Species distribution models

Species distribution models are a group of methods often used to estimate consequences of global change, to assess ecological status and for other ecological applications. The main idea behind species distribution models is that the geographical distributions of species can, to a large part, be explained by environmental factors and that species distributions therefore can be predicted in time or space. For robust and reliable applications, models need to be based on sound ecological principles, predictions need to be as accurate as possible, and model uncertainties need to be understood. Two approaches are available for modelling entire species communities: (1) each species can be modelled individually and independently of other species or (2) community information can be incorporated into the models. The first study in this thesis compares these two modelling approaches for predicting phytoplankton assemblages in lakes. The results showed that predictive accuracy was higher when species were modelled individually. The results also showed that phytoplankton can be used for model-based assessment of ecological status. This finding is important because phytoplankton is required for assessing the ecological status of European water bodies according to the European Water Framework Directive. Dispersal barriers in the landscape or limited dispersal ability of species might be a reason for species being absent from suitable habitats, and these factors might therefore affect model accuracy. The second study in this thesis examines the influence of dispersal and the spatial configuration of ecosystems on prediction accuracy of benthic invertebrate and phytoplankton distribution and assemblage composition. The results showed only a minor influence of spatial configuration and no effect of flight ability of invertebrates on model accuracy. However, the models used may partly account for dispersal constraints, since dispersal-related factors, such as lake surface area, are included as predictor variables. The result also showed that composition of littoral invertebrate assemblages was easier to predict at sites located in well-connected lake systems, possibly because the relatively unstable littoral zone necessitates a need for species to re-colonize disturbed habitats from source populations

Satellitövervakning av cyanobakterieblomningar i sjöar

Cyanobakterieblomningar ökar världen över och orsakar både ekonomiska förluster och hälsorelaterade problem. På grund av cyanobakteriers potentiellt skadliga inverkan sker regelbunden provtagning i svenska vatten. Men traditionell provtagning är både kostsam och tidskrävande, samtidigt som metoden är orealistisk att använda över stora ytor. Satellitövervakning är en alternativ metod som kan användas för att identifiera pågående cyanobakterieblomningar. Syftet med denna studie är att undersöka på vilka sätt satellitövervakning kan komplettera den traditionella provtagningen i sjöar. Som utvärdering genomförs jämförelser mellan resultat från provtagning och satellit, även satellitbilder granskas för att ge en indikation om förhållanden vid provtagningsdagen. Mälaren har valts som studieobjekt på grund av sjöns morfologiska och ekologiska diversitet, vilket möjliggör utvärdering av satellittekniken under olika förhållanden. Mälaren har under en längre tid även ingått i etablerade provtagningsprogram och det finns gott om analyser från provtagningar att tillgå. Resultaten visar att det under perioden som studerats finns få tillfällen där både resultat från provtagning och satellit finns att jämföra. Moln är den främsta anledningen till att satellitdata inte kan registreras och låg provtagningsfrekvens begränsar tillgängligheten av analyser från vattenprov. Men eftersom insamling och analys av data sker på olika sätt för de två metoderna är det inte heller alltid nödvändigt eller lämpligt med direkta jämförelser. Trots få datum där jämförelser är möjliga visar granskningen av satellitbilder intressanta och lovande resultat för satellitövervakning som komplement till den traditionella provtagningen. I vissa situationer, som vid förekomsten av cyanobakterier