Status and conservation goals for the critically endangered Arctic fox in Scandinavia. Is the mission completed?

201

Extensive population genetic structure in the giraffe

<p>Abstract</p> <p>Background</p> <p>A central question in the evolutionary diversification of large, widespread, mobile mammals is how substantial differentiation can arise, particularly in the absence of topographic or habitat barriers to dispersal. All extant giraffes (<it>Giraffa camelopardalis</it>) are currently considered to represent a single species classified into multiple subspecies. However, geographic variation in traits such as pelage pattern is clearly evident across the range in sub-Saharan Africa and abrupt transition zones between different pelage types are typically not associated with extrinsic barriers to gene flow, suggesting reproductive isolation.</p> <p>Results</p> <p>By analyzing mitochondrial DNA sequences and nuclear microsatellite loci, we show that there are at least six genealogically distinct lineages of giraffe in Africa, with little evidence of interbreeding between them. Some of these lineages appear to be maintained in the absence of contemporary barriers to gene flow, possibly by differences in reproductive timing or pelage-based assortative mating, suggesting that populations usually recognized as subspecies have a long history of reproductive isolation. Further, five of the six putative lineages also contain genetically discrete populations, yielding at least 11 genetically distinct populations.</p> <p>Conclusion</p> <p>Such extreme genetic subdivision within a large vertebrate with high dispersal capabilities is unprecedented and exceeds that of any other large African mammal. Our results have significant implications for giraffe conservation, and imply separate <it>in situ </it>and <it>ex situ </it>management, not only of pelage morphs, but also of local populations.</p

Fitness and fur colouration. Testing the camouflage and thermoregulation hypotheses in an Arctic mammal

Selection for crypsis has been recognized as an important ecological driver of animal colouration, whereas the relative importance of thermoregulation is more contentious with mixed empirical support. A potential thermal advantage of darker individuals has been observed in a wide range of animal species. Arctic animals that exhibit colour polymorphisms and undergo seasonal colour moults are interesting study subjects for testing the two alternative hypotheses: demographic performance of different colour morphs might be differentially affected by snow cover with a cryptic advantage for lighter morphs, or conversely by winter temperature with a thermal advantage for darker morphs. In this study, we explored whether camouflage and thermoregulation might explain differences in reproduction and survival between the white and blue colour morphs of the Arctic fox Vulpes lagopus under natural conditions. Juvenile and adult survival, breeding propensity and litter size were measured for 798 captive-bred and released or wild-born Arctic foxes monitored during an 11-year period (2007–2017) in two subpopulations in south-central Norway. We investigated the proportion of the two colour morphs and compared their demographic performance in relation to spatial variation in duration of snow cover, onset of snow season and winter temperatures. After population re-establishment, a higher proportion of blue individuals was observed among wild-born Arctic foxes compared to the proportion of blue foxes released from the captive population. Our field study provides the first evidence for an effect of colour morph on the reproductive performance of Arctic foxes under natural conditions, with a higher breeding propensity of the blue morph compared to the white one. Performance of the two colour morphs was not differentially affected by the climatic variables, except for juvenile survival. Blue morph juveniles showed a tendency for higher survival under colder winter temperatures but lower survival under warmer temperatures compared to white morph juveniles. Overall, our findings do not consistently support predictions of the camouflage or the thermoregulation hypotheses. The higher success of blue foxes suggests an advantage of the dark morph not directly related to disruptive selection by crypsis or thermoregulation. Our results rather point to physiological adaptations and behavioural traits not necessarily connected to thermoregulation, such as stress response, immune function, sexual behaviour and aggressiveness. Our findings highlight the need to explore the potential role of genetic linkage or pleiotropy in influencing the fitness of white and blue Arctic foxes as well as other species with colour polymorphisms

