Journal Staff

Sju forskare vid Linköpings universitet ventilerar olika sidor av samhällsundervisningens problematik och möjligheter, såsom hur samhällsundervisningens villkor ständigt förändras och konsekvenserna av detta, vilken roll teknikhistoria bör ha i grundskolan, hur gymnasieskolans nya kursplan i historia har påverkat läromedlen, innehållet i sponsrade läromedel, betydelsen av religionsundervisning i särskolan, hur staten främjar utbildning i samband med ett jubileum samt vikten av internationellt utbyte.

The State and the Textbook : The State Approval Scheme för Textbooks and Teaching Aids in Sweden 1938-1991

Studien handlar om statlig påverkan på skolans läromedel. Här studeras såväl de politiska besluten om, som det konkreta genomförandet av, den svenska statliga förhandsgranskningen av läromedel, från starten 1938 till avskaffandet 1991. De politiska besluten och genomförandet sker på skilda arenor. Med hjälp av teoretiska begrepp från såväl läroplansteori som statsvetenskaplig implemen-teringsteori synliggörs och analyseras de olika arenorna samt relationerna mellan dem. Den politiska debatten studeras genom det offentliga trycket. Studien visar att granskningen infördes i politisk enighet och avskaffades helt utan politisk debatt. De politiska argumenten för granskning har varit att hålla priserna på läroböcker nere samt säkra läromedlens kvalitet. Vad som avsågs med kvalitet har dock varierat mellan olika aktörer och över tid. När det gäller genomförandet av granskningen studeras både Läroboks-/Läromedelsnämndens instruktioner till granskarna, och granskarnas utlåtanden om läromedel i samhällskunskap för gymnasieskolan. Den reella granskningen hade ofta fokus på att söka sakfel i läromedlen. Under 1970-talet fick objektivitetsfrågor genomslag i granskningen. Läroplanen, som betonades på den politiska arenan, användes dock i mindre utsträckning i det reella genomförandet av granskningen. Styrningsresultatet var beroende av aktörerna på realiseringsarenan och deras förståelse, vilja och kunnande. Styrningen kunde dock, i vissa fall, nå ända fram och påverka lärobokstexten. I dessa fall fanns en fungerande styrning från politisk debatt, via lagtext och granskning till en förändrad läromedelstext.This thesis focuses on the state's influence on Swedish textbooks. From 1938 to 1991 the Swedish state had an official approval scheme for examining books before they could be used as textbooks in Swedish schools. The aim of this thesis is to examine both the political discussion about, and the actual implementation of, the approval scheme in Sweden between 1938-1991. The political decision making and the implementation of the reforms took place in different contexts. With the help of curriculum theory, in combination with concepts of implementation from political science, these two different contexts and the relation between them are analyzed. The study shows that, in the 1930s, there was a political consensus to have an official approval scheme. In the 1990s the approval scheme was repealed without any political debate. When it comes to the implementation of the approval scheme the approval committee's guidelines and the examiners' statements about civic textbooks for upper secondary school are studied. It is found that the reviews often focused on finding factual faults. During the 1970s a focus on objectivity became common in the reviewers' statements. The national curriculum, a product of a political compromise often referred to by the politicians, was, however, less used in the implementation of the approval. The study shows that the implementation of the approval scheme was dependent on the actors understanding, willingness and ability to implement. But the study also shows that in certain cases the approval scheme could result in major changes in the textbooks

En granskning av läroböcker i samhällskunskap och historia för åk 7-9 med fokus på rasism, främlingsfientlighet och intolerans

