(Re-)constructing Nuclear Waste Management in Sweden: The Involvement of Concerned Groups, 1970–2010

Sweden constitutes a leading nation concerning developing technological solutions for final disposal of spent nuclear fuel. The KBS-3 solution that is now to be implemented in Östhammar, northeast of Stockholm, has become a reference concept for the program for sustainable nuclear power within the EU. A common understanding is that the Swedish solution is the outcome of a political culture characterized by consensus making and cooperation. In this paper, we argue that such an understanding is misleading. On the contrary, we show that the Swedish solution is a product of severe conflicts between concerned groups (the antinuclear movement, environmental organizations, local resistance groups, oppositional scientists, journalists, and intellectuals) and the nuclear energy industry. In this paper, we investigate the efforts performed by concerned groups in Sweden and their effects on the KBS-3. The concept of concerned groups describes a dynamic process by which different types of groups transform depending on their negotiability and their participation (or not) in the configuration of technoscientific phenomena. Thus, we also analyze how the critique, actions and research of concerned groups underwent a qualitative transition related to the degree to which they participated in the scientific, technological and political configuration of the final depository for spent nuclear fuel: from radical deconstruction of technoscientific initiatives coming from the nuclear energy industry, to co-construction of the technical solution KBS-3, to a reconstructivist agenda, that is, the production of knowledge and technical solutions potentially usable by nuclear engineers and politicians beyond the research efforts of the nuclear energy industry

Використання системи автоматизованого розрахунку для вибору оптимальної конструкції валу ротора молоткової дробарки

Paul Crutzen’s 2006 call for geoengineering research triggered public debate in the mass media of several countries. Since then, a common belief among numerous involved scientists has been that more geoengineering experimentation or research is needed and that geoengineering should be carefully considered in a precautionary way as an emergency option or ‘Plan B’. Despite the controversial potential of geoengineering in terms of mega-risks, ethical dilemmas and governance challenges, public geoengineering debate in the daily press from 2006 to 2013 was heavily dominated by accounts of scientists’ arguments for more geoengineering research or even deployment, only about 8% of mass media articles expressing criticism of geoengineering. However, based on a reading of 700 articles published worldwide in 2014 and 2015, we demonstrate a gradual shift in the coverage, and the daily press now primarily reports critical views of geoengineering technologies. The patterns outlined here point in the same direction: It seems as though the grand idea of geoengineering as Plan B is fading.LUC

Local conflicts and national consensus:The strange case of circular economy in Sweden

Swedish press debate regarding the idea of a ‘circular economy’ is analysed to enable critical reflection on the development and use of the concept. We examine how actor positions formed around ideas of increased circularity. Using press material from 2012 to 2019 we identify positions on circular economy taken by Swedish companies, public authorities, political parties, and opinion makers. Our analysis reveals convergence amongst these actors at the national level despite ongoing situated local environmental conflicts. We show that this convergence is enabled by the convening power of ambiguity, which characterizes the use of circular economy ideas as a ‘floating signifier’ in the debate. In Sweden ideas of a circular economy may have been deployed by resilient capital to harness an otherwise economically disruptive process, as a new expression of ecological modernization. Further research into the political economy of circular economy ideas is encouraged

Социально-деятельные установки студентов как фактор их осознанной профессиональной подготовки

Climate engineering (geoengineering) has been widely discussed as a potential instrument for curbing global warming if politics fails to deliver green house gas emission reductions. This debate has lost momentum over the last couple of years, but is now being renewed in the wake of the December 2015 Paris climate change agreement. Resurgent interest primarily stems from two elements of the Paris agreement. First, by defining the long term goal as “achiev[ing] a balance between anthropogenic emissions by sources and removals by sinks of greenhouse gases” instead of decarbonization, the agreement can be interpreted as providing leeway for climate engineering proposals. Second, the agreement formulated a temperature goal of “well below 2°C above pre-industrial levels and pursuing efforts to limit the temperature increase to 1.5°C”. In response, several scientists argued that these goals may require climate engineering. As these discussions will affect the forthcoming review of pathways toward 1.5°C warming, this policy brief takes stock of climate engineering. It draws on the expertise of Linköping University’s Climate Engineering (LUCE) interdisciplinary research programme. The brief provides an overview of the status of academic debate on climate engineering regarding bioenergy with carbon capture and storage (BECCS);  stratospheric aerosol injection; and mass media reporting and public engagement

