Samma lagstiftning – varierande praxis? Socialarbetares syn på funktionshindrades delaktighet i Österbotten

Delaktighet är en av grundprinciperna för handikappolitiken i Finland, och ansvaret för handikappservicen som funktionshindrade behöver för att vara delaktiga ligger på kommunerna. Syftet med studien är att belysa hur socialarbetare i tio österbottniska kommuner anser att principen om delaktighet förverkligas för funktionshindrade. Frågeställningarna är: hur konstrueras funktionshindrade som grupp och vilken innebörd ges delaktighet? Vilka faktorer anses försvåra funktionshindrades delaktighet och hur borde den befrämjas? Och slutligen, finns det variationer i tillämpningen av handikappservicelagstiftningen på lokal nivå och vad kan orsakerna till detta vara? Socialarbetarnas bild av funktionshindrades delaktighet var ganska tudelad, även om de enhälligt framhöll vikten av delaktighet och allas jämlikhet som både grundvärde och mål. Otillgänglighet och attityder ansågs vara de största hindren och att därtill önskades i vissa förbättringar av handikappservicesystemet. Studien visade att de kommunvisa skillnaderna var små, att socialarbetarna arbetade i nära kontakt med klienterna och att deras arbete styrdes både av lagstiftningen och av till buds stående resurser

Disability and citizenship. Politicians' views on disabled persons' citizenship in Finland

Active citizen participation has today become increasingly highlighted in political debates worldwide. The aim of this article is to analyse the impact of so-called active citizenship ideas on disability policies in Finland by scrutinising how people with disabilities, disability policies and disability policy actors were constructed by MPs in relation to the parliamentary debate about the Government Report on Disability Policy in 2006. The results show that people with disabilities were seen as a group with equal rights to societal participation. Furthermore, the role of municipalities was viewed as crucial for realising this goal through its provision of support and service. However, there were also signs of a shift towards active citizenship insofar that measures for facilitating employment among disabled persons were emphasised while some claims requested disability benefits to be made more reciprocal

Equal participation in society? : Perspectives on the opportunities of persons with disabilities in Finland

