Effective communications on invasive alien species: Identifying communication needs of Swedish domestic garden owners

Invasive alien species threaten biodiversity with domestic gardens acting as a major pathway for the introduction of alien species. Even though the Nordic region is not currently a hotspot for biological invasions, the number of invasions in the Nordic area has been predicted to increase due to climate change. Given a time lag between introduction and invasion, many non-invasive horticultural alien species already introduced into gardens may become invasive in the future. This study aimed to identify the communication needs of Swedish garden owners regarding their management of invasive alien species. A survey among domestic garden owners, informed by topic specialists and local area experts, and interviews with garden owners were conducted in three different bio-climatic areas in a latitudinal gradient across Sweden. The questions targeted invasive alien species and their relations to biodiversity loss and climate change, as well as measures taken to control these species. Analysing the survey data collected in relation to measures taken to control invasive species, Bayesian Additive Regression Tree (BART) modelling was used to identify geographically varying communication needs of the domestic garden owners. In all study areas, the garden owners' measures taken to control invasive alien species were correlated with their strength of beliefs in having experienced local biodiversity loss. A majority of the garden owners were, moreover, uncertain about the impact of climate change on the invasiveness of alien species. In addition, the garden owners' capacity for identifying invasive alien species was often in need of improvement, in particular with respect to the species Impatiens glandulifera, Reynoutria japonica and Rosa rugosa. The results suggest that the evidence-based guidelines for effective communications we developed, have the potential to help communicators meet the local communication needs of garden owners across Sweden, in relation to the management of invasive alien garden species

Status and trends in Arctic vegetation: Evidence from experimental warming and long-term monitoring

Changes in Arctic vegetation can have important implications for trophic interactions and ecosystem functioning leading to climate feedbacks. Plot-based vegetation surveys provide detailed insight into vegetation changes at sites around the Arctic and improve our ability to predict the impacts of environmental change on tundra ecosystems. Here, we review studies of changes in plant community composition and phenology from both long-term monitoring and warming experiments in Arctic environments. We find that Arctic plant communities and species are generally sensitive to warming, but trends over a period of time are heterogeneous and complex and do not always mirror expectations based on responses to experimental manipulations. Our findings highlight the need for more geographically widespread, integrated, and comprehensive monitoring efforts that can better resolve the interacting effects of warming and other local and regional ecological factors

Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer

2015 års upplaga av den svenska rödlistan är den fjärde i ordningen. Den är baserad på IUCN:s rödlistningskriterier och revideras vart femte år. I rödlistan bedöms risken som enskilda arter av djur, växter och svampar löper att försvinna från Sverige. Bedömningen utförs av ArtDatabankens medarbetare i samverkan med över 100 externa experter, indelade i 14 expertkommittéer för olika organismgrupper. Under arbetet med 2015 års rödlista har tillstånd och trender bedömts för 21 600 arter och 1 318 lägre taxa (apomiktiska arter, underarter och varieteter), sammanlagt ca 22 900 taxa. Av de bedömda arterna klassificerades 2 029 som hotade (kategorierna CR, EN och VU) och 4 273 som rödlistade (inkluderar även kategorierna NT, RE och DD). Förhållandet mellan antalet rödlistade och antalet bedömda arter ar 19,8 %, vilket är ungefär samma värde som 2010 och 2005. I denna rapport jämförs antalet och andelen rödlistade arter mellan olika organismgrupper, biotoper, substrat och påverkansfaktorer. Texten ar indelad i en allmän del och åtta kapitel inriktade på olika landskapstyper. Landskapstyperna utgör en grov indelning av landets miljöer enligt följande kategorier: Skog, Jordbrukslandskap, Urbana miljöer, Fjäll, Våtmarker, Sötvatten, Havsstränder och Havsmiljöer. Skogen och jordbrukslandskapet är de artrikaste landskapstyperna med 1 800 respektive 1 400 arter som har en stark anknytning dit, och ytterligare flera hundra arter som förekommer där mer sporadiskt. De faktorer som påverkar flest rödlistade arter i Sverige är skogsavverkning och igenväxning, som båda utgör ett hot mot vardera ca 30 % av de rödlistade arterna. Avverkning minskar arealen av skog där naturliga strukturer och naturlig dynamik upprätthålls, och den orsakar därmed förlust av livsmiljöer. Igenväxning orsakas av ett antal faktorer, bland annat upphörande hävd (bete och slåtter), gödsling, trädplantering och brist på naturliga störningsregimer som t.ex. regelbundna översvämningar kring vattendrag och sjöar. Andra viktiga påverkansfaktorer är fiske, torrläggning av våtmarker, tillbakagång hos värdarter (främst alm och ask som drabbats av invasiva svampsjukdomar), klimatförändringar och konkurrens från invasiva arter. IUCN:s rödlisteindex beräknas för ett urval av de bedömda organismgrupperna. Rödlisteindex visar att skillnaderna mellan rödlistorna från 2000, 2005, 2010 och 2015 är små. Ett par undantag finns dock. Groddjur och stora däggdjur har fått en något förbättrad situation sedan 2000. Totalt förefaller det ändå som att trycket mot Sveriges artstock har förblivit relativt konstant under de senaste 15 åren

