield important information regarding future language development. In addition, memory skills (sri2 = 43%) markedly added to the explanation of age 5;0 language skills by concurrent pre-reading skills (sri2 = 28%). Pre-reading skills may possibly be used to identify children with weak language skills, whose language development may benefit from additional support.Språkstörningar påverkar utvecklingen av barns kommunikationsförmåga. Tidig identifiering av barn som senare kan komma att diagnosticeras med språkstörning är utmanande, men den tidiga språkutvecklingen är en bra indikator på senare språkkunskaper. Språkets grundläggande strukturer är vanligtvis etablerade vid fem års ålder. Minnesförmågan, som är essentiell för språkutvecklingen, är också väl utvecklad hos femåriga barn. Läsförberedande färdigheter, så som snabb benämning och bokstavskännedom, utvecklas under hela barndomen och har kopplats till samtida språkkunskaper. Kunskapen om utvecklingen av läsförberedande färdigheter hos barn under fem års ålder är dock begränsad. I denna longitudinella studie studeras sambandet mellan läsförberedande färdigheter hos barn i åldrarna 3;6 och 5;0 år och språk- och minnesförmåga vid 5;0 års ålder. Ökad kunskap om utvecklingen av och förhållandet mellan läsförberedande färdigheter och språklig förmåga kan leda till utveckling av känsligare metoder för identifiering av barn som riskerar språkstörning. I denna studie användes LUKIVA-testet, en metod för bedömning av läsförberedande färdigheter hos barn i förskoleåldern. Ytterligare användes språk- och minnesdomänerna från Fem till femton-frågeformuläret, ett föräldraformulär som utvärderar utveckling och beteende hos 5–15-åriga barn. LUKIVA-testet administrerades i åldrarna 3;6 och 5;0 år, Fem till femton-frågeformuläret fylldes i när barnen var 5;0 år gamla. I studien deltog 40 finsktalande barn. Denna studie visade, att läsförberedande färdigheter vid 3;6 och 5;0 års ålder korrelerade signifikant med varandra och med språkförmågan i 5;0 års ålder. Ytterligare visades, att läsförberedande färdigheter vid 3;6 års ålder, tillsammans med kön och maternell utbildning, förklarar 17% av variationen i språkförmågan vid 5;0 års ålder. De läsförberedande färdigheterna hos 3;6-åriga barn kan således ge viktig information om framtida språkutveckling. Dessutom visades, att minnesförmågan (sri2 = 43%) betydligt påverkade samtida läsförberedande färdigheters (sri2 = 28%) förklaring av språkförmågan hos 5;0-åriga barn. Läsförberedande färdigheter kan eventuellt användas för att identifiera barn med svag språklig förmåga, vars språkliga utveckling kan vara i behov av stödåtgärder

Baltic Sea genetic biodiversity: Current knowledge relating to conservation management

1. The Baltic Sea has a rare type of brackish water environment which harbours unique genetic lineages of many species. The area is highly influenced by anthropogenic activities and is affected by eutrophication, climate change, habitat modifications, fishing and stocking. Effective genetic management of species in the Baltic Sea is highly warranted in order to maximize their potential for survival, but shortcomings in this respect have been documented. Lack of knowledge is one reason managers give for why they do not regard genetic diversity in management. 2. Here, the current knowledge of population genetic patterns of species in the Baltic Sea is reviewed and summarized with special focus on how the information can be used in management. The extent to which marine protected areas (MPAs) protect genetic diversity is also investigated in a case study of four key species. 3. Sixty‐one species have been studied genetically in the Baltic Sea, but comprehensive genetic information exists for only seven of them. Genetic monitoring shows genetic stability in some species but fluctuations and genetic changes in others. About half of the scientific studies published during the last 6 years provide conservation advice, indicating a high interest in the scientific community for relating results to practical management. 4. Populations in MPAs do not differ genetically from populations outside MPAs, indicating that MPAs in the Baltic Sea do not protect genetic diversity specifically, but that populations in MPAs are a representative subset of populations in the Baltic Sea. 5. Recommendations are provided for cases where genetic information is available but not used in management, particularly for non‐commercial species with important ecosystem function. 6. Improved channels for effective communication between academia and practical management on Baltic Sea genetic biodiversity are needed. A web page that can be used for knowledge transfer is highlighted here.publishedVersio