Rekordårens tbc : Debatten om trafiksäkerhet i Sverige 1945-1965

Biltrafikens många offer omges i Sverige av en märklig tystnad. Har verkligen detta varit fallet under hela den period som förflutit sedan massbilismens genombrott under 1950-talet? I forskningen kring bilismens historia i Sverige påstås genom-gående att perioden från 1950-talets inledning till mitten av 1960-talet utgjorde bilismens -gyllene år-, att bilismen under dessa år omgärdades av en grundmurad teknikoptimism och att det saknades en djupgående debatt som ifrågasatte bilismens sociala och medicinska följder. I denna studie påvisas tvärtom att det under den aktuella perioden fördes en djup-gående, existentiell, politisk, socialmedicinsk, teknisk och moralisk debatt i ämnet på svenska dagstidningars ledar- och kultursidor samt i berörda tidskrifter. Debatten mellan 1950 och 1965 var mer ifrågasättande, allvarligt upprörd och förtvivlad än någonsin senare. Biltrafiken tolkades av läkare, jurister, journalister och många andra under perioden som samtidens största folkhälsoproblem, att jäm-föra med tbc, och deras ifrågasättande av bilismen antog stundtals civilisations-kritiska proportioner. Det höga antalet trafikskadade och förolyckade spred en oro, skräck och ångest som inte lät sig förträngas. Om detta handlar Rekordårens tbc

Kraftproduktion och miljöopinion : Kritiken av vindkraftens miljöpåverkan och den som riktats mot övriga kraftslag

