A Composite Modernist Composer : A Study of Intersections between Composition, Theorizing, and Performance in Olivier Messiaen

Different professional roles within music change over time. The evolution of modernism in twentieth century art music elevated the composer to the pinnacle of musical creativity. Accomplished modernist composers came to be regarded as intellectuals, and were expected to hold rational conceptions of their individual styles. An increased focus on intentionality in composition, and on notated scores as representations of fixed works, went hand in hand with a tendency to neglect performance in common discourses on art music. This dissertation investigates such intersections between professional roles in the influential French composer Olivier Messiaen (1908‒1992). The study builds upon a noticeable revival of modernist studies in musicology in the twenty-first century. Scholars working on twentieth century music have typically moved away from a previous reliance on composers’ own conceptualizations of their music, in the act bringing methods and concerns from postmodern musicology into their methodologies. Messiaen has frequently been treated as self-standing figure among twentieth century composers. As a contrast, his self-understanding as a composer is here historicized and investigated as part of typical intellectual predispositions among leading modernists. The study draws on recent musicological advances on composers’ writings and their recorded performances. It establishes a theoretical framework for critical approaches to both kinds of sources, as valuable complements to notated scores in investigations of what here is called composite work ontologies. In methodological terms, the dissertation builds a novel connection between analyses in specialized Messiaen scholarship and methods in textual interpretation that originated in German Romantic philosophy. Messiaen’s writings have recurrently been found wanting in systematicity and in discursive expositions of pivotal concepts and methods in composition. His manner of writing provides an example of a phenomenon that within musicology have prompted calls for a gapology, i.e., studies of discontinuities and omissions in composers’ prose and conceptualization of their own music. A fundamental premise in the dissertation is that both human selfconsciousness and communal discourses are to be expected to contain such blind spots. Consequently, scholars often need to reconstruct fundamental thought patterns that operate below the surface level in writings. This understanding and concomitant methods are put to work in two discrete articles, investigating the pivotal impact of plainchant in Messiaen’s aesthetics and the intellectual reception of his music by the philosophers Gilles Deleuze and Félix Guattari. Messiaen’s interpretations of his own organ music are investigated in a third article, in which performance analysis is informed by deepened attention to the composer’s ideals of successful interpretations. The methods and theoretical framework formulated in the cover essay are also integral parts of the dissertation’s findings. They propose that a current broader revisiting of musical modernism provides a fertile framework for further work on Messiaen, performance and intellectual ideas operative in his compositions. The hermeneutical stance developed here is intended to serve similar carefully contextualized investigations of the composer’s writings and activities. The first article shows that Messiaen’s musical thought and some of his methods in composition were more thoroughly ingrained in a late Romantic paradigm of expressivity than many scholars have noted. It also reveals how he adopted vital theoretical premises from previous authors, turned them into musical ideas, and continued to adapt his use of them to developments within his own musical style. The second article opens new vistas for more thorough analyses of Messiaen as a composer-performer on the organ. In a novel manner, it suggests the need of considering Messiaen’s distinct ideas concerning the aims of musical interpretation, and their impact on his style of playing. This approach stresses the centrality of communicating the musical ideas and narrative content in individual pieces, to which notated scores are a means. The analysis shows that Messiaen at times perceived such ideas in a piece quite differently in his roles as a composer and as a performer. The third article corroborates previous observations concerning how Messiaen’s verbalization of his own music shaped its reception. At the same time, it highlights the impact of his student Pierre Boulez’s historiography of musical modernism, including the particular historical role it ascribed to Messiaen. The study also reveals how Deleuze and Guattari grasped pivotal aspects of Messiaen’s compositional methods on purely theoretical grounds, in the act facilitating philosophical employments of key musical techniques well beyond the composer’s stated understanding of them.Professionella