Folinic Acid Supplementation in Higher Doses is Associated with Graft Rejection in Pediatric Hematopoietic Stem Cell Transplantation

AbstractFolinic acid is widely used in hematopoietic stem cell transplantation (SCT), mainly to reverse antifolate effects of such drugs as methotrexate and cotrimoxazole but also empirically to reduce toxicity and support hematopoietic recovery. However, concerns have been raised in oncohematology about reduced curative rates associated with folinic acid administration. The clinical impact of folinic acid with regard to graft-versus-host disease (GVHD), relapse, and rejection in pediatric SCT is largely undetermined. In this single-center retrospective study we investigated folinic acid administration in 87 children undergoing SCT between 2007 and 2010. Data on folinic acid dosage and duration were analyzed along with SCT parameters using univariate and multivariate statistics. Folinic acid treatment was not correlated with relapse or GVHD grades ≥ II. However, significantly higher folinic acid doses until day +21 post-SCT had been administered to patients rejecting their grafts (P < .005). In a subanalysis of nonmalignant disease and reduced-intensity conditioning (RIC) SCTs, higher total folinic acid doses were found to be associated with rejection (P = .015 and P = .026). Multivariate analysis identified RIC (odds ratio, 19.9; P < .01) and an early total folinic acid dose of >185 mg/m2 (odds ratio, 11.4; P = .03) as risk factors for graft rejection. Late folinic acid treatment had no impact on relapse, GVHD, and rejection. To conclude, administration of folinic acid in pediatric SCT seems safe in terms of relapse and GVHD. However, it should be carried out with caution, especially in patients with nonmalignant conditions and those receiving RIC to avoid graft rejection

Phthalate Diesters and Their Metabolites in Human Breast Milk, Blood or Serum, and Urine as Biomarkers of Exposure in Vulnerable Populations

BACKGROUND: Phthalates may pose a risk for perinatal developmental effects. An important question relates to the choice of suitable biological matrices for assessing exposure during this period. OBJECTIVES: This study was designed to measure the concentrations of phthalate diesters or their metabolites in breast milk, blood or serum, and urine and to evaluate their suitability for assessing perinatal exposure to phthalates. METHODS: In 2001, 2-3 weeks after delivery, 42 Swedish primipara provided breast milk, blood, and urine samples at home. Special care was taken to minimize contamination with phthalates (e.g., use of a special breast milk pump, heat treatment of glassware and needles, addition of phosphoric acid). RESULTS: Phthalate diesters and metabolites in milk and blood or serum, if detected, were present at concentrations close to the limit of detection. By contrast, most phthalate metabolites were detectable in urine at concentrations comparable to those from the general population in the United States and in Germany. No correlations existed between urine concentrations and those found in milk or blood/serum for single phthalate metabolites. Our data are at odds with a previous study documenting frequent detection and comparatively high concentrations of phthalate metabolites in Finnish and Danish mothers' milk. CONCLUSIONS: Concentrations of phthalate metabolites in urine are more informative than those in milk or serum. Furthermore, collection of milk or blood may be associated with discomfort and potential technical problems such as contamination (unless oxidative metabolites are measured). Although urine is a suitable matrix for health-related phthalate monitoring, urinary concentrations in nursing mothers cannot be used to estimate exposure to phthalates through milk ingestion by breast-fed infants

Combining Flow and Mass Cytometry in the Search for Biomarkers in Chronic Graft-versus-Host Disease

Chronic graft-versus-host disease (cGVHD) is a debilitating complication arising in around half of all patients treated with an allogeneic hematopoietic stem cell transplantation. Even though treatment of severe cGVHD has improved during recent years, it remains one of the main causes of morbidity and mortality in affected patients. Biomarkers in blood that could aid in the diagnosis and classification of cGVHD severity are needed for the development of novel treatment strategies that can alleviate symptoms and reduce the need for painful and sometimes complicated tissue biopsies. Methods that comprehensively profile complex biological systems such as the immune system can reveal unanticipated markers when used with the appropriate methods of data analysis. Here, we used mass cytometry, flow cytometry, enzyme-linked immunosorbent assay, and multiplex assays to systematically profile immune cell populations in 68 patients with varying grades of cGVHD. We identified multiple subpopulations across T, B, and NK-cell lineages that distinguished patients with cGVHD from those without cGVHD and which were associated in varying ways with severity of cGVHD. Specifically, initial flow cytometry demonstrated that patients with more severe cGVHD had lower mucosal-associated T cell frequencies, with a concomitant higher level of CD38 expression on T cells. Mass cytometry could identify unique subpopulations specific for cGVHD severity albeit with some seemingly conflicting results. For instance, patients with severe cGVHD had an increased frequency of activated B cells compared to patients with moderate cGVHD while activated B cells were found at a reduced frequency in patients with mild cGVHD compared to patients without cGVHD. Moreover, results indicate it may be possible to validate mass cytometry results with clinically viable, smaller flow cytometry panels. Finally, no differences in levels of blood soluble markers could be identified, with the exception for the semi-soluble combined marker B-cell activating factor/B cell ratio, which was increased in patients with mild cGVHD compared to patients without cGVHD. These findings suggest that interdependencies between such perturbed subpopulations of cells play a role in cGVHD pathogenesis and can serve as future diagnostic and therapeutic targets

Förekomst och omsättning av selen i inlandsvatten.

