30 research outputs found
Faulknerâs Age, Age in Faulknerâs Work
This talk explores children in Faulknerâs work and life, the importance of the concept of childhood to his literary vision, and the way that age and maturation feature thematically and structurally in his writings. The figure of the child has been integral to American political thought and national identity since the early national period. Over the course of the nineteenth century, the child came to represent nationalism, nation building, and the intrinsic connection between nationalism and race that was instrumental in creating a culture of white supremacy in the United States. Faulkner inherits and complicates this long American literary and political tradition, his writings at once enunciating the power of the child to transform racism in America and simultaneously complicating the idea of progress, be it political or individual. Progressive maturation (already partly a myth) becomes a particularly tangled concept in Faulknerâs writing, his distinctive literary style complicating linear concepts of age and therefore the political progress narratives that have been implicit in them from the nationâs beginnings
Bawdy talk: The politics of women's public speech in nineteenth-century American literature and culture
Throughout the pages of nineteenth-century American fiction men remain fascinated by the sound of women's speech. Literary depictions of men's intense interest in women's pleasing and distinct utterance occur with a frequency that suggest not so much that there "are" unalterable differences between American men's and women's speech, but that the imagining of that difference is central to the nation's understanding of itself as a distinct entity or to the creation of what Lauren Berlant calls a "national symbolic." These lengthy depictions of women's speech thus participate in cultural work of a profound, enduring, and to date unspecified nature. It is the project of this dissertation to describe the cultural burden placed on women's language in mainstream nineteenth-century American literature and, then, to carve out new ways of thinking about the public significance of women's speech and its impact on the nineteenth-century political arena.
In chapter one, I analyze the writings of, among others, Henry James, Sarah Hale, and Noah Webster in order to show that the separation of women's speech from the public arena was a process that depended for its success on the attention that men paid to the sound of women's talk and to the desire that sound produced. In short, I establish a clear relation between the creation and reinforcement of the public sphere and the depictions of women's speech that occur repeatedly in American fiction. In my second chapter, however, I show that by mid-century a minority of American writers, including Herman Melville and E. D. E. N. Southworth had begun arguing that the sexually explicit subject matter, rather than eroticized sound, of women's language recenters their speech in the public sphere. Using their figuration as a departure point, I show, in chapters three through six, how Maria Monk, Caroline Lee Hentz, Harriet Jacobs, Lillie Devereux Blake, and Elizabeth Stuart Phelps employed and foregrounded this alternative paradigm of women's speech in their political fictions in order to influence, respectively, the nativist, pro-slavery, abolitionist, women's suffrage, and labor reform movements. My analysis thus revises the critical consensus that nineteenth-century women's speech failed to impact America's political life
Riskanalys i polisverksamhet : utvÀrdering av riskanalys för vÄld pÄ individnivÄ: check-10(+)
I följande rapport sammanfattas resultatet frÄn en utvÀrdering av Check-10(+). Check-10(+) Àr en av de strukturerade checklistor för bedömning av risk för upprepat vÄld pÄ individnivÄ som anvÀnds inom svensk
polis. Rikspolisstyrelsen föreslog efter en inspektion av polismyndigheternas rutiner vid riskanalys (Rikspolisstyrelsen, 2010) att de metoder och verktyg som anvÀnds inom svensk polis för att bedöma risken för upprepat vÄld pÄ individnivÄ bör utvÀrderas. Detta baserades pÄ att de olika metoder för riskanalys och specifika verktyg för riskbedömning som tillÀmpas inom svensk polis har utvÀrderats i begrÀnsad utstrÀckning, och att kunskapen om hur verktygen fungerar Àr bristfÀllig. I en uppföljande inspektion av myndigheternas arbete med riskanalys (Rikspolisstyrelsen 2014:9) rekommenderas att verktygen SARA, SAM, PATRIARK och eventuellt Check-10(+) ska anvÀndas nationellt.
UtvÀrderingen bygger pÄ en genomgÄng av 98 Àrenden i vilka en riskbedömning med Check-10(+) genomfördes i Polismyndigheten i Uppsala lÀn. ArbetssÀttet och verktyget studeras avseende den initiala bedömningen dÀr Àrenden som sedan gÄr vidare till strukturerad bedömning sorteras ut, internt bortfall, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsÄtgÀrder, Äterfall i brott samt fördelning av risknivÄer.