i ytansamlingar och stråk, kan satellitövervakning till och med vara en bättre metod.Cyanobacterial blooms are increasing worldwide, causing both economical losses and health related issues. Because of the possible negative consequences of cyanobacterial blooms, regular sampling is conducted in Swedish waters. But traditional sampling is costly and time demanding, and also an unrealistic method for covering large areas. Satellite monitoring is an alternative method that can be used for identification of ongoing cyanobacterial blooms. The purpose of this study is to investigate how satellite monitoring can complement traditional sampling in lakes. As evaluation results from traditional sampling are compared to results from satellite monitoring, satellite images have also been used in order to see how conditions were on the day of sampling. Because of its morphological and ecological diversity Lake Mälaren was chosen as study object, allowing testing the technical equipment used for satellite monitoring under different conditions. Further beneficial is that sampling results from multi-year monitoring programs are available for Lake Mälaren. The results of this study show that there are few dates with data available for comparisons of traditional sampling and satellite monitoring. The presence of clouds is the foremost reason hindering satellite monitoring, while low sampling frequency limits the availability of data from field sampling. But since data collection and analysis are conducted differently for the two methods it is not always necessary or suitable with direct comparisons. Despite few dates with comparable data between methods, evaluation of satellite images show interesting and promising results for satellite monitoring as a complement to traditional sampling. In some situations, as for cyanobacterial surface blooms, satellite monitoring could even be the better method

Kasviplanktonanalyysin laadunvarmistus

Biologisten määritysten laadunvarmennuksen merkitys on korostunut EU:n vesipuitedirektiivin (VPD) voimaantulon myötä, sillä vesistöjen ekologisen tilan luokittelu edellyttää, että käytössä on laadukasta ja vertailukelpoista tietoa biologisista laatutekijöistä. Suomen ympäristökeskus SYKE on toiminut vuodesta 2001 kansallisena ympäristöalan vertailulaboratoriona pätevyysalueena vesien ja kiinteiden ympäristönäytteiden ympäristökemiallinen ja ekotoksikologinen mittaus-, testaus- ja näytteenottotoiminta. SYKEssä alkoi vuonna 2005 hanke vertailulaboratorion pätevyysalueen laajentamiseksi kolmella biologisella laatutekijällä, kasviplankton, vesikasvit ja pohjaeläimet. Tämä julkaisu sisältää kasviplanktonin laadunvarmistusta koskevan osahankkeen kuvauksen ja tulokset sekä suositukset laadunvarmistustoimenpiteiksi. Raportissa tarkastellaan kasviplanktonanalyysin toteutusta Suomessa ja muualla Euroopassa. Tarkastelun painopisteenä ovat tulosten vertailtavuus ja siihen vaikuttavat tekijät sekä SYKEn sisä- ja rannikkovesien kasviplanktonanalyysin nykytila, valmiudet ja kehittämislinjat. Raportissa linjataan SYKEn rooli sisä- ja rannikkovesien kasviplanktonmäärityksen kansallisessa ja kansainvälisessä laadunvarmennuksessa osana vertailulaboratoriotoimintaa. Kasviplanktonin analysointi edellyttää hyvää lajintuntemusta, yhtenäisten ja hyväksyttyjen analyysimenetelmien käyttöä sekä kykyä tulkita saatuja tuloksia. Kasviplanktonmäärityksiä tehdään Suomessa viranomaisten lisäksi konsulttityönä sekä tutkimushankkeissa. On myös todennäköistä, että biologinen analyysitoiminta laajenee jatkossa useamman toimijan piiriin. VPD:n toteutuksen kannalta on tärkeää, että kasviplanktonin määritystulokset ovat mahdollisimman laajasti hyödynnettävissä ekologisen tilan luokittelussa. Tämä asettaa vaatimuksia tulosten keskinäiselle vertailtavuudelle ja laadulle ja edellyttää säännöllistä määritystulosten testaamista ja vertailua toimijoiden kesken. Suomalaiset kasviplanktontutkijat ovat olleet edelläkävijöitä laadunvarmistuksessa verkostoitumalla ja kokoontumalla vuosittain työseminaareihin, joissa on käsitelty menetelmien harmonisointia ja vertailtavuutta. Vertailulaboratoriotoiminnan tarkoituksena on vahvistaa ja koordinoida toteutettua laadunvarmennusta ja saada mahdollisimman moni kasviplanktonmäärityksiä tekevä mukaan toiminnan piiriin

