Nutritional niche separation between native roe deer and the nonnative fallow deer-a test of interspecific competition

On an evolutionary time scale, competition for food drives species formation by genetic adaptations to the environment and subsequent niche separation. On a short-term scale, animals use different strategies to meet their nutritional requirements, which ultimately influence their fitness. Understanding these adaptations in herbivores is especially important in temperate climates where animals have adapted both physiologically and behaviorally to seasonal variations in order to meet their nutritional requirements. The aim of this project was to investigate temporal variation in chemical composition of rumen content between two coexisting species of large herbivores, the native roe deer (Capreolus capreolus L.) and the introduced fallow deer (Dama dama L.), as well as a potential effect of competition on niche separation (interspecific differences in rumen nutrient composition). We analyzed 345 rumen samples collected from animals at one 95 km(2) estate, Koberg, in southwestern Sweden. Based on samples from all seasons, temporal variation in nutrient composition and interspecific differences between the two deer species were investigated under two contrasting fallow deer population densities. Results revealed that nutrient composition varied between species and across seasons. Roe deer had a higher proportion of rumen protein compared to fallow deer, with the highest proportions in spring. In contrast, fallow deer had a higher proportion of rumen hemicellulose compared to roe deer in spring, while no differences in nutrient composition between species could be found in fall. Overall, there were greater differences between the two species when fallow deer density was high and competition likely more pronounced than when fallow deer density was low. The results from this study can be used to understand interspecific competition and how it fosters niche separation between coexisting large herbivores

A mechanistic understanding of repellent function against mammalian herbivores

BackgroundBrowsing repellents are widely used to deter large herbivores from consuming plants of ecological, economic and aesthetic importance. Understanding how these repellents function on a behavioural mechanistic level is critical to predicting effectiveness. Here, we illustrate how these mechanisms can be tested, by exposing a model mammalian herbivore, the fallow deer, to different concentrations of a commercial chemical repellent (HaTe2) in two-choice feeding trials.ResultsThe repellent acted as a defensive chemical for the food by both reducing visitation and the amount consumed. Deer favoured the less defended feeders before ingesting any food, suggesting that the repellent altered olfactory and/or visual cues. Deer also consumed less of the more defended food when choosing between low and high repellent feeders than no and low repellent feeders, indicating that the repellent modified flavour and/or sensation. Repellent effectiveness declined with increased exposure, suggesting that consumption had no negative post-ingestive effects, and thus, deterrence was not caused by a conditioned aversion or irritation. Instead, this pattern suggests that deer learned, through repeated sampling of repellent-treated food, that there was no adverse physiological effect of ingesting it.ConclusionsThese results imply that HaTe2 repellent will not be effective over prolonged periods or in the absence of alternative untreated food. Understanding the mechanisms driving repellent function using two-choice trials could help practitioners decide whether a particular repellent is likely to be effective against mammalian herbivory in their management scenario

Wild boar behaviour during live-trap capture in a corral-style trap: implications for animal welfare

