Acceptability of restrictions in the COVID-19 pandemic: a population-based survey in Denmark and Sweden

IntroductionDenmark and Sweden initially adopted different responses to the COVID-19 pandemic although the two countries share many characteristics. Denmark responded swiftly with many mandatory restrictions. In contrast, Sweden relied on voluntary restrictions and a more “relaxed” response during the first wave of the pandemic. However, increased rates of COVID-19 cases led to a new approach that involved many more mandatory restrictions, thus making Sweden’s response similar to Denmark’s in the second wave of the pandemic.AimThe aim was to investigate and compare the extent to which the populations in Denmark and Sweden considered the COVID-19 restrictions to be acceptable during the first two waves of the pandemic. The study also aimed to identify the characteristics of those who were least accepting of the restrictions in the two countries.Materials and methodsCross-sectional surveys were conducted in Denmark and Sweden in 2021. The study population was sampled from nationally representative web panels in the two countries, consisting of 2,619 individuals from Denmark and 2,633 from Sweden. The questionnaire captured key socio-demographic characteristics. Acceptability was operationalized based on a theoretical framework consisting of seven constructs and one overarching construct.ResultsThe respondents’ age and gender patterns were similar in the two countries. The proportion of respondents in Denmark who agreed with the statements (“agree” alternative) that captured various acceptability constructs was generally higher for the first wave than the second wave of the pandemic. The opposite pattern was seen for Sweden. In Denmark, 66% in the first wave and 50% in the second wave were accepting of the restrictions. The corresponding figures for Sweden was 42% (first wave) and 47% (second wave). Low acceptance of the restrictions, defined as the 25% with the lowest total score on the seven acceptability statements, was associated with younger age, male gender and lower education levels.ConclusionRespondents in Sweden were more accepting of the restrictions in the second wave, when the country used many mandatory restrictions. In contrast, respondents in Denmark were more accepting of the restrictions in the first wave than in the second wave, implying an increased weariness to comply with the restrictions over time. There were considerable socio-demographic differences between those who expressed low acceptance of the restrictions and the others in both countries, suggesting the importance of tailoring communication about the pandemic to different segments of the population

Avstämningsmötet [Elektronisk resurs] : en arena för förhandling omarbetsförmåga och rehabiliteringsansvar

I juli 2003 infördes ett krav i lagstiftningen att Försäkringskassan vid behov ska använda sig av ett så kallat avstämningsmöte vid bedömningen av individers rätt till ersättning och rehabiliterande insatser från sjukförsäkringen. På policynivå har avstämningsmötet presenterats som ett effektivt verktyg i lösningen på problemen med långa sjukskrivningar och hög sjukfrånvaro. Genom att samla involverade aktörer ”runt ett bord” (Försäkringskassan, den sjukskrivne, sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen) förväntas parterna hitta gemensamma lösningar som ska underlätta den sjukskrivnes väg tillbaka i arbetslivet. Huvudsyftet med föreliggande studie har varit att analysera på vilka grunder involverade parter bedömer individers arbetsförmåga och möjligheter för återgång i arbete. En central frågeställning var att studera vilka aspekter av arbetsförmåga som under mötet belystes. Fokus riktades mot involverade aktörers resonemang om arbetsförmåga och hur parterna såg på sin egen och övriga aktörers roll i verksamhetsprocessen. Rapporten baseras på nio inspelade avstämningsmöten under år 2007 och 2008 i Östergötland. Det empiriska materialet har kompletterats med metodstöd från Försäkringskassan och offentliga rapporter. En innehållsanalytisk metod har använts i analysen av det empiriska materialet. Studiens resultat visar hur välfärdspolitikens fokus på arbetslinjen och aktiva insatser ställer krav på de organisationer som har till uppgift att återföra sjukskrivna i arbetslivet. Avstämningsmötet äger rum i skärningspunkten mellan organisationer med skilda regler och rutiner. Mötena utmärktes av en förhandling om arbetsförmåga och vilka aktörer som hade rehabiliteringsansvaret för individerna i fråga. Tre perspektiv på arbetsförmåga blev framträdande: det medicinska, regelverkets och arbetslivets perspektiv. Försäkringskassan argumenterade ofta utifrån sjukförsäkringens regelverk, och sjukvården betonade främst medicinska hinder för individens arbetsoförmåga, medan arbetsgivare framhöll individens fysiska nedsättningar i relation till arbetes krav. Samtidigt som perspektiven kunde knytas till specifik aktör kunde parterna växla mellan olika perspektiv på arbetsförmåga beroende på situation. I förhandlingen om den sjukskrivnes arbetsförmåga utgjorde den medicinska expertisen en ”neutral expertfunktion” som skapade legitimitet för parternas ståndpunkter. I rapporten visas hur Försäkringskassans regelverk med fokus på tidig återgång i arbete och aktiva insatser kom på kollisionskurs med arbetsgivarnas svårigheter att anpassa arbetsplatsen. Sjukskrivnas arbetsförmåga och möjligheter att återgå i arbete berodde därför inte enbart beror på den strikt medicinska bedömningen av funktionsnedsättning. I praktiken grundades bedömningen av arbetsförmåga istället på relationen mellan individens förmåga och arbetets förutsättningar. Studien aktualiserar avslutningsvis frågor om vilka förutsättningar den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har när arbetsmarknaden idag tenderar att lämna begränsat utrymme för människor som inte anses leva upp till arbetslivets krav.</p