De Àrenden som bedömdes med Check-10(+) var olika och inkluderade brottstyper som olaga hot, och misshandel men Àven mordbrand och utpressning för att nÀmna nÄgra. Det interna bortfallet var stort frÀmst avseende faktorer som var associerade med gÀrningspersonen med det gemensamt att de rörde personlighetsrelaterade egenskaper som kriminell attityd, impulskontroll och bristande medkÀnsla. Bortfallet var sÄ stort (mer Àn 30%) att instrumentets validitet var hotad.
De flesta Àrenden bedöms i mitten av den skala pÄ vilken risken och hotbilden bedöms. Det vanligaste Àr att det föreligger viss risk eller risk och lÄg hotbild eller förhöjd hotbild (2 eller 3). FÄ Àrenden bedöms som ringa risk eller ingen hotbild och antalet Àrenden dÀr risken bedöms som betydande och hotbilden som hög Àr mycket fÄ. Antalet riskfaktorer stiger med risknivÄn och hotbildsnivÄn. Ju fler riskfaktorer som föreligger desto högre bedöms alltsÄ risken och hotbilden.
I knappt hĂ€lften av Ă€rendena rekommenderas nĂ„gon stöd- och/eller skyddsĂ„tgĂ€rd och i ungefĂ€r en fjĂ€rdedel av det totala antalet Ă€renden genomfördes den rekommenderade Ă„tgĂ€rden. De Ă„tgĂ€rder som rekommenderas Ă€r i huvudsak samtal som innehĂ„ller information om brottsofferstöd och riskanalysens resultat, motiverande samtal (gĂ€ller frĂ€mst vittnen), sĂ€kerhetssamtal och sĂ€kerhetsbesiktning av bostaden. Det Ă€r inte möjligt att identifiera nĂ„got mönster i siffrorna. Oavsett risknivĂ„ rekommenderas Ă„tgĂ€rder i ungefĂ€r hĂ€lften av Ă€rendena. Oavsett allvarlighetsgrad i befarat Ă„terfall rekommenderas Ă„tgĂ€rder i ca 40% av Ă€rendena. Ă
tgÀrder pÄ basen av rekommendationerna genomförs i ca 60% av fallen, ocksÄ oavsett risk och allvarlighetsgrad. Det finns alltsÄ inte nÄgon systematik i detta och riskbedömningen styr inte ÄtgÀrdsrekommendationerna.
Detta Àr den enda utvÀrdering av verktyget som hittills genomförts. Den viktigaste slutsatsen Àr dÀrför att kunskapen om hur Check-10(+) fungerar i polisverksamhet mÄste öka innan verktyget rekommenderas som en nationell modell för bedömning av risk för generellt vÄld pÄ individnivÄ. Resultaten frÄn föreliggande utvÀrdering pekar pÄ brister som mÄste ÄtgÀrdas och det bör föras en diskussion kring möjligheterna att bedöma risken för upprepat vÄld för sÄ olika brottstyper som de som bedöms med verktyget i den hÀr studien
Riskanalys i polisverksamhet : fungerar det? Slutrapport frÄn ett utvÀrderingsprojekt
De olika verktyg för riskbedömning av upprepat vÄld pÄ individnivÄ som
anvÀnds inom svensk polis idag och hur de fungerar i rutinverksamhet
har hittills utvÀrderats i begrÀnsad utstrÀckning. I föreliggande rapport
sammanfattas resultat frÄn fyra studier i vilka verktygen Check-10(+),
SARA:SV och SkÄnemodellen har utvÀrderats (Mellgren m.fl ., 2012; 2014a;
2014b; Svalin m.fl ., 2014). Samtliga verktyg bygger pÄ kunskap om riskfaktorer
för de olika brottstyper för vilka Äterfallsrisken ska bedömas och
stöd- och skyddsÄtgÀrder sÀttas in. Den mesta kunskapen kommer dock
frÄn andra verksamheter Àn polisverksamhet.
Följande frÄgor diskuteras i rapporten:
*Vilka Àr de Àrenden som blir föremÄl för strukturerad bedömning och
hur fungerar den initiala bedömningen som sorteringsgrund?
* Bidrar processen med riskanalys till minskad upprepad utsatthet?
* Kan riskanalys anses fungera vÀl i polisverksamhet?