Hotade hökfibblor i södra Sverige – en preliminär rödlista

Abstract is not availabl

Practice, Pathways and Lessons Learned from Building a Digital Data Flow with Tools: Focusing on alien invasive species, from occurrence via measures to documentation

The SLU Swedish Species Information Centre (SSIC, SLU Artdatabanken) accumulates, analyses and disseminates information concerning species and habitats occurring in Sweden. The SSIC provides an open access biodiversity reporting and analysis infrastructure including the Swedish Species Observation System, the Swedish taxonomic backbone Dyntaxa, and tools for species information including traits, terminology, quality assurance and species identification.*1 The content is available to scientists, conservationists and the public. All systems, databases, APIs and web applications, rely on recognized standards to ensure interoperability. The SSIC is a leading partner within the Swedish Biodiversity Data Infrastructure (SBDI).Here we present a data flow (Fig. 1) that exemplifies the strengthening of the cooperation and transfer of experiences between research, community, non-governmental organizations (NGOs), citizen science and governmental agencies, and also presents solutions to current data challenges (e.g., data fragmentation, taxonomic issues or platform relations). This data flow aimed to facilitate the process for evaluating and understanding the distribution and spread of species (e.g., invasive alien species). It provides Findable, Accessible, Interoperable and Reusable (FAIR) data and links related information between different parties such as universities, NGOs, county administrative boards (CABs) and environmental protection agencies (EPAs). The digital structure is built on the national Swedish taxonomic backbone Dyntaxa, which prevents data fragmentation due to taxonomic issues and acts as a common standard for all users. The chain of information contains systems, tools and a linked data flow for reporting observations, verification procedures, and it can work as an early warning system for surveillance regarding certain species. After an observation is reported, an alert can be activated, field checks can be carried out, and if necessary, eradication measures can be activated.The verification tool that traditionally has been focused on the quality of species identification has been improved, providing verification of geographic precision. This is equally important for eradication actions as is species accuracy.A digital catalogue  of eradication methods is in use by the CABs but there are also recommendations on methods for ‘public’ use, and collaboration between Invasive Alien Species (IAS) coordinators in regional CABs is currently being developed. The CABs have a separate tool for documentation of eradication measures and, if/when measures are carried out (by CABs), this information can be fed back from the CAB-tool into the database in SSIC where it is possible to search for, and visualize, this information. Taxonomic integrity over time should be intact and related to the taxon identifier (ID) provided by Dyntaxa. However, metadata, such as geographic position, date, verification status, mitigation results, etc., will be fully used when reporting under the IAS Regulation 1143/2014 (EU).The development of the digital structure is a collaboration with the Swedish Environmental Protection Agency (Naturvårdsverket) and the Swedish Agency for Marine and Water Management (Havs-och Vattenmyndigheten)

Uppföljning av Natura 2000 i Sverige : Uppföljning av habitat och arter i Habitatdirektivet samt arter i Fågeldirektivet