Social Distancing Policies in the Coronavirus Battle: A Comparison of Denmark and Sweden

Social distancing measures have been a key component in government strategies to mitigate COVID-19 globally. Based on official documents, this study aimed to identify, compare and analyse public social distancing policy measures adopted in Denmark and Sweden regarding the coronavirus from 1 March 2020 until 1 October 2020. A key difference was the greater emphasis on laws and executive orders (sticks) in Denmark, which allowed the country to adopt many stricter policy measures than Sweden, which relied mostly on general guidelines and recommendations (sermons). The main policy adopters in Denmark were the government and the Danish Parliament, whereas the Public Health Agency issued most policies in Sweden, reflecting a difference in political governance and administrative structure in the two countries. During the study period, Sweden had noticeably higher rates of COVID-19 deaths and hospitalizations per 100,000 population than Denmark, yet it is difficult to determine the impact or relative effectiveness of sermons and sticks, particularly with regard to broader and longer-term health, economic and societal effects

Avstämningsmöte som arena för förhandling om arbetsförmåga

I studien analyseras på vilka grunder individers arbetsförmåga bedöms, med utgångspunkt i nio avstämningsmöten mellan sjukskrivna, Försäkringskassan, sjukvården och arbetsgivare. Fokus riktas mot hur parterna diskuterar och resonerar om arbetsförmåga och hur aktörerna ser på sin och övriga parters roll i rehabiliteringsprocessen. Avstämningsmötena utmärktes av en förhandling om arbetsförmåga och vilka aktörer som hade rehabiliteringsansvaret för den sjukskrivne. Studien visar att sjukskrivnas arbetsförmåga i hög grad bestämdes av arbetsgivarens anpassningsmöjligheter. Bedömningen av arbetsförmåga grundades således i praktiken på relationen mellan individens förmåga och arbetets förutsättningar. Studien visar också hur läkares arbetsförmågebedömningar, trots att de ibland bygger på osäkra uppskattningar, används som objektiva expertutlåtanden i diskussioner om sjukpenning och återgång i arbete

Avstämningsmötet : en arena för förhandling omarbetsförmåga och rehabiliteringsansvar

I juli 2003 infördes ett krav i lagstiftningen att Försäkringskassan vid behov ska använda sig av ett så kallat avstämningsmöte vid bedömningen av individers rätt till ersättning och rehabiliterande insatser från sjukförsäkringen. På policynivå har avstämningsmötet presenterats som ett effektivt verktyg i lösningen på problemen med långa sjukskrivningar och hög sjukfrånvaro. Genom att samla involverade aktörer ”runt ett bord” (Försäkringskassan, den sjukskrivne, sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen) förväntas parterna hitta gemensamma lösningar som ska underlätta den sjukskrivnes väg tillbaka i arbetslivet. Huvudsyftet med föreliggande studie har varit att analysera på vilka grunder involverade parter bedömer individers arbetsförmåga och möjligheter för återgång i arbete. En central frågeställning var att studera vilka aspekter av arbetsförmåga som under mötet belystes. Fokus riktades mot involverade aktörers resonemang om arbetsförmåga och hur parterna såg på sin egen och övriga aktörers roll i verksamhetsprocessen. Rapporten baseras på nio inspelade avstämningsmöten under år 2007 och 2008 i Östergötland. Det empiriska materialet har kompletterats med metodstöd från Försäkringskassan och offentliga rapporter. En innehållsanalytisk metod har använts i analysen av det empiriska materialet. Studiens resultat visar hur välfärdspolitikens fokus på arbetslinjen och aktiva insatser ställer krav på de organisationer som har till uppgift att återföra sjukskrivna i arbetslivet. Avstämningsmötet äger rum i skärningspunkten mellan organisationer med skilda regler och rutiner. Mötena utmärktes av en förhandling om arbetsförmåga och vilka aktörer som hade rehabiliteringsansvaret för individerna i fråga. Tre perspektiv på arbetsförmåga blev framträdande: det medicinska, regelverkets och arbetslivets perspektiv. Försäkringskassan argumenterade ofta utifrån sjukförsäkringens regelverk, och sjukvården betonade främst medicinska hinder för individens arbetsoförmåga, medan arbetsgivare framhöll individens fysiska nedsättningar i relation till arbetes krav. Samtidigt som perspektiven kunde knytas till specifik aktör kunde parterna växla mellan olika perspektiv på arbetsförmåga beroende på situation. I förhandlingen om den sjukskrivnes arbetsförmåga utgjorde den medicinska expertisen en ”neutral expertfunktion” som skapade legitimitet för parternas ståndpunkter. I rapporten visas hur Försäkringskassans regelverk med fokus på tidig återgång i arbete och aktiva insatser kom på kollisionskurs med arbetsgivarnas svårigheter att anpassa arbetsplatsen. Sjukskrivnas arbetsförmåga och möjligheter att återgå i arbete berodde därför inte enbart beror på den strikt medicinska bedömningen av funktionsnedsättning. I praktiken grundades bedömningen av arbetsförmåga istället på relationen mellan individens förmåga och arbetets förutsättningar. Studien aktualiserar avslutningsvis frågor om vilka förutsättningar den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har när arbetsmarknaden idag tenderar att lämna begränsat utrymme för människor som inte anses leva upp till arbetslivets krav