Den här rapporten bygger på en analys av tolv läroböcker – sex läroböcker i historia och sex i samhällskunskap. Samtliga läroböcker är för högstadiet och är utgivna efter den senaste läroplansreformen 2011. Läroböckerna har analyserats utifrån frågan hur de behandlar rasism, främlingsfientlighet och intolerans, och utgångspunkten tas i det centrala innehåll som skrivs fram i kursplanen för respektive ämne. Studien visar att ingen av läroböckerna förmedlar rasistiska eller främlingsfientliga värden. Däremot finns i några samhällskunskapsböcker ibland en uppdelning mellan ”svenskar” och ”invandrare” och ett ”vi” och ”de” som kan framträda i såväl text som bild. Denna uppdelning riskerar att exkludera många svenska elever med utländsk bakgrund. Några läroböcker täcker inte riktigt alla de områden som ska behandlas enligt det centrala innehållet i kursplanerna. Urfolket samerna och de övriga nationella minoriteterna judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar ska alla tas upp i såväl historieämnet som samhällskunskapen. Alla läroböcker lever inte upp till detta. Ett annat exempel är frågan om hur historia kan användas för att skapa nationella identiteter, som inte heller behandlas i alla historieläroböcker. En lärobok ska vara ett stöd för elevens lärande i frågor som många gånger kan vara mycket komplicerade. För att kunna vara ett stöd krävs tydlighet och struktur i lärobokens framställning. I vissa fall finns en föredömlig tydlighet, även i behandlingen av svåra frågor. I andra fall saknas den tydligheten. Det kan vara begrepp som inte förklaras, eller begrepp som först definieras, men där författarna sedan inte håller sig till sina egna definitioner. Läroboken har länge haft en ohotad stark ställning i de svenska klassrummen. Idag har läroboken konkurrens från många olika kategorier av läromedel. Om den vill hålla kvar en stark ställning måste den också leva upp till höga kvalitetskrav

De samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik. Rapport från en inventering

Syftet med denna inventering är att försöka skapa en bild av var den svenska ämnesdidaktiska forskningen i de fyra undervisningsämnena geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap står idag. Vilka forskningsområden står i fokus? Vilka områden är mindre beforskade? Vilka skillnader och likheter finns mellan de fyra ämnen i dessa avseenden? Att försöka överblicka ämnesdidaktiken för fyra olika ämnen i en och samma rapport kan tyckas övermaga. Men för att kunna diskutera skillnader och likheter mellan ämnena måste det bli en utgångspunkt. För att det ska bli genomförbart kräver det avgränsningar. En första viktig avgränsning är geografisk. Det är enbart ämnesdidaktisk forskning i Sverige som behandlas. En tidsmässig avgränsning är att fokus är på tiden från och med år 2000 fram till och med första halvåret 2011. En tredje viktig avgränsning är innehållsmässig. Här kommer undervisningsämnena geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap att stå i fokus. Det innebär att forskningsöversikten begränsas till studier som behandlar ämnenas didaktik i en skolkontext, som kan vara grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning eller universitetsstudier. Schüllerqvist benämner för historiedidaktikens del en sådan fokusering för ”historiedidaktik i snäv mening” till skillnad från en historiedidaktik i vid mening vilken inkluderar historiebruk i olika delar av samhället. Avgränsningen vad gäller ämnesdidaktiska studier i föreliggande inventering kan således i en mening ses som snäv, då den endast inkluderar studier med ett skolfokus. Inom denna avgränsning är dock avsikten att vara bred och inkludera så många olika aspekter som möjligt av ämnesundervisningen och dess villkor. Dessa avgränsningar har naturligtvis medfört att en del intressanta studier inte har kommit med, men samtidigt har avgränsningarna varit nödvändiga för att göra det möjligt att inkludera alla fyra ämnena. Det denna översikt kan bidra med är möjligheten till komparation mellan de olika ämnena. Som kommer att framgå av denna rapport är det få studier eller översikter som tar ett sådant jämförande grepp och där kan föreliggande inventering förhoppningsvis ge ett bidrag

Sponsrade läromedel i samhällskunskap

Sju forskare vid Linköpings universitet ventilerar olika sidor av samhällsundervisningens problematik och möjligheter, såsom hur samhällsundervisningens villkor ständigt förändras och konsekvenserna av detta, vilken roll teknikhistoria bör ha i grundskolan, hur gymnasieskolans nya kursplan i historia har påverkat läromedlen, innehållet i sponsrade läromedel, betydelsen av religionsundervisning i särskolan, hur staten främjar utbildning i samband med ett jubileum samt vikten av internationellt utbyte.

