Sosiaali- ja terveyspalvelut Suomessa 2018 : Asiantuntija-arvio

From information to assessment: aiming for better service

Naisten laparoskooppisen ja hysteroskooppisen sterilisaation kustannusvaikutukset

JOHDANTO: Tavoitteena oli selvittää päiväkirurgisesti munatorveen asetettujen puristimien avulla tehdyn sterilisaation ja polikliinisesti munatorven aukkoihin asetetuilla mikroimplanteilla tehdyn sterilisaation kustannuksia sekä kliinisiä tuloksia. AINEISTO JA MENETELMÄT: Kaikki Hyvinkään sairaalassa vuosina 2006 - 2007 tehdyt munatorvien puristin- ja mikroimplanttisterilisaatiot analysoitiin. Tutkimusasetelmana oli takautuva lähtöryhmien mukainen analyysi. Sterilisaatiot hinnoiteltiin ottamalla mukaan suorat ja epäsuorat kustannukset. Lisäksi selvitettiin toimenpiteen onnistuminen, komplikaatiot ja uusintatoimenpiteet. TULOKSET: Mikroimplanttisterilisaation kokonaiskustannuksiksi saatiin 1 146 euroa ja puristinsterilisaation 1 712 euroa potilasta kohden. Mikroimplanttiryhmässä leikkauksenjälkeinen kipu oli merkittävästi vähäisempää, ja potilaan maksettavaksi jäävät kustannukset sekä tulonmenetykset olivat pienemmät. Puristinryhmässä toimenpiteeseen liittyviä haittavaikutuksia esiintyi enemmän. Elämänlaatu tai tyytyväisyys toimenpiteeseen eivät eronneet ryhmissä. Raskauksia ei todettu. PÄÄTELMÄT: Polikliininen mikroimplanttisterilisaatio on kustannusvaikuttavampi kuin laparoskooppinen puristinsterilisaatio. Polikliininen sterilisaatio on kokonaiskustannuksiltaan hieman halvempi, ja siihen liittyy vähemmän komplikaatioita.MATERIAL AND METHODS: A retrospective analysis was carried out on sterilizations conducted at the Hyvinkää hospital in 2006 to 2007 by tubal ligation with clips and by microimplants. RESULTS: Total costs obtained for microimplant sterilization per patient were 1 146 € and for clip sterilization 1 712 €. Postoperative pain was significantly less in the microimplant group, and adverse effects associated with the procedure were more common in the clip sterilization group. CONCLUSIONS: Microimplant sterilization performed on an outpatient basis is more cost-effective than laparoscopic clip sterilization

Distress, Emotional reactivity and Fatigue following Breast Cancer : A Theoretical Approach and a Randomised Intervention Study

Aim: Overall aims were to evaluate a stress management intervention with a stepped care approach among women with breast cancer and to explore distress, emotional reactivity and fatigue, both using a theoretical approach and self-reported assessment. Methods: A total of 821 women were approached, 372 women rejected participation, 23 women failed to return the questionnaire and one died, hence, 425 patients (52%) accepted participation. Study I evaluated the cognitive processing model with the aid of an untreated patient group, including 189 women according to the main study protocol. Sixty-six of these women were ineligible for the intervention, as they did not report clinical levels of distress. The remaining 123 women were eligible but they declined participation. Study II explored the validation of the ELSS and emotional reactivity among women with breast cancer. The population comprised of all 425 women (breast cancer sample) and 176 women randomly selected from the PAR register (random women sample). Studies III and IV evaluated the intervention and included all 425 women. Main findings: Study I: avoidance does not mediate the relationship between intrusion and later psychological distress in an early stage breast cancer population. Study II: the ELSS has acceptable validity and reliability. The factor structure of the ELSS was similar in both samples and correlated well with the STAQ (gold standard). Younger age was the only variable associated with emotional reactivity at the start of curative treatment. Studies III and IV: a stepped care approach did not reduce the number of women who require a more extensive treatment at three-months post-diagnosis. Both intervention groups (group/individual) reduced their levels of distress, but there were no significant differences between them. Only about half of the women who were randomised in the second step of the intervention accepted participation. Conclusions: The present thesis provides information regarding distress, emotional reactivity and fatigue among women with breast cancer. A majority of women with early stage breast cancer seem to process the trauma of a cancer diagnosis in a satisfactory way but may experience some emotional reactivity, and younger women may experience more emotional distress. The results also highlight the need for validated measures and carefully planned psychosocial interventions