Den initiala bedömningen Àr det första steget i riskanalysens process. Om
den inte fungerar Àr sannolikheten större att inte heller den strukturerade
bedömningen i steg tvÄ fungerar. GenomgÄngen av de Àrenden som blir
föremÄl för riskanalys med SkÄnemodellen, Check-10(+) och SARA:SV
visar att fÄ av alla de Àrenden som anmÀls under ett Är bedöms strukturerat.
Av dem Àr det endast ett fÄtal dÀr det bedöms föreligga sÀrskilt förhöjd
risk, de fl esta bedöms som lÄg eller medelhög risk. För att vidare svara
pÄ frÄgan om de mest allvarliga Àrendena blir bedömda bör en uppföljning
göras för ett urval av de Àrenden som inte gÄr vidare till strukturerad
bedömning för att kunna jÀmföra Äterfallsfrekvensen med och utan
bedömning och tillhörande stöd- och skyddsÄtgÀrder.
För samtliga undersökta verktyg och de bedömningar som genomförts
utifrÄn dessa Àr det interna bortfallet stort för vissa faktorer, sÀrskilt för de
som rör gÀrningspersonens psykiska hÀlsa.
* Detta innebÀr i praktiken att bedömningar av risk görs utan ett komplett
underlag. Det i sin tur innebÀr att den trÀffsÀkerhet man haft i de
vetenskapliga studierna av verktygen inom andra verksamheter inte gÄr
att uppnÄ i polisens vardagsarbete. Förlusten i trÀffsÀkerhet kan vara sÄ
stor att bedömningen nÀrmar sig slumpnivÄn. DÄ Àr det meningslöst att
alls göra riskbedömningar.
* Verktygen visar lÄg prediktiv validitet, andelen upprepat utsatta bland
Àrenden som bedömts med SkÄnemodellen och SARA:SV Àr stor, till-
gÄngen till ÄtgÀrder Àr begrÀnsad och ÄtgÀrdernas preventiva förmÄga
förefaller vara svag och kan i vissa fall antagligen öka brottsrisken.
Riskbedömningarna kan vara mycket bra men om de ÄtgÀrder som
vidtas pÄ basen av riskbedömningar och ekonomiska kalkyler inte har
nÄgon effekt, t.ex. en viss brottspreventiv ÄtgÀrd som enligt kriminologisk
forskning inte fungerar brottspreventivt pÄ en viss grupp av kriminella
â dĂ„ Ă€r vinsterna med verksamheten smĂ„. NĂ€r de första moderna
riskbedömningsmetoderna lanserades i mitten av 1990-talet fokuserade
man ute slutande pĂ„ riskbedömningen â inte vad som skulle göras utifrĂ„n
den. I dag Àr riskbedömningar av detta slag alltid sammankopplade med
riskhanteringsÄtgÀrder. Om ambitionen Àr att basera denna typ av verksamhet
pÄ vetenskap rÀcker det inte att utvÀrdera om riskbedömningarna
Ă€r tillrĂ€ckligt bra â vi mĂ„ste ocksĂ„ utvĂ€rdera effekten av de Ă„tgĂ€rder som
styrs av riskbedömningen.
Mot bakgrund av detta Ă€r en av de viktigaste slutsatserna â och rekommendationerna
â att kunskapen om hur verktygen fungerar mĂ„ste öka
innan rekommendationer görs.
Sammanfattningsvis, leder riskanalys till minskad upprepad utsatthet för
brott och kan verktygen anses fungera vÀl i svensk polisverksamhet?
Ett kortfattat svar pÄ frÄgan Àr: Nej, inte baserat pÄ de utvÀrderingar
som genomförts inom detta projekt. Kunskapen om vilka Àrenden som inte
bedöms Ă€r begrĂ€nsad och vi vet inte om ârĂ€ttâ Ă€renden gĂ„r vidare. Baserat
pÄ att fl est Àrenden bedöms som lÄg eller medelhög risk Àr en rimlig slutsats
att mÄnga högriskÀrenden missas. Bortfallet Àr ibland sÄ högt att bedömningens
validitet mÄste ifrÄgasÀttas, dvs. man mÀter inte det man avser att
mÀta och en bedömning baserad pÄ bristfÀllig information riskerar att bli
felaktig. Detta bekrÀftas av att trÀffsÀkerheten Àr lÄg och andelen upprepat
utsatta hög. I tillÀgg Àr interbedömarreliabiliteten i vissa avseenden lÄg,
bÄde för SkÄnemodellen och för SARA:SV.