Background Wildlife traps are used in many countries without evaluation of their effect on animal welfare. Trap-capture of wild animals should minimise negative effects on animal welfare, irrespective of whether the animals are trapped for hunting, research, or management purposes. Live-trap capture of wild boar (Sus scrofa) followed by killing inside the trap by gunshot is a recently introduced but disputed hunting method in Sweden. Approval of trap constructions is based on gross necropsy findings of 20 trapped and shot wild boars. For improved animal welfare evaluation, our aim was to study wild boar behaviour during live-trapping in a 16 m(2) square corral-style trap. Behavioural assessments were conducted after filming 12 capture events of in total 38 wild boars (five adults, 20 subadults, 13 piglets). Selected behavioural traits were compared with pathological changes (trap-related lesions) found at necropsy of the 20 subadults, to determine if these variables were useful proxies of capture-induced stress in wild boar. Results The wild boars spent less time resting in the evening than in the night and morning. Using Friedman's ANOVA, there was an overall difference in the time spent foraging. However, we only found a difference between the evening and morning in the Wilcoxon matched pairs test after the Sequential Bonferroni correction, where the wild boars spent more time foraging in the evening than in the morning. Single captured individuals showed more escape behaviours and reacted more strongly to external stimuli than individuals captured in a group. It was more common for animals to charge against the mesh walls of the trap upon human approach compared to upon initial capture when the trap door closed. Trap-related pathological findings due to trauma were documented in 13 of the 20 subadults that were necropsied. Behavioural alterations indicative of capture-induced stress (e.g. charging into the trap walls) were documented in trapped wild boars with no or minor physical injuries (e.g. skin abrasions, subcutaneous haemorrhage). Conclusions Behavioural assessment provided valuable information for determination of capture-induced stress in wild boar when evaluating live-trapping in a corral-style trap, whereas pathological evaluation through necropsy did not fully reflect the animal welfare aspects of live-trapping. We emphasize the inclusion of species-specific behavioural data assessment for evaluation of capture-related stress during live-trapping and for testing of new trap constructions before approval

Vildsvin i de Nordiska länderna : en rapport på uppdrag av Nordiska Ministerrådet