lla typer av storskalig elproduktion i Sverige har mött någon sorts miljömotstånd, och kan sägas stå i konflikt med ett eller flera av de nationella miljömålen. Detta innebär att valet av energislag inte endast handlar om teknisk-ekonomiska beräkningar utan också involverar beslut om vilka miljökonsekvenser som är att föredra, och även vilken miljöopinion som ska hörsammas. Argumenten mot användandet av en viss energikälla bestämmer delvis vilka argument som kan aktualiseras i relation till en annan energikälla. Föreliggande rapport analyserar miljöopinionen mot vindkraft i Sverige och skillnader mellan denna opinion och andra energirelaterade miljöopinioner. Formuleringen av en vindkraftsopinionVindkraft förespråkades under 1980-talet kraftigt av den miljörörelse som protesterade mot kärnkraft, men ett överskott av el under perioden innebar att en rad statliga utredningar enhälligt konstaterade att vindkraft inte skulle kunna konkurrera på energimarknaden inom en överskådlig framtid. Detta innebar att det vid 1990-talets inledning endast fanns ett fåtal vindkraftverk i Sverige. Under början av det nya milleniet började situationen förändras, och stora statliga investeringar har radikalt ändrat förutsättningarna för produktionen av vindkraftsel. Idag identifieras vindkraft från statligt håll som en av de viktigaste delarna i elproduktionsmixen inför framtiden. Denna förändring kan givetvis förklaras med beslutet om att utöka andelen förnybara energikällor i den svenska energimixen till 50 % till år 2020.Det miljömässigt motiverade motståndet mot vindkraft kan te sig överraskande mot bakgrund av tre faktorer. För det första har vindkraften historiskt alltid identifierats som det hållbara alternativet till kärnkraft. För det andra visar opinionsundersökningar oftast att vindkraften åtnjuter ett brett stöd hos allmänheten, och för det tredje finns en bred konsensus inom ekologisk och biologisk forskning om att vindkraft är den energikälla som är minst förknippad med skadliga effekter på ekosystem. Vid en jämförelse mellan miljöopinionen mot vindkraft och den som riktats mot de andra energislagen, står det klart att en unik aspekt av den förra är att argumenten mot dess användning formulerats långt innan en storskalig utbyggnad ens var planerad. Argumenten mot vattenkraft, kärnkraft och biobränslen formulerades när infrastrukturen för elproduktion redan byggts ut i stor skala och flera år efter att utbyggnadsplanerna hade sett dagens ljus. I fallet med vindkraft fastlades de motargument vilka utgör grunden för opinionen ännu idag redan på 1970-talet. Dessa argument formulerades först i statliga utredningar och gick ut på två saker: att vindkraften var otillräcklig ur effektivitetssynpunkt, och att den förstörde den visuella miljön. Argumentet om visuell störning är intressant på så vis att det är endast gällande vindkraft som statliga utredningar och propositioner har intagit en estetisk ståndpunkt. Den närmaste parallellen i svensk miljöhistoria är opinionen mot vattenkraft, men i det fallet krävdes att argumenten översattes till vetenskapliga argument om hot mot biodiversiteten för att motståndet skulle bli effektivt. I det fallet var det också miljöorganisationer och lokala aktionsgrupper som reste invändningar på estetiska grundvalar och inte regeringen och statliga myndigheter. Även om det rent hypotetiskt går att föreställa sig liknande argument kan resas mot övriga energislag, är det markant att så endast skett från statligt håll just i förhållande till vindkraften.Den logiska slutsatsen som följer av detta är att elbolag och politiker på 70- och 80-talet var överens om att kärnkraft och vattenkraft skulle utgöra Sveriges huvudsakliga källor till elförsörjning under överskådlig framtid. Det miljövärnande argumentet kunde fogas till diskussionen som extra tyngd. Under denna tid fanns det hos miljöorganisationer och allmänhet ett stort stöd för idén om utbyggnad av vindkraft, och motargumenten uttrycktes alltså huvudsakligen inom statliga utredningar, officiella energirapporter etc. När statliga aktörer bytte fot i vindkraftsfrågan i början av 2000-talet till följd av klimatlarmens påverkan på det politiska klimatet, fanns det således redan en vindkraftskritisk diskurs tillgänglig. När lokala protestgrupper började protestera mot storskalig vindkraftsutbyggnad var det också huvudsakligen denna diskurs som utnyttjades. Vindkraftsmotståndet ökade i takt med vindkraftens utbyggnad under 2000-talets första årtionde, och ett nationellt nätverk av lokala organisationer vid namn Föreningen Svenskt Landskapsskydd skapades. År 2009 hade föreningen enligt egen uppgift 15 000 medlemmar. Miljöopinionen mot vindkraft bygger på två relaterade konfliktfrågor. Den första gäller spänningen mellan det lokala och globala: kan globala miljöhänsyn motivera en politik som leder till negativa miljökonsekvenser på lokal nivå? Den andra gäller spänningen mellan expertkunskap och lokal kunskap, och är relaterad till den första. Biologer, ekologer, miljöadministratörer och andra professionella aktörer ser inte något fundamentalt miljöproblem i relation till vindkraftsutbyggnad. Lokala grupper däremot, vilka inte har tillgång till expertkunskap, betraktar