roller inom musiken förändras över tid. Inom 1900-talets modernism kom tonsättarens ställning att höjas över andra roller inom musiklivet. Framstående tonsättare kom att betraktas som del av kategorin intellektuella i samhället och förväntades presentera välmotiverade ställningstaganden bakom sina kompositioner. En förhöjd värdering av sådana rationella aspekter gick hand i hand med en syn på noterade partitur som representationer av fixerade verk. Samtidigt framhävdes interpreters betydelse typiskt sett inte i diskussioner och analyser av konstmusik. Denna avhandling undersöker skärningspunkter mellan olika musikaliska yrkesroller hos den inflytelserike franske tonsättaren Olivier Messiaen (1908‒1992). Dess angreppssätt bygger på en ny våg av musikvetenskapliga studier av modernism som epok och begrepp. Studier kring 1900-talets konstmusik har rört sig bort från tonsättares egna sätt att teoretisera kring sin egen musik, i många fall inspirerade av metoder och frågeställningar i postmodern musikvetenskap. Messiaen har ofta behandlats som en fristående gestalt inom 1900-talets musik. Som en kontrast historiseras och undersöks här hans egna uppfattningar om rollen som tonsättare, inklusive dess växelspel med teoretiska idéer om musik samt med interpretation, som en del av mer generella tankemönster bland ledande modernistiska tonsättare. Avhandlingen tar intryck från nya musikvetenskapliga tolkningar av tonsättares skrifter och deras inspelade framföranden. Den etablerar ett teoretiskt ramverk för kritiska förhållningssätt till båda typerna av källor, som här betraktas som värdefulla komplement till partitur i undersökningar av vad som här kallas komplexa verkontologier. I metodologiskt avseende etablerar avhandlingen ett nytt samband mellan analyser inom den specialiserade Messiaenforskningen och texttolkningsmetoder med ursprung i tysk romantisk filosofi. Messiaens skrifter har återkommande funnits brista i systematik och diskursiva förklaringar av centrala begrepp och kompositionsmetoder. Hans skrivsätt utgör därmed ett exempel på ett fenomen som fått musikvetare att påtala behovet att studera diskontinuiteter och innehållsliga luckor i tonsättares prosa och teoretiserande av sin egen musik. En grundläggande utgångspunkt i avhandlingen är att både mänskligt självmedvetande och gemensamma diskurser kan förväntas innehålla sådana blinda fläckar. Följaktligen behöver forskare ofta rekonstruera grundläggande tankemönster som präglar skrifter, men utan att explicit exponeras i deras ytskikt. Denna syn, och metoder som växer ur den, präglar två av avhandlingens artiklar. Dessa undersöker den påtagliga betydelsen av gregoriansk sång i Messiaens estetik, samt receptionen av hans musik i filosoferna Gilles Deleuzes och Félix Guattaris skrifter. Messiaens tolkningar av sin egen orgelmusik undersöks i en tredje artikel, där interpretationsanalys tillåts präglas av ett fördjupat intresse för tonsättarens egna ideal kring lyckade uttolkningar. De metoder och teoretiska ramar som formuleras i kappan utgör delar av avhandlingens resultat. De indikerar att en vidare förnyad forskning kring musikalisk modernism utgör ett fruktbart ramverk för framtida studier av Messiaen och teoretiska idéer som präglar hans kompositioner. Den hermeneutiska hållning som utvecklas här är avsedd att tjäna som underlag även för liknande noggrant kontextualiserade studier av tonsättarens skrifter och aktiviteter. Den första artikeln visar att Messiaens musikaliska tänkande och flera av hans kompositionsmetoder var mer grundligt förankrade i ett senromantiskt expressivt paradigm än vad många forskare har noterat. Den visar också hur han anammade centrala teoretiska utgångspunkter från tidigare författare, omvandlade dem till musikaliska idéer, och fortsatte att anpassa sitt bruk av dem i takt med förändringar inom hans egen stil. Den andra artikeln presenterar ingångar för djupare analyser av Messiaen som interpret av sina egna orgelverk. Studien visar, på ett nytt sätt, på ett behov att överväga Messiaens specifika idéer om syften med musikalisk interpretation, och betydelsen av dessa idéer för hans eget sätt att spela. Denna ansats framhäver ett fokus på att kommunicera de musikaliska idéerna och det narrativa innehållet i enskilda verk, ett ändamål för vilket partitur är ett medel. Analysen visar att Messiaen i vissa fall förstod sådana idéer i ett stycke påtagligt annorlunda i sina roller som tonsättare och som interpret. Den tredje artikeln bekräftar tidigare iakttagelser om hur Messiaens egen teoretiska uttolkning av sin egen musik format dess reception. Samtidigt understryker den betydelsen av hans student Pierre Boulez historiografi kring musikalisk modernism, inklusive den specifika roll som denna tillskriver Messiaen. Studien avslöjar också hur Deleuze och Guattari lyckades analysera väsentliga aspekter av Messiaens kompositionsmetoder på rent teoretiska grunder, och därmed möjliggöra deras filosofiska användning av centrala musikaliska tekniker bortom tonsättarens egen förståelse av dem

