Optimizing beef cattle performance using rumen-protected lysine supplementation in diets balanced for predicted amino acid and effective energy requirement

The objectives of these experiments were to determine the bypass value of rumen-protected lysine and performance responses of beef cattle fed encapsulated lysine. During experiment 1 singe-flow continuous culture fermenters were fed a Lys-deficient control (CON), a Lys-sufficient diet supplemented with rumen-protected soybean meal (RPSBM; AminoPlus, Ag Processing Inc., Omaha, NE), or a Lys-sufficient diet containing a commercially available rumen-protected Lys product (RPLYS; USA Lysine, Kemin Industries Inc., Des Moines, IA). Results from continuous culture showed greater degradation of RPLYS than RPSBM and CON. During Experiment 2, an in vitro dry matter digestibility study showed DM degradation was 23 percent greater for pure USA Lysine than another encapsulated lysine product (AjiPro 2G, Ajinomoto Heartland, Inc., Omaha, NE). The next objective was to test if AjiPro would increase plasma Lys levels in vivo (and therefore indicate its successful ruminal bypass and small intestinal absorption). Experiment 3 involved a 3 x 3 Latin Square study conducted on cannulated crossbred steers fed a combination of rumen-protected soybean meal and two increased levels of the rumen-protected product, where it was fed to meet 100 percent (AJ100) and 150 percent (AJ150) absorbable AA to effective energy (EE) ratio. Plasma Lys levels were greater when steers were fed diets containing AjiPro in comparison to when they were fed a negative control (NEGCON) which did not contain the product and was deficient in absorbable Lys. From both the in vitro dry matter degradation experiment and the 3 x 3 Latin Square study, we determined AjiPro to be an effective source of bypass Lys, and consequently used it to conduct a growing through finishing study. During Experiment 4, we evaluated steer performance when fed diets balanced for predicted Lys requirement to EE ratio through its supplementation in several dietary treatments. Control treatments included a negative control (NEGCON) that was deficient in absorbable Lys and contained no rumen-protected products; and a positive control (POSCON) where rumen-protected soybean meal was used to balance absorbable AA to EE ratio. Three additional dietary treatments included similar amounts of rumen-protected soybean meal and incremental amounts of AjiPro formulated to provide 50 percent (AJ50), 100 percent (AJ100), or 150 percent (AJ150) of the absorbable Lys provided by POSCON. Starting on d 151 of the growth study, steers were weighed on 2 consecutive days every 14 d and assigned a final BW when no longer profitable (defined as when cost of gain exceeded value of gain). Steers remained profitable for greater days for NEGCON, POSCON and AJ100 than AJ150. Steers consuming POSCON had lesser ADG (kg/d) than all other treatments during the early finishing phase (d 75 to 112). However, steer ADG (kg/d) during late finishing (d 112 to 179) was greater for steers fed diets optimized for Lys requirement (POSCON and AJ100) than all other treatments. Between d 112 to 179, POSCON had greater G:F than all other treatments but did not differ from AJ100. When encapsulated Lys was under or over-supplemented, finishing steers became less profitable sooner. Feed efficiency increased with use of rumen-protected products during late finishing (d 112 to 179) in diets formulated to meet Lys requirement, but this did not impact overall steer performance from growing through finishing. A more accurate understanding of steer AA requirement and subsequent AA metabolism will allow more precise and effective use of rumenprotected products.Dr. Monty S. Kerley, Thesis Advisor.Includes bibliographical references (pages 63-68)

