Politicians and political parties’ use of social media in-between elections

Digital transformation changes the relationship between citizens and politics. The observation of this nexus is highly relevant for representative democracy. After the successful 2008 Obama campaign, a vast body of research that explores how and why politicians use social media has emerged. However, we still know very little about how social media are being adopted and used in-between elections, and still less yet about what this means for political representation. Therefore, this special issue brings together innovative research that focuses on how the use of social media is impacting upon the relationship between politicians and political parties, and citizens. First, we discuss some pros and cons of this transformation in the context of the relevant literature and, especially, in relation to Stephen Coleman’s concept of ‘direct representation’. Finally, we discuss the findings and merits of the contributions and what the issue adds to our understanding of the phenomenon to the state of research

Statsministern på 140 tecken : En analys av Alexander Stubbs kommunikativa funktion på Twitter

I min avhandling fokuserar jag på hur de sociala medierna har påverkat den politiska kommunikationen. Den tidigare hårt övervakade och styrda politiska kommunikationen har fått drag av att vara mer spontan, lättillgänglig och snabb på grund av de sociala medierna. Politikerna förväntas vara nåbara på ett annat sätt året om och medborgarna vill dessutom se en personligare sida av politikerna, visar tidigare forskning. För att ta reda på hur den politiska kommunikationen har påverkats i Finland har jag undersökt den politiker som är aktivast på sociala medier, statsminister Alexander Stubb. I min forskning undersöker jag vilken kommunikativ funktion Stubb hade på Twitter under perioden juni till november 2014. Min avhandling bygger på en tredelad fallstudie där jag kombinerar kvantitativa och kvalitativa metoder. I den första delen kategoriserar jag Stubbs tweetar under den nämnda tidsperioden enligt identitet och syfte. Den andra delen utgörs av en kvalitativ analys där jag undersöker ämnesval, tilltal och språkhandlingar i en del av tweetarna. I den tredje delen räknar jag och kategoriserar alla hashtaggar som förekommer i tweetarna ämnesvis. Mina resultat visar att Stubb i huvudsak använder Twitter i identiteten statsminister. De offentliga identiteterna statsminister, samlingspartist och offentlig person förekommer i tre fjärdedelar av tweetarna. I ungefär en fjärdedel av tweetarna har Stubb alltså en personlig identitet. Min analys av syfte visar att flest tweetar placerar sig i kategorin politisk marknadsföring. Stubb delar också med sig av både offentlig och personlig information samt för en dialog med sina följare på Twitter. Mängden dialog är ändå låg och hans kommunikation bygger främst på envägskommunikation. Jag hittade fyra olika kommunikativa särdrag hos Stubb, den informativa och politiska Stubb, den positiva och marknadsförande Stubb, den personliga och sportiga Stubb samt den diskuterande och kommunikativa Stubb. Min analys av hashtaggarna i Stubbs tweetar visar att den mest förekommande hashtaggen är Kokoomus, eller Samlingspartiet, alltså hans eget parti. Stubb använder också ofta hashtaggar för pågående evenemang eller skeenden, samt ett antal mer personliga hashtaggar för att signalera att det handlar om en mer lättsam kommunikation. Hashtaggarna placerar sig inom ämnesområdena politik, evenemang, platser, pågående skeden och sport. Min avhandling visar att Alexander Stubb har en medveten strategi för sin kommunikation på Twitter. Han för en konstant valkampanj där han blandar officiella och personliga uppdateringar. I huvudsak är han statsminister och politiker på Twitter, men han bygger även upp en kommunikation där han samtidigt är nära den vanliga medborgaren och öppnar upp för dialog. Stubb blir ändå aldrig riktig privat, utan håller en viss distans också i sina personliga uppdateringar. Ur ett bredare perspektiv visar mina resultat att det politiska kommunikationsklimatet på sociala medier är i förändring, och att det finns flera utmaningar både för politiker och för medborgare då det inte finns några klara riktlinjer. Det leder till en svår balansgång mellan offentlig och privat, samt frågor kring hur uppdateringar på sociala medier ska användas och tolkas. Det går ändå inte att bortse från de sociala mediernas växande betydelse och deras allt viktigare funktion som kommunikationskanal, också inom politiken