Mälaren

Regelbunden miljöövervakning i Mälaren har pågått i snart 50 år och har sitt ursprung i de problem med kraftig övergödning som förelåg under mitten av 1960-talet. Sjön är intensivt utnyttjad som recipient för många olika typer av utsläpp, bland annat så tillförs en volym som motsvarar drygt 5% av det vatten som lämnar Mälaren genom Norrström från kommunala avloppsreningsverk, dagvatten och industrier i området. Att övervaka olika typer av påverkan är av yttersta vikt för att kunna se till att vattenkvaliteten inte försämras, utan att den i stället skall ständigt förbättras. Ett av de viktigaste stegen för att förbättra vattenkvaliteten i såväl Mälaren som i många andra svenska sjöar och vattendrag var införandet av ett kemiskt reningssteg i alla större avloppsreningsverk under slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Detta har resulterat i de största förändringarna över tiden som kan ses i övervakningsdata genom att fosforhalterna i både Mälarens olika bassänger och i merparten av dess tillflöden började minska kraftigt i slutet av 60-talet, vilket även har resulterat i minskade problem med massförekomst av cyanobakterier i de mest drabbade fjärdarna Galten, Ekoln och Skarven. Under 1960- och 1970-talen var så kallade algblomningar med dessa cyanobakterier eller blågrön-alger som de tidigare kallades ett vanligt problem under högsommaren i stora delar av Mälaren. Problemen kvarstår dock i vissa delar, men är inte lika omfattande som när övervakningsprogrammets startade. Bedömningar av Mälarfjärdarnas nuvarande status med avseende på totalhalterna av fosfor för perioden 2009-2011 visar på en måttlig status med undantag för Görväln där statusen var god. Generellt sett är den sydöstra delen av Mälaren mer näringsfattig än övriga delar av Mälaren. Även kvävetillförseln till Mälaren via de större vattendragen har överlag minskat något under de senaste decennierna, men minskningarna har inte varit lika stora som för fosfor. Detta beror på att fokus för övergödningsproblemen i sötvatten vanligtvis är på fosfor. På senare tid har dock kväverening införts på många avloppsreningsverk, men då primärt för att minska kvävebelastningen på havet. Den minskade kvävetillförseln har inte resulterat i några drastiskt minskade totalhalter av kväve i merparten av Mälarens vatten, vilket delvis kan bero på att vissa cyanobakterier kan kompensera den minskade tillgången i vattnet med att fixera kväve från luften. En annan tänkbar orsak är ökade kvävebelastning från till exempel Mälarens jordbruksintensiva närområde. Trots att innehållet av övergödande näringsämnen i Mälarens vatten har minskat sedan 60-talet, så är sjön fortfarande påverkad av övergödning. Förutom de näringsämnen som når Mälaren via tillflödena, så kommer även en stor del från sjöns närområde. Närområdet har inte några stora vattendrag, utan transporten ut i sjön sker främst via mindre vattendrag som diken och små bäckar och åar. Området är viktigt eftersom en stor del av jordbruksmarken ligger i där. Dessutom är det få större sjöar i området, vilket gör att retentionen av näringsämnena är låg. Uppskattningsvis kommer ca 25 % av den totala jordbruksbelastningen av fosfor från Mälarens närområde. Totalt sett uppskattas att hela 64 % av fosfortillförseln kommer från jordbruket, medan andelen för kvävet är drygt hälften så stor. Andra betydande fosforkällor är enskilda avlopp, avloppsreningsverk och dagvatten, samt läckage från skogsmark, vilka vardera står för ca 6-8 % av fosfortillförseln. Avloppsreningsverkens utsläpp av kväve är mer betydande än fosforutsläppen och ca en fjärdedel av kvävet till Mälaren beräknas komma från de olika reningsverken. Sedan början av 2000-talet har de större avloppsreningsverken ålagts att begränsa kväveutsläppen. Detta har åstadkommits genom att exempelvis införa kväverening i vissa avloppsreningsverk, reducera kväve i utgående vatten från reningsverk i våtmarker eller genom att sommartid låta en del av det renade vattnet gå till energiskogsodlingar för att reducera näringsinnehållet. Det pågår även stora