Market structure and the incentives to innovate in the Norwegian music industry

In this thesis, I study market structure and incentives to innovate in the Norwegian music industry. The industry has gone through significant changes since the year 2000. Every part of the value chain has been disrupted by technology, and the barriers to entry have decreased. However, major labels seem to have kept their market share. I define product and process innovation as respectively the release of a new artist and the release of a subsequent album. A product innovation gives the label the ability to release subsequent process innovations, which is needed for the label to recoup the investment of the product innovation. I demonstrate how market structure affects the incentives to invest in product and process innovation by using a logistic regression. My results show that independent labels invest two times more than major labels in product innovations. The objective for all labels is to release a product in the market with an innovative sound. The major labels will benefit from the first innovation by releasing multiple subsequent process innovations that allow them to benefit from diminishing cost. The independent label will release the first album, but cannot compete in the market for the second album because of lack of capital, less access to promotion channels and a small existing music catalogue. Competition in process innovations is too intense, so the independent labels will therefore continue to compete in product innovations by targeting the subculture and re-segmenting their portion of the market while major labels reap the larger benefits from process innovations, which maintains their market share

Genetisk analys av gös från Ivösjön

En genetisk studie har genomförts av 51 vuxna gösar fångade vid fiske i Ivösjön under 2013. Syftet har varit att med hjälp av DNA-analys av dessa prover, samt arkiverade fjäll från början av 1960-talet, studera genetiska förändringar i Ivösjöns gösbestånd under den senaste 50-årsperioden, samt att utvärdera graden av påverkan av utsatt hjälmargös. Resultaten visar att Ivösjöns gösbestånd har förändrats genetiskt sedan 1960- talet. Bland den vuxna fisken från 2013 bestod uppskattningsvis ca 60% av "genpoolen" av ursprungliga ivösjögener, medan resten utgjordes av introducerade hjälmargener. En närmare analys på individnivå visade att omkring hälften av gösarna föreföll vara genetiskt sett opåverkade (ursprungliga). Bland övriga individer med genetiskt material från Hjälmaren var en majoritet hybrider (korsningar) mellan ursprunglig ivösjögös och utsatt hjälmargös, medan omkring 20% av hela den analyserade fångsten från 2013 utgjordes av direktutsatt hjälmargös. Utifrån resultaten kan nyttan av hittills genomförda förstärkningsutsättningar med hjälmargös i Ivösjön ifrågasättas. Denna fiskevårdande åtgärd har inte nödvändigtvis bidragit till ett förbättrat gösfiske i någon högre omfattning. Samtidigt har utsättningarna resulterat i en genetisk påverkan, vars kort- och långsiktiga biologiska effekter till stora delar är oklara

Populationsgenetisk kartläggning av Vänerlax

I Vänern finns två av världens få kvarvarande bestånd av storvuxen insjölevande Atlantisk lax samt ett antal storvuxna öringstammar. Sedan 1800-talet har omfattande exploatering av lek- och uppväxtområden i tillrinnande vattendrag kraftigt försämrat laxfiskens naturliga förutsättningar, och en majoritet av Vänernområdets ursprungliga laxfiskstammar är idag utdöda. För att kompensera produktionsbortfall orsakade av vattenkraftens utbyggnad pågår sedan länge omfattande odlings- och utsättningsverksamhet baserad på lax och öring med ursprung från Klarälven och Gullspångsälven. I dessa vattendrag förekommer även vild produktion av lax, och där finns också de idag viktigaste uppväxtområdena för sjövandrande vildfödd öring. Klarälvens och Gullspångsälvens lax- och öringstammar anses ha högt bevarandevärde. De utgör samtidigt värdefulla biologiska resurser för fisket. Långvarigt svaga vilda bestånd, en odlingsverksamhet som länge baserade sig på ett lågt antal avelsfiskar, förekomst av stamkorsningar samt genutbyte mellan odlad och vild fisk förväntas ha förändrat stammarnas genetiska sammansättning. Hittills har det emellertid varit oklart hur stora förändringar som ägt rum och hur ”genetiskt ursprungliga” dagens stammar är. I denna rapport presenteras en omfattande genetisk kartläggning av vild och odlad lax och öring av Gullspångs- respektive Klarälvsstam. Genom att jämföra genetisk information (mikrosatellit-DNA) som extraherats från fjällprover insamlade under tidigare decennier med nutida material har det varit möjligt att analysera hur stammarna förändrats. Samma information har även använts för att skatta stammarnas genetiskt effektiva populationsstorlekar samt graden av genflöde och genetisk stamblandning (hybridisering). Resultaten visar att Gullspångsälvens och Klarälvens lax- och öringstammar har förändrats sedan 1960-talet tack vare en kombination av genflöde och slumpmässiga genetiska förändringar orsakade av få föräldrafiskar (s.k. genetisk drift). Trots att förändringarna i flera fall har varit påtagliga återstår ännu tydliga stamskillnader, och det är således befogat att även fortsättningsvis betrakta Vänerstammarna som genetiskt unika och skyddsvärda. Resultaten är samtidigt mycket bekymmersamma. Exempelvis har andelen ”ursprungliga gener” hos dagens Gullspångslax skattats till endast ca 70 %, vilket motsvarar ett tillskott av omkring 6–9 % ”Klarälvsgener” per generation sedan 1960-talet – en mycket hög nivå. Avslutningsvis ges ett antal rekommendationer som syftar till att skydda och bevara Vänerstammarnas genetiska status mer effektivt än hittills. Ett framgångsrikt framtida bevarandearbete utgör en nödvändighet för den vilda och odlade laxens och öringens långsiktiga produktionsförmåga och fortlevnad, och är därigenom även en grundförutsättning för ett långsiktligt hållbart laxfiske i Vänern