Hvem snakker de med? En kvantitativ innholdsanalyse av norske stortingskandidaters samtaler med andre brukere på Twitter under valgkampen i 2013

Denne masteroppgaven undersøker forholdet mellom politikere og andre brukere på den sosiale nettverkssiden Twitter. Mer konkret tar oppgaven for seg hvilke brukere de 32 politikerne i undersøkelsen samtalte med i ukene rundt stortingsvalget i 2013. Oppgavens fire problemstillinger løses gjennom en kvantitativ innholdsanalyse av politikernes samtaler og funnene tolkes med utgangspunkt i teori om teknologi og demokrati, samt politisk kommunikasjon og valgkamp. I tillegg baseres studien i stor grad også på funn og hypoteser fra tidligere empiriske undersøkelser og kaster dermed ett nytt og oppdatert lys over norske politikeres bruk av sosiale medier. Studien viser at én tredjedel av politikernes poster på Twitter var samtaler med andre brukere. Selv om flesteparten av disse brukerne viste seg å være andre politiske aktører, rettet politikerne om lag én tredjedel av sine samtaler mot velgerne. Velgerne så ikke ut til å være de mest sentrale bidragsyterne i politikernes samtaler, men de ble likevel prioritert i større grad enn aktører fra pressen og organisasjonslivet. Imidlertid sluttet politikerne i stor grad å føre samtaler med andre brukere etter valgdagen, noe som indikerer at den politiske valgkampen var den primære motivasjonen bak politikernes dialogrettede atferd. I tillegg viste det seg at velgerne som politikerne hadde samtalt med på Twitter, i stor grad var populære brukere med utstrakte publikum på den sosiale nettverkssiden. Undersøkelsen avslutter derfor med ett åpent spørsmål om hvorvidt politikerne regelrett prioriterte populære brukere i sine samtaler, eller om mindre populære brukere heller frastår fra å delta i åpne samtaler med politikere på sosiale medier

Virális politika: Politikai kommunikáció a Facebookon = Viral Politics: Political Communication on Facebook

A közösségi oldalak a politika fontos terepeivé váltak. A pártok és politikusok aktívan használják e platformokat, különösen a legnépszerűbb közösségi oldalt, a Facebookot. A politikusok közösségi oldalakon folytatott tevékenységével foglalkozó szakirodalom főárama azonban arra a következtetésre jutott, hogy a közösségi média nem eredményezett jelentős változást a politika működésében. A disszertáció amellett érvel, hogy ez az eredmény abból fakad, hogy a szakirodalom empirikus fókusza túlságosan szűk, és a jelenséget a politikai kommunikáció tágabb kontextusától elszigetelten vizsgálja. ________ Social network sites have become important spheres of politics. Parties and politicians actively adopt these platform, most notably the most popular social network site, Facebook, for their communication. However, the mainstream literature on political actors’ social media use suggest that the emergence of social media does not result in major changes in politics. The diagnosis is “politics as usual” as it had been argued by the early literature on the connections between internet and politics (see, Margolis – Resnick, 2000). However, the dissertation argues that this conclusion is due to the fact that the empirical focus of the mainstream literature is too narrow, and the phenomenon under scrutiny is investigated in isolation from the wider context of and literature on political communication

Les traces de la révolution dans les campagnes numériques des partis politiques en Tunisie démocratique.

