Hjärnan hos Anasinopa leakeyi (Hyaenodonta, Mammalia) – ett neurokranium rekonstruerat genom datortomografi

The Hyaenodonta include a wide variety of carnivorous mammals ranging in age from late Palaeocene to middle Miocene. Although they reached a nearly global distribution, little remains of them today. Many of the taxa are based only on teeth and jaw fragments. If we are to understand how these animals lived and evolved, we must therefore make the most out of the material we have. Herein, I report on the first nearly complete skull of Anasinopa leakeyi (Teratodontinae), which was recently found in Northern Kenya. The skull is dorsoventrally compressed, but otherwise relatively undamaged. The aim of this study was to provide a first glimpse of teratodontine brain morphology by reconstructing the neurocranium of this skull and creating a digital endocast. The result was one of the most well preserved endocasts of any hyaenodont known to date, with many of the cranial nerves and blood vessels visible. The size of the optic foramen relative to the size of the brain is similar to that of the extant wolf, Canis lupus, suggesting that A. leakeyi may have had a similar visual acuity. The body mass of A. leakeyi was estimated to up to 25 kg, meaning that it may have hunted small or large animals, perhaps having the ability to shift to larger prey when needed, as do extant, similarly sized, Felidae and Canidae. Endocasts are known from only a handful hyaenodont species, many of which were described by Radinsky in 1977. However, little work has been done on hyaenodont brains since then. The second aim of this study, therefore, was to place these hyaenodont brains, and particularly that of A. leakeyi, in the most recent phylogenetic framework, to better understand how the brain evolved in this group. This suggests that the evolution of a larger, more convoluted neocortex occurred convergently in several clades of Hyaenodonta. Furthermore, the presence of only a single neocortical sulcus in the earliest hyaenodonts calls into question the previous hypothesis of an ancestral pattern with two sulci for Artiodactyla, Perissodactyla and Carnivora. This study provides a basis for future research on brain evolution in Hyaenodonta, as well as showcases the possibilities offered by 3D technology.Hyaenodonterna var en grupp rovdjur som levde från ca 58 till 12 miljoner år sedan och som fanns på alla nordliga kontinenter samt Afrika. De varierade mycket i storlek, precis som nu levande rovdäggdjur, från ca 0.5 kg till över ett ton. Den här studien rapporterar ett nytt fynd från norra Kenya: den första skallen av Anasinopa leakeyi, en hyaenodont som levde för ungefär 17 miljoner år sedan. Skallen är tillplattad, men nästan komplett och i övrigt i relativt gott skick. Men hjälp av datortomografi och 3D-teknologi har neurokraniet, den del av skallen som omger hjärnan, kunnat byggas ihop igen och en digital avgjutning av hjärnskålen skapats. Genom att jämföra tjockleken på synnerven i förhållande till hjärnstorleken kan man få en uppfattning om hur väl utvecklad synen var hos Anasinopa. Resultaten tyder på att Anasinopa troligen hade ungefär lika bra syn som dagens varg. Genom att mäta tänderna har Anasinopas kroppsvikt kunnat uppskattas till upp till 25 kg, vilket är ungefär lika mycket som en europeisk bäver eller en manvarg. De rovdäggdjur som lever idag, och som väger lika mycket som Anasinopa, kan jaga antingen stora eller små bytesdjur. Det finns också djur i den här viktklassen, som t.ex. schakaler och lodjur, som kan skifta mellan att jaga små och stora djur, så det är möjligt att Anasinopa också kunde det. Vår kunskap om hur hjärnan såg ut hos hyaenodonter är begränsad till mindre än ett dussin exemplar. De flesta av dessa ”hjärnor” är naturliga avgjutningar i sten, som bildats när hjärnskålen fyllts med sediment för miljontals år sedan. En studie på 1970-talet jämförde flera hyaenodont-hjärnor och fann att neocortex, den del av hjärnan som hos däggdjur ansvarar för komplexa kognitiva funktioner, med tiden blev större och mer veckad hos de här djuren. Det vill säga, de tidiga hyaenodonterna hade en liten neocortex med ett enda veck, medan de som levde miljontals år senare hade en mycket större neocortex med flera veck. Sedan den studien har dock ganska lite forskning gjorts på hjärnan hos de här djuren. I den här studien jämfördes därför Anasinopas hjärna med den hos andra hyaenodonter, med hänsyn tagen till hur de olika arterna tros vara släkt med varandra, för att försöka förstå hur hjärnan utvecklades hos de här djuren. Resultaten tyder på att en större, mer veckad neocortex utvecklades parallellt i två separata grupper av hyaenodonter. Man har tidigare kunnat se att utvecklingen av fler hjärnveck skett parallellt hos, t.ex., olika grupper av hunddjur. Dock verkar inget än så länge tyda på att sådana veck lika lätt kan förloras när de väl utvecklats hos en art. Därför tyder det faktum att de första hyaenodonterna bara hade ett veck på att deras gemensamma anfader med dagens rovdjur också bara hade ett veck. Det går emot vad man tidigare trott, om att den gemensamma anfadern till hyaenodonter och nu levande rovdjur och hovdjur och hade en neocortex med två veck, som sedan bevarats hos alla dess ättlingar. Det här visar att det är mycket vi fortfarande inte vet om hjärnans utveckling. Studien visar samtidigt på möjligheterna som 3D-teknologin innebär och visar att det finns mycket kvar att lära från de fossil vi har

