Profession, Science and State -Psychology in Sweden 1968-1990

This dissertation consists of a case study of Swedish psychology during a specific period of time. It focuses psychology as a scientific discpline, as a professionalised occupation and as a cognitive resource for policy-making. From a general science studies perspective, it aims to provide a sociological and historical analysis of the development of psychological research, psychological practice and psychology's relation to social policy-making in key areas of the welfare state in general. The case study utilises discourse analysis, analysis of archival and documentary material, interviews and bibliometric analyses. It is argued that psychologists have changed their image from being primarily academics to being clinical practitioners whose expertise has moved from differential diagnostics to psychotherapy. Professional discourse has evolved similarly to that shown to be the case in other countries, drawing extensively on rhetorics of economics, humanitarianism and facilitation and control. A critical assessment of discourse analysis and constructionism is provided, arguing for a restricted application of constructionism in science studies. Further, professional action and organisation is analysed. It is argued that the professional project pursued by psychologists is characterised by power struggles within the profession, and is an outcome of adaptation to institutional demands stemming from the labour-market. It results in a pattern of professionalisation which deviates from what is hypothesised by much professionalisation theory. Psychology's role as a cognitive resource for social policy-making is analysed in relation to claims to decisive influence made by psychologists. It is argued that psychology has played a negligible role in key areas of policy-making. The case illustrates the politicisation of science rather than the scientization of policy-making. Finally, psychology's development as a a discipline is analysed. It is argued that the changes in the system of research and higher education illustrates the increasing influence of non-cognitive factors on disciplinary development. It has provided academic psychology with potential for growth but at the same time weakened its disciplinary core. Academic psychology has been more theoretically and methodologically diverse than is usually claimed, but a rivalling knowledge ideal to the traditional academic one has been introduced by sectorial research policy

Utmanande utbildning : en studie av regionalt utvecklingsarbete, kollaborativt lärande och samverkan för kunskapande

Under 1990-talet genomfördes ett flertal reformer av den svenska skolan. Bland annat reformerades lärarutbildningen. I anslutning till denna reform fanns en vision om att kunna åstadkomma en ny typ av kunskapsutveckling och forskning i samverkan mellan skolhuvudmän och universitet/högskolor med lärarutbildning. 1996 lanserades visionen om att finna en innovativ samverkansstrutkur för detta. Denna sam verkan skulle vara lokalt och regionalt förankrad. Staden betecknade samverkan som ”regionalt utvecklingscentrum” men föreskrev inte hur detta skulle organiseras eller finansieras. Det ansågs kunna lösas bäst av de jämlika parter som skulle driva regionalt utvecklingsarbete för skola och utbildning, alltså å ena sidan kommunerna / fristående skolhuvudmän och å andra sidan lärosätena. Denna studie handlar om ett sådant regionalt utvecklingscentrum under en dryg tioårsperiod. Utgångspunkten är att från ett aktionsforskningsperspektiv beskriva och analysera det speciella fallet mot bakgrund av mer generella kunskapssociologiska aspekter. I studien behandlas visionen om ”regionalt utvecklingscentrum” som ett inslag både i enförändrad nationell forsknings- och utvecklingspolitik och som en del av mer sektorsinriktad reformarbete. Allmänna frågor kring organisering av kunskapsutveckling behandlas, liksom det krav på samverkan med det omgivande samhället som ställts på högskolesektorn sedan 1990-talets slut. Dessutom berörs frågor kring läraryrkets professionaliseringsprocesser, och anknytningen av yrkespraktiken till forskning

Utvärdering av projektet "Barns och ungdomars bästa"