Naaliseuranta Ruotsissa, Norjassa ja Suomessa 2024

Övervakning av fjällrävspopulationen har pågått i Sverige, Norge och Finland i flera decennier. Först under 2016 utarbetades en gemensam metodik och standardiserade riktlinjer för hur övervakningen ska genomföras, med syfte att uppnå robusta och entydiga populationsuppskattningar för den gränsöverskridande, gemensamma skandinaviska fjällrävspopulationen. År 2018 samordnades för första gången en gemensam statusrapport av fjällräv i Sverige och Norge. Sedan 2022 omfattar övervakningen även Finland. Övervakningsprogrammen i de tre länderna dokumenterar populationsutvecklingen över tid och utgör den viktigaste grunden för att utvärdera de bevarandeåtgärder som genomförs för att rädda arten i Fennoskandia. År 2024 dokumenterades 139 kullar av fjällräv i Fennoskandia, varav 72 i Sverige, 64 i Norge och tre i Finland. Kullarna var utspridda över 17 fjällområden, från Varangerhalvön i norra Norge till Hardangervidda i södra Norge. Av dessa återfanns 103 kullar i gränsöverskridande fjällområden. Beräkningar baserade på populationsmodellen visar att fjällrävspopulationen nu består av 582 vuxna individer (461–702, 95 % konfidensintervall) under den senaste treårsperioden (2022–2024). Antal fjällrävskullar och även kullstorleken följer tydligt smågnagarcyklerna. Det innebär inga eller få och små fjällrävskullar under bottenår för smågnagare och det motsatta för toppår. Den geografiska fördelningen av fjällrävsföryngringar sommaren 2024 speglar, liksom tidigare år, förekomsten av smågnagare. Relativt många kullar dokumenterades längst i söder på Hardangervidda/Finse, samt i gränsbestånden från Kjølifjellet-Sylan-Helags hela vägen upp till Saltfjellet-Arjeplog, vilket sammanfaller med den på flesta håll observerade ökningen av smågnagare, framför allt sork, och längre söderut även lämmel. Norr om Saltfjellet-Arjeplog verkar det förhållandevis höga smågnagarantalet från förra året fortfarande finnas kvar, vilket kan förklara varför antalet dokumenterade kullar i gränsområdet Reisa-Råsto-Käsivarsi ligger kvar på samma nivå som 2023. Relativt få kullar i norr på Varangerhalvøya hänger troligtvis samman med en lägre täthet av smågnagare. Trots detta fick fjällräven ändå fram fem kullar på Varangerhalvøya i år, vilket bekräftar att stödutfodringen gör fjällräven mindre beroende av smågnagaråren när utfodringen sker bra och systematiskt. Detta är tydligt i flera fjällområden där fjällräv har förökat sig i mer än 10 år i rad. Beståndsutvecklingen för fjällrävar i Fennoskandia har totalt sett varit mycket positiv, från att endast ha varit 40 - 60 individer runt år 2000, till en uppskattning på 582 vuxna individer i år. Norr om Saltfjellet-Arjeplog har samtliga fjällrävsbestånd visat en positiv utveckling, vilket kan kopplas till intensifierade insatser i alla tre länder. Åtgärderna inkluderar stödutfodring, avskjutning av rödräv, delvis genom Interreg Aurora-projektet Felles Fjellrev – Together for the Arctic Fox, samt utsättning av fjällrävar från det norska avelsprogrammet. Det måste dock understrykas att alla delbestånd i norr fortfarande är mycket små, möjligen med undantag för beståndet på Varangerhalvøya. För att öka robustheten i fjällrävens nordligaste utbredning i Fennoskandia krävs en kraftig beståndstillväxt. Gränsbeståndet Reisa-Råsto-Käsivarsi, tillsammans med Indre Troms, har potential att utvecklas till ett större kärnbestånd, vilket både förra året och i år har haft 10 fjällrävföryngringar. Genom att förstärka åtgärderna här kan vi skapa förutsättningar för att detta delbestånd får ett ytterligare lyft, vilket skulle göra att det börjar bidra med individer till andra fjällområden i omgivningen och därmed öka konnektiviteten mellan Saltfjellet-Arjeplog och Varangerhalvøya längst norrut. Det är viktigt att åtgärderna i hela Fennoskandia fortsätter, eftersom beståndet bedöms vara långt ifrån livskraftigt på lång sikt utan dem, enligt Handlingsplanen för fjällräv. Där beståndsutvecklingen går långsamt bör åtgärderna stärkas. Att etablera fjällräv i fler "stepping-stone"-områden skulle också förbättra konnektiviteten, vilket är avgörande för beståndets långsiktiga livskraft.Overvåking av fjellrevbestanden har pågått i Norge, Sverige og