Engaging consumers through artificially intelligent technologies

While consumer engagement (CE) in the context of artificially intelligent (AI-based) technologies (e.g., chatbots, smart products, voice assistants, or autonomous cars) is gaining traction, the themes characterizing this emerging, interdisciplinary corpus of work remain indeterminate, exposing an important literature-based gap. Addressing this gap, we conduct a systematic review of 89 studies using the Preferred Reporting Items for Systematic reviews and Meta-Analyses (PRISMA) approach to synthesize the AI-based CE literature. Our review yields three major themes of AI-based CE, including (i) Increasingly accurate service provision through AI-based CE; (ii) Capacity of AI-based CE to (co)create consumer-perceived value, and (iii) AI-based CE's reduced consumer effort in their task execution. We also develop a conceptual model that proposes the AI-based CE antecedents of personal, technological, interactional, social, and situational factors, and the AI-based CE consequences of consumer-based, firm-based, and human-AI collaboration outcomes. We conclude by offering pertinent implications for theory development (e.g., by offering future research questions derived from the proposed themes of AI-based CE) and practice (e.g., by reducing consumer-perceived costs of their brand/firm interactions)

Näkökulmia organisaatiosuunnitteluun covid-19-pandemian jälkeisellä paikkariippumattoman työn aikakaudella

Organisaatiosuunnittelun klassista, pääosin 1970-luvulta peräisin olevaa kirjallisuutta sovelletaan edelleen laajalti sekä johtamiskoulutuksessa että -tutkimuksessa. Aihepiirin kirjallisuus on kuitenkin vanhentunutta, etenkin uusien organisaation hajauttamismuotojen – kuten informaatioteknologian kehittymisen myötä yleistyneen paikkariippumattoman työn – osalta. Covid-19 on vauhdittanut merkittävästi asiantuntijaorganisaatioiden kehitystä, kun organisaatiot ovat ottaneet käyttöön paikkariippumattoman työn käytäntöjä pandemian vuoksi. Tässä tutkimuksessapyrimme ymmärtämään organisaatiosuunnittelun näkökulmasta, millaisia edellytyksiä paikkariippumaton työ asettaa työnjaolle, koordinaatiolle ja kontrollille. Esitämme kuusi hypoteesia, jotka määrittelevät paikkariippumatonta työtä organisaatiosuunnittelun ja koronakriisin jälkeisen paikkariippumattoman työn aikakauden näkökulmasta. Osallistumme tutkimuksellamme sekä keskusteluun pandemian vaikutuksista organisaatioiden toiminnalle että organisaatiosuunnittelun ajantasaistamiseen digiaikakaudelle

Complex genetic diversity patterns of cryptic, sympatric brown trout (Salmo trutta) populations in tiny mountain lakes

publishedVersio

Zebularine induces long-term survival of pancreatic islet allotransplants in streptozotocin treated diabetic rats.

Coping with the immune rejection of allotransplants or autologous cells in patients with an active sensitization towards their autoantigens and autoimmunity presently necessitates life-long immune suppressive therapy acting on the immune system as a whole, which makes the patients vulnerable to infections and increases their risk of developing cancer. New technologies to induce antigen selective long-lasting immunosuppression or immune tolerance are therefore much needed

T Cell Costimulation through CD28 Depends on Induction of the Bcl-xγ Isoform: Analysis of Bcl-xγ–deficient Mice

