Att förändra allt utan att förändra allt : tillämpning av Martí Franchs differentierade förvaltningsmetoder på Nytorps gärde

Medan städer förtätas, går obebyggda områden med tvetydiga värden förlorade. Sådana platser möjliggör för en ny form av grönområden samtidigt som de innebär en utmaning, då deras upplevda värde måste höjas samtidigt som platsens särart ska bevaras. En metod för formgivning genom förvaltning som landskapsarkitekt Marti Franch använder i Girona erbjuder en möjlig lösning. Metoden använder först och främst enkla skötselmetoder som klippning och hamling för att skapa attraktiva, tillgängliga landskap som är billiga att implementera och utveckla. I detta kandidatarbete analyseras Franch’s metod, och huvudpunkterna lyfts innan metoden anpassas till en specifik plats i Stockholms närförort: Nytorps gärde. Anpassning görs med tillämpning av forskning kring förvandling av åkermark till skog, biodiversitet och Roland Gustavssons teori kring skogstruktur och form. Dessa delar kombineras sedan för att skapa en skötselplan för en del av gärdet. Arbetet påvisar att Franchs metod kan anpassas till förhållanden i svenska städer med förbehållning att mer forskning behövs kring den offentliga uppfattningen av sly och undervegetation i stadsparker.As cities densify, unbuilt areas of ambiguous value are being lost. These sites present opportunities for creating a new type of urban green space but increasing their perceived value without damaging a site’s particular qualities is challenging. The method of design through maintenance that landscape architect Martí Franch is using at Girona presents one possible solution. It uses primarily extensive maintenance methods, such as mowing and pruning, to create attractive, accessible landscapes which are cheap to implement and develop. In this dissertation, Franch’s method is analysed and the key points drawn out. The method is then adapted to conditions at a specific site in Stockholm’s suburbs (Nytorps gärde) by the addition of research on woodland succession on grassland, factors affecting biodiversity, and Roland Gustavsson’s theory on woodland types. These elements are then synthesized to create a maintenance plan for a section of the site. This paper demonstrates that Franch’s method is unquestionably adaptable to suburban sites in Swedish cities with the proviso that more research is needed in the areas of public perception of and response to both woodland regeneration and woodland undergrowth in urban parks

Towards a new aesthetics of care

Joan Nassauer’s concept of cues to care has been influential within landscape design since her seminal essay Messy Ecosystems, Orderly Frames was published in 1995 and her research is often used to justify the need for marking landscapes as owned, although there have been critical voices too. The enduring popularity of cues to care as a design method is due to how open it is to interpretation, and this thesis examines various landscape interventions that can be classed as cues to care, both explicitly and implicitly. Using Carol Bacchi’s “What’s the Problem Represented to be” approach as a guide I use a close reading and intertextual analysis to interrogate three of the assumptions in Nassauer’s Messy Ecosystems, Orderly Frames. After examining the meaning of “care” in cues to care, I problematise the assumptions behind the ideas in Nassauer’s article by focusing on three assumptions. Firstly the idea that ecology is functional, secondly that ecology looks messy, and thirdly that nature is above all a cultural frame. I argue that these assumptions are revealing of particular attitudes to the more than human world and that they shape the scope, meaning and limits of cues to care as a strategy. Timothy Morton provides an alternative metaphysics and conception of aesthetics (based in object oriented ontology) that I think has much to offer landscape architecture and is used here to develop an alternative view of the role of the landscape design professional. In addition I examine his and De Block and Vicenzotti’s new conceptions of the sublime to try to find a way of working that addresses and engages with the intimate strangeness of the more than human world while remaining critically apart from it. Following this analysis I suggest directions for an alternative cues to care that is more open to collaboration with, less keen to direct, the more than human world. I outline three types of cues to care that I believe can work within this paradigm, drawing from found objects and contemporary landscape design: Cues to care as a collaboration (with the human and more than human), cues to care as lens (drawing attention to strangeness in the landscape rather than marking as owned) and cues to care as veil (porous, shifting divisions rather than hard, fixed boundaries).Joan Nassauers koncept cues to care – kanske bäst översatt till ”tecken på omsorg”– har alltsedan dess introduktion, i och med publiceringen av hennes framstående essä Messy Ecosystems, Orderly Frames (1995), haft stort inflytande på landskapsarkitektur, design, samt relaterad forskning och utbildning. Nassauer’s forskning om offentliga allmänna landskapspreferenser används fortfarande för att motivera behovet av att städa upp områden som uppfattas som röriga, och cues to care förser en lösningsstrategi som tillhör en tradition av minimalt ingrepp i landskapet. Den bestående populariteten för cues to care som designmetod beror på dess minimalism som lämnar uttrycket i sig öppet för en relativt bred tolkning utanför Nassauers ursprungliga mening. Syftet med denna avhandling är att utforska olika typer av cues to care och identifiera alternativa – mer autonoma och mindre styrande – förhållningssätt. Med hjälp av Carol Bacchis tillvägagångssätt "What's the Problem Represented to be" som vägledning, utför jag en närläsning och intertextuell analys av Nassauers Messy Ecosystems, Orderly Frames. I min analys identifierar jag några av Nassauers antaganden och talande tystnader och problematiserar dessa. Det första antagandet är att ekologi är funktionell, det andra att ekologi ser rörig ut, och det tredje att naturen framför allt är kulturell. Jag hävdar att dessa antaganden avslöjar särskilda attityder till den mer än mänskliga världen och att de formar omfattningen, innebörden och gränserna för cues to care som strategi. Timothy Morton förser en alternativ metafysik och uppfattning om estetik (baserad på objektorienterad ontologi) som jag tror har mycket att erbjuda landskapsarkitektur och som används här för att utveckla en alternativ syn på landskapsdesigners roll. Vidare tar jag hjälp från Mortons, samt de Block och Vicenzottis idéer om sublimitet för att identifiera ett arbetssätt som både erkänner och förhåller sig till den förunderliga mer-än-mänskliga världen, men som samtidigt förhåller sig skild från densamma. Efter denna analys föreslår jag riktningar för en alternativ bild av care som är mer öppen för samarbete med – och mindre angelägen om att styra – den mer-än-mänskliga världen. Jag skissar fram tre typer av cues to care som jag tror kan fungera inom detta paradigm, utifrån hittade föremål och samtida landskapsdesign: Cues to care som samarbete (mellan människan och annat-än-människan), cues to care som lins (som drar uppmärksamheten till detaljerna och det udda i den mer-än-mänskliga världen) och cues to care som slöja (poröst och skiftande snarare än att skapa hårda, fasta gränser)