vindkraften som ett reellt hot mot sin subjektiva upplevelse av det lokala landskapet. Frågan som ställs handlar därmed om vems och vilken typ av kunskap som ska värderas högst.Det finns även en annan aspekt av konflikten mellan lokal kunskap och expertkunskap som förtjänar att lyftas fram, nämligen frågan om rättvis resursfördelning. I protester mot vindkraft åberopas ofta en idé om att landets urbana centra exploaterar landsbygden genom att lägga beslag på dess resurser och mark utan att ge tillbörlig kompensation. Enligt detta synsätt utgör vindkraftsutbyggnaden bara ännu ett led i en lång historia av centrums exploatering av periferin. Kritiker pekar på att vindkraft aldrig har lett till lokal tillväxt och ökad sysselsättning.Slutligen måste även skaldimensionen belysas. Innan storskalig utbyggnad av vindkraft blev aktuell i början av 2000-talet fanns det som sagt ingen bred miljöopinion. Planerna på utbyggnad har i Sverige alltid förutsatt ett behov av stora vindkraftsparker, och kritiken mot vindkraft fokuserar ofta just på anläggningarnas storskalighet. I denna kontext är det värt att lägga märke till de annorlunda exemplen från Tyskland och Danmark, där en decentraliserad vindkraftsinfrastruktur med huvudsakligen kooperativa och lokalt förankrade ägandeformer, har mött väldigt litet motstånd.Fyra huvudsakliga skillnaderDen första viktiga aspekten att lägga märke till vid en jämförelse med andra energirelaterade miljöopinioner är det faktum att vindkraft alltid förknippats med miljömässig hållbarhet. Av denna anledning är det omöjligt för dess motståndare att argumentera mot vindkraftsutbyggnaden från ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv. Det skulle inte heller vara strategiskt av vindkraftsmotståndarna att hävda vikten av att prioritera ett orört landskap framför balanserade ekosystem, vilket ofta är vad som ligger i vågskålen när andra energikällor kritiseras (åtminstone när det gäller biobränslen och vattenkraft). Det alternativ som återstår för vindkraftsopinionen är således att andra energislag är att föredra. Med andra ord är alla vindkraftsmotståndare, med undantag för den lilla minoritet som hävdar behovet av att minska all typ av elproduktion, mer eller mindre tvungna att försvara de andra energislagen under överskådlig framtid. Och detta försvar måste göras på estetiska grundvalar och utifrån idén om individens rätt till en subjektiv naturupplevelse. En andra aspekt som är viktig att belysa är bristen på möjlighet att översätta vindkraftsmotståndet till vetenskapliga utsagor. Alla andra energirelaterade miljöopinioner har lyckats uttrycka sitt motstånd i vetenskapliga termer, vilket har förlänat protesterna tyngd. Den närmsta parallellen till vindkraftsmotståndet utgörs av opinionen mot vattenkraft, som när den tog form under 1950-talet använde liknande estetiska argument mot utbyggnad. Först när vattenkraftsmotståndet på vetenskaplig grund kunde börja hävda att en utbyggnad inte var acceptabel, eftersom denna kunde hota biodiversitet och unikt forskningsmaterial, vann det gehör i riksdagen. Kritiken av vattenkraften kunde också fokusera på det globala värdet av Sveriges unika älvar, och på så vis kombinera ett lokalt perspektiv med ett nationellt och globalt. Kritiker av biobränslen har kunnat hävda det nationella intresset av att inte riskera skogarnas biodiversitet, och kärnkraftsmotståndet har såklart alltid utgått från ett globalt perspektiv. Vindkraftsopinionen är unik i sällskapet på så vis att den inte lyckats finna förankring i forskning, varken vad gäller hot mot biodiversitet eller mänsklig hälsa. Det är rimligt att anta att detta försvagar dess kraft som politisk opinion, samtidigt som det gör motståndet till en utpräglat lokal angelägenhet, centrerad kring det lokala intresserat av landskapsbevarande. Bristen på vetenskaplig förankring innebär också att vindkraftsmotståndet måste fokusera på nuet eller åtminstone den nära framtiden, till skillnad från andra miljöopinioner, i synnerhet kärnkraftsopinionen. Kritiker av andra energislag kan fokusera på det faktum att potentiella miljöskador är irreversibla, medan detta inte är möjligt för vindkraftsmotståndet. Den tredje viktiga skillnaden, vilken nämndes tidigare, är att argumenten mot vindkraft formulerades långt innan en storskalig utbyggnad ens var påtänkt, samt det faktum att detta gjordes inom riksdagen och inte av utomparlamentariska grupper. Andra energirelaterade miljöopinioner formerades först efter det att en storskalig utbyggnad skett, och då av grupper utanför riksdagen. Den fjärde aspekt som utmärker vindkraftsopinionen är dess brist på stöd i breda folklager. Bortsett från att den misslyckats med att enrollera stöd från vetenskapligt håll, så har den även misslyckats med att få gensvar hos fackföreningar, branschorganisationer och större dagstidningar. Kanske mest avgörande är att den inte lyckats vinna stöd från miljöorganisationer; inte ens Sveriges Ornitologiska Förening har ställt sig på vindkraftsmotståndets sida. Sammanfattningsvis kan konstateras att opinionen mot vindkraft är ett motstånd som kan ta kraftiga uttryck på lokal nivå, men som tycks sakna de diskursiva resurser som behövs för att vinna ett bredare stöd.

