Comparability of results from deposition samples

Laskeumanäytteiden tulosten vertailtavuu

Aerosolsammansättning i ett renluftsområde

Aerosolsammansättningen i ett renluftsområde i Mellansverige (Velen) har studerats under en årscykel. Aerosolpartiklarna har uppdelats efter aerodynamisk storlek i 7 fraktioner. Varje fraktion från 113 provtagningstillfällen har analyserats m a p svavel och tungmetaller m h a partikelinducerad röntgenstrålning s k PIXE-analys. Resultaten påvisar variationer i ämneskoncentrationer mellan enskilda mättillfällen omspännande två storleks ordningar. Årsmedelkoncentrationerna ligger på samma nivå som i rural miljö i Bolivia, Canada, Norge och Schweiz. Jämfört med motsvarande koncentrationer i urban miljö (Köpenhamn m fl storstäder) är tungmetallkoncentrationerna en till två storleksordningar (svavelkoncentrationen endast en faktor tre) lägre i Velen. Inga påtagliga säsongsvariationer kunder spåras varken för antropogent eller naturligt bildade ämnen. Klassificering av mättillfällena efter luftmassans historia kunde förklara mycket av de stora koncentrationsvariationerna. Grundämneskoncentrationerna var mellan en faktor 2 och 10 högre i luftmassor som kom från den europeiska kontinenten eller Storbritannien jämfört med de som kom norrifrån. Lägst var koncentrationerna i luftmassor som kom från Nordatlanten eller Norska Havet. Svavelkoncentrationerna visade störst beroende av luftmassans historia

Trender i kvävenedfall över Sverige 1955-2011

Kvävenedfallet har stor betydning för försurning och övergödning. Uppdraget har finansierats av Naturvårdsverket, med syfte att förbättra underlaget för att följa upp miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning . En ny, unik databas har etablerats, med de flesta mätningar som har skett i Sverige av nederbördsmängder och -kemi på öppet fält från 1955 och fram till idag. Beräkningar av nedfallet av oorganiskt kväve (NO3- + NH4+) med nederbörden (våtdepositionen) vid de sammanlagt 362 mätplatserna visar att nedfallet är högre i hela Sverige idag än när mätningarna startade 1955. Data visar en stor variation i kvävenedfallet mellan mätplatser och år, vilket gör det svårt att detektera statistiskt signifikanta förändringar över tid. Nedfallet av kväve med nederbörden till Sverige ökade signifikant under 20-årsperioden 1970-1989 i sydvästra Sverige, men inte i sydöstra eller norra Sverige. Under 20-årsperioden 1990-2009 skedde ingen förändring av nedfallet i norra eller sydvästra Sverige, men i sydöstra Sverige minskade nedfallet av olika kväveformer med nederbörden signifikant. Parallellt har kvävenedfallet uppskattats med MATCH-modellen med två olika simuleringar. Den ena simuleringen (TRENDMATCH) har använt indata från observerad meteorologi tillsammans med emissioner bestämda inom EMEP-programmet medan den andra (KLIMATMATCH) använder meteorologi från en klimatmodell och emissioner sammanställt för RCP4.5. Den med TRENDMATCH modellerade depositionen visar nedåtgående trender för såväl NO3- som NH4+ från 1990 till 2009 i alla regioner. Resultaten från KLIMATMATCH visar inte lika tydliga trender för NH4+, beroende på att de historiska emissionerna i RCP4.5 databasen både visar upp- och nedåtgående trender för perioden. Trender i kvävenedfall beräknade med MATCH-modellen är till mycket stor del styrda av trender i de emissioner som används av spridningsmodellen. Det kan finnas flera orsaker till att vi inte ser tydliga trender i kvävenedfallet under de senaste decennierna. Trendanalyser kräver data med långa tidsserier, vilket av olika orsaker ofta saknas. Om kvävenedfallet har förändrats, men förändringen är liten, så är det svårt eller omöjligt att urskilja detta ur de stora slumpmässiga mellanårsvariationerna. Det är också möjligt att nedfallet inte har förändrats, trots minskande emissioner i Europa, på grund av ändrade atmosfärskemiska förhållanden (t ex klimat och minskande svavelemissioner), eller om utsläppen av kväve från källor som är av vikt för Sverige inte har minskat i samma utsträckning som emissionerna för Europa som helhet har. Det är också svårt att uppskatta kväveemissioner, vilket i rapporten illustreras av de två emissionsuppskattningar som har använts, där den ena rapporterar minskande emissioner av ammoniak och den andra ökande. För att uppnå precision och statistiskt kunna säkerställa förhållandevis små förändringar i kvävenedfallet, i storleksordningen 20 procent under en period av 20 år, behövs mätningar vid ett stort antal platser runt om i landet. Vi föreslår en genomgång av hur de framtida mätningarna av kvävenedfallet, som utgör basen för övervakningen, bör utformas. En viktig punkt är att existerande stationer med långa tidsserier bör bevaras, något som kräver långsiktig finansiering