Distinct Contributions of Eroding and Depositional Profiles to Land-Atmosphere CO2 Exchange in Two Contrasting Forests

This work is licensed under a Creative Commons Attribution 4.0 International License.Lateral movements of soil organic C (SOC) influence Earth's C budgets by transporting organic C across landscapes and by modifying soil-profile fluxes of CO2. We extended a previously presented model (Soil Organic C Erosion Replacement and Oxidation, SOrCERO) and present SOrCERODe, a model with which we can project how erosion and subsequent deposition of eroded material can modify biosphere-atmosphere CO2 fluxes in watersheds. The model permits the user to quantify the degree to which eroding and depositional profiles experience a change in SOC oxidation and production as formerly deep horizons become increasingly shallow, and as depositional profiles are buried. To investigate the relative importance of erosion rate, evolving SOC depth distributions, and mineralization reactivity on modeled soil C fluxes, we examine two forests exhibiting distinct depth distributions of SOC content and reactivity, hydrologic regimes and land use. Model projections suggest that, at decadal to centennial timescales: (1) the quantity of SOC moving across a landscape depends on erosion rate and the degree to which SOC production and oxidation at the eroding profile are modified as deeper horizons become shallower, and determines the degree to which depositional profile SOC fluxes are modified; (2) erosional setting C sink strength increases with erosion rate, with some sink effects reaching more than 40% of original profile SOC content after 100 y of a relatively high erosion rate (i.e., 1 mm y−1); (3) even large amounts of deposited SOC may not promote a large depositional profile C sink even with large gains in autochthonous SOC post-deposition if oxidation of buried SOC is not limited; and (4) when modeled depositional settings receive a disproportionately large amount of SOC, simulations of strong C sink scenarios mimic observations of modest preservation of buried SOC and large SOC gains in surficial horizons, suggesting that C sink scenarios have merit in these forests. Our analyses illuminate the importance of cross-landscape linkages between upland and depositional environments for watershed-scale biosphere-atmosphere C fluxes, and emphasize the need for accurate representations and observations of time-varying depth distributions of SOC reactivity across evolving watersheds if we seek accurate projections of ecosystem C balances