Hjärnan hos Anasinopa leakeyi (Hyaenodonta, Mammalia) – ett neurokranium rekonstruerat genom datortomografi

The Hyaenodonta include a wide variety of carnivorous mammals ranging in age from late Palaeocene to middle Miocene. Although they reached a nearly global distribution, little remains of them today. Many of the taxa are based only on teeth and jaw fragments. If we are to understand how these animals lived and evolved, we must therefore make the most out of the material we have. Herein, I report on the first nearly complete skull of Anasinopa leakeyi (Teratodontinae), which was recently found in Northern Kenya. The skull is dorsoventrally compressed, but otherwise relatively undamaged. The aim of this study was to provide a first glimpse of teratodontine brain morphology by reconstructing the neurocranium of this skull and creating a digital endocast. The result was one of the most well preserved endocasts of any hyaenodont known to date, with many of the cranial nerves and blood vessels visible. The size of the optic foramen relative to the size of the brain is similar to that of the extant wolf, Canis lupus, suggesting that A. leakeyi may have had a similar visual acuity. The body mass of A. leakeyi was estimated to up to 25 kg, meaning that it may have hunted small or large animals, perhaps having the ability to shift to larger prey when needed, as do extant, similarly sized, Felidae and Canidae. Endocasts are known from only a handful hyaenodont species, many of which were described by Radinsky in 1977. However, little work has been done on hyaenodont brains since then. The second aim of this study, therefore, was to place these hyaenodont brains, and particularly that of A. leakeyi, in the most recent phylogenetic framework, to better understand how the brain evolved in this group. This suggests that the evolution of a larger, more convoluted neocortex occurred convergently in several clades of Hyaenodonta. Furthermore, the presence of only a single neocortical sulcus in the earliest hyaenodonts calls into question the previous hypothesis of an ancestral pattern with two sulci for Artiodactyla, Perissodactyla and Carnivora. This study provides a basis for future research on brain evolution in Hyaenodonta, as well as showcases the possibilities offered by 3D technology.Hyaenodonterna var en grupp rovdjur som levde från ca 58 till 12 miljoner år sedan och som fanns på alla nordliga kontinenter samt Afrika. De varierade mycket i storlek, precis som nu levande rovdäggdjur, från ca 0.5 kg till över ett ton. Den här studien rapporterar ett nytt fynd från norra Kenya: den första skallen av Anasinopa leakeyi, en hyaenodont som levde för ungefär 17 miljoner år sedan. Skallen är tillplattad, men nästan komplett och i övrigt i relativt gott skick. Men hjälp av datortomografi och 3D-teknologi har neurokraniet, den del av skallen som omger hjärnan, kunnat byggas ihop igen och en digital avgjutning av hjärnskålen skapats. Genom att jämföra tjockleken på synnerven i förhållande till hjärnstorleken kan man få en uppfattning om hur väl utvecklad synen var hos Anasinopa. Resultaten tyder på att Anasinopa troligen hade ungefär lika bra syn som dagens varg. Genom att mäta tänderna har Anasinopas kroppsvikt kunnat uppskattas till upp till 25 kg, vilket är ungefär lika mycket som en europeisk bäver eller en manvarg. De rovdäggdjur som lever idag, och som väger lika mycket som Anasinopa, kan jaga antingen stora eller små bytesdjur. Det finns också djur i den här viktklassen, som t.ex. schakaler och lodjur, som kan skifta mellan att jaga små och stora djur, så det är möjligt att Anasinopa också kunde det. Vår kunskap om hur hjärnan