The molecular basis of CD28-dependent costimulation of T cells is poorly understood. Bcl-xγ is a member of the Bcl-x family whose expression is restricted to activated T cells and requires CD28-dependent ligation for full expression. We report that Bcl-xγ–deficient (Bcl-xγ−/−) T cells display defective proliferative and cytokine responses to CD28-dependent costimulatory signals, impaired memory responses to proteolipid protein peptide (PLP), and do not develop PLP-induced experimental autoimmune encephalomyelitis (EAE). In contrast, enforced expression of Bcl-xγ largely replaces the requirement for B7-dependent ligation of CD28. These findings identify the Bcl-xγ cytosolic protein as an essential downstream link in the CD28-dependent signaling pathway that underlies T cell costimulation

The SNARE Protein SNAP23 and the SNARE-Interacting Protein Munc18c in Human Skeletal Muscle Are Implicated in Insulin Resistance/Type 2 Diabetes

OBJECTIVE-Our previous studies suggest that the SNARE protein synaptosomal-associated protein of 23 kDa (SNAP23) is involved in the link between increased lipid levels and insulin resistance in cardiomyocytes. The objective was to determine whether SNAP23 may also be involved in the known association between lipid accumulation in skeletal muscle and insulin resistance/type 2 diabetes in humans, as well as to identify a potential regulator of SNAP23. RESEARCH DESIGN AND METHODS-We analyzed skeletal muscle biopsies from patients with type 2 diabetes and healthy, insulin-sensitive control subjects for expression (mRNA and protein) and intracellular localization (subcellular fractionation and immunohistochemistry) of SNAP23, and for expression of proteins known to interact with SNARE proteins. Insulin resistance was determined by a euglycemic hyperinsulinemic clamp Potential mechanisms for regulation of SNAP23 were also investigated in the skeletal muscle cell line L6. RESULTS-We showed increased SNAP23 levels in skeletal muscle from patients with type 2 diabetes compared with that from lean control subjects Moreover, SNAP23 was redistributed from the plasma membrane to the microsomal/cytosolic compartment in the patients with the type 2 diabetes Expression of the SNARE-interacting protein Munc18c was higher in skeletal muscle from patients with type 2 diabetes Studies in L6 cells showed that Munc18c promoted the expression of SNAP23. CONCLUSIONS-We have translated our previous in vitro results into humans by showing that there is a change in the distribution of SNAP23 to the interior of the cell in skeletal muscle from patients with type 2 diabetes. We also showed that Munc18c is a potential regulator of SNAP23. Diabetes 59: 1870-1878, 201