En kritisk faktor Àr det första steget i riskbedömningen (screening),
dvs. procedurerna för att vÀlja ut ett begrÀnsat antal av alla inkommande
Àrenden, som sedan gÄr vidare till en strukturerad riskbedömning. Det
bör vara möjligt att skapa vÀlfungerande screening-rutiner pÄ basen av
redan kÀnda sakförhÄllanden och befi ntliga databaser, dvs. aktuariska
riskfaktorer som Àr omedelbart tillgÀngliga för polisen vid screeningen.
SÄdana riskfaktorer Àr Älder, kön, tidigare kriminalitet i allmÀnhet och
vÄldskriminalitet i synnerhet, offer (nÀrstÄende och/eller andra), brottsbredd
(mÄnga olika typer av tidigare brott), vÄrddomar och indikatorer
pÄ missbruk. Polismyndigheten bör genomföra större utbildnings- och implementeringsinsatser samt följa upp, utvÀrdera och anpassa arbetet med riskbedömning
av vÄld pÄ individnivÄ. DÀrefter bör nationella verktyg rekommenderas
och riktlinjer för arbetet tas fram. Detta krÀver resurser, men
menar man allvar med satsningen pÄ riskbedömningar Àr detta nödvÀndigt.
Punktinsatsernas tid bör vara förbi och det lÄngsiktiga förbÀttringsarbetet
inledas omgÄende
The Inter-Rater Reliability of Violence Risk Assessment Tools Used by Police Employees in Swedish Police Settings
Risk assessments are used by the police in order to identify the need for victim protection. The aim of this study was to examine the inter-rater reliability of two violence risk assessment tools; the Police Screening Tool for Violent Crimes (PST-VC) and the Brief Spousal Assault Form for the Evaluation of Risk (B-SAFER), used by police employees in two different police authorities in Sweden. The inter-rater agreement was evaluated for both tools, with respect to global risk assessments, recommended protective actions and risk- and victim vulnerability factors. The main results showed that the inter-rater agreement was highest for the global assessments and widely varying, from very low to fairly high, for the structured variables. The fairly high reliability for the global risk assessments was most likely due to shared assumptions (heuristics, tacit knowledge) among the assessors rather than being based on the information obtained by the tools
UtvÀrdering av SARA: SV
Föreliggande rapport presenterar resultatet frÄn en utvÀrderingsstudie av polisens arbete med riskbedömning och riskhantering (samlingsnamn riskanalys) utifrÄn riskbedömningsverktyget SARA:SV som anvÀnds för att bedöma risken för upprepat vÄld i nÀra relationer pÄ individnivÄ. Materialet som analyserats omfattar 320 Àrenden som efter initial bedömning blev föremÄl för SARA:SV-bedömning av riskanalytiker vid Polismyndigheten i Uppsala under Ären 2011 och 2012. Fokus för utvÀrderingen Àr resultatet av de riskanalyser som genomförts, inte arbetets organisering, Àven om den aspekten berörs. Verktyget har frÀmst utvÀrderats avseende internt bortfall, prediktiv validitet, rekommenderade och genomförda stöd- och skyddsÄtgÀrder samt interbedömarreliabilitet.
Resultaten visar att det interna bortfallet för riskfaktorerna varierar mellan drygt fyra procent för faktorn tidigare vÄld (aktuell situation) och 53 % för faktorn psykiska problem (bakgrund). Variationerna mellan
variablerna Àr stora men bortfallet Àr systematiskt lÀgre för riskfaktorerna rörande gÀrningspersonens bakgrund (4-39 %) jÀmfört med faktorerna som rör gÀrningspersonens psykosociala situation (10-53 %). JÀmfört med liknande studier Àr bortfallet högt. I praktiken innebÀr det stora interna bortfallet att ett alltför stort antal bedömningar baseras pÄ otillrÀcklig information om gÀrningsperson och brottsoffer. Detta leder till att validiteten inte kan garanteras eftersom bedömningen av risken inte bygger pÄ den information som krÀvs för att bedöma risken.