ansträngningar för att reducera fosfortillförseln från enskilda avlopp, till exempel genom att se till att dessa i större utsträckning ansluts till kommunala avloppsreningsverk. Ett annat viktigt vattenkvalitetsproblem är den ständigt ökade vattenfärgen. Under de senaste 50 åren har vattenfärgen ökat i Mälaren. Det mesta av färgökningen som sker i den västra delen av Mälaren når dock inte hela vägen österut genom sjön. Både fysikaliska, kemiska och biologiska processer leder till att färgen minskar när vattnet passerar igenom Mälaren. Vattenfärgen orsakas främst av löst organiskt material i form av humusämnen, samt i viss mån av järn- och manganföreningar. Att färgen blir brunare är i sig inget problem, men ökningen av löst organiskt material ger en försämring av råvattenkvaliteten till vattenverken. Det organiska materialet ökar behovet av att använda kemikalier i verken, då dessa ämnen kan gynna bakterietillväxt i vattenledningsnäten, vilket även kan medföra ett ökat behov av klorering i nätet för att hålla tillbaka bakterietillväxten. Stora mängder organiskt material i vattnet orsakade av exempelvis övergödning tär på syrgasförrådet i vattnet när det organiska materialet skall brytas ner. Detta är märkbart i de mest näringspåverkade och djupa fjärdarna i Mälaren. Lägst syrgashalter återfinns i Skarven där tillståndet har försämrats under de senaste 50 åren. Värst blir situationen under långa och varma somrar med en lång period av stabil temperaturskiktning i vattnet. Detta gör att vattnet förhindras att blandas om och ingen ny syrgas förs ner till de djupare delarna. Låga syrgashalter påverkar faunan negativt och kan i vissa fall resultera i fiskdöd. Syrgaskoncentrationerna i bottenvattnet är också en viktig faktor för andra bottenlevande djur. Bland annat har det noterats markanta minskningar i populationerna av vitmärlor (små kräftdjur) i Görväln och Södra Björkfjärden. Minskningarna sammanfaller med upprepade perioder med låga syrgaskoncentrationer i bottenvattnet. Mälaren är en artrik sjö vad gäller växtplanktonsammansättningen, vilket är att förvänta i en stor sjö med varierad morfologi och vattenkemi i de olika delbassängerna. Detta skapar olika förutsättningar för många olika typer av växtplankton att trivas i. Bedömningarna av den ekologiska statusen i Mälarens olika delbassänger med avseende på växtplankton tyder på att förhållandena är stabila vad gäller hur de påverkas av näringsnivåerna i sjön. Galten är den delbassäng som ligger sämst till vid bedömningar av den samlade ekologiska statusen. Under nittiotalet var statusen otillfredsställande, men trenden är positiv och statusen har under senare år sakta förbättrats till att nu vara måttlig. Granfjärden och Ekoln pendlar mellan att vara i måttlig status och god status. Statusen i Granfjärden har försämrats något den senaste treårsperioden till att vara måttlig, efter att ha varit i god status under en tid. För Ekoln är förhållandet det motsatt, då statusen under en period har varit måttlig, men har de senaste åren varit god. Södra Björkfjärden är den delbassäng som får bäst ekologisk status med avseende på näringspåverkan och den pendlar mellan hög och god status. Även Görvälns status har de senaste åren legat stabilt på den goda sidan av god-måttlig gränsen. Djurplanktonsamhället i Mälarens olika delar visar under det senaste decenniet på en minskande genomsnittlig individstorlek orsakad av en större andel hjuldjur och cyclopoida hoppkräftor. Orsaken till denna minskning kan bero på förändringar i livsmiljön till följd av klimatförändringar, vilket har lett till ökande ytvattentemperatur och ökande halter av bruna humusämnen. Minskande fosforhalter och ökande vattenfärg påverkar växtplanktonproduktion negativt. Detta tillsammans med en ökad andelen dött organiskt material i form av humusämnen i dieten för filtrerande djurplankton innebär att födokvaliteten försämras för dessa, vilket i sin tur leder till långsammare tillväxt och sämre reproduktion för filtrerande arter. Eftersom en minskande individstorlek påverkar födovävens effektivitet negativt kan en fortsatt utveckling i denna riktning få negativa effekter på fiskproduktionen. Vid senare tids