The logic of knowledge and demonstratives

The thesis aims to demonstrate how an epistemic operator K can be added to the Logic of Demonstratives. I started with a description of Kaplan’s LD. First off, I showed two reasons motivated Kaplan to create the formal system LD. There are several contingent logical truths in LD but one of them φ↔Aφ played a crucial role in my further reasoning. In the second section of the thesis, I tried to add the epistemic operator K to the LD using its standard definition. As a result, I got a formula (K+A) that leads to a number of weird results. For example, If it is known that φ↔Aφ then every truth is known. I argue that LD is inconsistent with the standard interpretation for K. However, Rabinowicz and Segerberg(1994) provide the non-standard interpretation of epistemic operator K. They consider necessity and actuality operators as ones with a fixed perspective and allow K to have a variable perspective. As a result, their definition of K might be directly added to LD without creating the troublesome formula (K+A). It helps to avoid all the problems from the second section That’s why I conclude that we can have the Logic for Knowledge and demonstratives (LD+K) and treat it like a possible extension of LD. This conclusion equips us with a formal tool to analyze sentences like ‘It is known that I am here now’ that was unanalyzable in the original formal system.https://www.ester.ee/record=b538086

Church-Fitchs argument än en gång, eller: vem är rädd för vetbarhetsparadoxen?

Enligt ett realistiskt synsätt kan ett påstående vara sant trots att det inte ens i princip är möjligt att veta att det är sant. En sanningsteoretisk antirealist kan inte godta denna möjlighet utan accepterar en eller annan version av Dummetts vetbarhetsprincip: (K) Om ett påstående är sant, så måste det i princip vara möjligt att veta att det är sant. Det kan dock förefalla rimligt, även för en antirealist, att gå̊ med på̊ att det kan finnas sanningar som ingen faktiskt vet (har vetat, eller kommer att veta) är sanna. Man kan därför tänka sig att en antirealist skulle acceptera principen (K) utan att därför gå med på den till synes starkare principen: (SK) Om ett påstående är sant, så måste det faktiskt finnas någon som vet att det är sant. Ett mycket omdiskuterat argument – som ytterst går tillbaka till Alonzo Church, men som först publicerades i en uppsats av Frederic Fitch i Journal of Symbolic Logic 1963 – tycks emellertid visa att principen (K) implicerar principen (SK). Anta nämligen att (K) är sann, medan (SK) inte är det. Men om (SK) är falsk, så finns det ett påstående som är sant men som ingen faktiskt vet är sant. Anta nu att p är ett sådant påstående. Låt Kp betyda att någon vet att p är sant. Det galler alltså̊ att p är sant samtidigt som Kp inte är det. Betrakta nu påståendet (p ∧ −Kp). Enligt antagandet är detta påstående sant. Enligt (K) måste det då vara möjligt att någon vet att (p ∧ −Kp). D.v.s., det måste vara möjligt att påståendet K(p ∧ −Kp) är sant. Men i så fall är det också̊ möjligt att påståendet Kp ∧ K−Kp är sant, vilket i sin tur implicerar att det är möjligt att Kp ∧ −Kp är sant, vilket ju är absurt. Således kan inte (K) vara sann samtidigt som (SK) är falsk. Vi tycks således kunna sluta oss till att (K) implicerar (SK). I uppsatsen diskuterar jag några olika sätt att undgå̊ Church-Fitch paradoxala slutsats. Ett tillvägagångssätt är att ersätta kunskapsoperatorn med en hierarki av kunskapspredikat. Ett annat är baserat på distinktionen mellan faktisk och potentiell kunskap och ett förkastande av den vanliga modallogiska formaliseringen av principen (K). Den senare typen av lösning betraktas både från ett realistiskt och ett icke-realistiskt perspektiv. Utifrån denna analys kommer jag fram till slutsatsen att vi, vare sig vi är realister eller antirealister rörande sanning, kan sluta oroa oss för vetbarhetsparadoxen och ändå uppskatta Church-Fitchs argument

Vagueness and Introspection

Version of March 05, 2007. An extended abstract of the paper appeared in the Proceedings of the 2006 Prague Colloquium on "Reasoning about Vagueness and Uncertainty".We compare three strategies to model the notion of vague knowledge in epistemic logic. Williamson's margin for error semantics typically uses non-transitive Kripke structures, but invalidates the principle of positive introspection. On the contrary, Halpern's two-dimensional semantics preserves the introspection principle, but using more complex uncertainty relations that are transitive. We present a modification of the standard epistemic semantics, which validates introspection over one-dimensional non-transitive structures, and study its correspondence with Halpern's approach. While the semantics can be seen as the diagonalization of an explicit two-dimensional semantics, it affords a more intuitive representation of the uncertainty characteristic of vague knowledge. We examine the implications of the semantics concerning higher-order vagueness and the status of the non-transitivity of perceptual indiscriminability. We respond to a potential objection against our approach by giving a dynamic model of the way subjects with inexact knowledge make successive approximations of their margin of error

Counterfactual theories of knowledge and the notion of actuality

The central question of this article is how to combine counterfactual theories of knowledge with the notion of actuality. It is argued that the straightforward combination of these two elements leads to problems, viz. the problem of easy knowledge and the problem of missing knowledge. In other words, there is overgeneration of knowledge and there is undergeneration of knowledge. The combination of these problems cannot be solved by appealing to methods by which beliefs are formed. An alternative solution is put forward. The key is to rethink the closeness relation that is at the heart of counterfactual theories of knowledg

Modal Epistemology

Some central epistemological notions are expressed by sentential operators O that entail the possibility of knowledge in the sense that 'Op' entails 'It is possible to know that p'. We call these modal-epistemological notions. Using apriority and being in a position to know as case studies, we argue that the logics of modal epistemological notions are extremely weak. In particular, their logics are not normal and do not include any closure principles

On a New Tentative Solution to Fitch’s Paradox

In a recent paper, Alexander argues that relaxing the requirement that sound knowers know their own soundness might provide a solution to Fitch’s paradox and introduces a suitable axiomatic system where the paradox is avoided. In this paper an analysis of this solution is proposed according to which the effective move for solving the paradox depends on the axiomatic treatment of the ontic modality rather than the limitations imposed on the epistemic one. It is then shown that, once the ontic modality is standardly introduced, the paradox still follows and, in addition, some puzzling consequences arise