Ju högre bedömd risk, bÄde för bedömning av sannolikhet och allvarlighetsgrad i aktuell situation och bakgrund, desto fler var de föreliggande riskfaktorerna. En dryg tredjedel av hela undersökningsgruppen blir upprepat utsatta för nÄgot brott. I flertalet fall Àr alltsÄ de ÄtgÀrder som sÀtts in inte tillrÀckliga för att förhindra ytterligare brott. Vi noterar ocksÄ att kategorin lÄg/viss risk Àr störst, att bedömarna inte anvÀnder hela bedömningsskalan samt att Äterfallen Àr vanligare i Àrenden som inte bedömts med hög risk. En stor andel av de upprepade brotten begicks kort tid efter bedömningen. Detta innebÀr sammantaget att verktyget SARA:SV har lÄg grad av prediktiv validitet i föreliggande studie och fungerar dÄligt för att
inom polisverksamhet predicera Äterfall i brott i föreliggande studie (dvs. diskriminera mellan grupperna Äterfall/ej Äterfall) eftersom antalet korrekta förutsÀgelser endast Àr ungefÀr 7 av 50.
Den vanligaste rekommenderade Ă„tgĂ€rden Ă€r kontaktförbud (en dryg fjĂ€rdedel av fallen) och information om brottsofferstödjande verksamheter i ungefĂ€r lika mĂ„nga fall. SĂ€kerhetssamtal och sĂ€kerhetsbesiktning rekommenderas i drygt 20 % av Ă€rendena. Ăvriga Ă„tgĂ€rder Ă€n dessa förekommer sĂ€llan. Totalt rekommenderades 355 Ă„tgĂ€rder. I 42 % av Ă€rendena rekommenderades inga Ă„tgĂ€rder, i 30 % en Ă„tgĂ€rd, i 10 % tvĂ„ eller tre Ă„tgĂ€rder och i ett litet antal fall (fĂ€rre Ă€n 5 %) fyra eller maxantalet fem Ă„tgĂ€rder. Samtliga Ă„tgĂ€rder rekommenderas i större utstrĂ€ckning Ă€n de genomförs. Kontaktförbud beviljas av Ă„klagare endast i knappt hĂ€lften av de fall dĂ€r de rekommenderas av den som gör riskbedömningen.
Interbedömmarreliabiliteten Àr god för de sammanfattande bedömningarna men detta Àr skenbart. SamstÀmmigheten uppkommer genom den magkÀnsla som Àr gemensam för bedömarna: polisutbildningen, gemensamma erfarenheter, poliskulturen och lokala kulturer (t.ex. bland polisanstÀllda som arbetar med riskbedömningar). Tittar vi pÄ hur tvÄ bedömare motiverar att de bedömde ett visst fall pÄ ett visst sÀtt (utifrÄn svaren pÄ huruvida de enskilda faktorerna föreligger helt eller delvis eller inte föreligger) Àr dessa helt olika. Eftersom man Àr osÀker pÄ sin bedömning hÄller man sig i mitten av bedömningsskalorna. Man anvÀnder sig i huvudsak av tvÄ (av fem) skalsteg för den sammanfattande bedömningen. Ytterst syftar riskbedömning och riskhantering i detta sammanhang till att förhindra Äterfall och upprepad viktimisering av brottsoffren. VÄr undersökning kan inte ge nÄgra definitiva svar pÄ om detta syfte uppfylls. Detta med anledning av att det Àr omöjligt att med strikt vetenskaplig metod studera huruvida riskbedömning förhindrar brott. Detta Àr ett problem som vidhÀftar alla studier inom omrÄdet. Vi kan inte identifiera en risk och sedan inte göra nÄgot Ät den. Det gÄr inte att slumpa riskbedömningen, dvs. singla slant om en viss gÀrningsperson har hög eller lÄg risk och sedan agera utifrÄn detta nÀr ÄtgÀrder vidtas.
Kortfattat visar utvÀrderingen att bortfallet Àr stort och att vissa faktorer, sÀrskilt de personlighetsmÀssiga faktorerna, Àr svÄra att bedöma, och att riskbedömning i sig Àr ett svÄrt uppdrag som utan rÀtt implementering och utbildning blir mycket svÄrt att lyckas med. Dessutom Àr evidensbasen för den preventiva förmÄgan hos de ÄtgÀrder som finns tillgÀngliga svag