Distress, Emotional reactivity and Fatigue following Breast Cancer : A Theoretical Approach and a Randomised Intervention Study

Aim: Overall aims were to evaluate a stress management intervention with a stepped care approach among women with breast cancer and to explore distress, emotional reactivity and fatigue, both using a theoretical approach and self-reported assessment. Methods: A total of 821 women were approached, 372 women rejected participation, 23 women failed to return the questionnaire and one died, hence, 425 patients (52%) accepted participation. Study I evaluated the cognitive processing model with the aid of an untreated patient group, including 189 women according to the main study protocol. Sixty-six of these women were ineligible for the intervention, as they did not report clinical levels of distress. The remaining 123 women were eligible but they declined participation. Study II explored the validation of the ELSS and emotional reactivity among women with breast cancer. The population comprised of all 425 women (breast cancer sample) and 176 women randomly selected from the PAR register (random women sample). Studies III and IV evaluated the intervention and included all 425 women. Main findings: Study I: avoidance does not mediate the relationship between intrusion and later psychological distress in an early stage breast cancer population. Study II: the ELSS has acceptable validity and reliability. The factor structure of the ELSS was similar in both samples and correlated well with the STAQ (gold standard). Younger age was the only variable associated with emotional reactivity at the start of curative treatment. Studies III and IV: a stepped care approach did not reduce the number of women who require a more extensive treatment at three-months post-diagnosis. Both intervention groups (group/individual) reduced their levels of distress, but there were no significant differences between them. Only about half of the women who were randomised in the second step of the intervention accepted participation. Conclusions: The present thesis provides information regarding distress, emotional reactivity and fatigue among women with breast cancer. A majority of women with early stage breast cancer seem to process the trauma of a cancer diagnosis in a satisfactory way but may experience some emotional reactivity, and younger women may experience more emotional distress. The results also highlight the need for validated measures and carefully planned psychosocial interventions

Distress, Emotional reactivity and Fatigue following Breast Cancer : A Theoretical Approach and a Randomised Intervention Study

Aim: Overall aims were to evaluate a stress management intervention with a stepped care approach among women with breast cancer and to explore distress, emotional reactivity and fatigue, both using a theoretical approach and self-reported assessment. Methods: A total of 821 women were approached, 372 women rejected participation, 23 women failed to return the questionnaire and one died, hence, 425 patients (52%) accepted participation. Study I evaluated the cognitive processing model with the aid of an untreated patient group, including 189 women according to the main study protocol. Sixty-six of these women were ineligible for the intervention, as they did not report clinical levels of distress. The remaining 123 women were eligible but they declined participation. Study II explored the validation of the ELSS and emotional reactivity among women with breast cancer. The population comprised of all 425 women (breast cancer sample) and 176 women randomly selected from the PAR register (random women sample). Studies III and IV evaluated the intervention and included all 425 women. Main findings: Study I: avoidance does not mediate the relationship between intrusion and later psychological distress in an early stage breast cancer population. Study II: the ELSS has acceptable validity and reliability. The factor structure of the ELSS was similar in both samples and correlated well with the STAQ (gold standard). Younger age was the only variable associated with emotional reactivity at the start of curative treatment. Studies III and IV: a stepped care approach did not reduce the number of women who require a more extensive treatment at three-months post-diagnosis. Both intervention groups (group/individual) reduced their levels of distress, but there were no significant differences between them. Only about half of the women who were randomised in the second step of the intervention accepted participation. Conclusions: The present thesis provides information regarding distress, emotional reactivity and fatigue among women with breast cancer. A majority of women with early stage breast cancer seem to process the trauma of a cancer diagnosis in a satisfactory way but may experience some emotional reactivity, and younger women may experience more emotional distress. The results also highlight the need for validated measures and carefully planned psychosocial interventions