såg ut hos hyaenodonter är begränsad till mindre än ett dussin exemplar. De flesta av dessa ”hjärnor” är naturliga avgjutningar i sten, som bildats när hjärnskålen fyllts med sediment för miljontals år sedan. En studie på 1970-talet jämförde flera hyaenodont-hjärnor och fann att neocortex, den del av hjärnan som hos däggdjur ansvarar för komplexa kognitiva funktioner, med tiden blev större och mer veckad hos de här djuren. Det vill säga, de tidiga hyaenodonterna hade en liten neocortex med ett enda veck, medan de som levde miljontals år senare hade en mycket större neocortex med flera veck. Sedan den studien har dock ganska lite forskning gjorts på hjärnan hos de här djuren. I den här studien jämfördes därför Anasinopas hjärna med den hos andra hyaenodonter, med hänsyn tagen till hur de olika arterna tros vara släkt med varandra, för att försöka förstå hur hjärnan utvecklades hos de här djuren. Resultaten tyder på att en större, mer veckad neocortex utvecklades parallellt i två separata grupper av hyaenodonter. Man har tidigare kunnat se att utvecklingen av fler hjärnveck skett parallellt hos, t.ex., olika grupper av hunddjur. Dock verkar inget än så länge tyda på att sådana veck lika lätt kan förloras när de väl utvecklats hos en art. Därför tyder det faktum att de första hyaenodonterna bara hade ett veck på att deras gemensamma anfader med dagens rovdjur också bara hade ett veck. Det går emot vad man tidigare trott, om att den gemensamma anfadern till hyaenodonter och nu levande rovdjur och hovdjur och hade en neocortex med två veck, som sedan bevarats hos alla dess ättlingar. Det här visar att det är mycket vi fortfarande inte vet om hjärnans utveckling. Studien visar samtidigt på möjligheterna som 3D-teknologin innebär och visar att det finns mycket kvar att lära från de fossil vi har

Digital endocasts from two late Eocene carnivores shed light on the evolution of the brain at the origin of Carnivora

The evolution of the brain at the origin of Carnivora remains poorly understood, largely owing to the limited number of cranial endocasts known from Carnivoramorpha and basal crown Carnivora. Here, we use x-ray computed tomography to create digital endocasts of two early carnivores, Quercygale angustidens and Gustafsonia cognita. Quercygale angustidens is generally regarded as the sister taxon to Carnivora and Nimravidae and is thus of great interest to further our understanding of the evolutionary changes that occurred at the origin of Carnivora. Gustafsonia cognita provides a comparison to a contemporary crown carnivoran. We describe the endocasts of these two taxa, placing them in the context of carnivoramorphan phylogeny. Both endocasts preserve the cerebellum in great detail, resulting in a better understanding of the morphology of this part of the brain in early carnivores. Gustafsonia cognita, despite its small size, geological age and basal position, displays a sulcal pattern typical of Amphicyonidae, reaffirming its position within the family. Nimravids; and early carnivorans, such as Gustafsonia cognita, Proailurus lemanensis and Hesperocyon gregarius, have more expanded neocortices than Quercygale angustidens. Current evidence suggests that the increase in gyrification in basal Carnivoramorpha occurred mainly through elongation of existing sulci and entered a new phase at the origin of crown Carnivora. Additional sulci appeared in early members of the order, resulting in distinctive sulcal patterns in the different carnivoran families. Nevertheless, more endocasts of basal carnivorans and carnivoramorphans are needed to better understand the processes driving the evolution of the brain in this group