Cette thèse porte sur les pratiques de communication numériques des partis politiques en Tunisie lors des premières élections municipales à l’ère démocratique qui ont eu lieu le 6 mai2018. Un manque de travaux est relevé dans la littérature scientifique sur ces pratiques dans des contextes autres que des démocraties occidentales établies et sur des élections locales plutôt que nationales. De plus, malgré la succession des échéances électorales depuis le changement de régime en Tunisie et l’importance du numérique dans la vie politique depuis la révolution de 2011, très peu d’études se sont intéressées aux campagnes numériques des partis politiques dans le cadre des compétitions électorales. Notre thèse entend combler ces carences dans la littérature en nous appuyant sur des considérations sociales pour mieux cerner les logiques d’élaboration des stratégies numériques des partis politiques dans ce contexte inédit. Le phénomène révolutionnaire de 2011 constitue un point tournant dans la vie politique tunisienne dans lequel le numérique est fréquemment présenté comme ayant joué un rôle important. L’objectif de cette thèse est d’identifier et de comprendre si les traces de la révolution marquent sept ans plus tard les pratiques numériques de campagne des partis politiques. Nous mobilisons ainsi l’hypothèse générale de la sédimentation qui s’inscrit dans une perspective d’analyse processuelle empruntée à la géologie. Elle nous sert de guide pour établir un lien entre deux phénomènes temporellement distincts : la révolution de 2011 et les élections municipales de 2018.La question de l’appropriation du web par les partis politiques est appréhendée dans ce terrain de recherche à partir d’une approche par les acteurs. D’un point de vue théorique, la thèse met en lumière des dimensions sociologiques souvent négligées dans les travaux sur les campagnes numériques. En plaçant la focale sur le profil des concepteurs des stratégies, l’étude se démarque de la majorité des recherches sur le web politique qui se consacrent généralement aux analyses des objets techniques. La thèse met également en relation deux champs disciplinaires distincts. Elle montre comment l’approche théorique de l’ « action connective » (Bennett et Segerberg, 2012) développée dans le cadre des mouvements sociaux en ligne s’articule avec l’approche théorique du système médiatique hybride (Chadwick, 2013) dans un cadre de communication politique électorale. Dans une première étape, nous brossons un portrait des stratèges numériques au sein des partis politiques en étudiant comment ces derniers ont mobilisé le numérique lors de la révolution de 2011. Dans une deuxième étape, nous nous intéressons à leurs valeurs et à leurs perceptions du rôle du numérique dans le cadre du soulèvement de 2011 et dans celui de la démocratie. Dans une troisième étape, nous examinons les sources d’inspiration des stratèges en essayant de saisir si ces derniers reproduisent dans leurs stratégies électorales des pratiques numériques qui ont marqué la révolution. Enfin, nous analysons les objectifs qu’assignent les stratèges aux campagnes numériques pour les élections municipales. Un devis en méthodes mixtes est mis en place. Les données, – colligées à l’aide d’une série d’entretiens avec 27 stratèges en communication des six principaux partis politiques tunisiens– ont été analysées à travers des analyses de contenu qualitatives (par catégories et thématiques) et quantitatives semi-automatisées (à l’aide d’un dictionnaire).L’étude révèle que les formations qui semblent adopter des stratégies numériques citoyennes plus innovantes sont celles où se sont accumulés les sédiments de la révolution : Elles emploient des cyberactivistes de la révolution, cyber-optimistes qui mobilisent les pratiques numériques de la révolution dans la conception des stratégies électorales numériques. La thèse soutient qu’à travers un processus de sédimentation – qui se serait développé de la révolution aux élections – l’héritage du soulèvement de 2011 semble marquer le contexte démocratique tunisien. Cet héritage imprègne à divers degrés, les stratégies numériques préparées pour les élections municipales de 2018 en favorisant notamment les initiatives citoyennes et l’exploitation des potentialités démocratisantes des médias socionumériques. Sous les apparences des campagnes numériques, il existe des logiques sous-jacentes non observables qui relèvent non seulement de considérations sociohistoriques propres au contexte étudié, mais aussi de considérations liées au profil des acteurs chargés d’élaborer les stratégies électorales. Cette thèse identifie, met en évidence et croise ces facteurs en soulevant leur incidence sur l’orientation des stratégies préparées pour les élections municipales de 2018 en Tunisie post-révolution.This thesis examines the digital communication practices of political parties in Tunisia during the first municipal elections of the country’s democratic era conducted on May 6, 2018. Agap in the scientific literature is noted on these practices in other contexts than established Western democracies and on local rather than national elections. Moreover, despite the succession of electoral events since the regime change in Tunisia and the importance of digital in political life since