Livskvalitet i fokus: Återgång i arbetet efter en trafikskada

Rapporten är framtagen med ekonomiska bidrag från Trafikverkets Skyltfond. Ståndpunkter och slutsatser i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter och slutsatser inom rapportens ämnesområden.Forskning visar att antalet döda i trafiken minskar i höginkomstländer men inte antalet skadade och vägtrafikolyckor prediceras globalt som den tredje största orsaken till förlust av hälsa år 2020. Det är dock brist både internationellt och nationellt på kunskap om hur konsekvenserna av allvarliga trafikskador ska bedömas och mätas. Få studier har fokuserat på återgång till arbete efter en trafikskada och som tagit hänsyn till hur livskvalitén kan påverkas av sjukfrånvaro men de svenska studier som genomförts visar att livskvalitén påverkas efter en vägtrafikolycka samt att en majoritet av de trafikskadades arbetsförmåga påverkas av en vägtrafikolycka. Det aktuella projektet syftade till att förbättra kunskapen om livskvalitet hos personer som skadats i vägtrafikolyckor. Mer specifikt undersöktes om allvarlighetsgraden på skadan samt typ av vägtrafikant påverkar ev. livskvalitetsförlust samt hur personens arbetssituation påverkas av trafikskadan. Totalt inkluderades 1011 personer som identifierades i STRADA och som skadats i vägtrafikolyckor mellan 1 januari 2007 och 31 december 2009. För att besvara frågeställningarna kombinerades registerdata (STRADA), registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (försäkringskassans register MiDAS och SCBs register LISA) med självskattad data (livskvalitet, EQ5D). Resultatet visar att 42.8 % (n=433) av deltagarna rapporterade sjukfrånvaro under året efter vägtrafikolyckan. 26 % av deltagarna hade sjukfrånvaro på över 60 dagar, av vilka 11 % rapporterade en sjukfrånvaro på mer än 181 dagar. Totalt sett hade de med lindrigare skador samt skyddade trafikanter mindre antal sjukskrivningsdagar under året efter vägtrafikolyckan. Av de personer som var lindrigt skadade hade endast 4.4 % en total av 180 dagar eller mer av sjukskrivning under året, jämfört med 28.6 % av de personer som hade en skadegrad MAIS 3+. När det gäller livskvalitet, visar resultaten att oberoende av sjukfrånvaro rapporterar totalt sett över 44 % av alla deltagare i studien problem med smärtor, emellertid rapporterar de med flest sjukfrånvarodagar mest problem med smärtor (85.5 %). Vidare visar resultaten på en signifikant större förlust av livskvalitet för de med allvarliga skador (MAIS 3+) jämfört med de mindre allvarliga skadorna. Emellertid visar resultaten, mätt med EQ-5D index, att 26 % av personerna med lindrig skador (MAIS 1) hade en nedsatt livskvalitet. Mätt med EQ-5D VAS är denna siffra högre, hela 39 % av de med lindriga skador anger en nedsatt livskvalitet. Vidare rapporterade även ca hälften av de med lindriga skador (MAIS 1) problem med smärta. Samma mönster som för de allvarligt skadade kan ses med livskvalitet i relation till sjukfrånvaro där resultaten visar att personer med fler sjukfrånvarodagar rapporterar en större livskvalitetsförlust rörande alla aspekter mätt med EQ-5D, dock återfanns endast en statistisk signifikant skillnad i livskvalitet mellan de med >60 dagars sjukfrånvaro jämfört med de som inte hade någon. Sammantaget visar resultaten på att personer som har en högre skadegrad samt de personer som har längst sjukfrånvaro under året efter vägtrafikolyckan rapporterar en större förlust av livskvalitets jämfört med de lindrigare skadade och de personer som inte rapporterar sjukfrånvaro. Trots att livskvalitetsförlusten är störst för de personer som har den högsta sjukfrånvaro, ger skadan långtgående konsekvenser även för de personer som inte rapporterar sjukfrånvaro. För den person som skadats i en vägtrafikolycka erbjuds idag ingen psykosocial rehabilitering trots att flera studier har funnit att man kan drabbas av hälsoförlust och psykosociala reaktioner efter en vägtrafikolycka. Dessa reaktioner kan vara i form av ångest, oro, depression, och traumatisk stress, faktorer som man vet är associerade med livskvalitet. Resultaten från det aktuella projektet stödjer tidigare forskningsresultat som påvisat livskvalitetsförlust efter en vägtrafikolycka. I det aktuella projektet mättes livskvalitet ca 2 år efter skadan och trots detta rapporterar både de med sjukfrånvaro och ingen sjukfrånvaro livskvalitetsförlust. Resultatet stödjer att personer som skadats i vägtrafikolyckor är i behov av en rehabilitering som innefattar både den fysiska och den psykologiska aspekten av skadan. Rehabiliteringen bör finnas från skadedatum och under hela behandlingen, både när det gäller den fysiska skadan samt de eventuella psykologiska reaktioner som kan följa. Liknande nationella rehabiliteringsåtgärder har införts för personer som drabbats av fysiska sjukdomar, t.ex. infördes i maj 2014 en nationell rehabiliteringsplan för de som drabbats av bröstcancer (Regionalt Cancercentrum Syd 2014). Resultatet från det aktuella projektet stödjer en liknande åtgärd för de personer som drabbats av vägtrafikskador då de långtgående konsekvenserna av skadan är snarlika de reaktioner som följer ett cancerbesked.Skyltfonde

