Hur arbetar olika personalkategorier för att förebygga ohälsa hos skolungdomar i särskolan?

Syfte: Syftet med min undersökning är att söka svar på vad som görs för att förebygga och behandla psykisk ohälsa inom gymnasiesärskolan i två kommuner.Frågeställningar: Hur arbetar och organiserar olika personalgrupper arbetet för att motverka psykisk ohälsa? Hur upplever personalen psykisk ohälsa hos elever, finns det olika förhållningssätt i konkreta situationer?Metoden är observation och intervju. Fjorton personer intervjuades. Tio i den större kommunen och fyra i den mindre. I den större kommunen intervjuades tre specialpedagoger, en skolpräst, en skolkyrkopedagog, en kurator, en skolsköterska och en skolpsykolog. Även en barnmorska och en rektor. I den mindre kommunen intervjuades En rektor, en specialpedagog och en präst. Resultatet visar att i båda kommunerna arbetar all personal på ett stödjande och förebyggande sätt, för att motverka psykisk ohälsa. Det man gör rent praktiskt i det dagliga arbetet med ungdomarna, är att bekräfta och synliggöra dem varje dag plus att starka elevers självförtroende. Kommunernas skolpersonal ser sig själva som viktiga och betydelsefulla för sina elever. De anser att deras arbete är stödjande och förebyggande. Däremot anser personal i båda kommunerna att allvarliga psykiska problem hos elever, bör remitteras vidare. I båda kommunerna finns rutiner kring att skicka elever till specialister inom psykiatrin om det är nödvändigt. Skillnaden i kommunerna består främst i hur organisationen är uppbyggd och att den ena kommunen är en mindre kommun. En annan skillnad är att i den större kommunen är skolkyrkan engagerad i mycket högre grad

Hur arbetar olika personalkategorier för att förebygga ohälsa hos skolungdomar i särskolan?

Syfte: Syftet med min undersökning är att söka svar på vad som görs för att förebygga och behandla psykisk ohälsa inom gymnasiesärskolan i två kommuner.Frågeställningar: Hur arbetar och organiserar olika personalgrupper arbetet för att motverka psykisk ohälsa? Hur upplever personalen psykisk ohälsa hos elever, finns det olika förhållningssätt i konkreta situationer?Metoden är observation och intervju. Fjorton personer intervjuades. Tio i den större kommunen och fyra i den mindre. I den större kommunen intervjuades tre specialpedagoger, en skolpräst, en skolkyrkopedagog, en kurator, en skolsköterska och en skolpsykolog. Även en barnmorska och en rektor. I den mindre kommunen intervjuades En rektor, en specialpedagog och en präst. Resultatet visar att i båda kommunerna arbetar all personal på ett stödjande och förebyggande sätt, för att motverka psykisk ohälsa. Det man gör rent praktiskt i det dagliga arbetet med ungdomarna, är att bekräfta och synliggöra dem varje dag plus att starka elevers självförtroende. Kommunernas skolpersonal ser sig själva som viktiga och betydelsefulla för sina elever. De anser att deras arbete är stödjande och förebyggande. Däremot anser personal i båda kommunerna att allvarliga psykiska problem hos elever, bör remitteras vidare. I båda kommunerna finns rutiner kring att skicka elever till specialister inom psykiatrin om det är nödvändigt. Skillnaden i kommunerna består främst i hur organisationen är uppbyggd och att den ena kommunen är en mindre kommun. En annan skillnad är att i den större kommunen är skolkyrkan engagerad i mycket högre grad

ADHD-begreppet ur ett specialpedagogiskt perspektiv : Hur arbetar lärare praktiskt i skolan när elever diagnosticerats?