Hållande av vaktel

Uppdraget har varit att utifrån givna frågeställningar beskriva det kunskapsläge som finns kring hur vaktlar bör hållas och skötas. Med begreppet ”vaktel” avses rent biologiskt inte en enskild art utan ett antal släkten med totalt ca 80 arter av en typ av små hönsfåglar, men det är den japanska vakteln som har domesticerats och idag främst hålls för livsmedelsproduktion. Den japanska vakteln har hållits i fångenskap sedan 1100-talet. Systematisk domesticering och selektion för ägg- respektive köttproduktion har skett mer intensivt sedan omkring förra sekelskiftet, det vill säga i drygt 100 år. Den domesticerade japanska vakteln utmärks av snabb tillväxt, tidig könsmognad och hög äggproduktion i de linjer som har selekterats för detta ändamål. Livslängden hos viltlevande japanska vaktlar anges till 2–3 år, medan domesticerade vaktlar kan leva upp till 8 år. Den forskning som finns är främst gjord på den domesticerade japanska vakteln (Coturnix japonica domestica). Detta yttrande fokuserar därför på hållande och skötsel av den domesticerade japanska vakteln, fortsättningsvis kallad ”domesticerad vaktel”. Mycket av forskningen kring dessa vaktlars beteenden och inhysning är gjord under burförhållanden. Burhållning av vaktel är, såvitt Rådet känner till, inte vanligt förekommande i Sverige i kommersiella vaktelbesättningar och EU-kommissionen planerar att fasa ut all typ av sådan inhysning av livsmedelsproducerande vaktlar. Vi har därför valt att lägga tyngdpunkten i denna rapport på vaktelhållning i frigående system. I Sverige hålls domesticerad vaktel för kommersiell produktion av ägg och kött i småskaliga besättningar som är spridda över landet. Omfattningen är dock liten. Domesticerad vaktel och flera andra vaktelarter, t.ex. den kinesiska dvärgvakteln, hålls även för hobbyändamål (sällskap, avel, prydnad) och som försöksdjur i Sverige. De omfattas av svensk djurskyddslagstiftning oavsett syftet med djurhållningen. Vilka regler som gäller är dock avhängigt av dels vilket syfte man har med vaktelhållningen och dels hur den vaktelart man håller ska karakteriseras. Beroende på svar så blir olika föreskrifter gällande, och ibland är det motstridigt vilka föreskrifter som ska följas. Bristen på entydiga föreskrifter skapar en osäkerhet kring vad som egentligen gäller, både för djurhållare och för länsstyrelserna som ska utföra djurskyddskontroller och ibland förpröva vaktelanläggningar. Eftersom japanska vaktlar har varit domesticerade en kort tid (ca 800 år jämfört med t.ex. tamhöns [Gallus gallus domesticus] ca 8000 år) och selektionen har fokuserat på produktionsegenskaper kan man utgå från att de inte skiljer sig så mycket från vilda japanska vaktlar avseende behov och naturligt beteende. Den vilda anfadern till den domesticerade vakteln är marklevande och lever i habitat som erbjuder täta skydd i form av gräsmarker och buskar längs vattendrag och odlade fält. Dessutom är fåglarna kamouflagefärgade och de är naturligt skygga. De fåtal studier som finns av viltlevande japanska vaktlar visar att fåglarna tillbringar mycket tid med att sprätta och leta efter frön och ryggradslösa djur på marken. Viltlevande japanska vaktlar lever i par eller i små grupper under reproduktionssäsongen, och samlas i större flockar under flyttsäsongen. Den domesticerade vakteln formar i fångenskap en dominanshierarki likt tamhönsens hackordning. Den domesticerade vaktelns sinnen (syn, hörsel och lukt) verkar likna tamhönans. Vaktlar är tidigt utvecklade och vid kläckning är de befjädrade, kan se, höra och förflytta sig i sin närmiljö. De blir könsmogna redan vid 5–6 veckors ålder och lägger sina ägg skyddat på marken. Bobyggande och ruvning utförs endast av hönorna. Det saknas dock forskning som tydligt visar vilken grad av ruvningsbenägenhet de har. En allmän uppfattning bland djurägarna tycks även vara att vaktlar inte använder värpreden och att fåglarna därför saknar detta behov. Det kan dock inte uteslutas att orsaken är att fåglarna har specifika önskemål om utformning av reden som inte uppfylls av traditionella värpreden. Även här är forskningen mycket bristfällig (så vilket behov av värprede som råder och hur det bäst utformas är oklart). Skydd är en mycket viktig resurs för vaktlar, och därför behöver de erbjudas tillräckligt med skydd i djurutrymmet så att samtliga fåglar samtidigt kan söka skydd utan