Inledningsvis vill utvärderarna framhålla att utvärderingen inte innebär kritik av enskilda personer eller projektdeltagares arbete, eller ambitioner. Många av de kritiska punkter som sammanfattas nedan är också återkommande iakttagelser gjorda i flera andra projekt i olika kommuner som engagerat CKS för utvärderingsinsatser av helt andra verksamheter. De återfinns också i flera utvärderingar gjorda av nationella utvecklingsprojekt. Utvärderingen av projektet ”Barns och ungdomars bästa” med fokus på de processer som utvecklats under projekttiden pekar på följande: Generellt finns det hos deltagarna i projektet en upplevelse av att det varit positivt och utvecklande att medverka, och inneburit ett stort utbyte i olika avseenden. Detta är inget oväntat, med tanke på att kriterierna för medverkan varit eget intresse och vilja att deltaga. Resultaten av projektarbetet kan således utifrån individernas upplevelser sammanfattas som givande. Å andra sidan finns också en osäkerhet om projektets räckvidd utanför dem som varit engagerade, vilket också flera deltagare själva utpekat som en svag punkt. Få projektdeltagare anser sig ha haft en upplevelse av att vara delar av en helhet, eller gemensamt ha arbetat mot övergripande mål. Den vanliga motsättningen mellan avgränsat projektarbete och kontinuerligt utvecklingsarbete förefaller alltså inte ha lösts, annat än inom ett fåtal delprojekt, och har också påverkats av omorganisationer under projektets avslutningsfas i de berörda verksamheterna. Projektorganisationen som byggts upp har haft svagheter. En sådan är att mycket arbete som borde föregått själva igångsättandet av projektet lagts inom detta, vilket framför allt påverkade initialfasen negativt. Ytterligare en består i att få medverkande förefaller haft kompetens eller fått stöd för att arbeta i projektform. En tredje är att är att den inte gett utrymme för jämställda positioner för olika medverkande i projektet. Projektorganisationen har genom sitt stora beroende av en enda persons arbete blivit onödigt sårbar, och har under projekttiden också i andra avseenden, framför allt administrativa, visat sig svårhanterlig. Mot bakgrund av detta, liksom av erfarenheterna från flera stora nationella projekt, kan det ifrågasättas om projektorganisationen är den lämpligaste arbetsformen för denna typ av utvecklingsarbete. Innehållet i projektet har fått en stark inriktning på intervention på individuell nivå, speciellt i form av olika typer av utbildningsinsatser. De projekt som förekommit inriktade på organisatorisk förändring gäller framför allt familjestödjande arbete i form av att försöka bygga upp familjecentraler, och i viss mån former för utåtriktat ungdomsarbete. Det har också blivit ett projekt som huvudsakligen kommit att präglas av de kommunala tjänstemän som arbetat inom dess ramar, och i liten utsträckning av kommuninvånare/medborgare. I projektet har också funnits olika uppfattningar om och definitioner av centrala inslag i projektarbetet, som exempelvis förebyggande arbete och samverkan, vilket i sin tur påverkat det konkreta arbetet. Utvärderarna menar att det hade varit till fördel för projektet om dessa hade bearbetats mer gemensamt av olika aktörer inom projektet i förarbete till projektet liksom i återkommande senare arbete under projekttiden, bl.a. för att på ett tydligare sätt kunna relatera dessa till mål både för de nationella uppdrag verksamheterna arbetar med och mål som formulerats för projektet. Delstudien av projektet ”Områdesanknutna socialarbetare” pekar på att socialsekreterarna kom in sent i projektet, och inte fick den formella position de med tanke på sitt uppdrag borde haft. De fick utöver sitt inledningsvis formulerade uppdrag också ett till, och har med skiftande framgång kunnat arbeta med två parallella uppdrag. Det visade sig under projekttiden också att det fanns mycket olika tolkningar av vad områdenas behov av socialsekreterare innebar, vilket ledde till svårigheter i arbetet. Utformningen av detta delprojekt styrdes heller inte av behovsanalys, utan hur stora resurser projektet ansåg sig kunna avsätta för arbetet. Med tanke på områdenas varierande