Det har länge funnits ett behov av att utveckla kostnadseffektiva metoder för uppföljning av skötsel och bevarandestatus för biologisk mångfald i våra skyddade naturområden. Efter Sveriges inträde i EU har vi genom Natura 2000 också ett formellt ansvar för att följa upp huruvida gynnsam bevarandestatus råder för ett stort antal naturtyper (”habitat”) och arter som bedöms vara skyddsvärda i ett europeiskt perspektiv.De viktigaste motiven för att tillskapa ett uppföljningssystem är att vi behöver veta om vi sköter våra skyddade områden på ett bra sätt och att vi vill kunna utvärdera naturvårdens bidrag till övergripande politiska mål om att stoppa utarmningen av biologisk mångfald. Det övergripande syftet med uppföljningen är att kvalitetssäkra det svenska naturvårdsarbetet. I denna rapport presenteras ett målstyrt uppföljningssystem baserat på i huvudsak biologiska parametrar. Ett stort arbete har lagts ner på att formulera förslag till bevarandemål på biogeografisk (nationell) nivå för naturtyper och arter i nätverket Natura 2000, som i sin tur knyter an till bevarandemålen i de enskilda Natura 2000-områdena. Bevarandemålen relaterar till definitionen av gynnsam bevarandestatus för naturtyper och arter och har i första hand fokus på sådant vi kan göra någonting åt i form av skötselåtgärder eller andra åtgärder. Målen styr i sin tur urvalet av parametrar och metoder som används för att följa upp om gynnsam bevarandestatus har uppnåtts De biogeografiska (nationella) bevarandemålen är så konkreta att de går att bryta ner i operativa mål på objektnivå. Omvänt är ett övergripande krav på objektvisa bevarandemål att de utformas så att de kan aggregeras till underlag för uppföljning av de nationella målen för naturtyper och arter. Bevarandemålen på biogeografisk nivå utgör basnivån för de objektvisa målen. Målen på objektnivå kan även innehålla mål för regionala bevarandevärden. Det nationella uppföljningssystemet har utformats på olika sätt för olika naturtyper och arter, beroende på bl.a. areell utbredning, sällsynthet, detekterbarhet, hotbild och ekologiska egenheter. Tre strategier för mätningar på geografisk nivå har urskiljts. Uppföljning i samtliga objekt, i ett urval (stickprov) av objekten eller uppföljning på landskapsnivå med stickprov både i och utanför de utpekade Natura 2000-objekten. De habitat som är skötselberoende eller de parametrar som är relaterade till något som går att åtgärda inom objekten skall utvärderas objektvis inom Natura 2000-objekten. Som exempel kan nämnas variabler som vegetationshöjd i gräsmarker eller förekomster av diken i våtmarker. I de flesta icke skötta naturtyper, exempelvis grandominerad västlig taiga, aapamyrar och dystrofa sjöar, sker uppföljning av de flesta parametrar i permanenta provytor inom ett stickprov av objekten eller habitaten. Objektvis utvärdering genomförs endast där naturtyperna vid basinventeringen konstaterats ha icke gynnsam bevarandestatus. För sällsynta arter på bilaga 2 som är prioriterade i EU bör förutom förekomster i utpekade områden även populationerna utanför Natura 2000 följas upp, t.ex. genom floraväkteri. För uppföljning enligt Fågeldirektivet bör förutom förekommande fågeltaxeringar även data från det internetbaserade rapporteringssystemet under Artportalen användas. Av resursskäl har ambitionen varit att utforma ett indikatorbaserat system för ”tidig varning”, med en lägsta möjliga insatsnivå i botten. Dessa indikatorer utgörs av variabler som indirekt ger signaler om att parametrar för bevarandemålet går i någondera riktning. Om utfallet av mätning ger en negativ indikation så utlöses utökad uppföljning av parametrar för bevarandemålet i fråga. Först efter uppföljning av de i matrisen relaterade parametrarna i objektet kan utvärdering av bevarandestatus ske. Exempel: Istället för att mäta vattenkvalitet i hav (dyrt) så mäts indikatorn fintrådiga alger i flygbilder regelbundet (enklare och billigare). Förekommer fintrådiga rikligt utlöses uppföljning av vattenkvalitet i objektet. Metoder för uppföljning har så långt som möjligt standardiserats så att samma metoder och provytedesign används i så många liknande habitat och arter som möjligt. Metoderna kommer att beskrivas i en handbok för basinventering och uppföljning av Natura 2000. Några grundläggande kriterier för val av metoder har varit att de ska vara robusta, beprövade och väl dokumenterade, kostnadseffektiva, samt om möjligt vara icke-destruktiva. För att bestämma tillståndet för enskilda arter och habitat används tre typmetoder för registrering, positionering, slumpmässigt urval av ytor, samt subjektivt urval av ytor. Subjektiva metoder är beroende av en förrättningsmannamässig kompetens, snabba att utföra och ger godtagbar precision även om mätningarna bara görs i några få ytor. Handdatorer med GPS kommer att användas vid fältarbetet och kommer att vara ett viktigt verktyg vid positionering och arealavgränsning. De kommer att utrustas med funktion som automatiskt räknar ut när tillräckligt antal provytor uppnåtts för att med säkerhet bedöma status för det aktuella bevarandemålet. Naturvårdsverkets miljöövervakningsenhet har varit koordineringsansvarig i ”uppföljningsprojektet”. Projektet har letts av en arbetsgrupp med projektledare från miljöövervakningsenheten, samt representanter för Naturresursavdelningen, ArtDatabanken och en konsult med projektledningsbistående funktion. En stor del av arbetet inom projektet har utförts av länsstyrelserna. Dessa har varit indelade i tre grupper; grupp Syd, Mellan och Nord, var och en med sitt specifika ansvarsområde för olika Natura 2000-habitat. Gruppernas arbete har bestått i utveckling och tester av metoder för uppföljning av habitaten. Förslag till uppföljningsinsatser för arterna i Habitat- och Fågeldirektivens bilagor har tagits fram av ArtDatabanken.