Societal participation for persons with disabilities is central for disability policies globally, and in a Finnish setting, and it is firmly anchored in the welfare state’s commitment to create equal opportunities through for example disability services. In addition, it is dependent on other prerequisites, such as accessibility and an inclusive labour market. However, the welfare state’s commitments have become increasingly important through efforts of strengthening the rights of persons with disabilities and they are often dependent on political decisions (that should be) based on knowledge and research. Furthermore, professionals, such as social workers within municipal disability services, implement the political decisions by providing services and support for persons with disabilities. On the grassroot level, disabled persons’ opportunities to societal participation are often dependent of the service and support available. In addition, the lack of different barriers, such as prejudices, and the availability of different facilitators like accessibility, are equally crucial. The aim of this doctoral thesis is to study how the opportunities for participation in society are constructed in relation to persons with disabilities in Finland, and how this can be understood and problematized from a theoretical standpoint of equality. In order to distinguish which barriers and facilitators affect it, and to see how it can be enhanced, this thesis includes four perspectives: the research field’s perspective, the political perspective, the professional perspective, and disabled persons’ personal perspective. The empirical part is based on the qualitative content analysis of studies from a scoping review, a parliamentary debate as well as interviews with both social workers and persons with disabilities. The findings show a strong emphasis on equality and self-determination as well as on disabled persons’ labour market participation and participation in decision-making. Furthermore, facilitators, barriers, and suggested actions for enhancing societal participation were all interrelated. Negative attitudes and inaccessibility were for example often highlighted as barriers, whereas disability rights and services were seen as important facilitators. In order to enhance the societal participation of persons with disabilities the disability service system was regarded as in need of increased flexibility and resources. Increased accessibility, inclusive attitudes and improved employment opportunities were also called for. For reaching equal opportunities to societal participation, many actions are still needed in society, and these are also required by the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities, which Finland has committed to.---------- Delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer är en central del av funktionshinderpolitiken, såväl globalt som i Finland och det är starkt förankrat till välfärdsstatens åtagande att skapa jämlika möjligheter genom till exempel funktionshinderservice. Även andra faktorer, såsom tillgänglighet och en inkluderande arbetsmarknad är avgörande. Välfärdsstatens åtaganden har blivit allt viktigare genom eftersträvanden att stärka funktionshindrade personers jämlikhet och rättigheter och de föregås ofta av politiska beslut (som borde vara) baserade på kunskap och forskning. Sedan är det professionella, såsom socialarbetare inom kommunernas funktionshinderservice som implementerar de politiska besluten genom att bevilja service och stöd för personer med funktionsvariationer. På gräsrotsnivån är funktionshindrade personers möjligheter till delaktighet i samhället ofta beroende av tillgången till service och stöd. Därtill är frihet från hinder, såsom fördomar, samt olika möjliggörande faktorer, såsom tillgänglighet av avgörande betydelse. Syftet med denna doktorsavhandling är att studera hur möjligheter till delaktighet i samhället konstrueras för personer med funktionsvariationer i Finland, samt hur de kan förstås och problematiseras i relation till en teoretisk utgångspunkt av jämlikhet. För att urskilja vilka hinder och möjliggörande faktorer som påverkar delaktigheten, och hur den kan främjas, omfattar avhandlingen fyra perspektiv: forskningsfältets, politikens, de professionellas och funktionshindrade personers eget perspektiv. Den empiriska delen baserar sig på kvalitativ innehållsanalys av studier ur en litteraturöversikt, en riksdagsdebatt, samt intervjuer med både socialarbetare och personer med funktionsvariationer. Resultaten visar en stark betoning av jämlikhet och självbestämmande, samt funktionshindrade personers deltagande i arbetsmarknaden och beslutsfattande. Därtill framgår en sammankoppling mellan olika möjliggörande faktorer, hinder och föreslagna sätt att främja delaktighet i samhället. Negativa attityder och otillgänglighet framhölls till exempel ofta som hinder, medan funktionshindrade personers rättigheter och service sågs som viktiga möjliggörande faktorer. I syfte att främja funktionshindrade personers delaktighet i samhället ansågs funktionshinderservicesystemet behöva mer flexibilitet och resurser. Därtill efterlystes ökad tillgänglighet, inkluderande attityder och bättre sysselsättningsmöjligheter. För att jämlika möjligheter till delaktighet ska nås, behövs ännu många åtgärder i samhället, vilket också förutsätts i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Finland förbundit sig till.---------- Vammaisten osallisuus yhteiskunnassa on vammapolitiikan keskiössä sekä maailmanlaajuisesti, että Suomessa ja se kytkeytyy tiiviisti hyvinvointivaltion sitoumukseen luoda yhdenvertaisia mahdollisuuksia esim. vammaispalvelujen avulla. Lisäksi osallisuus on riippuvaista myös muista edellytyksistä, kuten esteettömyydestä ja saavutettavuudesta, sekä osallistavista työmarkkinoista. Pyrkimykset vahvistaa vammaisten henkilöiden yhdenvertaisuutta ja oikeuksia ovat tehneet hyvinvointivaltion sitoumuksista yhä tärkeämpiä, ja ne ovat usein riippuvaisia poliittisista päätöksistä, jotka perustuvat (tai joiden tulisi perustua) tietoon ja tutkimukseen. Ammattilaiset, kuten kuntien vammaispalvelujen sosiaalityöntekijät puolestaan toimeenpanevat näitä poliittisia päätöksiä myöntämällä palveluja ja tukea vammaisille henkilöille. Ruohonjuuritasolla vammaisten henkilöiden mahdollisuudet olla osallisina yhteiskunnassa ovat usein riippuvaisia palvelujen ja tukien saatavuudesta. Lisäksi vapaus erilaisista esteistä, kuten ennakkoluuloista, sekä erilaiset mahdollistavat tekijät, kuten esteettömyys, ovat myös yhtä lailla olennaisia. Tämän väitöskirjan tarkoituksena on tutkia, millaisina mahdollisuudet osallistua yhteiskuntaan näyttäytyvät vammaisille henkilöille Suomessa ja miten ne voidaan ymmärtää ja problematisoida yhdenvertaisuuden teoreettisesta lähtökohdasta. Erilaisten esteiden ja mahdollistavien tekijöiden vaikutusten selvittämiseksi, sekä sen, miten osallisuutta voidaan edistää, tämä väitöskirja sisältää neljä näkökulmaa: tutkimuskentän, poliittisen, professionaalisen ja vammaisten henkilöiden oman näkökulman. Empiirinen osa perustuu laadulliseen sisällönanalyysiin kirjallisuuskatsauksessa valituista artikkeleista, eduskunnan lähetekeskustelusta, sekä sosiaalityöntekijöiden ja vammaisten henkilöiden haastatteluista. Tuloksissa korostuivat voimakkaasti yhdenvertaisuus ja itsemääräämisoikeus, sekä vammaisten henkilöiden osallistuminen työmarkkinoille ja päätöksentekoon. Lisäksi esteet, mahdollistavat tekijät ja ehdotetut toimet yhteiskunnallisen osallisuuden edistämiseksi olivat yhteydessä toisiinsa. Kielteisiä asenteita ja ympäristön esteellisyyttä korostettiin esimerkiksi usein esteinä, kun taas oikeuksia ja palveluja pidettiin tärkeinä mahdollistajina. Yhteiskunnallisen osallisuuden edistämiseksi vammaispalvelujärjestelmään kaivattiin lisää joustavuutta ja resursseja. Lisäksi peräänkuulutettiin laajempaa esteettömyyttä, osallistavia asennetta ja parempia työmahdollisuuksia. Yhdenvertaisten osallistumismahdollisuuksien saavuttamiseksi tarvitaan edelleen monia muutoksia yhteiskunnassa, ja näitä edellyttää myös YK:n yleissopimus vammaisten henkilöiden oikeuksista, johon Suomi on sitoutunut

