Laxparasiten Gyrodactylus salaris i västkustens laxåar

Den yttre parasiten (ektoparasiten) Gyrodactylus salaris (G. salaris) har sitt huvudutbredningsområde i Östersjön. G. salaris lever på lax i sötvatten genom att äta av huden, främst på fenorna. I Norge påträffades G. salaris första gången på lax 1975. Sannolikt hade parasiten följt med transporter av odlad lax från den svenska delen av Östersjöområdet till norska odlingar. Parasiten hade katastrofala effekter på de känsliga Atlantlaxarna och flera norska bestånd slogs ut. Laxparasiten Gyrodactylus salaris påträffades för första gången hos vild lax på västkusten i Säveån 1989. År 1999 ändrades regelverket för utsättning av fisk för att beakta risken för spridning av parasiten. Ett samordnat monitoringprogram startade 2001på västkusten där laxungar screenas för förekomst av parasiten, både i älvar som är infekterade och i älvar som inte är infekterade på västkusten. Data från monitoringprogrammet tillsammans med elfiskedata har visat att det inte förelåg några skillnader i utveckling av tätheten av laxungar mellan åar med och utan parasiten. Alla laxbestånd på västkusten har tenderat att minska över tid sedan slutet av 1980-talet enligt de elfiskeundersökningar som bedrivs, något som drabbat såväl infekterade som icke infekterade vattendrag. Sammantaget tycks någon påvisbar storskalig och signifikant effekt av G. salaris på tätheten av laxungar på populationsnivå ej föreligga på svenska västkusten. Data från monitoringen av G. salaris på laxungar på västkusten visade också tendenser på att mängden parasiter på fiskarna minskade över tid. Med en transitionsfunktion beräknades att antalet parasiter per fisk skulle minska och stabilisera sig på en låg nivå efter 43 år efter första gången G. salaris påträffades. Vid lägre vattentemperatur, ju större laxungar och desto senare på året ökade chansen att finna fisk med parasiter. Det var dock stora variationer mellan lokaler i samma vattendrag. Andelen infekterade individer (prevalensen) var korrelerad till samma faktorer (vattentemperatur, årstid och fiskens storlek), men även med tätheten av lax på lokalen. Ett fältförsök genomfördes i Himleån, Halland, där laxungar fångades med elfiske på hösten, märktes med pit-tag samtidigt som mängden parasiter på ryggfena och ena bröstfenan räknades. Några av fiskarna återfångades senare under hösten och påföljande vår. De fiskar som hade ett ökat antal parasiter under försökets gång tillväxte inte sämre än andra fiskar, men var mindre vid försökets start. Chansen att återfånga en laxunge minskade med ökad mängd parasiter och ökade med storleken för 0+ (årsungar), men var oberoende av konditionen för samma åldersklass. Om man antar att återfångstchansen var korrelerad till överlevnaden så visade resultaten en negativ effekt av laxparasiten på individens överlevnad. Sammantaget kan konstateras att indikerade negativa effekter på individnivå inte hade någon påvisbar signifikant effekt på tätheten av laxungar i vattendrag med och utan infektion. Detta kan bero på att det var svaga individer som drabbades främst av parasiten, dvs fiskar som kanske ändå skulle ha dött inom kort. Det betonas att de nordliga bestånden på svenska västkusten, som är isolerade från överföring av G. salaris från havet genom hög salthalt, kan vara känsligare än de sydliga bestånden. Utifrån de osäkra resultaten bedöms det att restriktionerna för fiskutsättning och -odling som infördes i kustvattendrag på västkusten bör kvarstå. Likaså måste monitoringen av G. salaris fortsätta. Det finns ett omfattande material med elfisken från svenska västkustens laxälvar. Dock framgick det av föreliggande studie att det var ont om undersökningar i några av de vattendrag som inte har G. salaris. Det är önskvärt för framtiden att hålla övervakning med elfiske i samtliga större laxvattendrag med tanke på G. salaris och andra förändringar som kan ske