Vildsvinet (Sus scrofa) förekommer i stora delar av Europa, södra Asien och norra Afrika. Arten har introducerats till Nordamerika, Sydamerika, Nya Zeeland och Australien. I Europa har vildsvinet ökat kraftigt både till antal och utbredning under de senaste trettio åren och i Norden förekommer vildsvin i Finland, Sverige, Norge och Danmark. Vildsvin är i ett historiskt perspektiv en naturlig del av den Nordiska faunan, med undantag för Island. Arten utrotades dock under olika perioder (1000-talet i Norge, 1700-talet i Sverige, 1800-talet i Danmark) och har sannolikt inte funnits naturligt i Finland under de senaste 8 000 åren. Under de senaste decennierna har dock vildsvinet återkommit till Sverige genom rymningar från hägn och via naturlig spridning från grannländer till Finland, Danmark och Norge. Artens naturliga förmåga att snabbt föröka sig har medfört en stor population i Sverige, med påföljande och ökade skador framför allt inom jordbruket. Även vildsvinsolyckor i trafiken har ökat kraftigt i takt med den ökande vildsvinsstammen. Den ökande populationen innebär också att risken för spridning av sjukdomar ökar, framför allt är oron inom svinproduktionsnäringen påtaglig. Det allvarligaste hotet anses vara Afrikansk svinpest (ASF) som sprids bland vildsvin i stora delar av forna Östeuropa och länder som gränsar till väst. Under våren 2021 fick Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i uppdrag av Nordiska Ministerrådet att sammanfatta kunskapsläge, förvaltningsmål och policys kring vildsvinssituationen i de Nordiska länderna med särskilt fokus på nuläge och framtiden. Förekomst och övergripande nationella mål för vildsvinspopulationerna I Sverige är den övergripande och nationella målsättningen för vildsvinspopulationen att nå ”en hållbar, kontrollerad och frisk population av vildsvin, anpassad till regionala och lokala förutsättningar”. I Finland är målsättningen att minska stammen till 500–600 djur. I Norge definieras vildsvinet som en främmande art och det övergripande förvaltningsmålet är ”minsta möjliga antal vildsvin på minsta möjliga område”. I Danmark finns ett tydligt mål att vildsvin inte ska tillåtas återetablera sig. I Sverige har vildsvinspopulationen ökat kraftigt sedan 80-talet och uppskattningsvis finns idag minst 300 000 vildsvin i landet. Utbredningen sträcker från söder upp till ungefär i höjd med Gävleborgs och Dalarnas län. I Finland har en population etablerats genom att vildsvin vandrat in från sydöst. Förra året uppskattades den finska populationen omfatta omkring 3 500 djur. Populationen är tätast i sydöstra Finland men vildsvin förekommer ända upp till Norra Österbotten. I Norge dokumenterades föryngring av frilevande vildsvin för första gången 2005. Därefter har en population på 400–1 200 djur etablerats i ett område längs gränsen mot Sverige, från Halden i söder till Kongsvinger i norr. Genom vildsvinets kraftiga expansion i Europa, inklusive Tyskland, har vildsvin också vandrat in i Danmark söderifrån och år 2018 fanns en stam på 100–150 djur i landet. Därefter har Danmark i stort sett eliminerat alla frilevande vildsvin samt uppfört ett stängsel längs hela den tyska landsgränsen och på så sätt minskat risken för spridning av ASF från Tyskland. Skador på gröda, mark och i trafiken Vid större tätheter kan vildsvin orsaka stora skador inom jordbruket. Omfattningen av skadorna påverkas av flera faktorer, men antalet vildsvin är den främsta parametern varför vi ser betydligt färre skador i Finland och Norge än i Sverige. När vildsvinen söker efter föda i form av maskar, insekter och växtdelar skadas jordbruksgrödor genom att de trampar ned, bökar och betar. Skador orsakade av vildsvin innefattar även maskinskador då vildsvinen bökat upp jord och sten. I Sverige, år 2015, beräknades kostnaderna för vildsvinens skador inom jordbruket till mer än en miljard SEK per år. Även anläggningar som golfbanor och trädgårdar kan skadas av bökande vildsvin. Ökande vildsvinstammar innebär också fler trafikolyckor med vildsvin inblandade. Under perioden 2003–2016 beräknas den totala kostnaden för vildsvinsrelaterade trafikolyckor i Sverige ha ökat med 536%, från 1,9 miljoner till 12,3 miljoner EUR. Sjukdomsspridning ASF är en anmälningspliktig virussjukdom som kan drabba vildsvin och tamsvin. Sjukdomen smittar inte människa men klassas som en