Jacob, the Torah, and the Abrahamic Promise : Studies on the Use and Interpretation of the Jacob Story in the Book of Jubilees

I denna avhandling forskar jag i den tidiga judiska receptionshistorian av Genesis (Första Moseboken). Fokus ligger pa Jubileerboken (c. 170–150 f.Kr.), ett verk som har ofta kallats ett parallelexempel på fenomenet ”omskriven bibel” (”Rewritten Bible”). Det handlar mest om ett antikt (och modernt) fenomen där man berättar och skriver om bibliska berättelser med hjälp av olika tolkningstraditioner som är anknutna till den bibliska texten. Genom att undersöka Jubileerboken och jämföra den med Genesis kan man avslöja hur berättelserna i Genesis har använts och tolkats under det andra århundradet f.Kr. Eftersom patriark Jakob står i fokus i Jubileerboken, har jag fokuserat på honom som huvudgestalt och undersökt hur Jakobberättelsen har tolkats och använts. Avhandlingen består av fyra delar. I det första kapitlet inleder jag studiet genom att diskutera Jubileerbokens mångfacetterade texthistoria. Den etiopiska texttraditionen har bevarat hela texten, så därför står den i fokus. Den är ocksa tillräckligt tillförlitlig för att säga något om den tidiga judendomen i andra årh. f.Kr. trots att manuskriptevidensen härstammar från medeltiden. Därutöver diskuterar jag olika möjliga redaktioner som boken kan ha haft och kommer till den slutsatsen att den ursprungligen varit en helhet som dock kan ha redigerats mer i Qumrankretsen, åtminstone för delen Jub 1:15b–25. Själva avhandlingen innehåller tre studier, av vilka tva (kap. 2 och 3) handlar om förhållandet mellan Jakob och Toran, och ett (kap. 4) handlar om förhållandet mellan Jakob och Abrahamslöftet. Med Abrahamslöftet menas i detta studium de löften som Gud gav åt Abraham i Genesis 12:1–3 och paralleltexter, nämligen (1) land, (2) säd/avkomlingar, (3) stort namn samt (4) välsignelsen. I det andra kapitlet behandlar jag hur psalm 78 har tolkats i Jubileerboken. Som utgångspunkt har jag Ps 78:5 där det står att Gud har ”placerat sitt testimonium i Jakob, och satt sin Tora i Israel.” Jubileerbokens författare har tolkat versen att tyda på att patriark Jakob har fått lagen. Själva termerna ”testimonium” (תעודה /עדות ) och ”Tora” (תורה ) är viktiga för författaren, som hela tiden hänvisar till ”testimoniet” som har skrivits på himmelska tavlor. Av allt att döma har författaren använt det tidiga gezera shava -tolkningssättet, där ovanliga ord och uttryck i olika texter tolkas i ljuset av varandra. Nu har författaren använt Ps 78:5 och kombinerat den med Jes 8:16, 20 och Rut 4:7 och kommit till den slutsatsen att Jakob har fått Toran som helhet, och att uppenbarelsen angående lagen eller halakha har fullbordats i Jakobs tid. Jakob ger budskapet vidare till sin son Levi, som ska förkunna det för Israels folk (Jub 45:16). Denna transmittering av materialet som Jakob gör med Levi är annorlunda än det som sker med patriarkerna före Jakob, men själva traditionsförmedlingen är något som också Ps 78:5–8 betonar och som är viktigt för författaren till Jubileerboken. Tredje kapitlet handlar om hur författaren har kombinerat patriark Jakob med Deuteronomium (Femte Moseboken). Deuteronomium har skrivits som tilltal till Israel. I tilltalet förekommer andra person singularis och pluralis växelvis. I studien lyfter jag fram Jub 30–32 (jfr. Gen 34–35) som utgångspunkt och visar hur författaren har kombinerat deuteronomiska bud med Jakobs liv. Jakob heter ocksa Israel. I den omskrivna versionen av Jubileerboken är Jakob en perfekt israelit, som uppfyller de deuteronomiska lagarna in i minsta detalj och som redan fått alla lagar. När det under författarens tid förekom risken att man trodde att patriarkerna inte kände Toran, så anser författaren tvärtom. De kände dem, och uppfyllde dem så bra som möjligt. Under Jakobs=Israels tid blev allt klart, och därför ska alla följa författarens lagtolkning. Fjärde kapitlet är ett studium om Abrahamslöftet och dess reception i Jubileerboken. Det visade sig att löftet spelar en väldig stor roll i Jubileerboken. Löftet tolkas pa konditionellt sätt: Redan från början (Jub 12) är Abraham den aktiva parten som tar första initiativet, och patriarkernas aktiva roll betonas i hela boken. Författaren har också lagt in flera betydelsefulla tillägg som inte har någon parallel i Gen. Dessa inkluderar Abrahams tal till Rebecka (Jub 19), hans testament till sina söner (Jub 20), till Isak (Jub 21), Jakob (Jub 22), Rebeckas tilltal till Jakob (Jub 25) samt Rebecka och Isaks testamente till Jakob och Esau (Jub 35–36). Gen 18:18–19 fungerar som hermeneutisk nyckel till löftet. Både de omskrivna delarna och de tillägg, av vilka några väl kan härstamma från tidigare tolkningstraditioner, visar att löftet om Abrahams säd har tolkats att hänvisa till Jakob. Jakob repsenterar således en typos, förebild av en ideal israelit, som följer Toran enligt författarens halakha. Samtidigt har denna tolkning kombinerats med tanken pa Jakob som ”helig säd” och representant av ”resten” som är ocksa viktiga termer i Jes och Esra-Neh. Inte alla etniska judar hör till Jakob/Israel, utan Esau fungerar också som typos av en apostat som inte ärver löftet. Löftet om landet har tolkats på två olika sätt: å ena sidan handlar det ännu om det utlovade landet, men å andra sidan har det också tolkats som att gälla hela världen. Detta kan systematiseras på sådant sätt att det lovade landet står som högkvarteret till Israels hegemoni, som sedan sprids åt hela världen. Levi som typos till leviter/präster samt Juda som typos till (messiansk) kung är huvudaktörer i det hur hegemonin blir realitet. Genom dessa två söner och de institutioner och individer som de representerar blir också Abrahams namn stort, såsom löftet om stort namn lovade. När Jakob/Israel följer lagen enligt författarens halakha, så blir de ocksa välsignade. Denna välsignelse har både partikularistiska och universalistiska drag. Å ena sidan kan andra folk endast begära samma slags välsingelse (Jub 20:9, en tolkning av nif’al/hitpa’el-formen av ברך “välsigna” i Gen 12:3 par.), å andra sidan reparerar dessa välsignelser världen (Jub 19:25). Patriark Jakob står således som ett exempel på hur alla sanna israeliter ska bete sig. De ska uppfylla lagen. När lagen är uppfylld, kan de ocksa ärva de löften som gavs åt Abraham. I slutet av avhandlingen visar jag att Jubileerboken kan fungera som viktigt parallelmaterial bl.a. för forskare av Nya testamentet och särskilt i Paulusforskning, eftersom Pauli syn på både Abrahamslöftet och Toran står i motsats till den som finns i Jubileerboken. Patriark Jakob har också kopplats intimt ihop med Deuteronomium i senare rabbinska tolkningstraditioner (t.ex. Sifre Deuteronomium), men själva tolkningstraditionen är mycket äldre än vad forskarna har tidigare trott

