Utmanande och givande. Lärares tankar om arbete i ett mångkulturellt klassrum

ArtikelArtikkelini käsittelee opettajien työtä suomenruotsalaisissa peruskoululuokissa, joissa on äidinkielenään ruotsia puhuvien lisäksi myös maahanmuuttajaoppilaita. Tutkin kuinka opettajat kuvailevat millaista on olla opettajana monikulttuurisessa luokassa ja miltä maahanmuuttajaoppilaiden opettaminen tuntuu. Maahanmuuttajaoppilaaksi määrittelen maahanmuuttajataustaisen oppilaan, joka on tullut Suomeen eri syistä tai on syntynyt Suomessa. Oppilaan molemmat vanhemmat ovat maahanmuuttajia ja hänen äidinkielensä on joku muu kuin suomi tai ruotsi. Materiaalina ovat 38 opettajan vastaukset elektroniseen kyselylomakkeeseen. Keskityn lomakkeen osioon, jossa opettajat ovat saaneet omin sanoin täydentää lauseita. Tässä artikkelissa käsittelemäni lauseet ovat ”Opettajana oleminen monikulttuurisessa luokassa on…” ja ”Kun opetan maahanmuuttajaoppilaita, tunnen itseni…”. Tutkimus esittelee minkälaisia seikkoja opettajat ottavat työstään esille ja kuinka maahanmuuttajaoppilaiden määrä, aika, jonka opettaja on opettanut maahanmuuttajaoppilaita ja opettajan täydennyskoulutus vaikuttavat siihen miten opettajat kuvaavat työtään opettajana ja tuntemuksiaan opettamisesta

Harald Lindberg – a Finnish botanist

Harald Lindberg was one of the most eminent botanist in Finland during the 1900’s. He studied a wide range of taxa, including subfossils and bryophytes. He investigated subfossils on peatlands in 60 municipalities, many of them now belonging to Russia. Lindberg described 11 new bryophyte taxa, and discovered 12 new species to Finland (including areas of former Finnish territory of today’sRussia). For East Fennoscandia he described 8 new vascular plant species to science, discovered 42 new species and 26 hybrids to country. Apomictic species interested him also, and he described 4 new Alchemilla species, 34 Hieraciumtaxa and 80 Taraxacum species or subspecies. Later he became expertise also onMediterranean species, and described 50 new species and 22 subspecies, especially fromMorocco and Spain. Plantae Finlandiae Exsiccatae was an extensive effort. 2,081 numbers were distributed to 23 museum

Gehörschutz (Antiphone)

This paper reports on noise effects at the ear and the nervous system and on the prevention of noise injuries to man. The antiphones are divided in arrangements to deaden the noise from machines and apparatures in industry, traffic and buildings on one side, on the other side in individual devices for soundisolation. These are application of suitable material on the contacting parts of the human body and above all ear defenders. Different kinds of ear defenders are described. The author points out that the tests for and the selection of workers for noise-factories, considering their auditory vulnerability, are superflue, provided that suitable eardefenders are used. So the military injuries of the car also can be prevented. Eardefenders are of importance to rise the output of work in noisy halls and rooms. They are useful for saving sleep and the nervs. They are consequently of a great social interest and should be subjected to information, propaganda and instructions by law

Mårten Magnus Wilhelm Brenner, Finnish plant enthusiast

Mårten Magnus Wilhelm Brenner (1843–1930) was a controversial figure in Finnish botany. He was a passionate non-professional botanist, amongst the most diligent Finnish writers of his time having published 220 articles or notes. He described 833 taxa, including 411 species, six subspecies, 196 varieties, four subvarieties, 199 forms and 17 subforms. Typifications of 151 names are provided in a separate article. Brenner was particularly interested in the Hieracium taxonomy, but he studied several other plant genera and species during almost 60 years of botanical activity: Alnus, Erophila [Draba] verna, Euphrasia, Juncus, Linnaea borealis, Picea abies, Pimpinella saxifraga, Primula officinalis [veris], Rosa, Sorbus aucuparia, Taraxacum and Viola tricolor, for example. His descriptions resulted largely from his own collection activity without any synoptic work. Typically, each taxon was based on small, minor details, sometimes on a single or a few specimens, and often characterised by local distribution. Producing detailed infraspecific classifications was common practice in those times, apparently inspired by the German school of taxonomy, which was later called the Aschersonian approach. For many obvious reasons, botanists of that and later eras did not appreciate Brenner’s taxonomic results. Only some Euphrasia (one taxa), Hieracium (11) and Tarxacum (20) names are currently accepted in the Checklist of Finnish vascular plants, and E. wettstenii var. botniensium has recently been recognised. Brenner’s interest was not restricted to vascular plants. He collected an amount of lichens in late 1869 and 1870 on the island of Suursaari in the Gulf of Finland, for example, and he published extensive floristic accounts of Suursaari and northern Finland. He focused also on ecology and was concerned about changes in nature resulting from human activity. In northern Finland he collected bryophytes, many of which were new to Northern Ostrobothnia. He wrote a review of the history of lichenology in Finland, which the editorial board considered supercritical and did not accept, and which he therefore released as a self-published edition. Brenner became a member of the Societas pro Fauna et Flora Fennica in 1863, holding the position of Secretary in 1866–1876, and he was a member of the Printing Committee for the Publication Series in 1873–1878, 1884–1888 and 1890–1894. However, he was disliked because of his arrogant and presumptuous character, and he sometimes referred to the findings of others as his own at the monthly meetings of the Societas. Eventually, in 1890, he drifted into a polemical relationship with researchers working at the Botanical Museum. His extensive private herbarium was donated posthumously to the Botanical Museum, nowadays the Botanical Museum (H), Finnish Museum of Natural History (Luomus), University of Helsinki, and, he had already donated several batches of plant specimens he collected on trips funded by the Society. Carex brenneri Christ. is lectotypified here.Peer reviewe