Lärarstudenters historiekunskaper och ämneskonception

Supporting students to master the transition from secondary school to university is a challenge that occupies educators in many countries. In order to support the students in effective ways, we need to know what subject conceptions and subject knowledge they bring to academic studies. In this study, the authors draw on questionnaire data from 462 student teachers in Sweden. The questionnaires were filled in the first week the students studied history at university. Among the students, some trained to be history teachers at primary and elementary school, whereas others trained to be history teachers at secondary school. The results indicate there are both similarities and differences between the student groups. Those training to become history teachers at primary and elementary school identified with the teacher profession but less so with the subject of history. Those studying to become history teachers at secondary school tended to identify with the subject but less so with the teacher profession. Most students argued that history is important in order to understand the present. All student groups manifested knowledge about “time-spaces” of the past, i.e. they were able to show a rough chronological framework. A minority among the students manifested a chaotic chronological order. Among students studying to become teachers at secondary school, there is a tendency that they have weaker knowledge about older history and Nordic history as compared to modern history and Swedish and world history

Skolbarn relaterar till historiska platser

Studien ”Skolbarn relaterar till historiska platser” analyserar hur kulturarvsmiljöer används i skolans undervisning, och som en viktig del därav hur skolbarn relaterar till sådana miljöer. Studien baseras på en digital enkät, observationer av skolklassers besök i kulturarvsmiljöer, intervjuer med elever, lärare och kulturmiljöpedagoger, samt berättelser och teckningar som producerats av elever i anslutning till deras besök. Teoretiskt används begreppen plats, haptik (haptics), affektiva praktiker (affective practices, immersion), kamratkultur (peer culture) och kunskap genom bekantskap (knowledge by acquaintance). Studien visar att grundskolelärare inom ramen för sin undervisning i historia besöker en varierad mängd kulturarvsmiljöer med sina elever. Många lärare har nämnt muséer, hembygdsgårdar, slott, kyrkor, klosterruiner, kyrkogårdar, torp, gamla industrier, forntidsbyar, fornminnen och även andra typer av historiska spår. Variationen speglar det historiska landskapet i den del av Sverige där studien genomförts. Men svaren knyter också tydligt an till grundskolans kursplan. Ett antal grundskolelärare besöker dock inte kulturarvsmiljöer; enligt vår enkätstudie är det en minoritet bland lärarna, men på grund av osäkert bortfall går det inte att säkert säga hur stor andelen är som inte besöker kulturarvsmiljöer. Flertalet