nätprovfisken har 19 av Mälarens tidigare dokumenterade 35 fiskarter fångats. Arter som normalt påträffas nära stränder eller i rinnande vatten har däremot inte påträffats i nätprovfisket, inte heller påträffades några främmande arter. Några arter som fångades i provfiskena är relativt ovanliga som t.ex. vimma, faren och nissöga. Abborre och mört dominerar den bottennära biomassan i Ekoln och Prästfjärden, medan abborre, björkna och gös är vanligast i Blacken-Ridöfjärden. På större djup i Prästfjärden var lake, nors och siklöja relativt vanliga. Siklöjebeståndet har på senare tid varierat mellan några få individer till några hundra individer per hektar. De kommersiella fångsterna av siklöja ligger fortfarande på historiskt sett mycket låga nivåer och har pendlat mellan 1 till 15 ton per år under 2000-talet, vilket kan jämföras med i medeltal omkring 150 ton per år 1964-1989. Siklöjebeståndet minskade mycket kraftigt under slutet av 1980-talet, vilket tros bero på kombinationen av ett varmare klimat med ett flertal isfria vintrar och ett fiske efter rombärande siklöja på hösten som intensifierades ett par decennier innan kraschen. Kraschen skulle även kunna bero på den förändring i djurplanktonfaunan mot de generellt sett mindre individer som noterats. Gösfångsterna är liksom tidigare relativt varierande mellan åren och inga tydliga trender kan urskiljas. Det förhöjda minimimåttet på gös sedan 1 juli 2012 förväntas vara positivt för beståndet i framtiden och ger förhoppningsvis ännu bättre gösfångster på sikt. Mälaren har hyst främmande arter under lång tid och idag finns det minst 23 etablerade främmande arter. Bland de första att kolonisera var vattenpest, som först observerades omkring 1870 och vandrarmussla, med en första observation 1924. Det finns ännu ingen riktigt problematisk invasionsart i Mälaren även om vandrarmussla, vattenpest och sjögull lokalt har en stark påverkan på ekosystemet. Även kräftpesten har påverkat systemet i och med att den slog ut den inhemska flodkräftan. Störst synbara effekter för allmänheten bland de främmande arterna står vandrarmusslan för som bland annat sätter sig på båtskrov och som kan orsaka skärsår om man trampar på den vid bad. Under 2010-2012 har det pågått ett försök med så kallad kompensationsodling av vandrarmussla i Ekoln. Begreppet kompensationsodling innebär att musslorna får växa på odlingsriggar likt de som används för blåmusslor i havet. Efter skörden mals musslorna ner till ett mjöl som kan användas som hönsfoder. Musselmjöl kan därmed ersätta fiskmjöl och utgöra en ekologisk hållbar proteinkälla i produktionen av ägg och/eller slakthöns. Därmed återförs en del av den näring som läcker ut från jordbruksmarken tillbaka till jordbruket. Preliminära uppskattningar visar att musslorna på en rigg årligen skulle kunna fixera 2 ton kväve och 250 kg fosfor. Detta kan jämföras med de ca 3 500 ton kväve och 160 ton fosfor som lämnar Mälaren och hamnar i havet varje år. En hel del åtgärder har visserligen redan satts in för att minska övergödningen i Mälaren och för att minska belastningen på Östersjön, men det behövs sannolikt mer. Ett problem är trögheten i våra mark- och vattensystem som gör att det kan ta tid innan effekterna av insatta åtgärder verkligen syns i våra sjöar och vattendrag. En stor del av den fosfor som släpptes ut fram till slutet av 1960-talet ligger fortfarande kvar i sedimenten och fungerar som en intern fosforkälla, vilket markerar vikten av att arbeta långsiktigt och förebyggande. Vikten av att fortsätta åtgärdsarbetet med att reducera tillförseln av näringsämnen bland annat från jordbruket kan illustreras med att för de två mest jordbruksdominerade vattendragen, Sagån och Örsundaån, ökar fortfarande fosfortransporten

Typanpassning av sjöar och vattendrag