Kraftproduktion och miljöopinion : Kritiken av vindkraftens miljöpåverkan och den som riktats mot övriga kraftslag

lla typer av storskalig elproduktion i Sverige har mött någon sorts miljömotstånd, och kan sägas stå i konflikt med ett eller flera av de nationella miljömålen. Detta innebär att valet av energislag inte endast handlar om teknisk-ekonomiska beräkningar utan också involverar beslut om vilka miljökonsekvenser som är att föredra, och även vilken miljöopinion som ska hörsammas. Argumenten mot användandet av en viss energikälla bestämmer delvis vilka argument som kan aktualiseras i relation till en annan energikälla. Föreliggande rapport analyserar miljöopinionen mot vindkraft i Sverige och skillnader mellan denna opinion och andra energirelaterade miljöopinioner. Formuleringen av en vindkraftsopinionVindkraft förespråkades under 1980-talet kraftigt av den miljörörelse som protesterade mot kärnkraft, men ett överskott av el under perioden innebar att en rad statliga utredningar enhälligt konstaterade att vindkraft inte skulle kunna konkurrera på energimarknaden inom en överskådlig framtid. Detta innebar att det vid 1990-talets inledning endast fanns ett fåtal vindkraftverk i Sverige. Under början av det nya milleniet började situationen förändras, och stora statliga investeringar har radikalt ändrat förutsättningarna för produktionen av vindkraftsel. Idag identifieras vindkraft från statligt håll som en av de viktigaste delarna i elproduktionsmixen inför framtiden. Denna förändring kan givetvis förklaras med beslutet om att utöka andelen förnybara energikällor i den svenska energimixen till 50 % till år 2020.Det miljömässigt motiverade motståndet mot vindkraft kan te sig överraskande mot bakgrund av tre faktorer. För det första har vindkraften historiskt alltid identifierats som det hållbara alternativet till kärnkraft. För det andra visar opinionsundersökningar oftast att vindkraften åtnjuter ett brett stöd hos allmänheten, och för det tredje finns en bred konsensus inom ekologisk och biologisk forskning om att vindkraft är den energikälla som är minst förknippad med skadliga effekter på ekosystem. Vid en jämförelse mellan miljöopinionen mot vindkraft och den som riktats mot de andra energislagen, står det klart att en unik aspekt av den förra är att argumenten mot dess användning formulerats långt innan en storskalig utbyggnad ens var planerad. Argumenten mot vattenkraft, kärnkraft och biobränslen formulerades när infrastrukturen för elproduktion redan byggts ut i stor skala och flera år efter att utbyggnadsplanerna hade sett dagens ljus. I fallet med vindkraft fastlades de motargument vilka utgör grunden för opinionen ännu idag redan på 1970-talet. Dessa argument formulerades först i statliga utredningar och gick ut på två saker: att vindkraften var otillräcklig ur effektivitetssynpunkt, och att den förstörde den visuella miljön. Argumentet om visuell störning är intressant på så vis att det är endast gällande vindkraft som statliga utredningar och propositioner har intagit en estetisk ståndpunkt. Den närmaste parallellen i svensk miljöhistoria är opinionen mot vattenkraft, men i det fallet krävdes att argumenten översattes till vetenskapliga argument om hot mot biodiversiteten för att motståndet skulle bli effektivt. I det fallet var det också miljöorganisationer och lokala aktionsgrupper som reste invändningar på estetiska grundvalar och inte regeringen och statliga myndigheter. Även om det rent hypotetiskt går att föreställa sig liknande argument kan resas mot övriga energislag, är det markant att så endast skett från statligt håll just i förhållande till vindkraften.Den logiska slutsatsen som följer av detta är att elbolag och politiker på 70- och 80-talet var överens om att kärnkraft och vattenkraft skulle utgöra Sveriges huvudsakliga källor till elförsörjning under överskådlig framtid. Det miljövärnande argumentet kunde fogas till diskussionen som extra tyngd. Under denna tid fanns det hos miljöorganisationer och allmänhet ett stort stöd för idén om utbyggnad av vindkraft, och motargumenten uttrycktes alltså huvudsakligen inom statliga utredningar, officiella energirapporter etc. När statliga aktörer bytte fot i vindkraftsfrågan i början av 2000-talet till följd av klimatlarmens påverkan på det politiska klimatet, fanns det således redan en vindkraftskritisk diskurs tillgänglig. När lokala protestgrupper började protestera mot storskalig vindkraftsutbyggnad var det också huvudsakligen denna diskurs som utnyttjades. Vindkraftsmotståndet ökade i takt med vindkraftens utbyggnad under 2000-talets första årtionde, och ett nationellt nätverk av lokala organisationer vid namn Föreningen Svenskt Landskapsskydd skapades. År 2009 hade föreningen enligt egen uppgift 15 000 medlemmar. Miljöopinionen mot vindkraft bygger på två relaterade konfliktfrågor. Den första gäller spänningen mellan det lokala och globala: kan globala miljöhänsyn motivera en politik som leder till negativa miljökonsekvenser på lokal nivå? Den andra gäller spänningen mellan expertkunskap och lokal kunskap, och är relaterad till den första. Biologer, ekologer, miljöadministratörer och andra professionella aktörer ser inte något fundamentalt miljöproblem i relation till vindkraftsutbyggnad. Lokala grupper