epizooti eftersom den kan orsaka stora ekonomiska förluster för grisnäringen. Vaccin är under utveckling men botemedel saknas och sedan 2014 förekommer sjukdomen i flera länder inom EU med etablering i vildsvinsstammar i Tyskland, Polen, Slovakien, Ungern och de baltiska länderna, dock inte i Norden. ASF finns även i Ryssland (sedan 2009), Ukraina och Serbien. Smitta sprids genom kontakt mellan djur och via indirekt överföring av virus. Viruset kan dessutom överleva flera år i kylt, fryst, rökt eller saltat kött, varför även charkprodukter från drabbade länder utgör ett hot. Även import av foder kan utgöra en risk för spridning. Andra förvaltningsrelevanta sjukdomar som förekommer bland vildsvin inkluderar bland annat trikiner och salmonella. Ekosystemtjänster Olika intressegrupper, och individer inom intressegrupper, värderar ofta samma ekosystemtjänst olika beroende på kontext och grad av påverkan eller otjänst. Vildsvinets påverkan på sin omgivning genom bök, födointag och tramp är i fel kontext en uppenbar otjänst medan bök i till exempel en granmonokultur, i lagom dos, kan utgöra en viktig tjänst för att öka den biologiska mångfalden. Övriga mer uppenbara tjänster som arten anses bidra med i olika utsträckning är fröspridning, spillning, asätande, biologisk kontroll av skadeinsekter, produktion av viltkött och rekreation med mer. Åtgärder och policys i de Nordiska länderna Den viktigaste åtgärden för att minska vildsvinens negativa effekter i de nordiska länderna är ökat jakttryck. Samverkan mellan markägare, jägare och andra förvaltande aktörer framhålls ofta som en springande punkt för att nå förvaltningsmålen, både lokalt och nationellt. Gemensamt för län derna är exempelvis lättnader i jaktbestämmelserna samt information/utbildning för att öka jakten. I Sverige pågår ett omfattande arbete för att förenkla och öka avsättningen av vildsvinskött till marknaden och på så sätt motivera till ökad jakt. I Finland och Norge kan jägare erhålla ersättning för skjutna djur genom att sända in prov för smitto- och hälsoövervakning. Danmark har sedan 2018 intensifierat ansträngningarna för att utrota vildsvinet genom att bygga ett vildsvinsstängsel längs hela den dansk-tyska gränsen och genom intensiv jakt vid bevakade utfodringsplatser. Åtgärder för att förhindra ASF är aktuella i alla nordiska länder, och tycks vara särskilt centrala i Danmark och Finland, som gränsar direkt till länder med ASF. Danmarks huvudsakliga åtgärd för att hindra smittspridning via vildsvin är att förhindra dem från att etablera sig i landet. I Finland har tillsynen intensifierats genom provtagning, regler, rekommendationer, och gränskontroller, men också genom regler för import av foder och köttprodukter. Informationsinsatser om ASF och dess smittvägar har gjorts i alla länder. Information har exempelvis riktats till jägare, lantbrukare, allmänhet och turister. I Norge och Finland finns krav på att observationer av sjuka eller självdöda vildsvin ska rapporteras till veterinär eller myndighet. I samtliga nordiska länder med vildsvin finns övervakningsprogram där djuren analyseras med avseende på ASF och andra sjukdomar. Sammanfattande överväganden med särskilt fokus på behov av samverkan i Norden Ett Nordiskt samverkansråd liknande samverkan kring förvaltningen av de stora rovdjuren i Sverige, Norge och Finland skulle sannolikt koordinera och effektivisera vildsvinsförvaltningen, särskilt i gränsbygder. Ett sådant samverkansråd kan driva frågor och initiera diskussioner kring: • gemensamma lagar, regler och riktlinjer med avseende på jakt, sjukdomsövervakning (provtagning), export/import och regler kring försäljning av vildsvinskött och förädlade charkuterier. • ett ökat forsknings-, övervaknings och kunskapsutbyte mellan länderna gällande populationsövervakning, inventering av jord/skogsbruksskador, skadebekämpning, jakt och smittskyddsåtgärder. Förvaltnings- och övervakningsinriktad forskning bedrivs i olika omfattning i såväl Sverige, Norge och Finland. • samordnad information kring vilka förvaltningsåtgärder som empiriskt varit framgångsrika och vilka regler/riktlinjer/rekommendationer som gäller i de olika nordiska länderna. Det är i nuläget svårt att få en aktuell överblick över olika myndigheters senaste beslut, när de börjar gälla, huruvida det är rekommendationer eller krav och så vidare