Självrapporterad livskvalitet efter trafikolyckor: En svensk registerbaserad studie

Rapporten är framtagen med ekonomiska bidrag från Trafikverket, Skyltfonden. Ståndpunkter och slutsatser i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter och slutsatser inom rapportens ämnesområden.Att mäta hälsoförluster till följd av trafikskadaTrafiksäkerhetsarbetet i Sverige bygger på Nollvisionen med utgångspunkt på det etiska ställningstagandet att ingen ska dödas eller allvarligt skadas i vägtrafiken. Det har sedan Nollvisionens införande funnits ett behov av att vidga skadebegreppet så att det, förutom de omedelbara konsekvenserna av skadan, även innefattar de långsiktiga hälsoförluster skadan kan ge upphov till. Det aktuella projektet syftade till att fördjupa kunskapen om livskvalitetsförlusten hos personer som skadats i vägtrafikolyckor. Mer specifikt värderade projektet hur en vägtrafikolycka kan påverka människors vardagsliv och välbefinnande och hur självrapporterad hälsa i form av livskvalitet ändras efter en vägtrafikskada genom att jämföra livskvaliteten innan och efter trafikskadan. Jämförelsen gjordes för både de som sökt vård och de som inte sökt vård, samt för skyddade och oskyddade trafikanter. Resultaten från delstudie 1 visade att det inte fanns någon statistisk signifikant skillnad mellan de som rapporterade en skada och de som inte rapporterade en skada gällande livskvalitet vid de olika mättillfällena. När det gäller förändring av livskvalitet över tid tyder resultatet på att både de med rapporterade skador och de utan rapporterade skador upplevde en minskad livskvalitet. Resultatet visade inte heller någon statistisk signifikant skillnad gällande den rapporterade livskvalitén mellan de som sökt vård och de som inte sökt vård för sin skada samt skyddade och oskyddade trafikanter.Vidare påvisade resultateten från delstudie 2 att en rapporterat lägre livskvalitet året innan skadan tillsamman med skador på armar och ben ledde till en lägre livskvalitet under det första året efter skadan. En lägre rapporterad livskvalitet innan skadan var också predicerande för en lägre livskvalitet under det andra året efter skadan, dock identifierades inga andra predicerande faktorer för lägre livskvalitet under det andra året. Ett sista viktigt och nytt fynd i den aktuella studien är från delstudie 3, gällande ”response shift”, dvs den omvärdering av livskvalitet som kan ske efter en vägtrafikolycka. Resultatet tyder på att deltagarna som råkat ut för en skada omvärderar begreppet livskvalitet eftersom personerna skattade sin livskvalitet som högre innan skadan när de fick uppge den retrospektivt än vad de uppskattade den till vid det faktiska mättillfället.Sammantaget visade resultaten på att personer med trafikskador förlorar mer livskvalitet än vad traditionella mätningar som inkluderar före- och eftermätningar indikerar. Vi kunde inte identifiera en statistiskt signifikant försämring av livskvalitet efter skadan jämfört med innan skadan när analysen inkluderade en traditionell före- och efter mätningen, dock kunde en försämring av livskvalitet identifieras när ”response shift” var medräknat

Självrapporterad livskvalitet efter trafikolyckor: En svensk registerbaserad studie