Barns inflytande i den dagliga planeringen

Begreppet inflytande kan tolkas på många sätt. Tolkningar som medbestämmande, demokrati, deltagande och självbestämmande är begrepp som vi mött i olika dokument och i olika litteraturer under arbetets gång. Vi har blivit medvetna om att forskare och författare har skilda meningar angående betydelsen i begreppet inflytande. Exempelvis Elisabeth Arnér (2009) anser att begreppet inflytande handlar om att barn ska ges möjlighet att påverka sin tillvaro på ett påtagligt sätt i förskolan. Detta medför att pedagogerna måste utveckla sin planering av innehållet i förskolan med uppmärksamhet på barnens erfarenheter, idéer och initiativ. Medans Nina Johannesen och Ninni Sandvik (2008) har en annan definition av begreppet inflytande. De menar att inflytande inte handlar om vem som bestämmer utan att alla är en del av en gemenskap där man måste visa respekt och inkludera oavsett åsikter och inställning. Barnen på den utvalda förskolan vill framför allt ha inflytande i vardagliga situationer så som bordsplaceringar, om de vill leka inne eller ute och verksamhetens dagliga innehåll. Pedagogerna verkar demokratiskt och lyssnar på vad barnen vill ha inflytande i. Genom att aktivt lyssna och anordna möten får de en inblick i vad barnen har att säga och barnen får på så sätt ett reellt inflytande i den dagliga verksamheten. Barnen pratar och refererar självmant till händelser i boken och drar paralleller över hur de har det på sin förskola. För övrigt tycker barnen att de får vara med och bestämma på sin förskola

The neurocranium of Ekweeconfractus amorui gen. et sp. nov. (Hyaenodonta, Mammalia) and the evolution of the brain in some hyaenodontan carnivores

This project forms part of the NSF-funded Research on East African Catarrhine and Hominoid Evolution (REACHE) Project and is REACHE Paper #16. Fieldwork by The West Turkana Miocene Project was funded by NSF award BCS 1241817 to JBR, the Natural Sciences and Engineering Research Council of Canada, and the University of Calgary.</p

Evolutionary ecomorphology for the twenty-first century: examples from mammalian carnivores

Carnivores (cats, dogs and kin) are a diverse group of mammals that inhabit a remarkable range of ecological niches. While the relationship between ecology and morphology has long been of interest in carnivorans, the application of quantitative techniques has resulted in a recent explosion of work in the field. Therefore, they provide a case study of how quantitative techniques, such as geometric morphometrics (GMM), have impacted our ability to tease apart complex ecological signals from skeletal anatomy, and the implications for our understanding of the relationships between form, function and ecological specialization. This review provides a synthesis of current research on carnivoran ecomorphology, with the goal of illustrating the complex interaction between ecology and morphology in the skeleton. We explore the ecomorphological diversity across major carnivoran lineages and anatomical systems. We examine cranial elements (skull, sensory systems) and postcranial elements (limbs, vertebral column) to reveal mosaic patterns of adaptation related to feeding and hunting strategies, locomotion and habitat preference. We highlight the crucial role that new approaches have played in advancing our understanding of carnivoran ecomorphology, while addressing challenges that remain in the field, such as ecological classifications, form–function relationships and multi-element analysis, offering new avenues for future research.This work was supported by the Royal Society (RF\ERE\210253to K.E.J.), which funded J.A.S.</p