Svensk och italiensk marknadsföringsrätt - en komparativ studie utifrån ett gemenskapsrättsligt perspektiv med fokus på regleringen kring TV-reklam

Redan 1984 kom direktivet om vilseledande reklam, som var det första i sitt slag. Det var emellertid fråga om ett minimidirektiv som därmed tillät med­lemsstaterna att behålla många av sina olikartade nationella bestämmelser på områ­det. 1989 utfärdades TV-direktivet som bl.a. innehöll särskilda be­stämmel­ser för TV-reklam, dock även detta ett minimidirektiv. Efter en re­videring 1997, som främst innebar ett utökat tillämpningsområde för direk­tivet från 1984, byttes dess namn till direktivet om vilseledande och jämfö­rande reklam. 2005 utfärdades direkti­vet om otillbörliga affärsmetoder som medförde ännu en revidering av 1984 års direktiv. Det nya direktivet tog så att säga över en del av direktivet om vilseledande och jämförande reklams tillämpningsområde, nämligen dess konsumentsskyddsintresse. Därefter skyddar rättsakten från 1984 endast näringsidkare mot vilseledande reklam. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder syftar, till skillnad från sin före­gångare, till en fullständig harmonisering på marknadsföringsområdet. Sveriges MFL är en ramlag som innehåller våra generella regler om reklam. Denna genomgick en ändring senast i juli 2008 som en del av implemente­ringen av direktivet från 2005. Man valde att behålla lagens skyddsintresse för både konsumenter och näringsidkare. En viktig nyhet med den nya MFL är att marknadsföringsbegreppet vidgas till att motsvara det gemenskaps­rättsliga affärsmetodsbegreppet, dvs. till att även inkludera efterköpssitua­tioner. RTL är den svenska lag i vilken man finner de särskilda bestämmel­ser som gäller för TV-reklam. Den största skillnaden mellan nationell rätt och gemenskapsrätt på detta område utgörs av Sveriges absoluta barn-reklamsförbud. TV-direktivets s.k. sändarlandsprincip innebär emellertid att detta förbud endast kan gälla för de programföretag som sänder från svensk mark. Vad gäller landets självregleringssystem på marknadsföringsrättens område så är de ledande organen MER och ERK. Genom att tolka ICC:s reklam­regler fastslår de om en reklam strider mot god affärssed eller ej. De­ras fällande beslut är dock av rådgivande karaktär, då organen saknar sank­tionsmöjligheter. Italiens generella reklambestämmelser återfinns i deras CdC. Emellertid har im­plementeringen av 2005 års direktiv föranlett utfärdandet av en ny lag som tagit över näringsidkarskyddet vad gäller vilseledande reklam. Efter re-vide­ringen av CdC i slutet av 2007 efterliknar dess marknadsföringsdel nu-mera i hög grad direktivet om otillbörliga affärsmetoder, både till struktur och inne­håll. Italiens motsvarighet till den svenska RTL är TU. Den skiljer sig från TV-direktivet bl.a. genom att föreskriva regler om en särskild typ av reklam, kallat säljfrämjande referenser, som inte ens nämns i direktivet. Italien har sedan lång tid tillbaka ett starkt självregleringssystem på mark-nads­förings­området. Detta innehåller bl.a. en särskild regelsamling med vid­sträckt tillämpningsområde, samt ett ledande organ, Giurì, vars fällande be­slut inne­bär ett faktiskt förbud av reklamen ifråga