lärare i studien uppger att de brukar kontakta guider, museipedagoger eller andra företrädare för kulturarvsmiljön inför ett besök. Besöken är enligt lärarna ofta men inte alltid integrerade med övrig undervisning. Ett annat motiv som lärare anför för att genomföra besöken är att eleverna ska lära sig mera om lokalsamhället och att besöket har att göra med lärarens ambition att ge eleverna lokal förankring, bildning och bidra till deras lokala identitet. Ett betydande antal lärare anför också elevernas lärande som det primära skälet till att besök i kulturarvsmiljöer genomförs. Dessa lärare talar om att mötet med fysiska platser erbjuder konkretion, vilket kontrasteras med det abstrakta historieämnet. Ord som används är till exempel ”visualisera”, ”konkretisera”, ”mer verkligt”, ”levande”. Dessa röster uttrycker att besöken ger en extra dimension till undervisningen och erbjuder en egen unik väg till historisk kunskap. En väsentlig aspekt av skolelevers möte med kulturarvsmiljöer är, som pekades ut av en del lärare ovan, att lärande kan stimuleras och ske med hjälp av flera sinnen. Vi har under analysen av observationer och intervjuer med elever fokuserat på kroppsliga, fysiska upplevelser och har ställt frågan på vilka sätt haptik leder till lärande när unga elever besöker historiska miljöer? Det haptiska lärandet sker på tre sätt. Den första aspekten av haptik handlar om beröring vilket i vårt material visas genom några uppenbart starka upplevelser då eleverna fått arbeta med sina händer. Det andra aspekten, andra kroppsliga erfarenheter, som att vandra, klättra och möta värme, kyla, buller och knott fick också eleverna att reflektera och fundera över livsvillkoren i det förflutna. Även det skolbarnen såg och hörde gjorde starkt intryck på dem under besöken i kulturarvsmiljöerna. I praktiken samspelar många sinnen under besök i en kulturarvsmiljö, varför det lärande vi definierat som baserat på syn och hörsel i praktiken också hänger ihop med lärande genom andra sinnen. Vid flera gruppintervjuer blev det tydligt att eleverna förhandlade med varandra om exkursionernas mening. Denna iakttagelse är i sig en bekräftelse på vårt grundantagande att kulturarv konstrueras genom en process och att besökarna kan finna olika saker meningsfulla. I elevernas tal om besöken i kulturarvsmiljöer finns ett starkt inslag av känslor, inte minst skratt och glädje. Elevernas humoristiska tolkning av händelser och iakttagelser under besöket tyder på att det är deras egen fysiska och mentala erfarenhet som är utgångspunkt när de talar om kulturarvsmiljön, snarare än den historiska berättelse som presenteras av vuxna. Elevernas egna livsvärldsreferenser påverkar hur eleverna relaterar till det förflutna. Genom att lyfta fram materiella aspekter, som kulturarvet, och koppla det till ett teoretiskt perspektiv (affektiva praktiker) har vi i detta projekt kunnat visa på de möjligheter som finns i ett bredare perspektiv på historiskt lärande