karaktär hade en behovsanalys varit värdefull. Samtidigt kan vissa inslag i socialsekreterarnas arbete med fördel organiseras och genomföras centralt i stället för lokalt i områdena. För mer utförliga resonemang, hänvisas till delrapporten ”Områdesanknutna socialsekreterare” av Marie Gustavsson Holmström. Analysen av projektet i media pekar på hur projektet lyckats etablera en bild av sig som framgångsrikt, i stort sett helt baserad på utsagor från aktiva inom projektet. Huvudintrycket av innehållet i de artiklar som analyserats pekar på att detta innebär att en normativ och samtidigt starkt problemcentrerad framställning meddelas kring målgrupperna för projektet och de områden där verksamheten varit igång. Utifrånperspektivet som projektmedarbetare står för när de tillskriver områdena och invånarna en mängd brister och problem (ofta som individuella särdrag snarare än följden av strukturella omständigheter) balanseras inte av förmedling av inifrånperspektiv. Det finns en uppenbar risk att denna onyanserade bild får effekter i termer av en negativ stigmatisering. För mer utförliga resonemang hänvisas till delrapporten ”Projektet i pressen” av Maria-Monahov. Studien av det familjestödjande arbetet i form av uppbyggnadsarbete av familjecentraler, och föräldrautbildning enligt COPE-metoden, fokuserar innebörderna som givits detta arbete av olika aktörer engagerade i processen. Även här pekas på att olika aktörer definierar förebyggande arbete och samverkan på olika sätt och därmed också föreställer sig familjecentralerna som mötesplatser med olika utformning och inriktning på sin verksamhet. Avvägningen mellan det arbete som skall utföras inom familjecentralens ramar och annat arbete inom ens övriga verksamhet är inte klargjord. De tilltänkta brukarna av familjecentralerna har också olika förväntningar som inte på ett självklart sätt överensstämmer med personalens föreställningar om sin målgrupp. Bl.a. finns många negativa associationer hos föräldrarna kring begreppet ”familjecentral”. Vad föräldrarna ser, och värderar högt, är den öppna förskolans verksamhet. Föräldrautbildning enligt COPE-metoden problematiseras gällande dess tillämpbarhet på den målgrupp projektet har och aspekter av kontroll och styrning relaterade till målen för svensk förskola–skola; barn–föräldrarelationer, med mera. Den arena COPE-metoden erbjuder för föräldrautbildning är anpassad för, och når en typ av föräldrar som sannolikt inte är de som har störst behov av insatsen. För mer utförliga resonemang, se delrapporten ” Utvärdering av familjestödjande arbete” av Ingrid Hylander. Följande punkter föreslår utvärderarna kan vara särskilt viktiga att överväga inför framtida utvecklingsarbete: Är organisering av arbetet i projektform det lämpligaste i förhållande till de mål man vill uppnå? Om beslutet fattas att organisera utvecklingsarbete som projekt är det viktigt att utforma projektprocessen så att utrymme finns för en förberedelsefas. Innehållet i denna kan med fördel inriktas på ett systematiskt kunskapssökande i olika former, för att rikta in utvecklingsarbetet på adekvata områden och tillvarata tidigare kunskap och erfarenhet inom berörda utvecklingsområden. I föreliggande projekt har arbetets inriktning i hög grad blivit styrt av berörd personals uppfattningar och upplevelser av vad som är angeläget utvecklingsarbete. I projektprocessen bör på ett tidigt stadium konkretiseringar göras av vad samtliga inblandade aktörer lägger i begrepp som är styrande för projektets innehåll och kontinuerligt bearbetas i förhållande till andra relevanta målformuleringar. Personer som engageras i projektarbete bör ha eller ges tillfälle att inhämta, kunskap och kompetens i projektarbetets speciella karaktär. Det är vidare angeläget att bygga en projektorganisation med stabilitet både vad avser personers engagemang i tid, och deras inbördes ansvarsområden. Projekt som arbetar med mål inriktade på någon typ av mobilisering av medborgare/allmänhet kan på ett mer systematiskt sätt än vad som blivit fallet inom föreliggande projekt använda sig av självorganiserade grupper/ickeprofessionella aktörer för utvecklingsarbete