Rapporten är framtagen med ekonomiska bidrag från Trafikverket, Skyltfonden. Ståndpunkter och slutsatser i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter och slutsatser inom rapportens ämnesområden. Att mäta hälsoförluster till följd av trafikskada Trafiksäkerhetsarbetet i Sverige bygger på Nollvisionen med utgångspunkt på det etiska ställningstagandet att ingen ska dödas eller allvarligt skadas i vägtrafiken. Det har sedan Nollvisionens införande funnits ett behov av att vidga skadebegreppet så att det, förutom de omedelbara konsekvenserna av skadan, även innefattar de långsiktiga hälsoförluster skadan kan ge upphov till. Det aktuella projektet syftade till att fördjupa kunskapen om livskvalitetsförlusten hos personer som skadats i vägtrafikolyckor. Mer specifikt värderade projektet hur en vägtrafikolycka kan påverka människors vardagsliv och välbefinnande och hur självrapporterad hälsa i form av livskvalitet ändras efter en vägtrafikskada genom att jämföra livskvaliteten innan och efter trafikskadan. Jämförelsen gjordes för både de som sökt vård och de som inte sökt vård, samt för skyddade och oskyddade trafikanter. Resultaten från delstudie 1 visade att det inte fanns någon statistisk signifikant skillnad mellan de som rapporterade en skada och de som inte rapporterade en skada gällande livskvalitet vid de olika mättillfällena. När det gäller förändring av livskvalitet över tid tyder resultatet på att både de med rapporterade skador och de utan rapporterade skador upplevde en minskad livskvalitet. Resultatet visade inte heller någon statistisk signifikant skillnad gällande den rapporterade livskvalitén mellan de som sökt vård och de som inte sökt vård för sin skada samt skyddade och oskyddade trafikanter. Vidare påvisade resultateten från delstudie 2 att en rapporterat lägre livskvalitet året innan skadan tillsamman med skador på armar och ben ledde till en lägre livskvalitet under det första året efter skadan. En lägre rapporterad livskvalitet innan skadan var också predicerande för en lägre livskvalitet under det andra året efter skadan, dock identifierades inga andra predicerande faktorer för lägre livskvalitet under det andra året. Ett sista viktigt och nytt fynd i den aktuella studien är från delstudie 3, gällande ”response shift”, dvs den omvärdering av livskvalitet som kan ske efter en vägtrafikolycka. Resultatet tyder på att deltagarna som råkat ut för en skada omvärderar begreppet livskvalitet eftersom personerna skattade sin livskvalitet som högre innan skadan när de fick uppge den retrospektivt än vad de uppskattade den till vid det faktiska mättillfället. Sammantaget visade resultaten på att personer med trafikskador förlorar mer livskvalitet än vad traditionella mätningar som inkluderar före- och eftermätningar indikerar. Vi kunde inte identifiera en statistiskt signifikant försämring av livskvalitet efter skadan jämfört med innan skadan när analysen inkluderade en traditionell före- och efter mätningen, dock kunde en försämring av livskvalitet identifieras när ”response shift” var medräknat

Return to work and sick leave patterns following a work injury among young adults: a study protocol of a Swedish multimodal study

Introduction There is a lack of studies that focus exclusively on return to work (RTW) and sick leave patterns following a work injury among young adults. This study aims to close the gap by contributing with knowledge regarding young adults’ sick leave pattern after a work injury and their experience of RTW after a work injury in Sweden.Methods and analysis The present study is a multimodal study, which will use Swedish national register data and qualitative data collection by photovoice. Injuries classified as work injuries according to the Swedish injury classification were included. Registry data will be retrieved from the Swedish National-based registers of Swedish Information System on Occupational Accidents and Work-related diseases, the Swedish Social Insurance Agency’s database MicroData for Analysis of Social Insurance and the Swedish Longitudinal Integration Database for Health Insurance and Labour Market Studies. Persons who have registered a work injury at the Swedish Work Environment Authority in 2012 will be included. Sick leave patterns will be analysed using group-based trajectory models and multivariate analyses to explore how sick leave patterns have developed over 5 years. Subsequently, a participatory approach using photovoice method will be conducted to explore young adults’ perceptions of barriers and facilitators in RTW after a work injury. Results from the photovoice group sessions will be analysed using a grounded theoretical approach.Ethics and dissemination The study has been reviewed and approved by the Ethical Review Board (case number 2019/028-6) in Sweden. Results of the study will be disseminated through peer-reviewed journals, print and media presentation, conferences and via reports to the funding agency