Practice, Pathways and Lessons Learned from Building a Digital Data Flow with Tools: Focusing on alien invasive species, from occurrence via measures to documentation

The SLU Swedish Species Information Centre (SSIC, SLU Artdatabanken) accumulates, analyses and disseminates information concerning species and habitats occurring in Sweden. The SSIC provides an open access biodiversity reporting and analysis infrastructure including the Swedish Species Observation System, the Swedish taxonomic backbone Dyntaxa, and tools for species information including traits, terminology, quality assurance and species identification.*1 The content is available to scientists, conservationists and the public. All systems, databases, APIs and web applications, rely on recognized standards to ensure interoperability. The SSIC is a leading partner within the Swedish Biodiversity Data Infrastructure (SBDI).Here we present a data flow (Fig. 1) that exemplifies the strengthening of the cooperation and transfer of experiences between research, community, non-governmental organizations (NGOs), citizen science and governmental agencies, and also presents solutions to current data challenges (e.g., data fragmentation, taxonomic issues or platform relations). This data flow aimed to facilitate the process for evaluating and understanding the distribution and spread of species (e.g., invasive alien species). It provides Findable, Accessible, Interoperable and Reusable (FAIR) data and links related information between different parties such as universities, NGOs, county administrative boards (CABs) and environmental protection agencies (EPAs). The digital structure is built on the national Swedish taxonomic backbone Dyntaxa, which prevents data fragmentation due to taxonomic issues and acts as a common standard for all users. The chain of information contains systems, tools and a linked data flow for reporting observations, verification procedures, and it can work as an early warning system for surveillance regarding certain species. After an observation is reported, an alert can be activated, field checks can be carried out, and if necessary, eradication measures can be activated.The verification tool that traditionally has been focused on the quality of species identification has been improved, providing verification of geographic precision. This is equally important for eradication actions as is species accuracy.A digital catalogue  of eradication methods is in use by the CABs but there are also recommendations on methods for ‘public’ use, and collaboration between Invasive Alien Species (IAS) coordinators in regional CABs is currently being developed. The CABs have a separate tool for documentation of eradication measures and, if/when measures are carried out (by CABs), this information can be fed back from the CAB-tool into the database in SSIC where it is possible to search for, and visualize, this information. Taxonomic integrity over time should be intact and related to the taxon identifier (ID) provided by Dyntaxa. However, metadata, such as geographic position, date, verification status, mitigation results, etc., will be fully used when reporting under the IAS Regulation 1143/2014 (EU).The development of the digital structure is a collaboration with the Swedish Environmental Protection Agency (Naturvårdsverket) and the Swedish Agency for Marine and Water Management (Havs-och Vattenmyndigheten)

