Mosskompendium för Nationell Inventering av Landskapet i Sverige (NILS) 2004

Mossor varierar förhållandevis mycket i utseende, dels beroende på om de är torra eller fuktiga, och dels beroende på om de har växt skuggigt eller exponerat. Dessutom kan nyetablerade skott vara mycket otypiska och svåra att artbestämma. Därför kan man oftast inte lära sig en mossa ba- ra genom att titta på ett foto av den men ju fler gånger man ser arten (både bilder och ”live”) desto mer förstår man varje arts va- riation i utseende. Därför är fotofloran ”Mossor – en fälthandbok” ( Hallingbäck & Holmåsen) ett bra komplement till denna fält manual . I rubriken med art namnet anger siffrorna inom parentes sidnumret för arten i den fotofloran

Bryophyte colonization history of the virgin volcanic island Surtsey, Iceland

The island Surtsey was formed in a volcanic eruption south of Iceland in 1963–1967 and has since then been protected and monitored by scientists. The first two moss species were found on Surtsey as early as 1967 and several new bryophyte species were discovered every year until 1973 when regular sampling ended. Systematic bryophyte inventories in a grid of 100 m × 100 m quadrats were made in 1971 and 1972: the number of observed species doubled, with 36 species found in 1971 and 72 species in 1972. Here we report results from an inventory in 2008, when every other of the grid's quadrats were searched for bryophytes. Despite lower sampling intensity than in 1972, distributional expansion and contraction of earlier colonists was revealed as well as the presence of new colonists. A total of 38 species were discovered, 15 of those were not encountered in 1972 and eight had never been reported from Surtsey before (Bryum elegans, Ceratodon heterophyllus, Didymodon rigidulus, Eurhynchium praelongum, Schistidium confertum, S. papillosum, Tortula hoppeana and T. muralis). Habitat loss due to erosion and reduced thermal activity in combination with successional vegetation changes are likely to have played a significant role in the decline of some bryophyte species which were abundant in 1972 (Leptobryum pyriforme, Schistidium apocarpum coll., Funaria hygrometrica, Philonotis spp., Pohlia spp, Schistidium strictum, Sanionia uncinata) while others have continued to thrive and expand (e.g. Schistidium maritimum, Racomitrium lanuginosum, R. ericoides, R. fasciculare and Bryum argenteum). Some species (especially Bryum spp.) benefit from the formation of new habitats, such as grassland within a gull colony, which was established in 1984. Several newcomers are rarely producing sporophytes on Iceland and are unlikely to have been dispersed by airborne spores. They are more likely to have been introduced to Surtsey by seagulls in the form of vegetative fragments or dispersal agents (Bryum elegans, Didymodon rigidulus, Eurhynchium praelongum, Ceratodon heterophyllus and Ulota phyllantha). The establishment of the gull colony also means that leakage of nutrients from the nesting area is, at least locally, downplaying the relative importance of nitrogen fixation by cyanobacteria growing in bryophyte shoots

Bryophytes on boulders

The influence of different overstorey tree species on the floristic composition of bryophytes growing on boulders was studied in two deciduous forests. Covering tree species and amount of litter were the factors explaining most of the variation in bryophyte species composition. Boulders below base-rich deciduous tree species (ash, elm and maple) had a considerably different bryophyte species composition than boulders below Norway spruce, while the species composition was intermediate below oak and birch. Boulders below base-rich deciduous trees had approximately twice as many species as those below Norway spruce, while boulders below oak and birch were intermediate. Individual plots (1 Ox 10 cm) were on average not more species-rich on large boulders than on small ones, even though large boulders had more species. Transplanted patches of the moss Tortula ruralis were grown below the cover of five tree species. The growth was significantly lower below Norway spruce than below the deciduous tree species, which was related to lower amount of throughfall, lower pH in throughfall and lower relative light flux below Norway spruce. In laboratory experiments Tortula ruralis grew significantly less at pH 4.1 as compared to pH 4.5 or higher. At high RH Antitrichia curtipendula grew significantly more than at low RH. Antitrichia curtipendula grew significantly more and T. ruralis significantly less when watered often (every third day). The bryophyte flora was also studied in permanent plots on boulders in a deciduous forest between 1997 and 1999, in order to study the effects of three litter treatments (deciduous, coniferous or no litter). Species richness increased in plots with deciduous litter and decreased in plots with Norway spruce litter, while it was maintained in plots without litter. There was a considerable variation between years in cover of many species, which reduced the treatment-effec

Skapanior på ved vid vatten i Västernorrlands län

På uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborgs län har Henrik Weibull, Naturcentrum AB, under 2009 inventerat potentiella lokaler för skapanior på ved vid vatten (timmerskapania Scapania apiculata, mikroskapania S. carinthiaca och svämskapania S. glaucocephala, dvs. arter i åtgärdsprogram) i Västernorrlands län. Under inventeringen besöktes sammanlagt ca 42 lokaler. Mikroskapania Scapania carinthiaca hittades på 4 lokaler och timmerskapania Scapania apiculata på 4 lokaler, och svämskapania Scapania glaucocephala på 1 lokal. Dessutom gjordes en del andra naturvårdsintressanta fynd, se områdesbeskrivningarna nedan och Artportalen. En av lokalerna valdes även ut eftersom hårklomossa Dichelyma capillaceum tidigare uppgivits på den platsen (Bäråsbäcken, Ö om Båtmansbergen, se nedan). Det är enda fyndet i Västernorrlands län och samtidigt Sveriges nordligaste.Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05</p

Inventering av hårklomossa och skapanior på ved vid vatten 2007/2008.

