The Svalbard Carboniferous to Cenozoic Composite Tectono-Stratigraphic Element

The Svalbard Composite Tectono-Stratigraphic Element is located on the north-western corner of the Barents Shelf and comprises a Carboniferous to Pleistocene sedimentary succession. Due to Cenozoic uplift the succession is subaerially exposed in the Svalbard archipelago. The oldest parts of the succession consist of Carboniferous to Permian mixed siliciclastic, carbonate and evaporite and spiculitic sediments that developed during multiple phases of extension. The majority of the Mesozoic succession is composed of siliciclastic deposits formed in sag basins and continental platforms. Episodes of Late Jurassic and Early Cretaceous contraction are evident in the eastern part of the archipelago and in nearby offshore areas. Differential uplift related to the opening of the Amerasian Basin and the Cretaceous emplacement of the High Arctic Large Igneous Province created a major hiatus spanning from most of the Late Cretaceous and early Danian throughout the Svalbard Composite Tectono-Stratigraphic Element. The West Spitsbergen Fold and Thrust Belt and the associated foreland basin in central Spitsbergen (Central Tertiary Basin) formed as a response to the Eurekan orogeny and the progressive northward opening of the North Atlantic during the Palaeogene. This event was followed by formation of yet another major hiatus spanning the Oligocene to Pliocene. Multiple reservoir and source rock units are exposed in Svalbard providing analogues to the offshore prolific offshore acreages in southwest Barents Sea and are important for de-risking of plays and prospects. However, the archipelago itself is regarded as high-risk acreage for petroleum exploration. This is due to Palaeogene contraction and late Neogene uplift of particularly the western and central parts. In the east there is an absence of mature source rocks, and the entire region is subjected to strict environmental protection

Concrete 3d printer

In this project the aim was to design a concrete 3d printer. This report focuses on the extruder part of the printer and the printing material. The basic principle of 3d printing is that it is an additive manufacturing technique, on the contrary to the traditional subtractive manufacturing techniques. The potential benefits of concrete 3d printing compared to the techniques that are used today are that it could be a cheaper, faster and more environmentally friendly manufacturing process. The methodology used to develop the design was taken from Ulrich & Eppinger`s Product design & development. A modified version of the general product development process was used for the project. The product specification from the start was that the concrete 3d printer would be able to create a line of concrete, 30-40 mm wide and 10-20 mm high. When this had been achieved it was thought that the printer would be able to manufacture street furniture. To accomplish the product specification some key features of the extruder were considered. They were the orifice shape, side trowel design and flow creating mechanism. From evaluation matrices it was decided that the conceptual design of the extruder would have a square orifice, two rectangular side trowels and a rotating auger to create a flow of concrete. To assess how well the design fulfilled the specification a prototype were manufactured that abled testing in reality. The first test was carried out with a sand- and water mixture due to its recyclability. In the early stages of testing it was observed that a) a more powerful motor was needed, b) that instead of a planar bottom part a cone-shaped bottom part was necessary and c) an overall need for more robust materials for the extruder was demanded. After each test improvements were made on the extruder to be followed by additional tests. When a design that worked in principal was found different printing materials were tested such as mortar, standard concrete and EPS-cement. It was found that in order for the extruder to work the material could not be too viscous and thereby block the orifice. However, it was also understood that the material would have to be viscous enough to be able to support itself and build several vertical layers. Therefore a special mixture of concrete was needed to satisfy both these requirements. A special mixture of concrete was tested and the results were very good. It was able to be extruded but also had the ability to build vertical layers. A chair made of the concrete was printed. The conclusion of the tests was that the working mechanism of the extruder is suitable for this application. However, there is need for a specially mixed concrete like the one used in the project for it to be both extrudable and buildable

The use of outcome and process indicators to incentivize integrated care for frail older people: a case study of primary care services in Sweden