Uppföljning av Natura 2000 i Sverige : Uppföljning av habitat och arter i Habitatdirektivet samt arter i Fågeldirektivet

Det har länge funnits ett behov av att utveckla kostnadseffektiva metoder för uppföljning av skötsel och bevarandestatus för biologisk mångfald i våra skyddade naturområden. Efter Sveriges inträde i EU har vi genom Natura 2000 också ett formellt ansvar för att följa upp huruvida gynnsam bevarandestatus råder för ett stort antal naturtyper (”habitat”) och arter som bedöms vara skyddsvärda i ett europeiskt perspektiv.De viktigaste motiven för att tillskapa ett uppföljningssystem är att vi behöver veta om vi sköter våra skyddade områden på ett bra sätt och att vi vill kunna utvärdera naturvårdens bidrag till övergripande politiska mål om att stoppa utarmningen av biologisk mångfald. Det övergripande syftet med uppföljningen är att kvalitetssäkra det svenska naturvårdsarbetet. I denna rapport presenteras ett målstyrt uppföljningssystem baserat på i huvudsak biologiska parametrar. Ett stort arbete har lagts ner på att formulera förslag till bevarandemål på biogeografisk (nationell) nivå för naturtyper och arter i nätverket Natura 2000, som i sin tur knyter an till bevarandemålen i de enskilda Natura 2000-områdena. Bevarandemålen relaterar till definitionen av gynnsam bevarandestatus för naturtyper och arter och har i första hand fokus på sådant vi kan göra någonting åt i form av skötselåtgärder eller andra åtgärder. Målen styr i sin tur urvalet av parametrar och metoder som används för att följa upp om gynnsam bevarandestatus har uppnåtts De biogeografiska (nationella) bevarandemålen är så konkreta att de går att bryta ner i operativa mål på objektnivå. Omvänt är ett övergripande krav på objektvisa bevarandemål att de utformas så att de kan aggregeras till underlag för uppföljning av de nationella målen för naturtyper och arter. Bevarandemålen på biogeografisk nivå utgör basnivån för de objektvisa målen. Målen på objektnivå kan även innehålla mål för regionala bevarandevärden. Det nationella uppföljningssystemet har utformats på olika sätt för olika naturtyper och arter, beroende på bl.a. areell utbredning, sällsynthet, detekterbarhet, hotbild och ekologiska egenheter. Tre strategier för mätningar på geografisk nivå har urskiljts. Uppföljning i samtliga objekt, i ett urval (stickprov) av objekten eller uppföljning på landskapsnivå med stickprov både i och utanför de utpekade Natura 2000-objekten. De habitat som är skötselberoende eller de parametrar som är relaterade till något som går att åtgärda inom objekten skall utvärderas objektvis inom Natura 2000-objekten. Som exempel kan nämnas variabler som vegetationshöjd i gräsmarker eller förekomster av diken i våtmarker. I de flesta icke skötta naturtyper, exempelvis grandominerad västlig taiga, aapamyrar och dystrofa sjöar, sker uppföljning av de flesta parametrar i permanenta provytor inom ett stickprov av objekten eller habitaten. Objektvis utvärdering genomförs endast där naturtyperna vid basinventeringen konstaterats ha icke gynnsam bevarandestatus. För sällsynta arter på bilaga 2 som är prioriterade i EU bör förutom förekomster i utpekade områden även populationerna utanför Natura 2000 följas upp, t.ex. genom floraväkteri. För uppföljning enligt Fågeldirektivet bör förutom förekommande fågeltaxeringar även data från det internetbaserade rapporteringssystemet under Artportalen användas. Av resursskäl har ambitionen varit att utforma ett indikatorbaserat system för ”tidig varning”, med en lägsta möjliga insatsnivå i botten. Dessa indikatorer utgörs av variabler som indirekt ger signaler om att parametrar för bevarandemålet går i någondera riktning. Om utfallet av mätning ger en negativ indikation så utlöses utökad uppföljning av parametrar för bevarandemålet i fråga. Först efter uppföljning av de i matrisen relaterade parametrarna i objektet kan utvärdering av bevarandestatus ske. Exempel: Istället för att mäta vattenkvalitet i hav (dyrt) så mäts indikatorn fintrådiga alger i flygbilder regelbundet (enklare och billigare). Förekommer fintrådiga rikligt utlöses uppföljning av vattenkvalitet i objektet. Metoder för uppföljning har så långt som möjligt standardiserats så att samma metoder och provytedesign används i så många liknande habitat och arter som möjligt. Metoderna kommer att beskrivas i en handbok för basinventering och uppföljning av Natura 2000. Några grundläggande kriterier för val av metoder har varit att de ska vara robusta, beprövade och väl dokumenterade, kostnadseffektiva, samt om möjligt vara icke-destruktiva. För att bestämma tillståndet för enskilda arter och habitat används tre typmetoder för registrering, positionering, slumpmässigt urval av ytor, samt subjektivt urval av ytor. Subjektiva metoder är beroende av en förrättningsmannamässig kompetens, snabba att utföra och ger godtagbar precision även om mätningarna bara görs i några få ytor. Handdatorer med GPS kommer att användas vid fältarbetet och kommer att vara ett viktigt verktyg vid positionering och arealavgränsning. De kommer att utrustas med funktion som automatiskt räknar ut när tillräckligt antal provytor uppnåtts för att med säkerhet bedöma status för det aktuella bevarandemålet. Naturvårdsverkets miljöövervakningsenhet har varit koordineringsansvarig i ”uppföljningsprojektet”. Projektet har letts av en arbetsgrupp med projektledare från miljöövervakningsenheten, samt representanter för Naturresursavdelningen, ArtDatabanken och en konsult med projektledningsbistående funktion. En stor del av arbetet inom projektet har utförts av länsstyrelserna. Dessa har varit indelade i tre grupper; grupp Syd, Mellan och Nord, var och en med sitt specifika ansvarsområde för olika Natura 2000-habitat. Gruppernas arbete har bestått i utveckling och tester av metoder för uppföljning av habitaten. Förslag till uppföljningsinsatser för arterna i Habitat- och Fågeldirektivens bilagor har tagits fram av ArtDatabanken.