God havsmiljö 2020 : Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 2: God miljöstatus och miljökvalitetsnormer

Havsmiljöförordningens övergripande mål är att upprätthålla eller uppnå en god miljöstatus i de svenska förvaltningsområdena Nordsjön och Östersjön till år 2020. En av uppgifterna i den första förvaltningsperioden är att bestämma vad som kännetecknar god miljöstatus i respektive förvaltningsområde samt att ta fram miljökvalitetsnormer.    God miljöstatus baseras på ett ramverk av så kallade deskriptorer som anges i havsmiljödirektivet, det vill säga det EU-direktiv som i Sverige genomförs genom havsmiljöförordningen. Deskriptorerna beskriver god miljöstatus på en övergripande nivå för 11 temaområden. Till varje deskriptor hör en rad kriterier som anger vad som ska ingå i en bedömning av miljöstatus. I Sverige har god miljöstatus formulerats för samtliga 29 kriterier som ska beaktas enligt direktivet. Dessa kvalitativa beskrivningar anger vad som kännetecknar god miljöstatus i Nordsjön och Östersjön.    För att praktiskt bedöma om god miljöstatus har uppnåtts föreslås 37 nationella indikatorer. En uppsättning av indikatorer omfattar miljöns tillstånd och avspeglar ekosystemets komponenter i form av nyckelarter, samhällen, och livsmiljöer. En utgångspunkt vid val av indikatorer för miljöns tillstånd har varit koppling till de belastningar som i den inledande bedömningen av miljötillståndet i Nordsjön och Östersjön bedömts ha stor negativ påverkan på ekosystemet. En annan uppsättning indikatorer berör påverkan och belastning på miljön i form av tillförsel av näringsämnen och farliga ämnen, samt biologisk och fysisk störning av miljön. Tillsammans utgör indikatorerna ett verktyg för att följa utvecklingen av miljötillståndet och effekter av åtgärder i havsmiljön.   Vid val av indikatorer har arbetet delvis utgått från existerande miljöövervakning och redan utvecklade indikatorer. Med denna utgångspunkt uppfylls en rad av havsmiljödirektivets krav, bland annat en god uppföljning av effekter av tillförsel av näringsämnen. Funktionella indikatorer, det vill säga indikatorer som utvärderats och för vilka god miljöstatus har definierats, saknas dock för tio av havsmiljödirektivets 29 kriterier. För uppföljning av biologisk mångfald saknas bland annat miljöövervakning och metoder för att bedöma livsmiljöers tillstånd. För att kunna bedöma fysiska skador på havsbotten saknas en övergripande sammanställning av information om aktiviteter som påverkar havsbottnar samt metodik för att bedöma effekterna.   Det saknas också utvecklade indikatorer för det kriterium som berör uppföljning av storleks- och åldersstruktur hos fiskar. Brist på kunskap gör också att inga förslag på svenska indikatorer kan ges för effekter på levande organismer från marint avfall, undervattensbuller, och främmande arter samt att endast ett begränsat antal indikatorer tagits fram som speglar effekter av farliga ämnen. De indikatorer som fastställs i juli 2012 utgör således inte en slutlig lista för att följa upp havsmiljödirektivet. Bristerna kommer att beaktas i det fortsatta genomförandet av havsmiljöförordningen där nästa steg är att anpassa miljöövervakningsprogrammen till uppföljning av miljötillståndet med valda indikatorer senast år 2014 samt att ta fram åtgärdsprogram till år 2015.   God miljöstatus ska uppnås genom tillämpning av miljökvalitetsnormer det vill säga rättsligt bindande regler som avspeglar den lägsta godtagbara miljökvaliteten i Nordsjön och Östersjön. För att nå god miljöstatus har elva svenska miljökvalitetsnormer formulerats. Dessa miljökvalitetsnormer omfattar belastning i form av näringsämnen, farliga ämnen, främmande arter, uttag av arter, fysisk påverkan på havsbottnar och avfall i havsmiljön. Målsättningen har varit att utforma miljökvalitetsnormer som motsvarar alla de belastningar som i den inledande bedömningen har identifierats ha en stor påverkan på miljön. 