Background: A number of reforms have been implemented in Swedish health care to support integrated care for frail older people and to reduce utilization of hospital care by this group. Outcomes and process indicators have been used in pay-for-performance (P4P) schemes by both national and local governments to support developments.Objective: To analyse limitations in the use of outcome and process indicators to incentivize integrated care for elderly patients with significant health care needs in the context of primary care.Method: Data were collected from the Region Skåne county council. Eight primary care providers and associated community services were compared in a ranking exercise based on information from interviews and registered data. Registered data from 150 primary care providers were analysed in regression models.Results and conclusion: Both the ranking exercise and regression models revealed important problems related to risk-adjustment, attribution, randomness and measurement fixation when using indicators in P4P schemes and for external accountability purposes. Instead of using indicators in incentive schemes targeting individual providers, indicators may be used for diagnostic purposes and to support development of new knowledge, targeting local systems that move beyond organizational boundaries

Styrformer för effektiv läkemedelsanvändning

Rapporten Styrformer för effektiv läkemedelsanvändning har tagits fram av Institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet. Utgångspunkten var ett uppdrag som givits av Socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting inom arbetet med Handlingsplan för effektivare läkemedelsanvändning. Handlingsplanen presenterades av en arbetsgrupp i mars 2009. Rapportens resultat kommer att integreras i arbetet med en nationell läkemedelsstrategi. Syftet med rapporten är att kartlägga olika styrformer för läkemedelsanvändning i landstingen och analysera deras betydelse för rättvisa och effektivitet i läkemedelsanvändningen. Ett delsyfte med studien, som görs för första gången, är att starta utvecklingen av metodik för den här typen av analys. Studien består av tre delar. Den första delen är en kartläggning av landstingens styrning av läkemedelsförmånerna. I del två redovisas mått (indikatorer) som beskriver utfallet i form av läkemedelsanvändningen i olika landsting. I del tre analyseras skillnader i kunskaps- och ekonomistyrning i relation till skillnader i läkemedelsanvändning i form av de utfallsmått som beskrivits i del två. Material till kartläggningen har insamlats via enkät till samtliga 21 landsting och enkätsvaren har sedan följts upp per telefon. I enkäten efterfrågades hur styrningen fungerade år 2008 och år 2005. Decentraliseringsgraden i landstingen har ökat. Kostnadsansvaret låg på klinik- och vårdcentralsnivå i tolv landsting (9 landsting år 2005), på en mellannivå i fem landsting (7 landsting år 2005) och centralt i fyra landsting år 2008 (5 landsting år 2005). Fler landsting valde en förskrivarbaserad modell (9 landsting) istället för en befolkningsbaserad modell (8 landsting) 2008. Tre år tidigare var det istället något fler som hade valt den befolkningsbaserade modellen (10 landsting respektive 6 landsting med förskrivarbaserad modell). Tio landsting hade en integrerad hälso- och sjukvårdsbudget år 2008 (8 landsting 2005). Sju landsting hade en separat läkemedelsbudget (8 landsting 2005). Oavsett om landstingen hade en separat läkemedelsbudget eller en integrerad hälso- och