Finland i flere tiår. I 2016 ble det utarbeidet en felles metodikk og standardiserte retningslinjer for hvordan overvåkingen skal gjennomføres, med mål om å oppnå robuste og entydige bestandsestimater for den grenseoverskridende fjellrevbestanden. I 2018 ble det for første gang rapportert en felles status for fjellreven i Norge og Sverige. Fra og med 2022 inngår også resultatene fra Finland i denne rapporteringen. Overvåkingsprogrammene i de tre landene dokumenterer bestandsutviklingen over tid, og er det viktigste grunnlaget for å evaluere bevaringstiltakene som gjennomføres for å redde arten i Fennoskandia. I 2024 ble det dokumentert 139 kull av fjellrev i Fennoskandia, av disse var 64 i Norge, 72 i Sverige og tre i Finland. Kullene var spredt over 17 fjellområder fra Varangerhalvøya i nord, til Hardangervidda i sør. Av disse var 103 av kullene i grenseoverskridende fjellområder. Beregningen basert på bestandsmodellen viser at fjellrevbestanden nå teller 582 voksne individer (461 til 702, 95 % konfidensintervall) siste tre-årsperiode (2022- 2024). Antall fjellrevkull og kullstørrelse hos fjellrev er kjent for å følge svingningene i smågnagerbestandene; få og små kull i bunnår, mens det er mange og store kull i år med mye smågnagere. Den geografiske fordelingen av fjellrevynglingene sommeren 2024 speiler også i år forekomsten av smågnagere. Det ble dokumentert relativt mange kull lengst i sør på Hardangervidda/Finse, samt i grensebestandene fra Kjølifjellet-Sylan-Helags helt opp til Saltfjellet-Arjeplog, som sammenfalt med observert oppgang i forekomsten av smågnagere, fremfor alt av mus, lengst sør stedvis også forekomst av lemen. Nord for Saltfjellet-Arjeplog til og med Sitas så det ut til at smågnagerforekomsten fra i fjor hang noe igjen, som også kan forklare at antall dokumenterte kull her var på nivå med 2023. Videre nordover krasjet smågnagerbestanden allerede vinteren 2024. Til tross for dette ble det dokumentert 10 fjellrevkull i grenseområdet Reisa-Rosto-Käsivarsi, som er det samme som i fjor. På Varangerhalvøya ble det dokumentert 5 kull, som er det samme som i bunnåret 2020. Yngling i bunnår bekrefter at støttefôringen gjør fjellreven noe mindre avhengig av smågnagerårene når fôringen følges opp godt og systematisk. Dette er helt tydelig i flere fjellområder som har hatt yngling av fjellrev over 10 år på rad. Bestandsutviklingen for fjellrev i Fennoskandia har som helhet vært svært positiv, fra å være bare 40 - 60 individer rundt år 2000, til et anslag på 582 voksne individer i år. Nord for Saltfjellet-Arjeplog er samtlige delbestander i en positiv utvikling, som kan knyttes til intensiverte tiltak i alle tre land. Tiltakene omfatter støttefôring og uttak av rødrev delvis gjennom Interreg Aurora-prosjektet Felles Fjellrev – Together for the Arctic fox og utsetting av fjellrev fra det norske avlsprogrammet for fjellrev. Det må imidlertid understrekes at alle disse delbestandene fortsatt er svært små, med unntak av bestanden på Varangerhalvøya. Det må betydelig bestandsvekst til for å øke robustheten til fjellrevens nordligste utbredelse. Grensebestanden ReisaRosto-Käsivarsi, sammen med Indre Troms, kan tegne til å bli en større kjernebestand, som både i fjor og i år hadde 10 fjellrevynglinger. Forsterkning av tiltakene her kan bidra til at denne delbestanden får et ytterligere løft slik at den kan bidra med immigranter til andre fjellområder og dermed også øke konnektiviteten (gjennom utvekslingen av individer) mellom Saltfjellet-Arjeplog og Varangerhalvøya lengst nord. Det er viktig at intensiteten i tiltakene opprettholdes i hele utbredelsen i Fennoskandia, da bestanden antas å være langt fra levedyktig på lang sikt uten tiltak, som er målsetningen i Handlingsplanen for fjellrev. Man bør vurdere å styrke tiltakene der en ser at bestandsutviklingen går sakte. Etablering av fjellrev i flere av de mindre og mellomliggende fjellområdene ville også bidra til å mer forflytning mellom delbestandene, som er avgjørende for at fjellrevbestanden skal bli levedyktig på lang sikt.Naaliseurantaa on tehty Ruotsissa, Norjassa ja Suomessa jo vuosikymmeniä. Vuonna 2016 laadittiin yhteinen toimintatapa maastotyötä ja tulosten raportointia varten, tavoitteena luotettava kannanarvio koko