Relation between substorm characteristics and rapid temporal variations of the ground magnetic field

Auroral substorms are one of the major causes of large geomagnetically induced currents (GIC) in technological systems. This study deals with different phases of the auroral substorm concerning their severity from the GIC viewpoint. Our database consists of 833 substorms observed by the IMAGE magnetometer network in 1997 (around sunspot minimum) and 1999 (rising phase of the sunspot cycle), divided into two classes according to the <i>D<sub>st</sub></i> index: non-storm (<i>D<sub>st</sub></i>>-40 nT, 696 events) and storm-time ones (<i>D<sub>st</sub></i><-40 nT, 137 events). The key quantity concerning GIC is the time derivative of the horizontal magnetic field vector (<i>d</i><i><b>H</b></i>/<i>dt</i>) whose largest values during substorms occur most probably at about 5 min after the onset at stations with CGM latitude less than 72 deg. When looking at the median time of the occurrence of the maximum <i>d</i><i><b>H</b></i>/<i>dt</i> after the expansion onset, it increases as a function of latitude from about 15 min at CGM lat=56 deg to about 45 min at CGM lat=75 deg for non-storm substorms. For storm-time events, these times are about 5 min longer. Based on calculated ionospheric equivalent currents, large <i>d</i><i><b>H</b></i>/<i>dt</i> occur mostly during the substorm onset when the amplitude of the westward electrojet increases rapidly