Measurement of catestatin and vasostatin in wild boar Sus scrofa captured in a corral trap

Objective Our aim was to analyse the chromogranin A-derived peptides vasostatin and catestatin in serum from wild boar (Sus scrofa) captured in a corral trap. Acute capture-related stress quickly leads to a release of adrenalin and noradrenalin, but these hormones have a short half-life in blood and are difficult to measure. Chromogranin A (CgA), a glycoprotein which is co-released with noradrenalin and adrenalin, is relatively stable in circulation and the CgA-derived peptides catestatin and vasostatin have been measured in domestic species, but not yet in wildlife. Results Vasostatin and catestatin could be measured and the median (range) serum concentrations were 0.91 (0.54–2.86) and 0.65 (0.35–2.62) nmol/L, respectively. We conclude that the CgA-derived peptides vasostatin and catestatin can be measured in wild boar serum and may thus be useful as biomarkers of psychophysical stress

Expansion of spatial and host range of Puumala virus in Sweden: an increasing threat for humans?

Hantaviruses are globally distributed and cause severe human disease. Puumala hantavirus (PUUV) is the most common species in Northern Europe, and the only hantavirus confirmed to circulate in Sweden, restricted to the northern regions of the country. In this study, we aimed to further add to the natural ecology of PUUV in Sweden by investigating prevalence, and spatial and host species infection patterns. Specifically, we wanted to ascertain whether PUUV was present in the natural reservoir, the bank vole (Myodes glareolus) further south than Dalalven river, in south-central Sweden, and whether PUUV can be detected in other rodent species in addition to the natural reservoir. In total, 559 animals were collected at Grimso (59 degrees 43 ' N; 15 degrees 28 ' E), Sala (59 degrees 55 ' N; 16 degrees 36 ' E) and Bogesund (59 degrees 24 ' N; 18 degrees 14 ' E) in south-central Sweden between May 2013 and November 2014. PUUV ELISA-reactive antibodies were found both in 2013 (22/295) and in 2014 (18/264), and nine samples were confirmed as PUUV-specific by focus reduction neutralization test. Most of the PUUV-specific samples were from the natural host, the bank vole, but also from other rodent hosts, indicating viral spill-over. Finally, we showed that PUUV is present in more highly populated central Sweden

Food choice in fallow deer – experimental studies of selectivity

In this thesis, I experimentally investigate feeding selectivity in fallow deer (Dama dama), with respect to plant secondary compounds, especially tannins, which can decrease the quality of foods. I found that fallow deer avoided foods with higher amounts of tannic acid and Quebracho tannin, even though the deer ate some high-tannin food. The food choice was strongly dependent on the context in which the food was presented, so that the food choice in relation to tannin content was relative rather than absolute. When high-tannin food occurred at low frequency, the deer ate proportionally less from this type of food, at least when the difference in tannin content between the two foods was large. A basic implication is that an unpalatable plant type could benefit from its unpalatability, especially when occurring at low frequency. In experiments with two patches, the finding of a stronger within- than between-patch selectivity was mirrored in associational effects. First, low-tannin, palatable food was more eaten when occurring in a high-tannin patch, which corresponds to neighbour contrast susceptibility. Second, high-tannin, unpalatable food in a less defended patch was less eaten, which corresponds to neighbour contrast defence. A proximate cause of the associational effects can be the presence of a simultaneous negative contrast, which was experimentally demonstrated in an additional study. Individual differences in selectivity were present early in life and were consistent over five years, and selectivity was correlated with foraging exploratory behaviour. The results from this thesis suggest that fallow deer are selective in their food choice with respect to tannins from the beginning, and that the frequency of occurrence of different foods, but also the distance between foods and the complexity of presentation, influence the food choice. It is also suggested that a foraging behavioural syndrome is present in mammalian herbivores

Nationella och internationella erfarenheter av inventeringsmetoder för vildsvinsskador : En kunskapssammanställning