Fennoskandian naalikannasta. Vuonna 2019 raportoitiin ensimmäisen kerran naalikannan yhteistilanne Norjassa ja Ruotsissa. Vuodesta 2022 Suomi on ollut mukana yhteisessä raportissa ja kantaarviossa. Kolmen maan naaliseuranta dokumentoi kannan kehityksen ja on tärkein pohjatieto arvioitaessa Fennoskandiassa naalin vuoksi tehtyjen suojelutoimien vaikutusta. Vuonna 2024 todettiin Fennoskandiassa kaikkiaan 139 naalipentuetta, joista Ruotsissa 72, Norjassa 64 ja Suomessa kolme. Pentueita oli kaikkiaan 17 eri tunturialueella Varangin-niemimaalta pohjoisessa Hardangerviddalle Etelä-Norjassa. Pentueista 103 sijaitsi raja-alueen ylittävillä tunturialueilla. Mallinnukseen perustuen aikuisten naalien määrä Fennoskandiassa on 582 aikuista naalia (461–702, 95 % luottamusväli) viimeisellä 3-vuoden ajanjaksolla (2022–2024). Naalipentueiden määrä ja pentueiden koko on tunnetusti riippuvainen myyrien ja sopulien määrästä; huonoina sopulivuosina on vähän ja pieniä pentueita ja hyvinä vuosina vastaavasti paljon ja isoja pentueita. Olemme tästä syystä koonneet tietoa pikkujyrsijäkannoista naalin eri esiintymisalueilta kolmen maan alueelta (kenttähenkilökunta sekä pikkujyrsijäseurannat (loukkupyynti ja kameraloukut). Naalipentueiden maantieteellinen jakautuminen kesällä 2024 seuraa myös tänä vuonna pikkujyrsijöiden esiintymistä. Suhteellisen monia naalipentueita raportoitiin eteläisimmillä alueilla Hardangervidda/Finse, sekä raja-alueilla välillä Kjølifjellet-Sylarna-Helags aina Saltfjellet-Arjeplog alueelle asti. Näillä alueilla havaittiin myös pikkujyrsijäkantojen kasvuvaihe, pääasiassa myyrien, mutta etelämpänä myös paikoin sopuleiden osalta. Saltfjellet-Arjeplog alueelta pohjoiseen Sitas-alueelle asti vaikutti pikkujyrsijähuipun jälkeinen kantojen korkeampi taso edelleen säilyneen jossain määrin, ja tämä selittänee pentueiden määrän pysymisen 2023 tasolla. Pohjoisempana pikkujyrsijäkannat romahtivat jo talvella 2024. Tästä huolimatta löydettiin 10 naalipentuetta raja-alueilta Reisa-Rosto-Käsivarsi, joka on saman verran kuin vuonna 2023. Varangin niemimaalla varmistettiin 5 pentuetta, joka on saman verran kuin pohjavuonna 2020. Naalien lisääntyminen huonoina pikkujyrsijävuosina vahvistaa, että lisäruokinta tekee naalit vähemmän riippuvaisiksi pikkujyrsijäkannan koosta, kun lisäruokinta hoidetaan systemaattisesti ja hyvin. Tämä näkyy selkeästi useilla tunturialueilla, joissa naalin pesinnät ovat onnistuneet yli 10-vuotta yhtäjaksoisesti. Naalikannan kehitys on ollut positiivista ja se on kasvanut 2000-luvun 40–60 aikuisesta yksilöstä 582 aikuiseen yksilöön vuonna 2024. Saltfjellet-Arjeplog alueelta pohjoiseen ovat kaikki alueelliset kannat kasvussa. Tämä voidaan yhdistää intensiivisempiin toimiin kaikkien kolmen valtion alueella. Tukitoimet sisältävät lisäruokintaa ja punakettujen poistoa osin Interreg Aurora hankkeen Felles fjellrev – Together for the arctic fox kautta, ja lisäksi Norjassa kasvatettujen naalien vapautuksia. Kaikki mainitut osapopulaatiot, ovat kuitenkin edelleen hyvin pieniä poislukien Varangin niemimaan naalikannan. Naalin pohjoisen kannan vahvuuden lisääminen vaatii kuitenkin edelleen merkittävää kannan kasvua. Reisa-Rosto-Käsivarsi raja-aluekanta yhdessä Indre-Tromssan kanssa voisi mahdollisesti kehittyä suuremmaksi ydinalueeksi, alueella on syntynyt 10 pentuetta sekä viime että tänä vuonna. Tukitoimien vahvistaminen tällä alueella voisi mahdollisesti parantaa lisääntymistä ja auttaa naaliyksilöiden levittäytymistä ympäröiville tunturialueille, ja täten vähentää alueiden eristenyisyyttä Saltfjellet-Arjeplog ja Varangin-niemimaan välisellä alueella. On tärkeää jatkaa intensiivisiä suojelutoimia koko Fennoskandiassa, sillä naalikannan arvioidaan edelleen olevan kaukana elinvoimaisesta pitkällä aikavälillä, mikä on asetettu tavoitteeksi yhteispohjoismaisessa naalin kannanhoitosuunnitelmassa. Tarvittaessa on harkittava toimien vahvistamista alueilla, joissa kannan kehittyminen etenee hitaasti. Naalien levittäytyminen useammille stepping-stone alueille parantaisi osakantojen yhtenäisyyttä, joka on täysin keskeistä, jotta naalikannasta voisi tulla elinvoimainen pitkällä aikavälillä.Naturvårdsverket i Sverige/ Miljødirektoratet i Norge (M-2883|2024) och/og/ja Suomessa Metsähallitu