Auroral electrojets during deep solar minimum at the end of solar cycle 23

We investigate the auroral electrojet activity during the deep minimum at the end of solar cycle 23 (2008–2009) by comparing data from the IMAGE magnetometer chain, auroral observations in Fennoscandia and Svalbard, and solar wind and interplanetary magnetic field (IMF) observations from the OMNI database from that period with those recorded one solar cycle earlier. We examine the eastward and westward electrojets and the midnight sector separately. The electrojets during 2008–2009 were found to be weaker and at more poleward latitudes than during other times, but when similar driving solar wind and IMF conditions are compared, the behavior in the morning and evening sectors during 2008–2009 was similar to other periods. On the other hand, the midnight sector shows distinct behavior during 2008–2009: for similar driving conditions, the electrojets resided at further poleward latitudes and on average were weaker than during other periods. Furthermore, the substorm occurrence frequency seemed to saturate to a minimum level for very low levels of driving during 2009. This analysis suggests that the solar wind coupling to the ionosphere during 2008–2009 was similar to other periods but that the magnetosphere-ionosphere coupling has features that are unique to this period of very low solar activity.Peer reviewe

The clinical course of schizophrenia in women and men-a nation-wide cohort study

Gender differences in schizophrenia have been reported in different aspect of the course of disease and may urge special clinical interventions for female patients. Current literature provides insufficient information to design guidelines for treating women with schizophrenia. We aim to quantify the clinical course of schizophrenia in men and women on premorbid hospitalizations and prescription drugs, age at diagnosis, pharmacological treatment, comorbidity, number of re-hospitalizations, and mortality. Our nationwide cohort study included all patients admitted for the first time to hospital during 2000-2014 for schizophrenia or schizo-affective disorder in Finland. Gender differences were compared with logistic regression, by calculating incidence rates, and mortality was assessed with Cox proportional hazard model. We included 7142 women and 9006 men with schizophrenia/schizo-affective disorder and found that both women (71%) and men (70%) had often been hospitalized for another psychiatric disorder in the 5 years before diagnosis. In women, the last psychiatric hospitalization before schizophrenia/schizo-affective diagnosis was often for mood disorders (62%, OR 2.56, 95% CI 2.28-2.87). Men were diagnosed earlier (mean 34.4 [SD12.6] vs. 38.2 [SD 13.8]) with peak incidence around 22, while incidence in women declining only slowly between age 18 and 65. During ten years follow-up, 69.5% of both genders needed at least one re-hospitalization, with slightly more hospitalizations in women. Women were less often prescribed clozapine or long-acting antipsychotics. Mortality was lower in women (HR = 0.54, 95% CI 0.50-0.60), with fewer suicide and cardiovascular deaths, but more cancer deaths. These results suggest a diagnostic delay for women, which might be shortened by screening women aged 20-65 participating in affective disorder programs. As number of hospitalizations is not lower for women, clinicians should take care not to undertreat women with schizophrenia

The effects of an alpha-2-adrenoceptor agonist, antagonist, and their combination on the blood insulin, glucose, and glucagon concentrations in insulin sensitive and dysregulated horses

Alpha-2-adrenoceptor agonists are sedatives that can cause fluctuations in serum insulin and blood glucose (BG) concentrations in horses. The objectives of this study were to investigate the effects of detomidine and vatinoxan on BG, insulin, and glucagon concentrations in horses with and without insulin dysregulation (ID). In a blinded cross-over design, eight horses with ID and eight horses without ID were assigned to each of four treatments: detomidine (0.02 mg/kg; DET), vatinoxan (0.2 mg/kg; VAT), detomidine + vatinoxan (DET + VAT), and saline control (SAL). Blood samples were taken at 0,1, 2, 4, 6, and 8 h. Change from baseline was used as the response in modelling, and the differences between treatments were evaluated with repeated measures analysis of covariance. P values 2021 The Authors. Published by Elsevier Ltd. This is an open access article under the CC BY license (http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/).Peer reviewe

Seasonal and Diurnal Variation of Geomagnetic Activity: Revised \u3cem\u3eDst\u3c/em\u3e Versus External Drivers