Det mångstämmiga rummet : Hjalmar Bergmans romankonst 1913-1918

This thesis deals with the problems of genre and narrative techniques in two novels by the Swedish author Hjalmar Bergman, 1883-1931. Although regarded as one of the foremost novelists in Swedish literature, with novels such as Markurells i Wadköping, 1919, and Farmor och vår Herre, 1921, Bergman's narrative techniques have not previously been systematically analyzed. Instead critics have focussed either on the biographical and philosophical aspects of his work, or on the meaning of his specific use of symbols and metaphorical language. Hjalmar Bergman wrote more than twenty novels, a large number of plays, short stories, fairy tales and screenplays. His most innovative period was in the 1910s, which is also the period focussed on here. The study begins with the reception of the seven novels written from 1912 to 1918. These novels were considerably different from what the critics at the time were wont to expect. Consequently they had trouble understanding not only the purpose of the narrative techniques in the novels, but also in determining their specific genre and subject matter. The aim of this thesis is to demonstrate that by analyzing Hjalmar Bergman's narrative techniques, we can learn more about the genre of the novel, about its status in the Swedish literary institution of the 1910s, and about Hjalmar Bergman's contribution to its development in Sweden. For this purpose the methods of the Russian theorist of the novel, Mikhail Bakhtin, have proved to be useful. In the succeeding chapters two novels, Loewenhistorier, 1913 (Loewen Stories) and En döds memoarer, 1918 (The Memoirs of a Dead Man), are analyzed for a deeper understanding of Hjalmar Bergman's specific use of novelistic subgenres such as the adventure story, the picaresque, the Bildungsroman, the confession, the memoir etc. Hjalmar Bergmanhas been considered a 'pre-modernist' in Swedish prose fiction. If this is the case, it is not primarily because hetried to invent new ways of writing novels, but rather that he made use of seemingly well-defined genres, combining them in new and often surprising ways. He thereby investigates not only a subject matter or a protagonist, but also the relevance, with regard to the stories hesets out to tell, of the genre-bound plots and perspectives. The result is novels that are simultaneously highly structured and 'law-abiding', in accordance with their genre patterns, and characterized by a certain open-ended 'brokenness'. Nothing ever turns out as the reader might expect, judging from the genres used in the novels.digitalisering@um