Laxing och felvandrad lax i Mörrumsån

Syftet med denna studie har varit att DNA-analysera ett större material av laxfisk från Mörrumsån för att: · få en bättre bild av hur stor andel felbedömda arthybrider med öring, s.k. laxingar, som förekommit bland vuxen "lax" från olika år och fångstmånader, · uppskatta den totala andelen laxing bland all vuxen laxfisk i Mörrumsån (lax, laxing, öring), · identifiera genetiskt avvikande lax ("felvandrare"), samt · undersöka hur stora genetiska förändringar som skett i åns laxbestånd sedan 1960-talet och om det finns tecken på genetisk påverkan av felvandrad lax från andra vattendrag. Bakgrund till denna analys är att en tidigare genetisk pilotstudie av vuxen lax från Mörrumsån hösten 2011 gav förvånande och oroväckande resultat. En betydande andel (ca 20%) av den förmodade laxen visade sig då vara arthybrider med öring, s.k. laxingar. Dessutom bar en hög andel (10-20%) av de rena laxarna på genuppsättningar som förväntas vara mycket ovanliga bland lax född i Mörrumsån, vilket indikerade att det handlade om felvandrad lax från andra vattendrag. Resultaten var dock baserade på ett litet antal fiskar från ett enstaka år. I denna utökade studie har vi funnit att den totala andelen arthybrider bland förmodad lax från åren 1961, 1985 och 2004-2012 var klart lägre (ca 6%) än i pilotstudien från 2011 (ca 20 %). Denna skillnad beror i första hand på att det förekommer betydligt färre felbedömda arthybrider i fångster av nystigen blanklax i maj–juni än under de efterföljande fiskemånaderna (då fisken från pilotstudien 2011 var insamlad). En trolig förklaring till att andelen felbedömda laxar ökat under säsongerna är att laxingen i Mörrumsån, i likhet med öringen, uppvisar en senare lekvandringstid än laxen. Baserat på sportfiskestatistik, fiskräkningsdata och DNA-resultat har vi beräknat att andelen laxing bland all vuxen laxfisk i Mörrumsån kan ha varit omkring 10% under de senaste åren. En så hög andel arthybrider i ån kan ge betydande produktionsförluster genom "spolierade lekar" när de i princip sterila laxinghanarna blandar sig i laxens och öringens lek. För en riktig riskanalys behövs dock bättre kunskap om laxingarnas lekbeteende och reproduktiva framgång. Även andelen förmodat felvandrad lax (2-3% under perioden 2004-2012) visade sig vara lägre än i pilotstudien baserad på sent fångad lax från 2011 (10-20 %). De flesta genetiskt avvikande laxar var fångade sent under säsongerna vilket kan förklara den höga andelen i det likaledes sent fångade materialet från 2011. Samtidigt har vi kunnat observera små genetiska förändringar, som tillsammans med en ökad genetisk variationsgrad sedan 1960-talet tyder på att "främmande gener" till viss del har tillförts Mörrumsåns laxbestånd. Det är dock oklart när och hur denna genetiska påverkan har ägt rum