däremot, vilka inte har tillgång till expertkunskap, betraktar vindkraften som ett reellt hot mot sin subjektiva upplevelse av det lokala landskapet. Frågan som ställs handlar därmed om vems och vilken typ av kunskap som ska värderas högst.Det finns även en annan aspekt av konflikten mellan lokal kunskap och expertkunskap som förtjänar att lyftas fram, nämligen frågan om rättvis resursfördelning. I protester mot vindkraft åberopas ofta en idé om att landets urbana centra exploaterar landsbygden genom att lägga beslag på dess resurser och mark utan att ge tillbörlig kompensation. Enligt detta synsätt utgör vindkraftsutbyggnaden bara ännu ett led i en lång historia av centrums exploatering av periferin. Kritiker pekar på att vindkraft aldrig har lett till lokal tillväxt och ökad sysselsättning.Slutligen måste även skaldimensionen belysas. Innan storskalig utbyggnad av vindkraft blev aktuell i början av 2000-talet fanns det som sagt ingen bred miljöopinion. Planerna på utbyggnad har i Sverige alltid förutsatt ett behov av stora vindkraftsparker, och kritiken mot vindkraft fokuserar ofta just på anläggningarnas storskalighet. I denna kontext är det värt att lägga märke till de annorlunda exemplen från Tyskland och Danmark, där en decentraliserad vindkraftsinfrastruktur med huvudsakligen kooperativa och lokalt förankrade ägandeformer, har mött väldigt litet motstånd.Fyra huvudsakliga skillnaderDen första viktiga aspekten att lägga märke till vid en jämförelse med andra energirelaterade miljöopinioner är det faktum att vindkraft alltid förknippats med miljömässig hållbarhet. Av denna anledning är det omöjligt för dess motståndare att argumentera mot vindkraftsutbyggnaden från ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv. Det skulle inte heller vara strategiskt av vindkraftsmotståndarna att hävda vikten av att prioritera ett orört landskap framför balanserade ekosystem, vilket ofta är vad som ligger i vågskålen när andra energikällor kritiseras (åtminstone när det gäller biobränslen och vattenkraft). Det alternativ som återstår för vindkraftsopinionen är således att andra energislag är att föredra. Med andra ord är alla vindkraftsmotståndare, med undantag för den lilla minoritet som hävdar behovet av att minska all typ av elproduktion, mer eller mindre tvungna att försvara de andra energislagen under överskådlig framtid. Och detta försvar måste göras på estetiska grundvalar och utifrån idén om individens rätt till en subjektiv naturupplevelse. En andra aspekt som är viktig att belysa är bristen på möjlighet att översätta vindkraftsmotståndet till vetenskapliga utsagor. Alla andra energirelaterade miljöopinioner har lyckats uttrycka sitt motstånd i vetenskapliga termer, vilket har förlänat protesterna tyngd. Den närmsta parallellen till vindkraftsmotståndet utgörs av opinionen mot vattenkraft, som när den tog form under 1950-talet använde liknande estetiska argument mot utbyggnad. Först när vattenkraftsmotståndet på vetenskaplig grund kunde börja hävda att en utbyggnad inte var acceptabel, eftersom denna kunde hota biodiversitet och unikt forskningsmaterial, vann det gehör i riksdagen. Kritiken av vattenkraften kunde också fokusera på det globala värdet av Sveriges unika älvar, och på så vis kombinera ett lokalt perspektiv med ett nationellt och globalt. Kritiker av biobränslen har kunnat hävda det nationella intresset av att inte riskera skogarnas biodiversitet, och kärnkraftsmotståndet har såklart alltid utgått från ett globalt perspektiv. Vindkraftsopinionen är unik i sällskapet på så vis att den inte lyckats finna förankring i forskning, varken vad gäller hot mot biodiversitet eller mänsklig hälsa. Det är rimligt att anta att detta försvagar dess kraft som politisk opinion, samtidigt som det gör motståndet till en utpräglat lokal angelägenhet, centrerad kring det lokala intresserat av landskapsbevarande. Bristen på vetenskaplig förankring innebär också att vindkraftsmotståndet måste fokusera på nuet eller åtminstone den nära framtiden, till skillnad från andra miljöopinioner, i synnerhet kärnkraftsopinionen. Kritiker av andra energislag kan fokusera på det faktum att potentiella miljöskador är irreversibla, medan detta inte är möjligt för vindkraftsmotståndet. Den tredje viktiga skillnaden, vilken nämndes tidigare, är att argumenten mot vindkraft formulerades långt innan en storskalig utbyggnad ens var påtänkt, samt det faktum att detta gjordes inom riksdagen och inte av utomparlamentariska grupper. Andra energirelaterade miljöopinioner formerades först efter det att en storskalig utbyggnad skett, och då av grupper utanför riksdagen. Den fjärde aspekt som utmärker vindkraftsopinionen är dess brist på stöd i breda folklager. Bortsett från att den misslyckats med att enrollera stöd från vetenskapligt håll, så har den även misslyckats med att få gensvar hos fackföreningar, branschorganisationer och större dagstidningar. Kanske mest avgörande är att den inte lyckats vinna stöd från miljöorganisationer; inte ens Sveriges Ornitologiska Förening har ställt sig på vindkraftsmotståndets sida. Sammanfattningsvis kan konstateras att opinionen mot vindkraft är ett motstånd som kan ta kraftiga uttryck på lokal nivå, men som tycks sakna de diskursiva resurser som behövs för att vinna ett bredare stöd.