Att tolka uppståndelsens liv i musik : En studie av Olivier Messiaens Les Corps Glorieux

Validerat; 20130128 (cani

Sentiment beyond Chronometry: A Performance History of Olivier Messiaen’s Livre d’orgue

Sentiment bortom kronometri: en interpretationshistorisk studie av Olivier Messiaens Livre d’Orgue Tonsättaren Pierre Boulez påpekade att hans lärare Olivier Messiaen (1908–1992) stod mitt i en av 1900-talsmusikens mest betydande spänningar: i hans verk är ett fokus på kompositionstekniker avsett att understödja en mer romantisk strävan mot ett intensivt musikaliskt uttryck och känsla. Spänningen kan diskuteras som aspekter av en modernistisk respektive romantisk musiksyn och gör sig direkt påmind i studier av Messiaen som interpret av sina egna verk. Till skillnad från en rad befintliga undersökningar av Messiaens pianospel har motsvarande analytiska studier av hans interpretation av egna orgelverk inte genomförts tidigare. Under lång tid har en uppsättning kommersiella inspelningar från 1956 utgjort den främsta källan till detta område, vid sidan av diverse kommentarer som spridits genom elevers skrifter. Det har funnits en vitt spridd uppfattning att Messiaen tar sig mycket stora friheter i förhållande till sina egna partitur, utan att bakomliggande konstnärliga ideal diskuterats vidare. Artikeln påvisar att tonsättaren själv upphöjde partituren som gemensam norm för verkens interpretation och betraktade sina egna inspelningar som ett högst personligt uttryck. I denna studie har tre inspelningar av cykeln Livre d’Orgue med Messiaen som interpret kunnat detaljstuderas, tillsammans med 14 senare kompletta versioner med andra organister. Analysen utgår från tonsättarens egna råd till interpreter i förordet till verket Quatuor pour la fin du temps. Där fastslås att musiker först måste lära sig spela musiken exakt som noterat för att senare vid framföranden enbart behålla notvärdens sentiment och forma musiken med personlig frihet och agogik. I flera av de sju satserna blir det tydligt att Messiaen spelar med en stark känsla för sina bakomliggande idéer, även till en punkt där han inte längre bibehåller kontroll över partiturens notvärden. Trots att en senare interpretationshistoria till stor del bygger på att organister underordnat sig tonsättarens auktoritet sker tidigt en riktning mot ett mer exakt återgivande av notationen. Analysen påvisar att Messiaen tycks följa de råd han formulerade i sitt nämnda förord. Artikeln lyfter också fram skilda akustiska förhållanden som avgörande för olika versioners tempi och artikulation. En annan slutsats är att Messiaens skivor från 1956 till stor del bör betraktas som uttryck för sitt eget decenniums estetik och synsätt på inspelningar. Den frihet som tidigare kommentatorer tillskrivit Messiaen som interpret kan till viss del förstås i ljuset av hur betydelsen av återkommande lyssning till inspelningar förändrade interpretationsideal under andra hälften av 1900-talet

Musical Dramaturgy and Liturgical Concomitance : Liszt's Two Organ Masses

Jonas Lundblad analyses two late cycles of organ music by Franz Liszt, Missa pro Organo and Requiem, both of which were intended exclusively for the Catholic liturgy, more specifically the spoken or Low Mass, and were composed in an introverted, austere and, at least at first glance, simple style. Liszt here eschews the outward drama and technical challenges of his previous organ music as well as much of the expressiveness of his vocal church music. Both works are based on Mass compositions for male choir and organ, but the substantial differences in relation to the original vocal works, while related to the different liturgical contexts of the respective compositions – the sung and the spoken Mass, respectively – are also the fruit of a new conception of the function of (organ) music in the liturgy. Liszt here moves beyond the idea of purely devotional music (intended to express or enhance [the congregation’s] religious feelings), but neither does he wholly subscribe to the total subservience of music to the proclamation of the kerygma that in the Cecilian movement led to the cultivation of an archaic musical style. Instead, according to the author, in these works Liszt intends to support and express the manifold living interaction between the individual believers and the ‘objective’ drama unfolding in the liturgy. He does this through an innovative approach to harmony which avoids traditional cadential resolutions in favour of enharmonic or semitone-based connections and destabilizes the keys of individual movements, subordinating them to the tonality of the cycle as a whole