Effective communications on invasive alien species : Identifying communication needs of Swedish domestic garden owners

Invasive alien species threaten biodiversity with domestic gardens acting as a major pathway for the introduction of alien species. Even though the Nordic region is not currently a hotspot for biological invasions, the number of invasions in the Nordic area has been predicted to increase due to climate change. Given a time lag between introduction and invasion, many non-invasive horticultural alien species already introduced into gardens may become invasive in the future. This study aimed to identify the communication needs of Swedish garden owners regarding their management of invasive alien species. A survey among domestic garden owners, informed by topic specialists and local area experts, and interviews with garden owners were conducted in three different bio-climatic areas in a latitudinal gradient across Sweden. The questions targeted invasive alien species and their relations to biodiversity loss and climate change, as well as measures taken to control these species. Analysing the survey data collected in relation to measures taken to control invasive species, Bayesian Additive Regression Tree (BART) modelling was used to identify geographically varying communication needs of the domestic garden owners. In all study areas, the garden owners' measures taken to control invasive alien species were correlated with their strength of beliefs in having experienced local biodiversity loss. A majority of the garden owners were, moreover, uncertain about the impact of climate change on the invasiveness of alien species. In addition, the garden owners' capacity for identifying invasive alien species was often in need of improvement, in particular with respect to the species Impatiens glandulifera, Reynoutria japonica and Rosa rugosa. The results suggest that the evidence-based guidelines for effective communications we developed, have the potential to help communicators meet the local communication needs of garden owners across Sweden, in relation to the management of invasive alien garden species