  Syftet med denna studie är att belysa hur pedagoger och lärare arbetar för att ge stöd till elever som diagnosticerats med ADHD. Frågeställningen som jag ville besvara är kan man dela in lärarnas synsätt på eleverna i ett relationellt och kategoriskt perspektiv? Metoden var intervju och resultatet pekar i en viss riktning på hur lärarna arbetar för att hjälpa elever som diagnosticerats med ADHD. Enligt min erfarenhet så har särskolans lärares pedagogik ett mer relationellt perspektiv i jämförelse med gymnasieskolans lärare som ofta har ett mer kategoriskt perspektiv. I särskolan försöker pedagogerna hitta lösningar genom att anpassa undervisningen till eleven till exempel genom att ge eleverna bättre verktyg och anpassa undervisningen. I motsats till pedagogerna på särskolan tenderar lärarna på samhällsprogrammet att kategorisera eleverna och att anse att eleverna är problematiska genom att de till exempel inte kan sitta stilla och koncentrera sig eller att de har låga betyg och svårigheter att lära sig ny kunskap. Genom det här kan tendensen i min studie visa att ett kategoriskt synsätt förekommer på samhällsprogrammet. Det finns därmed en skillnad mellan gymnasieskolans lärare och särskolans lärare när det gäller synen på eleverna. På gymnasieskolan använder man sig även mer av expertis som elevhälsa och specialpedagoger för att stödja eleverna pedagogiskt när de diagnosticerats med ADHD. Lärarna inom särskolan arbetar efter individuella utvecklingsplaner för varje elev och de arbetar i team för att lösa problem och se vad som kan förbättras. Inom särskolan arbetar lärarna i tätt samarbete med ungdomarnas föräldrar. Lärarna inom gymnasieskolan vänder sig ofta till specialpedagogen om de behöver vägledning men många använder sig också av kontakten med elevens förälder för att försöka individanpassa så mycket som möjligt och att få en större förståelse för eleven. Resultatet visar vidare att de båda skolformerna organisationsmässigt är utformade på ett lite annorlunda sätt. I särskolan har man hemklassrum och med mindre elevgrupper på cirka 12 elever. De har också elevassistenter i klassrummet förutom läraren och även en annan pedagogik som syftar till att se ungas olikheter. Utbildningsmässigt har ofta särskolans lärare även en mer fördjupad pedagogisk utbildning jämfört med lärarna som arbetar i övriga gymnasieskolan eftersom gymnasielärare sällan har specialpedagogisk kompetens. Inom gymnasieskolan har man istället satsat på studion som är en lokal där elever kan få stöd av behöriga lärare om de har behov. I de vanliga gymnasieklasserna på gymnasieskolan är grupperna cirka trettio i varje klass och eleverna får byta klassrum flera gånger per dag. De har också många olika lärare och de kan till och med få byta byggnad under en och samma dag. Studien visar att båda lärargrupperna inom särskolans gymnasieprogram och samhällsprogrammets utbildningar är något tveksamma till diagnosens vara eller icke vara men de anser också att diagnos kan vara ett hjälpmedel i pedagogiken. Lärarna är individer och har därför lite olika åsikter beroende på vem de själva är och deras erfarenheter. Därför visar undersökningen att åsikterna går lite isär inte bara beroende på var lärarna arbetar utan också hur de tänker individuellt.  I båda undersökningsgrupperna finns lärare som menar att diagnoser har eskalerat och att de är onödiga. De anser också att det skett en ökning av diagnosen ADHD hos ungdomar och barn.  Ett annat resultat är att lärare anser att organisation, politik och samhälle kan bidra till ett positivt eller negativt resultat när det gäller elevernas lärande genom att skolan kan få för lite resurser till sin verksamhet. Samtidigt visar resultatet vidare att lärare från särskolan har mer erfarenhet av att arbeta med elever som diagnosticerats med ADHD beroende på att de är utbildade speciallärare med inriktning mot särskola och detta gör att de har ett mer relationellt arbetssätt. Pedagoger från gymnasieskolan och gymnasiesärskolan är överens om att diagnoser behövs och behöver inte innebära att människor ska kategoriseras.