Skolbarn relaterar till historiska platser

Studien ”Skolbarn relaterar till historiska platser” analyserar hur kulturarvsmiljöer används i skolans undervisning, och som en viktig del därav hur skolbarn relaterar till sådana miljöer. Studien baseras på en digital enkät, observationer av skolklassers besök i kulturarvsmiljöer, intervjuer med elever, lärare och kulturmiljöpedagoger, samt berättelser och teckningar som producerats av elever i anslutning till deras besök. Teoretiskt används begreppen plats, haptik (haptics), affektiva praktiker (affective practices, immersion), kamratkultur (peer culture) och kunskap genom bekantskap (knowledge by acquaintance). Studien visar att grundskolelärare inom ramen för sin undervisning i historia besöker en varierad mängd kulturarvsmiljöer med sina elever. Många lärare har nämnt muséer, hembygdsgårdar, slott, kyrkor, klosterruiner, kyrkogårdar, torp, gamla industrier, forntidsbyar, fornminnen och även andra typer av historiska spår. Variationen speglar det historiska landskapet i den del av Sverige där studien genomförts. Men svaren knyter också tydligt an till grundskolans kursplan. Ett antal grundskolelärare besöker dock inte kulturarvsmiljöer; enligt vår enkätstudie är det en minoritet bland lärarna, men på grund av osäkert bortfall går det inte att säkert säga hur stor andelen är som inte besöker kulturarvsmiljöer. Flertalet lärare i studien uppger att de brukar kontakta guider, museipedagoger eller andra företrädare för kulturarvsmiljön inför ett besök. Besöken är enligt lärarna ofta men inte alltid integrerade med övrig undervisning. Ett annat motiv som lärare anför för att genomföra besöken är att eleverna ska lära sig mera om lokalsamhället och att besöket har att göra med lärarens ambition att ge eleverna lokal förankring, bildning och bidra till deras lokala identitet. Ett betydande antal lärare anför också elevernas lärande som det primära skälet till att besök i kulturarvsmiljöer genomförs. Dessa lärare talar om att mötet med fysiska platser erbjuder konkretion, vilket kontrasteras med det abstrakta historieämnet. Ord som används är till exempel ”visualisera”, ”konkretisera”, ”mer verkligt”, ”levande”. Dessa röster uttrycker att besöken ger en extra dimension till undervisningen och erbjuder en egen unik väg till historisk kunskap. En väsentlig aspekt av skolelevers möte med kulturarvsmiljöer är, som pekades ut av en del lärare ovan, att lärande kan stimuleras och ske med hjälp av flera sinnen. Vi har under analysen av observationer och intervjuer med elever fokuserat på kroppsliga, fysiska upplevelser och har ställt frågan på vilka sätt haptik leder till lärande när unga elever besöker historiska miljöer? Det haptiska lärandet sker på tre sätt. Den första aspekten av haptik handlar om beröring vilket i vårt material visas genom några uppenbart starka upplevelser då eleverna fått arbeta med sina händer. Det andra aspekten, andra kroppsliga erfarenheter, som att vandra, klättra och möta värme, kyla, buller och knott fick också eleverna att reflektera och fundera över livsvillkoren i det förflutna. Även det skolbarnen såg och hörde gjorde starkt intryck på dem under besöken i kulturarvsmiljöerna. I praktiken samspelar många sinnen under besök i en kulturarvsmiljö, varför det lärande vi definierat som baserat på syn och hörsel i praktiken också hänger ihop med lärande genom andra sinnen. Vid flera gruppintervjuer blev det tydligt att eleverna förhandlade med varandra om exkursionernas mening. Denna iakttagelse är i sig en bekräftelse på vårt grundantagande att kulturarv konstrueras genom en process och att besökarna kan finna olika saker meningsfulla. I elevernas tal om besöken i kulturarvsmiljöer finns ett starkt inslag av känslor, inte minst skratt och glädje. Elevernas humoristiska tolkning av händelser och iakttagelser under besöket tyder på att det är deras egen fysiska och mentala erfarenhet som är utgångspunkt när de talar om kulturarvsmiljön, snarare än den historiska berättelse som presenteras av vuxna. Elevernas egna livsvärldsreferenser påverkar hur eleverna relaterar till det förflutna. Genom att lyfta fram materiella aspekter, som kulturarvet, och koppla det till ett teoretiskt perspektiv (affektiva praktiker) har vi i detta projekt kunnat visa på de möjligheter som finns i ett bredare perspektiv på historiskt lärande

