Allmänbefolkningens exponering för bensen, toluen och xylen : personlig exponering, individrelateradestationära mätningar och bakgrundsmätningari Göteborg

Allmänbefolkningens exponering för några cancerframkallande ämnen undersöktes i Göteborg under oktober-november 2000 hos 40 slumpvis utvalda individer under sex dygn. Både personburna och andra individrelaterade mätningar (i sovrum och utanför bostaden) utfördes. Dessutom skedde samtidigt mätningar vid två stationära mätplatser i Göteborgs centrum. För flyktiga organiska ämnen användes diffusionsprovtagare, Perkin-Elmer med adsorbent Tenax TA. Sammanlagt utfördes 60 personburna mätningar och totalt har mer än 100 prover analyserats. Denna rapport redovisar resultaten för mätningar av bensen, toluen och xylen (summan av o-, m-, pxylen och etylbensen). Resultaten från de två senare har utvärderats under 2003 med medel från Länsstyrelsen i Västra Götaland. Medianvärdet för samtliga personburna mätningar av bensen var 1,0 μg/m3 (95 % konfidensintervall 0,9-1,2 μg/m3), något högre vid de personburna mätningarna jämfört med samtidiga stationära mätningar i sovrum och utanför bostäder. Bensenexponeringen låg under den lågrisknivå för bensen (1,3 μg/m3) som Institutet för miljömedicin (IMM) angivit och lägre än tidigare undersökningar på allmänbefolkning i Göteborg och Borås. Sänkningen beror troligen på att bensenhalten i bensin reducerats fr.o.m. januari 2000 men andra faktorer som modernare bilpark och vädervariationer kan också ha inverkat. Som förväntat var bensenexponeringen högre bland rökarna jämfört med icke-rökare. För både toluen och xylener var den personburna exponeringen signifikant högre än både inomhus- och utomhushalterna. Medianvärdet för de personburna mätningarna var 12 μg/m3 (95 % konfidensintervall 9,6-17 μg/m3) för toluen och 7,1 μg/m3 (95 % konfidensintervall 5,4-9,0 μg/m3) för xylen. Exponeringen för dessa ämnen ligger under de riktvärden som angivits av IMM. För båda ämnena var utomhushalterna klart lägre (median 2,8 μg/m3 för toluen och 2,3 μg/m3 för xylen) och det fanns ingen signifikant korrelation mellan den personburna exponeringen och utomhushalterna. Stationära mätningar utomhus av toluen och xylen kan därför inte användas som underlag för en riskvärdering för människor. För samtliga ämnen sågs höga korrelationer mellan de personburna mätningarna och inomhushalterna för respektive ämne. Det fanns en hög korrelation mellan personburna mätningar av bensen och utomhushalterna av bensen, toluen och xylen. Kvoten mellan toluen och bensen var signifikant lägre för utomhusmätningarna jämfört med den personburna exponeringen och inomhusmätningarna (3,2 mot 10 respektive 11)

Kadmiumexponering och markör för njurpåverkan hos yngre och medelålders kvinnor i Västsverige 2015

I Sverige genomförs på uppdrag av Naturvårdsverket (NV) regelbundet studier av halter av miljöföroreningar i blod, urin och hår hos allmänbefolkningen. Kvinnor utgör generellt en riskgrupp vid exponering för kadmium. Syftet med denna studie var att kartlägga vilken kadmiumexponering som föreligger hos kvinnor i Västsverige, och om det finns någon skillnad i exponering jämfört med tidigare undersökningar. Ett annat syfte var att reanalysera prover från den studie som genomfördes i Göteborg 2003. Bestämning av kadmium i urin har gjorts hos 60 kvinnor 20-29 år gamla (medel 23 år) och 54 kvinnor 50-59 år gamla (medel 55 år). För den äldre gruppen har också bestämning av kadmium i blod gjorts, samt urinanalys av alfa-1-mikroglobulin (A1M) som markör för njurpåverkan. Kadmium i urin har också reanalyserats i 71 prover tagna 2003 på kvinnor 20-29 år gamla. Hos de yngre kvinnorna var medianhalten för kadmium i urin korrigerat för kreatinin (krea) 0,10 μg/g krea. Nivån är jämförbar med motsvarande undersökningar i Västra Götaland 2003 och 2008 men lägre än studerade halter hos yngre kvinnor i Stockholm 2009. Vid multipel linjär regression med logtransformerat urinkadmium korrigerat för kreatinin som beroende variabel sågs en signifikant effekt av ålder och av att vara född utomlands. Detta överens-stämmer med en tidigare studie från Göteborg av kadmium i urin hos unga kvinnor med utomnordisk bakgrund. Hos de medelålders kvinnorna var medianhalten för kadmium i urin korrigerat för kreatinin 0,27 μg/g krea. Detta är något högre än 2008, men jämförbart med halten hos medelålders kvinnor i Lund 2010 och något lägre jämfört med motsvarande grupp i Stockholm 2009. 16 % av de medelålders kvinnorna i denna studie hade en urinkadmiumhalt över 0,5 μg/g krea, där negativa effekter på skelett påvisats i gruppundersökningar. Detta är i samma storleksordning som vid undersökningen 2008. Medianhalten för blodkadmium hos de medelålders kvinnorna var 0,25 μg/l. Blodkadmium låg nästan 3 gånger högre hos de aktiva rökarna jämfört med dem som aldrig rökt (p ˂ 0,05). Kadmium i blod har inte mätts tidigare hos medelålders kvinnor i Västra Götaland men medianhalten överensstämmer relativt väl med halten hos medelålders kvinnor i Skåne 2010. Det sågs inget samband mellan U-A1M och urin- eller blodkadmium hos medelålders kvinnor i denna studie