Hyaluronan in normal and malignant bone marrow : a clinical and morphological study with emphasis on myelofibrosis

Fibrosis in the bone marrow is usually denominated myelofibrosis and may contribute to impaired hematopoiesis. Myelofibrosis is seen both in malignant and non-malignant diseases. The normal microenvironment in the bone marrow consists of a heterogenous population of hematopoietic and non-hematopoietic stromal cells, their extracellular products and hematopoietic cytokines. The stromal cells produce a complex array of molecules, among others collagens and glycosaminoglycans (GAGs) of which hyaluronan (HYA) is the most abundant. Marrow fibrosis results from an increased deposition of collagens, which are polypeptides. Staining for reticulin, mostly composed of collagen type III, is the common way of visualizing myelofibrosis. HYA, like the collagens, is widely distributed in connective tissues. Little is known about the distribution of HYA in bone marrow. The aims of this thesis have been to determine how HYA is distributed in normal and malignant bone marrow, compared to reticulin staining, and to follow patients with chronic myeloproliferative diseases (CMPD) during two years treatment with anagrelide considering development of cellularity and fibrosis. In bone marrow biopsies from healthy volunteers, the controls, HYA was found in a pattern that was concordant with the reticulin staining. Comparing patients with different malignant diseases with and without bone marrow involvemen, HYA staining was found to be significantly stronger in both groups compared to the controls. The HYA scores were also significantly higher in the bone marrow of patients with de novo acute myeloid leukemia (AML), compared to the controls. There was a correlation between HYA and reticulin in the patients with de novo AML, and in the patients with different malignant diseases with and without bone marrow involvement as in the controls. Increase of HYA, reticulin and cellularity in the bone marrow of patients with CMPD after two years of treatment with anagrelide indicated progression of fibrosis. Anagrelide is a valuable drug for reduction of platelets but seems unable to stop progression of fibrosis and hypercellularity. HYA is an interesting molecule with properties not only contributing to the structure of extracellular matrix but also to cell signaling and behaviour, although the understanding of the detailed mechanisms is still incomplete

ADHD-begreppet ur ett specialpedagogiskt perspektiv : Hur arbetar lärare praktiskt i skolan när elever diagnosticerats?

  Syftet med denna studie är att belysa hur pedagoger och lärare arbetar för att ge stöd till elever som diagnosticerats med ADHD. Frågeställningen som jag ville besvara är kan man dela in lärarnas synsätt på eleverna i ett relationellt och kategoriskt perspektiv? Metoden var intervju och resultatet pekar i en viss riktning på hur lärarna arbetar för att hjälpa elever som diagnosticerats med ADHD. Enligt min erfarenhet så har särskolans lärares pedagogik ett mer relationellt perspektiv i jämförelse med gymnasieskolans lärare som ofta har ett mer kategoriskt perspektiv. I särskolan försöker pedagogerna hitta lösningar genom att anpassa undervisningen till eleven till exempel genom att ge eleverna bättre verktyg och anpassa undervisningen. I motsats till pedagogerna på särskolan tenderar lärarna på samhällsprogrammet att kategorisera eleverna och att anse att eleverna är problematiska genom att de till exempel inte kan sitta stilla och koncentrera sig eller att de har låga betyg och svårigheter att lära sig ny kunskap. Genom det här kan tendensen i min studie visa att ett kategoriskt synsätt förekommer på samhällsprogrammet. Det finns därmed en skillnad mellan gymnasieskolans lärare och särskolans lärare när det gäller synen på eleverna. På gymnasieskolan använder man sig även mer av expertis som elevhälsa och specialpedagoger för att stödja eleverna pedagogiskt när de diagnosticerats med ADHD. Lärarna inom särskolan arbetar efter individuella utvecklingsplaner för varje elev och de arbetar i team för att lösa problem och se vad som kan förbättras. Inom särskolan arbetar lärarna i tätt samarbete med ungdomarnas föräldrar. Lärarna inom gymnasieskolan vänder sig ofta till specialpedagogen om de behöver vägledning men många använder sig också av kontakten med elevens förälder för att försöka individanpassa så mycket som möjligt och att få en större förståelse för eleven. Resultatet visar vidare att de båda skolformerna organisationsmässigt är utformade på ett lite annorlunda sätt. I särskolan har man hemklassrum och med mindre elevgrupper på cirka 12 elever. De har också elevassistenter i klassrummet förutom läraren och även en annan pedagogik som syftar till att se ungas olikheter. Utbildningsmässigt har ofta särskolans lärare även en mer fördjupad pedagogisk utbildning jämfört med lärarna som arbetar i övriga gymnasieskolan eftersom gymnasielärare sällan har specialpedagogisk kompetens. Inom gymnasieskolan har man istället satsat på studion som är en lokal där elever kan få stöd av behöriga lärare om de har behov. I de vanliga gymnasieklasserna på gymnasieskolan är grupperna cirka trettio i varje klass och eleverna får byta klassrum flera gånger per dag. De har också många olika lärare och de kan till och med få byta byggnad under en och samma dag. Studien visar att båda lärargrupperna inom särskolans gymnasieprogram och samhällsprogrammets utbildningar är något tveksamma till diagnosens vara eller icke vara men de anser också att diagnos kan vara ett hjälpmedel i pedagogiken. Lärarna är individer och har därför lite olika åsikter beroende på vem de själva är och deras erfarenheter. Därför visar undersökningen att åsikterna går lite isär inte bara beroende på var lärarna arbetar utan också hur de tänker individuellt.  I båda undersökningsgrupperna finns lärare som menar att diagnoser har eskalerat och att de är onödiga. De anser också att det skett en ökning av diagnosen ADHD hos ungdomar och barn.  Ett annat resultat är att lärare anser att organisation, politik och samhälle kan bidra till ett positivt eller negativt resultat när det gäller elevernas lärande genom att skolan kan få för lite resurser till sin verksamhet. Samtidigt visar resultatet vidare att lärare från särskolan har mer erfarenhet av att arbeta med elever som diagnosticerats med ADHD beroende på att de är utbildade speciallärare med inriktning mot särskola och detta gör att de har ett mer relationellt arbetssätt. Pedagoger från gymnasieskolan och gymnasiesärskolan är överens om att diagnoser behövs och behöver inte innebära att människor ska kategoriseras.