Skolbarn relaterar till historiska platser

Studien ”Skolbarn relaterar till historiska platser” analyserar hur kulturarvsmiljöer används i skolans undervisning, och som en viktig del därav hur skolbarn relaterar till sådana miljöer. Studien baseras på en digital enkät, observationer av skolklassers besök i kulturarvsmiljöer, intervjuer med elever, lärare och kulturmiljöpedagoger, samt berättelser och teckningar som producerats av elever i anslutning till deras besök. Teoretiskt används begreppen plats, haptik (haptics), affektiva praktiker (affective practices, immersion), kamratkultur (peer culture) och kunskap genom bekantskap (knowledge by acquaintance). Studien visar att grundskolelärare inom ramen för sin undervisning i historia besöker en varierad mängd kulturarvsmiljöer med sina elever. Många lärare har nämnt muséer, hembygdsgårdar, slott, kyrkor, klosterruiner, kyrkogårdar, torp, gamla industrier, forntidsbyar, fornminnen och även andra typer av historiska spår. Variationen speglar det historiska landskapet i den del av Sverige där studien genomförts. Men svaren knyter också tydligt an till grundskolans kursplan. Ett antal grundskolelärare besöker dock inte kulturarvsmiljöer; enligt vår enkätstudie är det en minoritet bland lärarna, men på grund av osäkert bortfall går det inte att säkert säga hur stor andelen är som inte besöker kulturarvsmiljöer. Flertalet lärare i studien uppger att de brukar kontakta guider, museipedagoger eller andra företrädare för kulturarvsmiljön inför ett besök. Besöken är enligt lärarna ofta men inte alltid integrerade med övrig undervisning. Ett annat motiv som lärare anför för att genomföra besöken är att eleverna ska lära sig mera om lokalsamhället och att besöket har att göra med lärarens ambition att ge eleverna lokal förankring, bildning och bidra till deras lokala identitet. Ett betydande antal lärare anför också elevernas lärande som det primära skälet till att besök i kulturarvsmiljöer genomförs. Dessa lärare talar om att mötet med fysiska platser erbjuder konkretion, vilket kontrasteras med det abstrakta historieämnet. Ord som används är till exempel ”visualisera”, ”konkretisera”, ”mer verkligt”, ”levande”. Dessa röster uttrycker att besöken ger en extra dimension till undervisningen och erbjuder en egen unik väg till historisk kunskap. En väsentlig aspekt av skolelevers möte med kulturarvsmiljöer är, som pekades ut av en del lärare ovan, att lärande kan stimuleras och ske med hjälp av flera sinnen. Vi har under analysen av observationer och intervjuer med elever fokuserat på kroppsliga, fysiska upplevelser och har ställt frågan på vilka sätt haptik leder till lärande när unga elever besöker historiska miljöer? Det haptiska lärandet sker på tre sätt. Den första aspekten av haptik handlar om beröring vilket i vårt material visas genom några uppenbart starka upplevelser då eleverna fått arbeta med sina händer. Det andra aspekten, andra kroppsliga erfarenheter, som att vandra, klättra och möta värme, kyla, buller och knott fick också eleverna att reflektera och fundera över livsvillkoren i det förflutna. Även det skolbarnen såg och hörde gjorde starkt intryck på dem under besöken i kulturarvsmiljöerna. I praktiken samspelar många sinnen under besök i en kulturarvsmiljö, varför det lärande vi definierat som baserat på syn och hörsel i praktiken också hänger ihop med lärande genom andra sinnen. Vid flera gruppintervjuer blev det tydligt att eleverna förhandlade med varandra om exkursionernas mening. Denna iakttagelse är i sig en bekräftelse på vårt grundantagande att kulturarv konstrueras genom en process och att besökarna kan finna olika saker meningsfulla. I elevernas tal om besöken i kulturarvsmiljöer finns ett starkt inslag av känslor, inte minst skratt och glädje. Elevernas humoristiska tolkning av händelser och iakttagelser under besöket tyder på att det är deras egen fysiska och mentala erfarenhet som är utgångspunkt när de talar om kulturarvsmiljön, snarare än den historiska berättelse som presenteras av vuxna. Elevernas egna livsvärldsreferenser påverkar hur eleverna relaterar till det förflutna. Genom att lyfta fram materiella aspekter, som kulturarvet, och koppla det till ett teoretiskt perspektiv (affektiva praktiker) har vi i detta projekt kunnat visa på de möjligheter som finns i ett bredare perspektiv på historiskt lärande