att det uppstår konkurrens och stress. Dessa skydd ska placeras i marknivå för vaktlarna att gömma sig under. Sannolikt behöver även dessa skydd vara utspridda i utrymmet dels för att uppmuntra till rörelse och stimulera till att hela utrymmet används, men framför allt för att avståndet till ett skydd ska vara kort. Eftersom vaktlarna har en rangordning och kan vara aggressiva mot varandra är det viktigt att essentiella resurser inte kan monopoliseras utan kommer alla fåglarna till godo. Det är därför även viktigt att det finns tillräckligt med plats kring utfodring, och att det finns tillräckligt många vattenplatser. Som regel ges vaktlar fri tillgång på foder och dricksvatten. Det saknas forskning kring vaktlars behov att söka skydd högre upp, t.ex. på sittpinnar. Den forskning som finns indikerar att behovet av sittpinnar är lågt. Vaktlar är sociala djur och ska därför aldrig hållas ensamma. De bör hållas i grupper som är mixade (både hönor och tuppar) eller i grupper som består enbart av hönor. Det är inte lämpligt att hålla enbart tuppar i en grupp. Även om de i naturen kan leva i par är rekommendationen att antalet hönor överstiger antalet tuppar i vaktelflockar med könsmogna fåglar. Denna rekommendation motiveras av behovet att minska aggression och risken för skador på hönan. Det är viktigt för vaktlar att ströbada av flera anledningar, bl.a. för att hålla fjäderdräkten i trim. Vaktlar ströbadar flera gånger dagligen om lämpligt strömedel finns fritt tillgängligt. Att hålla vaktlarna på ett strömaterial som möjliggör att de kan picka och sprätta är också en viktig välfärdshöjande resurs, eftersom de naturligt ägnar en stor del av tiden åt dessa födosöksrelaterade beteenden. Ljustillförsel för domesticerad vaktel bör vara naturligt ljus eller armatur med dagsljusliknande spektrum. Ljusintensitet och ljusprogram kan jämföras med de som används för värphöns. De domesticerade vaktlarna har ett behov av termisk komfort som kan jämföras med tamhöns, både som kycklingar och som vuxna djur. Det regelverk som finns för värphöns gällande ljus, temperatur och övriga klimatfaktorer bör kunna tillämpas även för domesticerad vaktel, åtminstone tills kunskapsläget för dessa fåglar är bättre. När man utformar miljön är det även viktigt att tänka på biosäkerheten och möjligheten till god tillsyn över vaktlarna. Eftersom vaktlarna är i behov av att söka skydd får man planera utformningen av dessa så att tillsyn kan ske. Det behöver även vara tillräcklig ljusintensitet så att skydd och eventuella värpreden kan inspekteras vid den dagliga tillsynen. När det gäller biosäkerheten bedömer Rådet att samma principer som gäller för besättningar med värphöns, slaktkyckling och kalkonuppfödning i stora drag bör kunna appliceras i livsmedelsproducerande vaktelflockar. Bland annat bör inomhusutrymmen vara saneringsbara och utomhusytor bör vara hårdgjorda eller väldränerade närmast inomhusutrymmet. Omgångsuppfödning är att rekommendera av smittskyddsskäl, och man bör undvika att blanda fjäderfän av olika arter, ursprung och åldrar. En annan viktig orsak till att man bör undvika blandning av flockar är att detta kan leda till social instabilitet i flocken med nedsatt djurvälfärd som följd. Det är även viktigt att djurutrymmena utformas så att vaktlarna inte kan rymma. Då den domesticerade vakteln är relativt nära släkt med vår inhemska europeiska vaktel kan dessa två hybridisera och producera fertil avkomma, vilket är ytterst olämpligt ur ett bevarandebiologiskt perspektiv. Den forskning som idag finns kring vaktlar ger inget underlag för att ge rekommendationer kring exakta gruppstorlekar, utöver att fåglarna aldrig bör hållas ensamma eller i grupp med enbart tuppar. Den forskning som finns kring utrymmesbehov är främst framtagen genom forskning i bursystem, vilket inte är relevant i detta sammanhang eftersom burhållning av livsmedelsproducerande fjäderfän ska fasas ut inom EU. När det gäller minimiutrymme kan man generellt säga att forskningen enhälligt visar att en hög djurtäthet inverkar negativt på djuren och att tillgången till skydd och könssammansättning av gruppen påverkar lämplig beläggningsgrad. Det finns flera kunskapsluckor kring vaktlar och deras naturliga beteenden och behov, och den forskning som finns är främst gjord på vaktlar i bur. Därför behövs det generellt mer forskning kring hållande av frigående vaktlar