Glucocorticoids induce long-lasting effects in neural stem cells resulting in senescence-related alterations

Alterations in intrauterine programming occurring during critical periods of development have adverse consequences for whole-organ systems or individual tissue functions in later life. In this paper, we show that rat embryonic neural stem cells (NSCs) exposed to the synthetic glucocorticoid dexamethasone (Dex) undergo heritable alterations, possibly through epigenetic mechanisms. Exposure to Dex results in decreased NSC proliferation, with no effects on survival or differentiation, and changes in the expression of genes associated with cellular senescence and mitochondrial functions. Dex upregulates cell cycle-related genes p16 and p21 in a glucocorticoid receptor(GR)-dependent manner. The senescence-associated markers high mobility group (Hmg) A1 and heterochromatin protein 1 (HP1) are also upregulated in Dex-exposed NSCs, whereas Bmi1 (polycomb ring finger oncogene) and mitochondrial genes Nd3 (NADH dehydrogenase 3) and Cytb (cytochrome b) are downregulated. The concomitant decrease in global DNA methylation and DNA methyltransferases (Dnmts) suggests the occurrence of epigenetic changes. All these features are retained in daughter NSCs (never directly exposed to Dex) and are associated with a higher susceptibility to oxidative stress, as shown by the increased occurrence of apoptotic cell death on exposure to the redox-cycling reactive oxygen species (ROS) generator 2,3-dimethoxy-1-naphthoquinone (DMNQ). Our study provides novel evidence for programming effects induced by glucocorticoids (GCs) on NSCs and supports the idea that fetal exposure to endogenous or exogenous GCs is likely to result in long-term consequences that may predispose to neurodevelopmental and/or neurodegenerative disorders

Safety, pharmacokinetics, and pharmacodynamics of a first-in-class ClC-1 inhibitor to enhance muscle excitability: phase I randomized controlled trial

NMD670 is a first-in-class inhibitor of skeletal muscle-specific chloride channel ClC-1, developed to improve muscle weakness and fatigue in neuromuscular diseases. Preclinical studies show that ClC-1 inhibition enhances muscle excitability, improving muscle contractility and strength. We describe the first-in-human, randomized, double-blind, placebo-controlled study, which evaluated the safety, pharmacokinetics, and pharmacodynamics of single and multiple doses of NMD670 in healthy male and female subjects. Single-ascending doses (50–1,600 mg) were administered in a (partial) cross-over design; multiple-ascending doses (200–600 mg q.d.; 400 mg b.i.d.) were administered in a parallel design. Differences in pharmacokinetics between males/females and fed/fasted states were evaluated. Pharmacodynamic effects were evaluated using muscle velocity recovery cycles (MVRC) and analyzed using mixed-effects modeling. NMD670 was generally safe and well-tolerated in healthy subjects, with the only dose-related adverse event being myotonia occurring at the highest dose levels tested (single dose of 1,200, and 1,600 mg). Moreover, NMD670 significantly increased the following MVRC parameters after a single dose of 1,200 mg compared with placebo: early supernormality (estimated difference (ED) 2.04; 95% confidence interval (CI) 0.379, 3.70; P = 0.0242); early supernormality after 5 conditioning stimuli (ED 2.51; 95%CI 0.599, 4.41; P = 0.0177); supernormality at 20 ms (ED 2.78; 95%CI 1.377, 4.181; P = 0.0021). Importantly, the results of this study indicate pharmacological target engagement at well-tolerated dose levels in healthy subjects; firstly, because myotonia was an expected exaggerated on-target pharmacological effect, and secondly, because the effects on MVRC indicate increased muscle cell excitability. This study in healthy subjects indicates proof-of-mechanism and provides a solid base for translation to patients with neuromuscular diseases. Perioperative Medicine: Efficacy, Safety and Outcome (Anesthesiology/Intensive Care

Mitochondrial phylogeography of baboons (Papio spp.) – Indication for introgressive hybridization?