Grupperingar i en åldersblandad verksamhet

Validerat; 20101217 (root

Grupperingar i en åldersblandad verksamhet

Validerat; 20101217 (root

Sporadic occurrence of non-diagnosed IgG4-related disease in lymphoma patients with a previous Sjögren’s syndrome diagnosis

<p><b>Background:</b> IgG4-related disease (IgG4-RD) is a recently recognized fibro-inflammatory disorder, which may affect many organs, and often comes to clinical attention due to tumor-like organ swelling or is identified incidentally by specific biopsy findings. Typical histopathology of IgG4-RD is lymphoplasmacytic infiltration rich in IgG4 + plasma cells (PCs), storiform fibrosis, and obliterative phlebitis. Patients with sicca symptoms can be misdiagnosed as primary Sjögren’s syndrome (pSS) instead of IgG4-RD because of clinical and histopathological similarities. Moreover, an association with lymphoma development is described in both diseases. This study investigated signs of IgG4-RD in a population-based cohort of patients diagnosed with pSS complicated by lymphoma.</p> <p><b>Methods:</b> Patients with pSS and lymphoma diagnoses and available lymphoma specimens were identified by linkage with the Swedish Patient Register 1964–2007 and the Cancer Register 1990–2007 (n = 79). Clinical data and lymphomas were reviewed and the diagnoses evaluated. All lymphoma tissues and available minor salivary gland biopsies (n = 11) were immunostained for IgG4 + PCs and evaluated for other histopathological signs of IgG4-RD. In a case with specific findings of IgG4-RD, other available tissue specimens of the same patient were investigated for IgG4-RD.</p> <p><b>Results:</b> Only one patient of 79 (1.3%) had >10 IgG4 + PCs/high power field (HPF) in the lymphoma tissue, an unspecified low-grade B-cell lymphoma localized in the submandibular gland. This patient also had other histopathological features of IgG4-RD in the lymphoma and a surgical lung biopsy taken five years before lymphoma diagnosis and, therefore, fulfilled the criteria for IgG4-RD. Occasional IgG4 + PCs (<10/HPF) without signs of IgG4-RD were observed in another six lymphomas. No IgG4 + PCs were identified in the minor salivary gland biopsies.</p> <p><b>Conclusion:</b> Histopathological findings of IgG4-RD may co-exist with low malignant B-cell lymphoma in patients with initially suspected pSS and may be associated with an underlying IgG4-RD.</p