Under 1977-79 studerades selenets förekomst och omsättning i sjön Erken. Resultaten från fält jämfördes med några algkulturförsök i laboratoriet. För selenanalysen användes en modifierad fluorimetrisk mätteknik. Undersökta inlandsvatten i Sverige innehöll som väntat låga halter löst selen.Under 1977-79 studerades selenets förekomst och omsättning i sjön Erken. Resultaten från fält jämfördes med några algkulturförsök i laboratoriet. För selenanalysen användes en modifierad fluorimetrisk mätteknik. Undersökta inlandsvatten i Sverige innehöll som väntat låga halter löst selen

EDTAs öde i miljön: interaktion med partikulärt material och sedimenten

Denna undersökning beskriver betydelsen av partikel-bunden transport av komplexbildarna EDTA i vattenmiljön. EDTA-halten i partiklar i vattenmassan, i sedimenterande material och i sediment har analyserats. Utifrån dessa data har en enkel massbalans gjorts för EDTA i Edeboviken. Sedimentens och den fotokemiska nedbrytningen betydelse som EDTA-fällor belyses. Vidare redovisas resultaten från en omfattande kartläggning av EDTAs-förekomst och ursprung i Vättern. En enkel budget och prognos för EDTA-omsättningen i sjön redovisas också.Denna undersökning beskriver betydelsen av partikel-bunden transport av komplexbildarna EDTA i vattenmiljön. EDTA-halten i partiklar i vattenmassan, i sedimenterande material och i sediment har analyserats. Utifrån dessa data har en enkel massbalans gjorts för EDTA i Edeboviken. Sedimentens och den fotokemiska nedbrytningen betydelse som EDTA-fällor belyses. Vidare redovisas resultaten från en omfattande kartläggning av EDTAs-förekomst och ursprung i Vättern. En enkel budget och prognos för EDTA-omsättningen i sjön redovisas också

Screening av triclosan och vissa bromerade fenoliska ämnen i Sverige

Triclosan och tetrabrombisfenol A (TBBPA) är två halogenerade fenoliska ämnen som förekommer i vanliga konsumentprodukter. Trots att båda ämnena uppmärksammats i miljösammanhang är kunskapen om deras förekomst i miljön begränsad. Här presenteras en screening som illustrerar förekomsten i miljön (både i bakgrundsmiljöer och vid förmodade spridningskällor) och i livsmedel. Dessutom beskrivs ämnenas förekomst i det svenska samhället. De två ämnena har olika emissionsscenarier: triclosan sprids till stora delar direkt under användning medan TBBPA huvudsakligen är molekylärt bundet i polymerer. Triclosan förekom i relativt höga halter i slam från kommunala reningsverk. Dessutom var triclosan markant förhöjt i luft och deposition från urban miljö, vilket visar att diffus spridning av detta ämne inte är begränsad till akvatisk miljö. TBBPA uppträdde ofta i något lägre halter än triclosan, trots en betydligt mer omfattande användning. Detta torde återspegla de två ämnenas skilda emissionsscenarier. Screeningen omfattar även 2,4-dibromfenol, 2,4,6-tribromfenol och pentabromfenol, föreningar som bl.a. används som flamskyddsmedel men även bildas naturligt samt kan utgöra nedbrytningsprodukter av syntetiska ämnen

Indikatorer för effekter från organiska ämnen i limniska system

På uppdrag av Naturvårdsverket har möjligheten utretts att använda biomarkörer som indikatorer på effekter från organiska ämnen i sötvatten. Avsikten är att kunna föreslå ett system av biomarkörer som ska kunna implementeras inom den nationella miljöövervakningen i sötvatten. Arbetet har inletts med att beskriva hotbilden så som den är känd idag: vilka kemiska ämnen påträffas i våra sjöar och vattendrag; vilka effekter kan de ge upphov till hos t.ex. fisk; i vilka typmiljöer förekommer dessa ämnen? Därefter har olika biomarkörer beskrivits och utvärderats. Internationella erfarenheter av långsiktig övervakning med biomarkörer sammanfattas också. Följande effekter bedöms relevanta att följa i svenska ytvatten: ' genotoxiska effekter ' påverkan på immunförsvaret ' reproduktionsstörningar. Dessutom bör biomarkörerna återspegla allmän hälsostatus samt exponering för kemiska ämnen. Flertalet biomarkörer påverkas inte bara av organiska ämnen, utan även av andra kemikalier och faktorer såsom temperatur, årstid, ålder mm. För att biomarkörer ska kunna användas som indikatorer på kemisk påverkan (orsak och ekologisk konsekvens) bör övervakningen integreras med kemiska och biologiska mätningar. I rapporten diskuteras även hur ett system med biomarkörer skulle kunna implementeras inom den nationella miljöövervakningen i sötvatten, samt vilka frågor som kvarstår att belysa.På uppdrag av Naturvårdsverket har möjligheten utretts att använda biomarkörer som indikatorer på effekter från organiska ämnen i sötvatten. Avsikten är att kunna föreslå ett system av biomarkörer som ska kunna implementeras inom den nationella miljöövervakningen i sötvatten. Arbetet har inletts med att beskriva hotbilden så som den är känd idag: vilka kemiska ämnen påträffas i våra sjöar och vattendrag; vilka effekter kan de ge upphov till hos t.ex. fisk; i vilka typmiljöer förekommer dessa ämnen? Därefter har olika biomarkörer beskrivits och utvärderats. Internationella erfarenheter av långsiktig övervakning med biomarkörer sammanfattas också. Följande effekter bedöms relevanta att följa i svenska ytvatten: ' genotoxiska effekter ' påverkan på immunförsvaret ' reproduktionsstörningar. Dessutom bör biomarkörerna återspegla allmän hälsostatus samt exponering för kemiska ämnen. Flertalet biomarkörer påverkas inte bara av organiska ämnen, utan även av andra kemikalier och faktorer såsom temperatur, årstid, ålder mm. För att biomarkörer ska kunna användas som indikatorer på kemisk påverkan (orsak och ekologisk konsekvens) bör övervakningen integreras med kemiska och biologiska mätningar. I rapporten diskuteras även hur ett system med biomarkörer skulle kunna implementeras inom den nationella miljöövervakningen i sötvatten, samt vilka frågor som kvarstår att belysa

Laktest för organiska ämnen i jord - utveckling av testmetod

Målet med projektet har varit att utveckla laktest för lakning av organiska föroreningar från förorenad jord, både för att bedöma miljöfarligheten och för att kunna ge en indikation på möjliga åtgärder. Det utfördes en litteraturstudie och försök med 3 jordar spikat med 6 olika organiska ämnen med olika egenskaper. Försöksparametrar som varierades var laktid och förhållandet vätska/fast fas (LS): Utifrån den multivariata analysen kunde inte några allmänna slutsatser dras hur jord- respektive ämnesegenskaper påverkar försöksresultaten. Samband som hade nämnts i litteraturen kunde inte bekräftas. Resultaten tyder dock på att ämnets löslighet och jordens lerinnehåll påverkar utlakningen. Försöksresultaten visade för de undersökta fallen att det var tillräckligt att laka i 6 till 24 timmar. Filtreras provet innan analys kan det påverka mätresultatet avsevärt. Om inte mättnad för ett utlakat ämne nås, kan både LS 5 eller 10 användas i försök. Resultaten angående försöksutförandet bör dock verifieras med hjälp av försök med reala förorenade jordar. Det finns fortfarande frågor som inte kunde besvaras och där det skulle behövas kompletterade undersökningarMålet med projektet har varit att utveckla laktest för lakning av organiska föroreningar från förorenad jord, både för att bedöma miljöfarligheten och för att kunna ge en indikation på möjliga åtgärder. Det utfördes en litteraturstudie och försök med 3 jordar spikat med 6 olika organiska ämnen med olika egenskaper. Försöksparametrar som varierades var laktid och förhållandet vätska/fast fas (LS): Utifrån den multivariata analysen kunde inte några allmänna slutsatser dras hur jord- respektive ämnesegenskaper påverkar försöksresultaten. Samband som hade nämnts i litteraturen kunde inte bekräftas. Resultaten tyder dock på att ämnets löslighet och jordens lerinnehåll påverkar utlakningen. Försöksresultaten visade för de undersökta fallen att det var tillräckligt att laka i 6 till 24 timmar. Filtreras provet innan analys kan det påverka mätresultatet avsevärt. Om inte mättnad för ett utlakat ämne nås, kan både LS 5 eller 10 användas i försök. Resultaten angående försöksutförandet bör dock verifieras med hjälp av försök med reala förorenade jordar. Det finns fortfarande frågor som inte kunde besvaras och där det skulle behövas kompletterade undersökninga