sjukvårdsbudget var det vanligast att över- och underskott på lokal nivå hanterades inom den totala budgetramen för hälso- och sjukvård. Några landsting hade utvecklat olika incitamentsmodeller där det fanns möjlighet att ta del av hela eller delar av eventuellt överskott om vissa förskrivningsmål/produktionsmål/ kvalitetsmål uppfylldes. Frågan om hur under- och överskott hanteras i praktiken upplevdes som svår att besvara av kontaktpersonerna. Det finns en osäkerhet om vilka formella regler som egentligen gäller, vilket påverkat svaren. Kunskapsstöd i form av läkemedelskommitténs rekommendationslista och producentobunden information fanns i alla landsting. Representanter för ansåg generellt att deras olika former av förskrivarstöd fungerade minst lika bra som motsvarande stöd i övriga landsting. Ett undantag var IT-baserat förskrivarstöd inom privat vård där många landsting ansåg att det egna stödet fungerade sämre än i andra landsting. Vid en rangordning av de tre viktigaste stödformerna anses IT-baserat förskrivarstöd vid sjukhus som allra viktigast följt av läkemedelskommitténs rekommendationslista samt producentobundeninformation. Tidigare kartläggningar visar att landstingen över tiden hanterat kostnadsansvaret för öppenvårdsläkemedel på olika sätt. Jämfört med en tidigare undersökning från 2002 har decentraliseringsgraden inomlandstingen år 2008 ökat markant[1, 2]. Analysdelen – med sammanvägning av enkätresultat och utfall av indikatorer i skilda dimensioner – visar att: Landstingens struktur i form av förekomst av universitet och landstingets storlek är den faktor som påverkar läkemedelsanvändningen mest. Landsting som infört ett decentraliserat kostnadsansvar jämfört med övriga landsting: har inte mindre volym (DDD/invånare) men lägre kostnad per invånare. har bättre följsamhet till läkemedel som rekommenderas av läkemedelskommittéer. avvek däremot inte från övriga landsting vad gällde andel patienter som fick kostnadseffektiv behandling, olämplig förskrivning inklusive polyfarmaci, användning av nya läkemedel med stor innovationshöjd samt jämlikhet. Detta kan eventuellt förklaras av otillräcklig statistisk styrka för att finna skillnader mellan grupperna. Kunskapsstyrning har i denna studie en liten påverkan på  läkemedelsanvändningen. Det beror bland annat på att: kunskapsstyrning är starkt korrelerad med struktur vilket gör analysen svårtolkad. kunskapsstyrning är svår att operationalisera och mäta. kunskapsvariablernas variation är dessutom liten mellan landstingen. IT-stöd i form av gemensam läkemedelslista samvarierar emellertid med kvalitetsvariabeln ”färre interaktioner”. Ett huvudresultat är att landsting med ett decentraliserat kostnadsansvar för läkemedel samtidigt hade lägre kostnader för läkemedel i öppen vård per invånare och högre följsamhet till rekommendationer utan att volymen läkemedel avvek från övriga landsting. Då detta är en epidemiologisk studie kan samvariationer beskrivas. Däremot kan studien inte visa om samvariationerna också är uttryck för orsakssamband, eller i vilken riktning ett eventuellt orsakssamband skulle gå. Inte heller kan studien kontrollera för okända faktorer som kan tänkas påverka båda de variabler som samvarierar. Inventeringen och analysen av existerande indikatorer på effektiv och jämlik läkemedelsanvändning visar på en mängd metodproblem som försvårar studier av samband mellan styrformer och utfall. Det är därför angeläget att arbetet med att utveckla valida effektivitetsindikatorer fortsätter