Anpassning av organismer mot en typologi av geografiska, geologiska och morfologiska faktorer kan vara svår då man i de flesta fall kan erfara att organismer och deras habitat följer en glidande skala av omvärldsfaktorer. I EUs vattendirektiv har ett ambitiöst arbete gjorts för att finna klassningar av sjöar och vattendrag som på ett praktiskt sätt skall avgränsa mångfalden. I detta arbete (Naturvårdsverket Överenskommelse 261 0310, Dnr. 721-6626-03Mm) presenteras en anpassning av växtplankton från 62 svenska referenssjöar (vatten utan eller med mycket liten antropogen påverkan) och av makrofyter (undervattens-, friflytande- och flytbladsväxter) från 21 sjöar till typindelningar av sjöar efter ekoregioner, geologi, sjödjup, sjöstorlek och höjdlägen. Statistiska analyser av växtplankton och makrofyter grundar sig framför allt på artsammansättningar och för växtplankton av abundanser (biomassor) av arter. Tester har gjorts också med andra kvalitetsfaktorer som bl. a. totalbiomassor och artantal men tydligaste utslag har givits för förekomst av arter. En översikt över resultaten ges i slutet av de respektive kapitel som behandlar växtplankton och makrofyter. För båda dessa organismgrupper är vattnets humushalt (ljusklimat) av signifikant betydelse och för växtplankton också höjden över havet. Det lilla underlaget av sjöar med makrofytdata medgav ingen statistiks signifikans för höjddata men det är värt att testa med ett större material. Medeldjup och sjöstorlek hade ingen betydelse för sammansättningen av de testade organsimgrupperna. Här följer en översikt över de speciella referensförhållande (RF) som erhålles efter tester med det underliggande datamaterialet. Växtplankton Typspecifikt RF 1. Majoriteten av sjöarna i höjdklass <200 m.ö.h., ekoregion Centralslätten, humushaltigt vatten (absorbans f. >0,06, Ca <0,5 mekv/l). Medeldjup och sjöarea varierande. Typspecifikt RF 2. Majoriteten av sjöarna i höjdklass 200–800 m.ö.h., ekoregion Fennoskadiska skölden, humushaltigt vatten (absorbans f. >0,06, Ca <0,5 mekv/l). Medeldjup och sjöarea varierande. Typspecifikt RF 3. Blandad sjögrupp från alla höjdklasser och ekoregioner. Många fjällsjöar i höjdklass 200–800 och >800 m.ö.h. Flera geologiklasser. Extremt låga totalbiomasor. En tydlig ”outlier” med mycket kalkhaltigt vatten. Medeldjup och sjöarea varierande. Makrofyter Typspecifikt RF 1. Humushaltiga sjöar (absorbans f. >0,06, Ca < 0,5 mekv/l) främst i ekoregion Fennoskadiska skölden. Höjklass 3 m. Sjöarea varierande. Artrikedom i tillståndsklass 2 och 3 enligt Bedömningsgrunderna (artrikt–ganska artrikt). Typspecifikt RF 2. Ingen tydlig preferens för geologiklass och sjöarea. Majoriteten av sjöar i ekoregion Centralslätten. Höjdklass 3 m. Artrikedom i tillståndsklass 3 och 4 enligt Bedömningsgrunderna (ganska artrikt–ganska artfattigt)

Analys av varför sjöar klassats till dålig ekologisk status

Vattendirektivet 2000/60/EG infördes i Europeiska Unionen med syfte att skydda Europas vattenresurser. Målet är att alla vattenförekomster ska uppnå god vattenstatus till år 2015, alternativt 202l och senast 2027. Vattenförekomster är exempelvis sjöar och vattendrag. För att öka förståelsen för vattnens tillstånd ska det identifieras och övervakas under en sexårig vattenförvaltningscykel. Den ekologiska statusen be-döms utifrån tre delar, där biologiska kvalitetsfaktorer väger tyngst följt av fysikaliskkemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. Ekologisk status klassas i en femgradig skala; hög, god, måttlig, otillfredsställande och dålig status. Om vattenförekomsten klassificeras till måttlig eller sämre status måste åtgärdsprogram upprättas. Syftet med denna studie är att analysera varför svenska sjöar har fått den sämsta ekologiska statusen, dålig, under den andra bedömningscykeln, 2010-2015. Arbetsmaterialet utgörs av en statussammanställning av sjövattenförekomster som exporterats från databasen VISS. Resultatet visade att 83 sjöar klassificerats till dålig ekologisk status, merparten av sjöarna är belägna i Bottenhavets vattendistrikt. Analysen visar att 46 sjöar har minst en biologisk kvalitetsfaktor klassad och de andra 37 sjöarna saknar biologiskt dataunderlag. Den avgörande kvalitetsfaktorn för sjöarnas dåliga ekologiska status var framförallt växtplankton för sjöar med biologisk data. Oftast har bara en av fyra biologiska kvalitetsfaktorer bedömts. Expertbedömningar har gjorts för majoriteten av sjöarna och ingående kvalitetsfaktorer exempelvis nedbedömdes fiskstatusen till dålig i flera fall pga. att sjön är regleringspåverkad. Utredningen visar också på att en indikativ modell har använts för 36 sjöar i Bottenhavets vattendistrikt för att biologisk data saknas. Miljögifter är det vanligaste ytvattenrelaterade miljöproblemet för de 83 sjöarna följt av förändrade habitat genom fysisk påverkan och då främst i Norrlands inland. Försurning förekommer i störst utsträckning hos sjöarna i sydväst medan övergödning finns i de östra delarna av Sverige. För att höja den dåliga statusen föreslås 35 olika typer av åtgärder, flest riktade mot övergödning, hos sjöar med biologisk data. För sjöar utan biologisk data föreslås 12 olika typer av åtgärder främst för att underlätta vandring av fisk. Den generella slutsatsen av denna studie är att expert-bedömningar har visats sig ha stor inverkan på sjöarnas ekologiska status. För att öka harmoniseringen av bedömningarna skulle de behöva utföras på ett mer likartat sett inom landet. En alternativ statusbedömning visar att mer än hälften av sjöarna skulle få måttlig status om expertbedömningar frångås. För att verifiera sjöarnas dåliga status skulle helst mer biologiska provtagningar göras. Några expertbedömningar tyder också på att vissa biologiska kvalitetsfaktorers bedömningsgrunder skulle behöva vara bättre kopplade till hydromorfologisk påverkan.The Water Framework Directive 2000/60/EG was incorporated in the European Un-ion with the purpose to protect European water resources. The goal is that all water bodies shall achieve good water status until 2015, or 2021 and not later than 2027. Examples of water bodies are lakes and rivers. The water bodies’ conditions are iden-tified and monitored during six year water management cycles. Three quality factors are included in the assessment of the ecological status, and the most important one is biology. Physicochemical and hydromorphological quality factors have just a support function. Ecological status is classified in a five-degree scale; high, good, moderate, poor and bad status. If the status gets moderate or worse a program of measures must be established to improve the status of the water body. The aim of this thesis is to analyze why Swedish lakes have gotten the worst eco-logical status, bad, during the second period, 2010-2015. The working material con-sists of a status summary for lakes exported from the database VISS. The results showed that 83 lakes were classified with bad ecological status and most were located in water district “Bottenhavet”. The analysis present that 46 lakes have at least one biology quality factors classified and the other 37 lakes are missing biological data. For the lakes with biological data, phytoplankton was most often the critical parameter. Usually only one of four biological quality factor was assessed. Expert judgements were used for the majority of lakes and related quality factors. For example the status for fish has been lowered to bad in many cases because the lake is regulated. The investigation also showed that an indicative model was used for 36 lakes in “Bottenhavet” water district because biological data is missing. The most common surface related environmental problems are environmental pollutants fol-lowed by changed habitat by physical impact, mainly in the inland of northern Swe-den. Acidification is mainly a problem in lakes in southwestern Sweden and eutroph-ication in the east parts. To improve the bad status 35 different types of actions are proposed, mostly directed against eutrophication, in lakes with biological data. For lakes without biological data 12 different types of actions are proposed and mostly targeted to free passage for fish. The general conclusion of this thesis is that expert judgement has a big impact for the lakes’ ecological status. To increase the harmoni-zation of the assessments they would carried out more similarly in the country. An alternative assessment shows that more than half of all the lakes would have moderate status if the expert judgement are excluded. More biological data are needed to verify the bad status of the lakes. Some of the expert judgement also indicate that a few of the assessment criteria of biological quality factors should be better at indicating hy-dromorphological impact