Vildsvinet är en inhemsk art som producerar ekosystemtjänster till gagn för människor och natur samtidigt som de orsakar skador och därmed kostnader för lantbruket. I syfte att skapa en grund för en utveckling av tillförlitliga, praktiska och kostnadseffektiva skadeinventeringsmetoder, presenteras här ett kunskapsunderlag kring befintliga metoder för hur jordbruksskador inventeras och värderas. I rapporten sammanställs både internationell vetenskaplig litteratur och nationella metodbeskrivningar från en rad länder med liknande förhållanden som de svenska. Sammanfattningsvis används fyra olika huvudtyper av inventeringsmetoder eller kombinationer av dessa: enkätundersökning, markbaserad inventering, luftbaserad inventering med manuell avläsning, samt luftbaserad inventering med automatisk avläsning. Befintliga markbaserade metoder bör testas avseende noggrannhet och repeterbarhet, samt i vilken utsträckning de kan effektiviseras genom att kompletteras med drönar- eller satellitbilder. Automatiserade metoder med olika typer av optiska instrument och mjukvara bör också utvärderas i vilken mån de fungerar under svenska förhållanden och för olika grödor. Flera studier pekar på att stickprovsbaserade besiktningar kan behöva en referens i form av burar, hägn eller gårdar samt att totalinventeringar med hjälp av fjärranalys kan behöva kompletteras med markkontroller beroende på upplösningen i de bilder som används. I metodbeskrivningarna poängteras vikten av att samtliga parter har förtroende för valda kvantifieringsmetoder, och att detta uppnås genom gedigen kunskap hos, och kontinuerlig vidareutbildning av besiktningspersonerna. Vidare bör enkäter utformas och användas med stor kunskap om statistisk metodik. Flera vetenskapliga studier tar upp att omfattningen av skador kan påverkas av tidpunkten för skadegörelsen, och att det är centralt att också mäta följdskador i form av maskinskador och kasserat foder. Vi föreslår en satsning på att utveckla standardiserade och kvalitetssäkrade metoder med hög acceptans, samtidigt som man utvecklar ett användarvänligt rapporteringssystem som använder sig av information från den nationella blockdatabasen. Det är troligen avgörande för ett framgångsrikt rapporteringssystem att plattformen är enkel och inte för betungande för den enskilde lantbrukaren. Vi föreslår också en samordning mellan inventering på lokal, regional och nationell nivå och sannolikt även inrättande av referensgårdar

Nationella och internationella erfarenheter av inventeringsmetoder för vildsvinsskador : En kunskapssammanställning

Vildsvinet är en inhemsk art som producerar ekosystemtjänster till gagn för människor och natur samtidigt som de orsakar skador och därmed kostnader för lantbruket. I syfte att skapa en grund för en utveckling av tillförlitliga, praktiska och kostnadseffektiva skadeinventeringsmetoder, presenteras här ett kunskapsunderlag kring befintliga metoder för hur jordbruksskador inventeras och värderas. I rapporten sammanställs både internationell vetenskaplig litteratur och nationella metodbeskrivningar från en rad länder med liknande förhållanden som de svenska. Sammanfattningsvis används fyra olika huvudtyper av inventeringsmetoder eller kombinationer av dessa: enkätundersökning, markbaserad inventering, luftbaserad inventering med manuell avläsning, samt luftbaserad inventering med automatisk avläsning. Befintliga markbaserade metoder bör testas avseende noggrannhet och repeterbarhet, samt i vilken utsträckning de kan effektiviseras genom att kompletteras med drönar- eller satellitbilder. Automatiserade metoder med olika typer av optiska instrument och mjukvara bör också utvärderas i vilken mån de fungerar under svenska förhållanden och för olika grödor. Flera studier pekar på att stickprovsbaserade besiktningar kan behöva en referens i form av burar, hägn eller gårdar samt att totalinventeringar med hjälp av fjärranalys kan behöva kompletteras med markkontroller beroende på upplösningen i de bilder som används. I metodbeskrivningarna poängteras vikten av att samtliga parter har förtroende för valda kvantifieringsmetoder, och att detta uppnås genom gedigen kunskap hos, och kontinuerlig vidareutbildning av besiktningspersonerna. Vidare bör enkäter utformas och användas med stor kunskap om statistisk metodik. Flera vetenskapliga studier tar upp att omfattningen av skador kan påverkas av tidpunkten för skadegörelsen, och att det är centralt att också mäta följdskador i form av maskinskador och kasserat foder. Vi föreslår en satsning på att utveckla standardiserade och kvalitetssäkrade metoder med hög acceptans, samtidigt som man utvecklar ett användarvänligt rapporteringssystem som använder sig av information från den nationella blockdatabasen. Det är troligen avgörande för ett framgångsrikt rapporteringssystem att plattformen är enkel och inte för betungande för den enskilde lantbrukaren. Vi föreslår också en samordning mellan inventering på lokal, regional och nationell nivå och sannolikt även inrättande av referensgårdar