God havsmiljö 2020 : Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 3: Övervakningsprogram

Havsmiljöförordningens övergripande mål är att upprätthålla eller uppnå en god miljöstatus i de svenska förvaltningsområdena Nordsjön och Östersjön till år 2020. En av uppgifterna i den första förvaltningsperioden är att fastställa övervakningsprogram. God miljöstatus baseras på ett ramverk av så kallade deskriptorer som anges i havsmiljödirektivet, det vill säga det EU-direktiv som i Sverige genomförs genom havsmiljöförordningen. Deskriptorerna beskriver god miljöstatus på en övergripande nivå för elva temaområden. Till varje deskriptor hör en rad kriterier som anger vad som ska ingå i en bedömning av miljöstatus. Utifrån de elva deskriptorerna har Sverige fastställt 13 övervakningsprogram. Sex program utgår ifrån olika biodiversitetsteman som berörs av en upp till tre deskriptorer, medan de övriga sju programmen utgår ifrån de deskriptorer som är mer inriktade mot belastning och miljöförändring. För varje program har ett antal underprogram föreslagits baserat på den nuvarande övervakningen och/eller planerad övervakning. Övervakning som ingår i programmen ska vara pågående och data ska vara tillgängliga. I programmen ingår nationell och regional miljöövervakning inklusive verksamhetsutövares recipientkontroll. Dessutom ingår annan typ av datainsamling som till exempel inventeringar av tumlare och uppgifter om omfattningen av mänskliga aktiviteter som orsakar belastning och miljöförändringar. Enligt havsmiljödirektivet ska övervakningen fånga upp tillstånd och miljöförändringar, belastning och omfattning av aktiviteterna som orsakar belastningen samt effekter av åtgärder. Eftersom nästa steg i havsförvaltningscykeln är att fastställa åtgärdsprogram kommer övervakning för att följa upp åtgärder att läggas till övervakningsprogrammen först under nästa förvaltningscykel. I beskrivningarna av programmen framgår hur den nuvarande övervakningen motsvarar de krav som ställs på dataunderlag genom havsmiljödirektivets bilaga III samt genom deskriptorer, kriterier, indikatorer och beslutade miljökvalitetsnormer. I dagens övervakning saknas bland annat tillräcklig övervakning för uppföljning av livsmiljöers tillstånd och utbredning. För marint avfall, buller och främmande arter saknas nationellt samordnad övervakning, men det görs regionala insatser och ett antal projekt har genomförts eller påbörjats för att öka kunskapen om hur övervakning bäst ska utformas. För de program som har pågående övervakning beskrivs utvecklingsbehoven för att förbättra underlaget för de återkommande tillståndsbedömningarna. Övervakningsprogrammet som fastställs under 2014 utgör således inte ett fast program för kunskapsinhämtning. Bristerna kommer att beaktas i det fortsatta genomförandet av havsmiljöförordningen där utveckling av indikatorer och övervakning kommer att ske kontinuerligt

Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten : Resurs- och miljööversikt 2012

Detta är den nionde utgåvan av den samlade översikten över fisk- och kräftdjursbeståndens status i våra vatten. Kunskap om fiskbestånden och miljön är en förutsättning för att utnyttjandet av fiskresurserna skall bli bärkraftigt. För svenska vattenområden beskrivs miljöutvecklingen i ett ekosystemsperspektiv, dels för att tydliggöra fiskens ekologiska roll och beskriva yttre miljöfaktorer som påverkar fiskbestånden, dels för att belysa fiskets effekter på miljön. Fiskbestånd och miljö i hav och sötvatten är utarbetad av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. Rapporten sammanfattar utveckling och beståndsstatus för de kommersiellt viktigaste fisk- och kräftdjursarterna i våra vatten. Bedömningar och förvaltningsråd är baserade på Internationella Havsforskningsrådets (ICES) rådgivning, SLU Aquas nationella och regionala provfiskedata, samt yrkesfiskets rapportering