Rekordårens tbc : Debatten om trafiksäkerhet i Sverige 1945-1965

Biltrafikens många offer omges i Sverige av en märklig tystnad. Har verkligen detta varit fallet under hela den period som förflutit sedan massbilismens genombrott under 1950-talet? I forskningen kring bilismens historia i Sverige påstås genom-gående att perioden från 1950-talets inledning till mitten av 1960-talet utgjorde bilismens -gyllene år-, att bilismen under dessa år omgärdades av en grundmurad teknikoptimism och att det saknades en djupgående debatt som ifrågasatte bilismens sociala och medicinska följder. I denna studie påvisas tvärtom att det under den aktuella perioden fördes en djup-gående, existentiell, politisk, socialmedicinsk, teknisk och moralisk debatt i ämnet på svenska dagstidningars ledar- och kultursidor samt i berörda tidskrifter. Debatten mellan 1950 och 1965 var mer ifrågasättande, allvarligt upprörd och förtvivlad än någonsin senare. Biltrafiken tolkades av läkare, jurister, journalister och många andra under perioden som samtidens största folkhälsoproblem, att jäm-föra med tbc, och deras ifrågasättande av bilismen antog stundtals civilisations-kritiska proportioner. Det höga antalet trafikskadade och förolyckade spred en oro, skräck och ångest som inte lät sig förträngas. Om detta handlar Rekordårens tbc

Rekordårens tbc : Debatten om trafiksäkerhet i Sverige 1945-1965

Biltrafikens många offer omges i Sverige av en märklig tystnad. Har verkligen detta varit fallet under hela den period som förflutit sedan massbilismens genombrott under 1950-talet? I forskningen kring bilismens historia i Sverige påstås genom-gående att perioden från 1950-talets inledning till mitten av 1960-talet utgjorde bilismens -gyllene år-, att bilismen under dessa år omgärdades av en grundmurad teknikoptimism och att det saknades en djupgående debatt som ifrågasatte bilismens sociala och medicinska följder. I denna studie påvisas tvärtom att det under den aktuella perioden fördes en djup-gående, existentiell, politisk, socialmedicinsk, teknisk och moralisk debatt i ämnet på svenska dagstidningars ledar- och kultursidor samt i berörda tidskrifter. Debatten mellan 1950 och 1965 var mer ifrågasättande, allvarligt upprörd och förtvivlad än någonsin senare. Biltrafiken tolkades av läkare, jurister, journalister och många andra under perioden som samtidens största folkhälsoproblem, att jäm-föra med tbc, och deras ifrågasättande av bilismen antog stundtals civilisations-kritiska proportioner. Det höga antalet trafikskadade och förolyckade spred en oro, skräck och ångest som inte lät sig förträngas. Om detta handlar Rekordårens tbc