Styrformer för effektiv läkemedelsanvändning

Rapporten Styrformer för effektiv läkemedelsanvändning har tagits fram av Institutionen för medicin och hälsa vid Linköpings universitet. Utgångspunkten var ett uppdrag som givits av Socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting inom arbetet med Handlingsplan för effektivare läkemedelsanvändning. Handlingsplanen presenterades av en arbetsgrupp i mars 2009. Rapportens resultat kommer att integreras i arbetet med en nationell läkemedelsstrategi. Syftet med rapporten är att kartlägga olika styrformer för läkemedelsanvändning i landstingen och analysera deras betydelse för rättvisa och effektivitet i läkemedelsanvändningen. Ett delsyfte med studien, som görs för första gången, är att starta utvecklingen av metodik för den här typen av analys. Studien består av tre delar. Den första delen är en kartläggning av landstingens styrning av läkemedelsförmånerna. I del två redovisas mått (indikatorer) som beskriver utfallet i form av läkemedelsanvändningen i olika landsting. I del tre analyseras skillnader i kunskaps- och ekonomistyrning i relation till skillnader i läkemedelsanvändning i form av de utfallsmått som beskrivits i del två. Material till kartläggningen har insamlats via enkät till samtliga 21 landsting och enkätsvaren har sedan följts upp per telefon. I enkäten efterfrågades hur styrningen fungerade år 2008 och år 2005. Decentraliseringsgraden i landstingen har ökat. Kostnadsansvaret låg på klinik- och vårdcentralsnivå i tolv landsting (9 landsting år 2005), på en mellannivå i fem landsting (7 landsting år 2005) och centralt i fyra landsting år 2008 (5 landsting år 2005). Fler landsting valde en förskrivarbaserad modell (9 landsting) istället för en befolkningsbaserad modell (8 landsting) 2008. Tre år tidigare var det istället något fler som hade valt den befolkningsbaserade modellen (10 landsting respektive 6 landsting med förskrivarbaserad modell). Tio landsting hade en integrerad hälso- och sjukvårdsbudget år 2008 (8 landsting 2005). Sju landsting hade en separat läkemedelsbudget (8 landsting 2005). Oavsett om landstingen hade en separat läkemedelsbudget eller en integrerad hälso- och sjukvårdsbudget var det vanligast att över- och underskott på lokal nivå hanterades inom den totala budgetramen för hälso- och sjukvård. Några landsting hade utvecklat olika incitamentsmodeller där det fanns möjlighet att ta del av hela eller delar av eventuellt överskott om vissa förskrivningsmål/produktionsmål/ kvalitetsmål uppfylldes. Frågan om hur under- och överskott hanteras i praktiken upplevdes som svår att besvara av kontaktpersonerna. Det finns en osäkerhet om vilka formella regler som egentligen gäller, vilket påverkat svaren. Kunskapsstöd i form av läkemedelskommitténs rekommendationslista och producentobunden information fanns i alla landsting. Representanter för ansåg generellt att deras olika former av förskrivarstöd fungerade minst lika bra som motsvarande stöd i övriga landsting. Ett undantag var IT-baserat förskrivarstöd inom privat vård där många landsting ansåg att det egna stödet fungerade sämre än i andra landsting. Vid en rangordning av de tre viktigaste stödformerna anses IT-baserat förskrivarstöd vid sjukhus som allra viktigast följt av läkemedelskommitténs rekommendationslista samt producentobundeninformation. Tidigare kartläggningar visar att landstingen över tiden hanterat kostnadsansvaret för öppenvårdsläkemedel på olika sätt. Jämfört med en tidigare undersökning från 2002 har decentraliseringsgraden inomlandstingen år 2008 ökat markant[1, 2]. Analysdelen – med sammanvägning av enkätresultat och utfall av indikatorer i skilda dimensioner – visar att: Landstingens struktur i form av förekomst av universitet och landstingets storlek är den faktor som påverkar läkemedelsanvändningen mest. Landsting som infört ett decentraliserat kostnadsansvar jämfört med övriga landsting: har inte mindre volym (DDD/invånare) men lägre kostnad per invånare. har bättre följsamhet till läkemedel som rekommenderas av läkemedelskommittéer. avvek däremot inte från övriga landsting vad gällde andel patienter som fick kostnadseffektiv behandling, olämplig förskrivning inklusive polyfarmaci, användning av nya läkemedel med stor innovationshöjd samt jämlikhet. Detta kan eventuellt förklaras av otillräcklig statistisk styrka för att finna skillnader mellan grupperna. Kunskapsstyrning har i denna studie en liten påverkan på  läkemedelsanvändningen. Det beror bland annat på att: kunskapsstyrning är starkt korrelerad med struktur vilket gör analysen svårtolkad. kunskapsstyrning är svår att operationalisera och mäta. kunskapsvariablernas variation är dessutom liten mellan landstingen. IT-stöd i form av gemensam läkemedelslista samvarierar emellertid med kvalitetsvariabeln ”färre interaktioner”. Ett huvudresultat är att landsting med ett decentraliserat kostnadsansvar för läkemedel samtidigt hade lägre kostnader för läkemedel i öppen vård per invånare och högre följsamhet till rekommendationer utan att volymen läkemedel avvek från övriga landsting. Då detta är en epidemiologisk studie kan samvariationer beskrivas. Däremot kan studien inte visa om samvariationerna också är uttryck för orsakssamband, eller i vilken riktning ett eventuellt orsakssamband skulle gå. Inte heller kan studien kontrollera för okända faktorer som kan tänkas påverka båda de variabler som samvarierar. Inventeringen och analysen av existerande indikatorer på effektiv och jämlik läkemedelsanvändning visar på en mängd metodproblem som försvårar studier av samband mellan styrformer och utfall. Det är därför angeläget att arbetet med att utveckla valida effektivitetsindikatorer fortsätter