Skolbarn relaterar till historiska platser

Studien ”Skolbarn relaterar till historiska platser” analyserar hur kulturarvsmiljöer används i skolans undervisning, och som en viktig del därav hur skolbarn relaterar till sådana miljöer. Studien baseras på en digital enkät, observationer av skolklassers besök i kulturarvsmiljöer, intervjuer med elever, lärare och kulturmiljöpedagoger, samt berättelser och teckningar som producerats av elever i anslutning till deras besök. Teoretiskt används begreppen plats, haptik (haptics), affektiva praktiker (affective practices, immersion), kamratkultur (peer culture) och kunskap genom bekantskap (knowledge by acquaintance). Studien visar att grundskolelärare inom ramen för sin undervisning i historia besöker en varierad mängd kulturarvsmiljöer med sina elever. Många lärare har nämnt muséer, hembygdsgårdar, slott, kyrkor, klosterruiner, kyrkogårdar, torp, gamla industrier, forntidsbyar, fornminnen och även andra typer av historiska spår. Variationen speglar det historiska landskapet i den del av Sverige där studien genomförts. Men svaren knyter också tydligt an till grundskolans kursplan. Ett antal grundskolelärare besöker dock inte kulturarvsmiljöer; enligt vår enkätstudie är det en minoritet bland lärarna, men på grund av osäkert bortfall går det inte att säkert säga hur stor andelen är som inte besöker kulturarvsmiljöer. Flertalet lärare i studien uppger att de brukar kontakta guider, museipedagoger eller andra företrädare för kulturarvsmiljön inför ett besök. Besöken är enligt lärarna ofta men inte alltid integrerade med övrig undervisning. Ett annat motiv som lärare anför för att genomföra besöken är att eleverna ska lära sig mera om lokalsamhället och att besöket har att göra med lärarens ambition att ge eleverna lokal förankring, bildning och bidra till deras lokala identitet. Ett betydande antal lärare anför också elevernas lärande som det primära skälet till att besök i kulturarvsmiljöer genomförs. Dessa lärare talar om att mötet med fysiska platser erbjuder konkretion, vilket kontrasteras med det abstrakta historieämnet. Ord som används är till exempel ”visualisera”, ”konkretisera”, ”mer verkligt”, ”levande”. Dessa röster uttrycker att besöken ger en extra dimension till undervisningen och erbjuder en egen unik väg till historisk kunskap. En väsentlig aspekt av skolelevers möte med kulturarvsmiljöer är, som pekades ut av en del lärare ovan, att lärande kan stimuleras och ske med hjälp av flera sinnen. Vi har under analysen av observationer och intervjuer med elever fokuserat på kroppsliga, fysiska upplevelser och har ställt frågan på vilka sätt haptik leder till lärande när unga elever besöker historiska miljöer? Det haptiska lärandet sker på tre sätt. Den första aspekten av haptik handlar om beröring vilket i vårt material visas genom några uppenbart starka upplevelser då eleverna fått arbeta med sina händer. Det andra aspekten, andra kroppsliga erfarenheter, som att vandra, klättra och möta värme, kyla, buller och knott fick också eleverna att reflektera och fundera över livsvillkoren i det förflutna. Även det skolbarnen såg och hörde gjorde starkt intryck på dem under besöken i kulturarvsmiljöerna. I praktiken samspelar många sinnen under besök i en kulturarvsmiljö, varför det lärande vi definierat som baserat på syn och hörsel i praktiken också hänger ihop med lärande genom andra sinnen. Vid flera gruppintervjuer blev det tydligt att eleverna förhandlade med varandra om exkursionernas mening. Denna iakttagelse är i sig en bekräftelse på vårt grundantagande att kulturarv konstrueras genom en process och att besökarna kan finna olika saker meningsfulla. I elevernas tal om besöken i kulturarvsmiljöer finns ett starkt inslag av känslor, inte minst skratt och glädje. Elevernas humoristiska tolkning av händelser och iakttagelser under besöket tyder på att det är deras egen fysiska och mentala erfarenhet som är utgångspunkt när de talar om kulturarvsmiljön, snarare än den historiska berättelse som presenteras av vuxna. Elevernas egna livsvärldsreferenser påverkar hur eleverna relaterar till det förflutna. Genom att lyfta fram materiella aspekter, som kulturarvet, och koppla det till ett teoretiskt perspektiv (affektiva praktiker) har vi i detta projekt kunnat visa på de möjligheter som finns i ett bredare perspektiv på historiskt lärande