<p>Abstract</p> <p>Background</p> <p>Baboons of the genus <it>Papio </it>are distributed over wide ranges of Africa and even colonized parts of the Arabian Peninsula. Traditionally, five phenotypically distinct species are recognized, but recent molecular studies were not able to resolve their phylogenetic relationships. Moreover, these studies revealed para- and polyphyletic (hereafter paraphyletic) mitochondrial clades for baboons from eastern Africa, and it was hypothesized that introgressive hybridization might have contributed substantially to their evolutionary history. To further elucidate the phylogenetic relationships among baboons, we extended earlier studies by analysing the complete mitochondrial cytochrome <it>b </it>gene and the 'Brown region' from 67 specimens collected at 53 sites, which represent all species and which cover most of the baboons' range.</p> <p>Results</p> <p>Based on phylogenetic tree reconstructions seven well supported major haplogroups were detected, which reflect geographic populations and discordance between mitochondrial phylogeny and baboon morphology. Our divergence age estimates indicate an initial separation into southern and northern baboon clades 2.09 (1.54–2.71) million years ago (mya). We found deep divergences between haplogroups within several species (~2 mya, northern and southern yellow baboons, western and eastern olive baboons and northern and southern chacma baboons), but also recent divergence ages among species (< 0.7 mya, yellow, olive and hamadryas baboons in eastern Africa).</p> <p>Conclusion</p> <p>Our study confirms earlier findings for eastern Africa, but shows that baboon species from other parts of the continent are also mitochondrially paraphyletic. The phylogenetic patterns suggest a complex evolutionary history with multiple phases of isolation and reconnection of populations. Most likely all these biogeographic events were triggered by multiple cycles of expansion and retreat of savannah biomes during Pleistocene glacial and inter-glacial periods. During contact phases of populations reticulate events (i.e. introgressive hybridization) were highly likely, similar to ongoing hybridization, which is observed between East African baboon populations. Defining the extent of the introgressive hybridization will require further molecular studies that incorporate additional sampling sites and nuclear loci.</p

Reversal of childhood idiopathic scoliosis in an adult, without surgery: a case report and literature review

<p>Abstract</p> <p>Background</p> <p>Some patients with mild or moderate thoracic scoliosis (Cobb angle <50-60 degrees) suffer disproportionate impairment of pulmonary function associated with deformities in the sagittal plane and reduced flexibility of the spine and chest cage. Long-term improvement in the clinical signs and symptoms of childhood onset scoliosis in an adult, without surgical intervention, has not been documented previously.</p> <p>Case presentation</p> <p>A diagnosis of thoracic scoliosis (Cobb angle 45 degrees) with pectus excavatum and thoracic hypokyphosis in a female patient (DOB 9/17/52) was made in June 1964. Immediate spinal fusion was strongly recommended, but the patient elected a daily home exercise program taught during a 6-week period of training by a physical therapist. This regime was carried out through 1992, with daily aerobic exercise added in 1974. The Cobb angle of the primary thoracic curvature remained unchanged. Ongoing clinical symptoms included dyspnea at rest and recurrent respiratory infections. A period of multimodal treatment with clinical monitoring and treatment by an osteopathic physician was initiated when the patient was 40 years old. This included deep tissue massage (1992-1996); outpatient psychological therapy (1992-1993); a daily home exercise program focused on mobilization of the chest wall (1992-2005); and manipulative medicine (1994-1995, 1999-2000). Progressive improvement in chest wall excursion, increased thoracic kyphosis, and resolution of long-standing respiratory symptoms occurred concomitant with a >10 degree decrease in Cobb angle magnitude of the primary thoracic curvature.</p> <p>Conclusion</p> <p>This report documents improved chest wall function and resolution of respiratory symptoms in response to nonsurgical approaches in an adult female, diagnosed at age eleven years with idiopathic scoliosis.</p