Återetablering av vandrande storöring i övre Österdalälven

Syftet med denna studie var att göra en genetisk kartläggning av öringen i Österdalälven, samt att utvärdera ett projekt med målsättningen att återintroducera Siljansöring i de övre delarna av Österdalälven genom utsättningar av främst befruktad rom i biflödet Fjätälven. Resultaten är baserade på DNA-analyser av s.k. mikrosatellitmarkörer och visar på en påtaglig populationsstruktur i området. Mer eller mindre tydliga genetiska skillnader observerades mellan i princip samtliga analyserade stickprov av naturligt förekommande öring från området. Sammanfattningsvis bildar öringen i Storån (en av Österdalälvens huvudsakliga tillflöden) en genetiskt distinkt grupp, likaså den i biflödet Grövlan, medan öringen i biflöden längre nedströms i Österdalälven, som Sörälven, Fjätälven och Krypån, bildar en tredje grupp med mindre tydliga genetiska skillnader sinsemellan. Den storvuxna, vandrande öring som hålls på odlingen i Särna och som benämns Siljansöring avvek genetiskt från samtliga stickprov av naturligt förekommande öring i övre Österdalälven med biflöden. Detta gjorde det möjligt att utvärdera utsättningarna i biflödet Fjätälven med hjälp av genetiska analyser. Förekomst av återvändande vuxna individer med genuppsättningar typiska för Siljansöring visar att den utsatta fisken överlevt i området och att andelen storvuxen, vandrande öring successivt har ökat i Fjätälven sedan utsättningarna påbörjades. Den utsatta öringen nyttjar sannolikt Trängslets regleringsmagasin som uppväxtområde. Analyser av datorsimulerade individer av olika ursprung visar vidare att det i framtiden finns möjlighet att studera den utsatta Siljanöringens reproduktiva framgång i Fjätälven, samt utreda i vilken grad stammarna hybridiserar. Analys av storvuxna öringar från andra delar av Österdalälven visar att det även finns en annan storvuxen, vandrande öring naturligt i området, som sannolikt nyttjar främst biflödena Sörälven och Krypån som lekområden. Denna öring påminner genetiskt om den odlade Siljansöring som satts ut i Fjätälven, även om vissa skillnader finns. Det är osäkert om denna stam är att betrakta som en rest av den öring i Österdalälven som innan vattenkraftsutbyggnaden nyttjade Siljan som uppväxtområde, eller om den utgör en storvuxen öringstam som hela tiden nyttjat andra områden längre uppströms under uppväxtfasen (som t.ex. Idresjön och Särnasjön). Resultaten pekar på en påtaglig populationsstruktur i övre Österdalälven, och det kan inte uteslutas att öring från olika populationer anpassats genetiskt till lokala miljöbetingelser. Öringen i området bör därför förvaltas lokalt, vilket bl.a. innebär att utsättningar av främmande öringstammar inte bör ske, och eventuella förflyttningar av öring inom området bör genomföras med hänsyn till den populationsgenetiska struktur som föreligger

Dissolved organic carbon mobilized from organic horizons of mature and harvested black spruce plots in a mesic boreal region

Boreal forests are subject to a wide range of temporally and spatially variable environmental conditions driven by season, climate, and disturbances such as forest harvesting and climate change. We captured dissolved organic carbon (DOC) from surface organic (O) horizons in a boreal forest hillslope using passive pan lysimeters in order to identify controls and hot moments of DOC mobilization from this key C source. We specifically addressed (1) how DOC fluxes from O horizons vary on a weekly to seasonal basis in forest and paired harvested plots and (2) how soil temperature, soil moisture, and water input relate to DOC flux trends in these plots over time. The total annual DOC flux from O horizons contain contributions from both vertical and lateral flow and was 30 % greater in the harvested plots than in the forest plots (54 g C m−2 vs. 38 g C m−2, respectively; p=0.008). This was despite smaller aboveground C inputs and smaller soil organic carbon stocks in the harvested plots but analogous to larger annual O horizon water fluxes measured in the harvested plots. Water input, measured as rain, throughfall, and/or snowmelt depending on season and plot type, was positively correlated to variations in O horizon water fluxes and DOC fluxes within the study year. Soil temperature was positively correlated to temporal variations of DOC concentration ([DOC]) of soil water and negatively correlated with water fluxes, but no relationship existed between soil temperature and DOC fluxes at the weekly to monthly scale. The relationship between water input to soil and DOC fluxes was seasonally dependent in both plot types. In summer, a water limitation on DOC flux existed where weekly periods of no flux alternated with periods of large fluxes at high DOC concentrations. This suggests that DOC fluxes were water-limited and that increased water fluxes over this period result in proportional increases in DOC fluxes. In contrast, a flushing of DOC from O horizons (observed as decreasing DOC concentrations) occurred during increasing water input and decreasing soil temperature in autumn, prior to snowpack development. Soils of both plot types remained snow-covered all winter, which protected soils from frost and limited percolation. The largest water input and soil water fluxes occurred during spring snowmelt but did not result in the largest fluxes of DOC, suggesting a production limitation on DOC fluxes over both the wet autumn and snowmelt periods. While future increases in annual precipitation could lead to increased DOC fluxes, the magnitude of this response will be dependent on the type and intra-annual distribution of this increased precipitation