Daily and seasonal variability of long time series of magnetometer data from Dst stations is examined. Each station separately shows a local minimum of horizontal magnetic component near 18 local time (LT) and weakest activity near 06 LT. The stations were found to have different baselines such that the average levels of activity differed by about 10 nT. This effect was corrected for by introducing a new “base method” for the elimination of the secular variation. This changed the seasonal variability of the Dst index by about 3 nT. The hemispheric differences between the annual variation (larger activity during local winter and autumn solstice) were demonstrated and eliminated from the Dst index by addition of two Southern Hemisphere stations to a new index termed Dst6. Three external drivers of geomagnetic activity were considered: the heliographic latitude, the equinoctial effect, and the Russell–McPherron effect. Using the newly created Dst6 index, it is demonstrated that these three effects account for only about 50% of the daily and seasonal variability of the index. It is not clear what drives the other 50% of the daily and seasonal variability, but it is suggested that the station distribution may play a role

Sukupolvien ketju : Suuret ikäluokat ja sukupolvien välinen vuorovaikutus Suomessa

Tutkimuksessa selvitään sukulaisten välistä vuorovaikutusta sekä avunantoa suomalaisissa perheissä ja suvuissa. Tutkimuskohteena on kolme perhesukupolvea: suuret ikäluokat, heidän aikuiset lapsensa ja vanhempansa, joista on kerätty laaja postikysely-, lomakehaastattelu- ja teemahaastatteluaineisto. Tutkimuskysymysten muodostamisessa ja tulosten tarkastelussa hyödynnetään aikaisempaa sosiologista sukupolvi- ja perhetutkimusta sekä evoluutioteorian esittämiä vastavuoroisuutta ja altruismia koskevia teorioita ja tuloksia. Tutkimuksessa kysytään, miten eri sukupolvet auttavat toisiaan, millaisia sukupolvikohtaisia eroja auttamiskäytännöissä esiintyy ja mitkä taustatekijät selittävät auttamista. Lisäksi selvitetään sukulaisten auttamisasenteita ja tyytyväisyyttä saatuun apuun sekä auttamiseen liittyviä ristiriitoja. Näiden ohella tarkastellaan, miten sukupolvien väliset sosiaaliset suhteet kytkeytyvät auttamiskäytäntöihin. Tutkimustulokset osoittavat, että sukulaisapu on tärkeä tekijä ihmisten välisessä vuorovaikutuksessa. Ihmiset ovat eniten yhteydessä biologisiin sukulaisiinsa, auttavat heitä eniten ja saavat heiltä eniten apua. Mitä keskeisemmästä avun muodosta on kysymys, sitä tärkeämpiä lähisukulaiset ovat. Toisaalta apua annetaan useille eri sukulaisille, mutta avun nettovirta kulkee sukulinjassa vanhemmilta nuoremmille polville. Keskeinen tulos onkin se, että suuret ikäluokat antavat apua enemmän lapsilleen kuin vanhemmilleen. Sukupolvien väliset erot auttamisessa liittyvät yleensä vastaajien ikään tai elämänvaiheeseen. Vastaajat ovat tavallisesti saaneet pyytäessään apua ja ovat yleensä myös tyytyväisiä saamaansa apuun. Sukulaisten auttaminen onkin valtaosalle itsestään selvää riippumatta siitä, koetaanko sitä varsinaisesti velvollisuudeksi. Huolimatta siitä, että sukulaisten auttaminen on runsasta, vain harvat mieltävät esimerkiksi vanhusten auttamisen yksinomaan perheen velvollisuudeksi.11,00 euro

Magnetosheath control of solar wind-magnetosphere coupling efficiency

We examine the role of the magnetosheath in solar wind-magnetosphere-ionosphere coupling using the Time History of Events and Macroscale Interactions during Substorms plasma and magnetic field observations in the magnetosheath together with OMNI solar wind data and auroral electrojet recordings from the International Monitor for Auroral Geomagnetic Effects (IMAGE) magnetometer chain. We demonstrate that the electric field and Poynting flux reaching the magnetopause are not linear functions of the electric field and Poynting flux observed in the solar wind: the electric field and Poynting flux at the magnetopause during higher driving conditions are lower than those predicted from a linear function. We also show that the Poynting flux normal to the magnetopause is linearly correlated with the directly driven part of the auroral electrojets in the ionosphere. This indicates that the energy entering the magnetosphere in the form of the Poynting flux is directly responsible for driving the electrojets. Furthermore, we argue that the polar cap potential saturation discussed in the literature is associated with the way solar wind plasma gets processed during the bow shock crossing and motion within the magnetosheath.Peer reviewe