Denna rapport är ett resultat av en inventering av mossor i översvämningszonen av sjöar och vattendrag som utförts inom arbetet med åtgärdsprogram för hotade arter. De åtgärdsprogramsarter som har eftersökts är hårklomossa Dichelyma capillaceum och tre arter inom släktet Scapania: timmerskapania Scapania apiculata, mikroskapania S. carinthiaca och svämskapania S. glaucocephala. Även andra naturvårdsintressanta mossor har noterats. Hårklomossa växer på block samt på träd- och buskbaser i översvämningszonen längs sjöar och vattendrag. De tre arter inom släktet Scapania som eftersökts i denna inventering är småvuxna mossor som växer på död tidvis översvämmad ved, t.ex längs olika vattendrag. Vid återbesök på två tidigare kända lokaler för hårklomossa återfanns arten på en av lokalerna, Valsta kvarn i Köping kommun. Hårklomossa hittades dessutom på ytterligare nio nya lokaler i samband med eftersök på potentiella lokaler för skapanior. Mikroskapania hittades på en lokal vid Tiån i Färnebofjärdens nationalpark i Sala kommun och timmerskapania på sju lokaler (varav tre var återfynd), däremot hittades ingen svämskapania. Dessutom gjordes en del andra intressanta fynd, bland annat av åfickmossa Fissidens crassipes vid Långängsbäcken i Köping kommun. Åfickmossaär en mycket sällsynt art och har klassats som försvunnen (RE) från Sverige i rödlistan (Gärdenfors 2005).Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05</p

Åtgärdsprogram för sällsynta skapanior på tidvis översvämmad ved, 2015–2019 : Timmerskapania (Scapania apiculata)Mikroskapania (Scapania carinthiaca)Svämskapania (Scapania glaucocephala)

Alla dessa tre mossarterna växer i vattenståndsamplitud eller i periodvis vattenfyllda sänkor i skogsmarker. Arterna kan även förekomma på timmerrester och stockar i konstruktioner från flottningsepoken och ibland även i reglerade vattendrag, på platser som trots regleringen översvämmas då och då. Sporkapslar är sällsynta och arternas spridning bedöms därför främst ske med hjälp av groddkorn, som är vanliga på alla tre arterna. Arterna hotas av brist på ved i och intill vattendrag med naturlig vattenståndsfluktuation, reglering av vattendrag och biotopförstörelse. Inventeringar och större hänsynstagande till arternas livsmiljöer i skogsbruket och vid vattendragsrestaureringar är några av de åtgärder som föreslås i programmet

Åtgärdsprogram för brynia, 2015 – 2019

Brynia är en relativt stor mossa som växer på rötter, socklar och stenar, främst i äldre löv- eller blandskog. Arten förekommer i blöta skogklädda källmiljöer eller på översvämnings­påverkade trädklädda stränder längs bäckar eller större vattendrag. Brynia är skildkönad och kapslar är ovanliga. Utbredningen i Sverige är idag koncentrerad till Hallands och Västra Götalands län. Brynia är rödlistad som sårbar (VU) och förekommer på 31 lokaler, varav åtta har någorlunda stora populationer. Femton av lokalerna är idag formellt skyddade. Habitaten är känsliga och generellt viktiga att värna vid exempelvis åtgärder inom skogsbruket. Därför är information till markägare på och omkring lokalerna betydelsefull, liksom skötsel eller restaurering av kända lokaler. Då arten har dålig spridningsförmåga kan transplanteringsförsök vara en viktig åtgärd. I åtgärdsprogrammet föreslås också inventeringar och studier av populationsdynamik för att öka kunskapen kring arten.   Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter

Åtgärdsprogram för fågelfotsmossa, 2014–2019

 Fågelfotsmossan (Nogopterium gracile) är en storvuxen mossa med karaktäristiskt upprätta och ensidigt krökta skott som liknar en fågelfot. Arten förekommer i sydvästra Sverige från Halland till Värmland, och växer nästan uteslutande på block och klippor i äldre löv- eller blandskog med förhållandevis hög temperatur och luftfuktighet. Arten är idag känd från 25 lokaler och bedöms ha minskat kraftigt under 1900-talet som en följd av främst försurande luftföroreningar och avverkning av lämpliga trädbestånd, men även av igenväxning eller igenplantering med gran. De flesta av fågelfotsmossans populationer är idag små, och spridning sker extremt sällan, vilket innebär att slumpfaktorer utgör ett av de allvarligaste hoten. Även om drygt hälften av lokalerna ligger inom formellt skyddade områden kan arten lätt försvinna från lokaler av naturliga störningar, så som att mossan skavs bort av djur eller när träd faller omkull, men också av enstaka uppväxande granar genom deras beskuggning, slitage av grenar eller läckage av försurande ämnen. Ett storskaligt hot utgör fortfarande avverkning av skog inom eller intill där fågelfotsmossan förekommer. I det här åtgärdsprogrammet, som är ett vägledandemarkägare, samt systematisk uppföljning av åtgärder. Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter