Deskriptiv studie av vildsvins rörelser och kontakter, samt implikationer för spridning av afrikansk svinpest

Afrikansk svinpest (ASF) är sjukdom som drabbar alla medlemmar i familjen Suidae. Det senaste decenniet har sjukdomen spridit sig snabbt i både Europa och Asien där den har fått stora socioekonomiska konsekvenser. I dagsläget finns inget vaccin eller effektiv behandling vilket innebär att smittskydd är extra viktigt, samt förebyggande åtgärder för att undvika att smitta introduceras i nya områden. Genom den spridning vi ser i Europa idag är risken stor att ASF introduceras i Sverige och detta inte bara hos tamsvin utan även i vildsvinspopulationen. Syftet med denna bildanalys var att få en bild av vildsvinens rörelse, var och när de besöker olika platser men också notera andra observationer som kan vara viktiga för framtida smittskyddsåtgärder. Mellan den 12e april 2017 och september 2018 placerades 24 viltkameror av modellen Ltl Acorn Ltl5310WA ut i området Sandemar slott, 137 Dalarö. De placerades ut på utfodringsplatser, slaktplatser och kända viltövergångar. Detta genererade över 100 000 bilder som ligger till grund för detta arbete. Först skedde en första sortering där bilder utan vildsvin sorterades bort och därefter analyserades de kvarstående bilderna med avseende på hur många vildsvin som fanns på plats vid ett besök samt om dessa besök skedde i ljus eller mörker. Andra viktiga observationer noterades också. Av mina resultat kan man se att vildsvinsgrupper på >2 individer ofta återkommer till samma platser. Detta sker regelbundet och ibland flera gånger per dag. Grupper stannar också generellt längre på samma plats än enstaka individer. Det är också vanligare med grupper på utfodringsplatser än på övriga platser som ingått i studien. Grupperna verkar också hålla ihop och inte beblanda sig med andra grupper. Detta indikerar att vildsvinen håller sig inom begränsade habitat. Direktkontakter mellan vildsvin sågs inte många gånger under analysen och de direktkontakter som skedde var mellan unga vildsvin eller mellan kulting och sugga. I och med detta är direktkontakter troligtvis inte den största risken för smitta av ASF i Sverige. Däremot skulle flera olika grupper som besöker samma utfodringsplats kunna innebära att indirekt miljösmitta är en trolig smittväg. På grund av att vildsvinen stannar på samma platser skulle det vara viktigt vid ett eventuellt utbrott att inte stressa och störa vildsvinen så att dessa lämnar sina habitat. Sådan stress kan vara exempelvis jakt eller svampplockning, framförallt under hösten då landskapet blir mer bart. Jakt är därför ofta en ineffektiv kontrollmetod. Vildsvinen visade generellt stort intresse för kadaver som placerats ut i studien och direktkontakt med vildsvinskadaver har skett inom tiden för likstelhet. Även om konsumtion av vildsvinskadaver har misstänkts har det inte kunnat bekräftas i denna studie men den kontakt som skett bör vara tillräcklig för att sprida ASF-virus om kadavret hade varit infekterat. Därför kan en viktig kontrollåtgärd vara att undanröja och destruera kadaver. Kadavren är dock inte alltid lätta att lokalisera eller forsla bort.African swine fever (ASF) is a disease that causes hemorrhagic fever in members of the Suidae family. Over the last decade it has spread across Europe and Asia with massive socioeconomic consequences. Presently, there is no vaccine nor effective treatment which means that other disease control measures play prominent roles. The current spread of the disease in Western Europe makes it likely that Sweden could be affected and, until then, preventive action is important. The objective of this study was to, through visual analysis of photographs, get a picture of wild boar movements, where and when they visit specific places and any other important observations that could serve as an indication for better disease control. Between the 12th of April, 2017 and September, 2018, 24 Ltl Acorn Ltl5310WA cameras were placed in various locations at Sandemar castle, 137 Dalarö; feeding places, slaughter places and known passages for animals. This generated over 100 000 photos which were used in this study. The photos demonstrated that wild boar groups of more than two animals often return regularly to the same locations. Groups also tend to stay longer on feeding grounds than in other places in the study. The groups don’t mix with each other. These results indicate that the wild boar stay in limited habitats. Within a group, there were not many direct contacts and those observed were between young wild boars or between sow and piglets. Based on this it is assumed that direct contact most likely isn’t the major factor in the spread of ASF. However, more than one group visiting the same feeding grounds regularly could be an important factor for indirect transmission, as the virus is very persistent in the environment. As it seems that wild boars tend to remain in specific locations it would be counterproductive to disturb them, causing them to leave their habitat. This could happen during hunting or forest harvesting/mushroom picking, especially in autumn when the trees shed their leaves leaving a more open landscape. In general, this makes hunting a poor disease control measure. In the study, carcasses were put in some locations and there were direct contacts between wild boars and a wild boar caracasses during the period of rigor mortis. Cannibalism could not be confirmed in the study but the observed contacts would be sufficient to spread ASF virus in the wild boar population. Because of this, an important control measure could be to detect and destroy wild boar carcasses during an outbreak. However, carcasses may be difficult to find and remove

Bacillus anthracis

Biologisk krigföring är inte ett nytt begrepp, tvärtom har forskare hittat mängder av exempel på sådana attacker redan från medeltiden, och ännu längre bakåt i tiden. Framväxten av den moderna mikrobiologin på 1900-talet, startade dock ett helt nytt kapitel och det var plötsligt möjligt att uppföröka stora mängder patogener. Begreppet bioterrorism myntades och ett flertal sådana attacker utfördes. Ett av de kändaste exemplen skedde i USA, 2001, då antraxsporer skickades i brev. Bacillus anthracis är en grampositiv bakterie med tre huvudsakliga virulensfaktorer: en kapsel och två toxiner. Den bildar också sporer vid ogynnsamma förhållanden och dessa sporer är väldigt persistenta i miljön. Bakterien infekterar människor och djur via tre olika infektionsvägar: kutant, gastrointestinalt eller via inhalation. Naturlig smitta drabbar främst herbivorer, när de betar i kontaminerade områden, men vid ett utbrott kan även människor smittas, främst de som jobbar nära de döda djuren. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka varför B. anthracis har blivit ett så använt och välkänt biovapen och vilka skillnader som finns mellan naturliga och artificiella utbrott. Fokus kommer också att ligga på veterinärens roll under en bioattack och vid förebyggande arbete. B. anthracis har många av de egenskaper som ett biovapen bör ha. Sporer finns på många laboratorier runt om i världen, där de används för forskning, och lyckas man få tag på dem behöver de inte transporteras långt för att användas. Sporerna är tåliga och kan därav transporteras utan att de mister sin virulens. B. anthracis har också hög letalitet och morbiditet, vilket ofta är viktigt vid bioattacker, dock har bakterien en relativt hög infektionsdos. Trots att B. anthracis har många av de egenskaper som är viktiga för ett biovapen, krävs mikrobiologisk kunskap för att faktiskt kunna använda den. Vid misstanke om en bioattack med antrax har mikrobiologer tillsammans med epidemiologer och veterinärer en viktig uppgift att avgöra om det faktiskt är en bioattack och inte ett naturligt utbrott. Det första som kan observeras är om djur av olika arter smittats, eftersom det vid ett naturligt utbrott konstaterats att sjukdomen ofta drabbar en art, även om andra känsliga arter befinner sig i samma område. Vidare kan mikrobiologiska undersökningar visa vilken eller vilka stammar av bakterien det rör sig om. Vid flera stammar kan misstanke om bioattack förstärkas, eftersom en naturlig smitta kommer från ett endemiskt område, ofta med en stam. Om människor smittas kan också antalet kutant respektive inhalationssmittade jämföras. Vid ett naturligt utbrott är nämligen den kutana formen överlägset vanligast. Alla dessa faktorer kan användas för att skilja på ett naturligt utbrott och en bioattack. Veterinärer har också en central roll vid bioattacker. De flesta bioagens är zoonotiska och djur som drabbas kan användas som vaktpostdjur. Övervakning och att känna igen ovanliga utbrott är också essentiellt för att snabbt kunna identifiera bioattacker och därav minska smittans storlek, antalet insjuknade och antalet dödsfall.Biological warfare is not a new concept, on the contrary, researchers have found many examples of such attacks from the Middle Ages and even further back in time. The rise of modern microbiology, during the 20th century, started a whole new chapter, when it enabled microbiologists to propagate large quantities of pathogens. Bioterrorism also emerged and several attacks were carried out. One of the most infamous examples happened in 2001, in the United States, where letters containing anthrax spores were sent via the mail. Bacillus anthracis is a gram-positive bacterium with three major virulence factors: one capsule and two toxins. It can also sporulate in unfavorable conditions and these spores are very persistent in the environment. The bacterium has three different routes of infection: cutaneous, gastrointestinal or through inhalation. Natural infection affects mostly herbivores, as they graze in contaminated areas. But in an outbreak, humans could also be infected if exposed to the dead animals. The purpose of this study is to investigate why B. anthracis has become such a well-known and used bioweapon and the difference between natural and man-made outbreaks. It will also include the veterinarian’s role in preventing and managing a bioattack. B. anthracis possesses many of the characteristics a bioweapon should have. Spores exist in many laboratories throughout the world, where they are used for research. If someone gets a hold of them, there is no need for transport and the spores are sustainable enough to not lose their virulence if transported. B. anthracis also has a high lethality and morbidity, which is important in a bioweapon. However, the bacterium has a relative high infectious dose. Although B. anthracis possesses many of the characteristics that are important in a bioweapon, the usage requires microbiological knowledge. If there is suspicion that an outbreak is not natural, microbiologists, epidemiologists and veterinarians have an important task to determine whether this is the case. The first thing that can be observed is if different species are infected, because in a natural outbreak there is often only one species affected, even if there are other sensitive species in the same area. Microbiological studies can also show if there’s more than one strain in the outbreak. If there is more than one strain it suggests a bioattack, because natural outbreaks occur in endemic areas, which often just have one strain. If humans are infected, a comparison between the number of cases with the cutaneous versus the inhalation form should be investigated. In a natural outbreak the cutaneous form is by far the most common. All these factors can be used to distinguish between a natural outbreak and a bioattack. Veterinarians also have a fundamental role in bioattacks. Most bioagents are zoonotic and infected animals can be used as sentinels. Monitoring and recognizing unusual outbreaks is also essential to quickly identify bioattacks and hence reduce the size of the outbreak and the number of infected and deceased