The activation paradigm and emotions in welfare bureaucratic work: The role of numerical targets in shaping the ideal caseworker at the Swedish Social Insurance Agency

A critical task of sickness insurance policy in most Western welfare states during recent decades has been to reduce the economic burden on society due to sick leave, by stimulating labour market participation. Activation policies have gained strong support, and activities that prevent the “disability benefit trap” are favored by international organizations such as the OECD and EU as well as national governments. A common statement in policy documents is that “the longer people are off work due to illness, the less likely it is that they will return to work”. Work per se assumed to have a therapeutic effect, leading to good health and well-being. In line with this development, the Swedish center-left government in 2016 introduced a numerical target –and a very exact one – regarding the sickness absence rate in Sweden; it is stated that “the sickness benefit rate may not exceed 9.0 days per individual and per year in 2020”. Further, it is stressed that “newly granted disability pension shall not exceed 18 000 per year during the period 2016-2020”. The targets are part of a governmental “action plan for improved health and reduced sickness absence”. In achieving these targets, the Swedish Social Insurance Agency (SSIA) and their frontline staff have a key role. The state agency is responsible for administrating the sickness insurance and decisions regarding individuals’ right to sickness benefits.The aim of this paper is to analyze the role of numerical targets (understood as object and mobilizing symbols) in shaping caseworker subjectivity, including their emotions and relationships to clients. The study identifies central governance technologies used in the organizational shaping of the “ideal caseworker”. The paper is based on an ethnographic study with participant observations (meetings with caseworkers, managers and insurance physicians/specialists) and interviews in the head office and five local offices of the SSIA. In total 57 interviews were conducted and 37 meetings observed.The study shows how numerical targets are loaded with positive emotions within the organization, associated with emotions such as work joy, sense of achievement, pride and belonging – but also frustration and embarrassment in relation to colleagues and other local offices with “better numbers” and results. Furthermore, the analysis shows how teamwork (in so-called self-managed teams between caseworkers) and meetings with different street-level bureaucrat experts (e.g. insurance specialists and insurance physicians) constitute central governance technologies in the shaping of caseworker subjectivity and emotions. Teamwork and the meetings have an influence on caseworkers to achieve mobilization around the target 9.0. Governing by numerical targets illustrates the SSIA’s effort to create a feeling of togetherness at the workplace and influence caseworkers to move in the same direction – as well as maintain the “work strategy” in the sickness insurance and reduce the number of people on sickness benefits.</p

Arbetsförmåga och funktionshinder i arbetsmarknadspolitikens lokalapraktik

I ljuset av en förändrad arbetsmarknad där antalet människor klassificerade som funktionshindrade i arbetslivet har ökat handlar denna rapport om Arbetsförmedlingens verksamhet riktat mot sökande med funktionshinder. Studien bygger på intervjuer med tjänstemän på central och lokal nivå inom Arbetsförmedlingen och avdelningen Rehabilitering till arbete. Huvudsyftet är att beskriva och ge förklaringar till bedömningsprocessens utformning som leder fram till att en sökande klassificeras som funktionshindrad och därigenom berättigas särskilda arbetsmarknadspolitiska stödinsatser. Föreliggande studie lyfter fram en tämligen etablerad och expertorienterad verksamhet inom Arbetsförmedlingen där människors förmågor, kapaciteter och resurser utgör föremål för utredning, förändring och anpassning. I arbetsmarknadspolitikens lokala praktik framkommer således en grupp närbyråkrater som agerar i rollen som experter med en central roll i definitioner av sökandes funktionshinder. Samtidigt visar sig funktionshinderbedömningen bygga på en komplex och situationsbunden process starkt kopplad till konjunkturläge och normer på arbetsmarknaden. I rapporten konstateras att expertis, medikalisering och förändringar på arbetsmarknaden förklarar bedömningsprocessens utformning. Klassificeringen av sökande som funktionshindrade ska framförallt ses som ett resultat av Arbetsförmedlingens behov av att hantera en förändrad arbetsmarknad som har kommit att lämna mindre utrymme för personer som av olika anledningar uppfattas som avvikande. När Arbetsförmedlingens huvuduppdrag har kommit att bli matchning och där stora delar av arbetsmarknadspolitiska insatser har minskat blir funktionshinderbedömningen ett sätt för närbyråkraterna och de sökande att få tillgång till "exklusivare" former av stödinsatser som lönebidrag, Samhallanställning och offentligt skyddat arbete. Dessa insatser ses som en möjlig alternativ väg för att idag få sökande i aktivitet och arbete.</p