the 2011 revolution, very few studies have focused on the digital campaigns of political parties within the framework of electoral competitions. Our thesis intends to fill these gaps by drawing on social considerations to better understand the logic underscoring the development of the digital strategies of political parties in this unprecedented context. The revolutionary phenomenon of 2011 marks a turning point in Tunisian political life and constitutes a period in which digital technology is frequently presented as having played an important role. The thesis aims to identify and understand whether traces of the revolution mark the digital campaign practices of political parties seven years later. We thus mobilize the general hypothesis of sedimentation, which is part of a processual analysis perspective borrowed from geology. It serves as a guide to establish a link between two temporally distinct phenomena: the 2011 revolution and the 2018 municipal elections. The appropriation of the web by political parties is addressed in this research field from anactor-based approach. From a theoretical point of view, the thesis highlights sociological dimensions that are often neglected in works on digital campaigns. By focusing on the profile of strategy designers, the study differs from the majority of research on the political web, which is generally devoted to the analysis of technical objects. The thesis also brings together two distinct disciplinary fields. It shows how the theoretical approach of "connective action" (Bennett and Segerberg, 2012) developed in the context of online social movements connects to the theoretical approach of the hybrid media system (Chadwick, 2013) in the context of electoral political communication. We first paint a portrait of digital strategists within political parties by studying how they mobilized digital tools during the 2011 revolution. We secondly examine their values and perceptions of the role of digital in the 2011 uprising and in democracy. We thirdly examine the strategists’ sources of inspiration, thus trying to understand whether they reproduce digital practices that marked the revolution in their electoral strategies. Finally, we analyze the objectives that strategists assign to digital campaigns for municipal elections. Our research uses a mixed-methods approach. The data - collected through a series of interviews with 27 communication strategists from the six main Tunisian political parties -were analyzed through qualitative (by categories and themes) and semi-automated quantitative content analysis (using a dictionary).The study reveals that political parties that appear to adopt more innovative digital citizen strategies are those in which the sediments of the revolution had accumulated: they employ cyberactivists of the revolution, cyber-optimists and mobilize the digital practices characteristic of the revolution in the digital electoral strategies’ design. This thesis argues that through a process of sedimentation - which would have developed from the revolution to the elections - the legacy of the 2011 uprising seems to mark the Tunisian democratic context. This legacy permeates, to varying degrees, the digital strategies prepared for the 2018 municipal elections through the promotion of citizen initiatives and the exploitation of the democratizing potential of social media. Underneath the appearances of digital campaigns, there are unobservable, underlying logics that are not only related to sociohistorical elements specific to the context under study, but which also relate to the profile of the actors in charge of developing electoral strategies. This thesis identifies, highlights, and cross-references these factors by insisting on their impact on the strategies prepared for the 2018 municipal elections in post-revolution Tunisia

Politicians online – Identifying current research opportunities

For more than a decade, researchers have shown interest in how politicians make use of the Internet for a variety of purposes. Based on critical assessments of previous online political communication scholarship, this paper identifies a series of overlooked areas of research that should be of interest for researchers concerned with how politicians make use of online technologies. Specifically, three such research opportunities are introduced. First, we suggest that research should attempt to move beyond dichotomization, such as conceiving of the Internet as either bringing about revolutionary changes or having a normalizing effect. Second, while there is a considerable body of knowledge regarding the activity of politicians during election campaigns, relatively little is known about the day–to–day communicative uses of the Internet at the hands of politicians. The third section argues that as political communication research has typically focused on national or international levels of study, scholars within the field should also make efforts to contribute to our knowledge of online practices at the hands of politicians at regional and local levels — something we label as studies at the micro level. In synthesizing the literature available regarding the use of the Internet at the hands of politicians, the paper concludes suggesting routes ahead for interested scholars