Riskabla samtal : en analys av potentiella faror i skolans kvarts- och utvecklingssamtal

In this thesis, conversation analysis (CA) is applied to study “risk strategies” in parent-teacher-student conferences in the Swedish nine-year compulsory school. The material consists of 80 conferences collected at two different points in time: 45 from the period 1992–93 (at that time called kvartssamtal, lit. “quarter of an hour conference”) and another 35 collected in 2004 (at the present time, and since the latest curriculum from 1994, called utvecklingssamtal, lit. “development conference”). All conferences in the material concern students in the 5th grade, i.e. when students are 11–12 years old. Each year, approximately 2.6 million student conferences in total are held in the Swedish compulsory school and upper-secondary school, involving about 5.5 million participants. Yet, we have virtually no knowledge of what actually happens in these conferences, i.e. how they are conducted. Hence, this study contributes to “filling the gap” and to meeting this want, the how of the student conference as a practical achievement. The aim of the study is to analyze conversational strategies in use to handle “risk”, i.e. a moment whose outcome is uncertain and that could possibly lead to a problem. Here, strategy refers to recurrent line of action and does not necessarily comprise speaker awareness. Strategies are part (and the materialization) of everyday cultural norms, rules of social behavior and habitualized “ways of practice”. They are used “for self”, “for someone else” or “for all” and should be considered in the light of Goffman’s notion of “face-work”, i.e. what the speaker does in order to counteract possibly face-threatening acts. The study is aimed at three particular situations of considerable analytic value: (i) the opening of the conference, (ii) the initiation of talk about trouble (problem), and (iii) the closing of the conference, or more immediately, the possibility for students and parents to raise their own issues. The results show that the conference opening is a coordinated achievement and to a great extent oriented to meet the possibility of the student being nervous. The conference is an “ordinary conference” and the opening questions are “what I ask any student”. When a speaker initiates talk about possible trouble, the pace decreases and utterances very often comprise “perturbations of delivery”, i.e. filled and unfilled pauses, mitigating expressions, abandoned turn beginnings and restarts, “repairs”, etc. These and other circumstances make it possible to forecast the action as (possibly) a trouble-initiating action. At the closing of the conference, students and parents are commonly offered the opportunity to raise their own issues. However, when analyzing the different ways of offering a prolongation of the conference, the study shows that the opportunity is strongly restricted, e.g. due to the design of the question.I denna avhandling används samtalsanalys (”conversation analysis”) för att studera ”riskstrategier” i samtal mellan lärare, elever och föräldrar i grundskolan. Materialet består av 80 samtal som insamlats vid två olika tidpunkter: 45 st. inspelade 1992–93 (kvartssamtal, eller den mer formella benämningen enskilda samtal) och ytterligare 35 st. inspelade 2004 (utvecklingssamtal, den benämning som gäller sedan den senaste läroplanen). I avhandlingen används elevsamtal som ett samlingsnamn. Alla elevsamtal i materialet gäller elever i årskurs 5, dvs. när eleverna är 11–12 år gamla. Varje år genomförs ca. 2,6 miljoner elevsamtal i grundskolan och gymnasieskolan sammantaget, möten som involverar ca. 5,5 miljoner samtalsdeltagare. Även om elevsamtalen förekommer flitigt, vet vi nästan ingenting om vad som egentligen händer i dessa möten, dvs. hur de genomförs. Denna avhandling kan därför betraktas som ett bidrag till ambitionen att fylla detta tomrum något; hur samtalsdeltagarna genomför elevsamtal. Avhandlingens syfte är att studera kommunikativa strategier som tas i bruk för att hantera ”risk”, dvs. ett moment vars utgång är oviss och som potentiellt kan skapa eller leda till problem. Med strategi avses återkommande tillvägagångssätt och omfattar inte nödvändigtvis talarens medvetenhet. Strategier är en del (och materialiseringen) av vardagskulturella normer, umgängesregler och habitualiserade ”sätt att göra”. De används ”för talaren själv”, ”för någon annan” eller ”för alla” och bör betraktas i ljuset av Goffmans begrepp ”face-work”, dvs. vad talaren gör för att motverka potentiellt ansiktshotande ”incidenter”. I avhandlingen fokuseras tre specifika talsituationer av väsentligt analytiskt värde: (1) hur samtalet startas, (2) hur man initierar tal om problem och (3) hur samtalet avslutas, eller närmare, möjligheten för elever och föräldrar att lyfta egna ”övriga frågor”. Resultaten visar att elevsamtalets inledning är en koordinerad prestation som i synnerhet är orienterad mot eventualiteten att eleven är nervös. Elevsamtalet är ett ”vanligt samtal” och lärarens inledande frågor är ”vad jag brukar fråga alla andra elever”. När en talare inleder tal om ett potentiellt problem (problemmoment) går tempot ner och yttrandena omfattar ofta ”störningar och upphakningar”, dvs. pauser, pausfyllnader, förmildrande uttryck, övergivna turstarter och omstarter, ”reparationer”, etc.. Dessa egenskaper (och andra) gör det möjligt att ”förutse” handlingen som (potentiellt sett) en probleminitierande handling. Vid elevsamtalets avslutning är det vanligt att eleverna och föräldrarna erbjuds möjligheten att lyfta sina egna frågor och funderingar. En analys av lärarnas olika sätt att erbjuda möjlighet att förlänga samtalet visar emellertid att sådan möjlighet ofta är starkt begränsad, t.ex. beroende på frågeyttrandets form.Avhandlingen är publicerad med tillstånd av Arbetslivsinstitutet (http://www.arbetslivsinstitutet.se/publikationer/detaljerad.asp?ID=1632).</p

Nurse anesthetist’s experiences on health facility environments effect on the patient handover in a postoperative care unit

Bakgrund: Överrapporteringen är ett kritiskt moment i patientens vårdkedja. Vid överrapportering från operation till den postoperativa avdelningen är det därför viktigt att det sker på ett strukturerat och inarbetat sätt. Bristande kommunikation mellan vårdpersonal har visat sig vara en vanlig orsak till vårdrelaterade skador. För att kunna bedriva en säker och högkvalitativ vård krävs en god kommunikation och ett fungerande samarbete mellan vårdpersonal. Syfte:Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av hur vårdmiljön påverkar överrapporteringen på en postoperativ avdelning. Metod:Studien genomfördes med en kvalitativ ansats. Individuella intervjuer genomfördes med åtta deltagare. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Att bli avbruten och störd; Att sekretessen och patientens integritet äventyras och Att avskildhet, struktur och planering är avgörande. Anestesisjuksköterskor beskrev att dem upplevde en hög arbetsbelastning, hög ljudnivå och att den fysiska vårdmiljön påverkar överrapporteringen negativt. Dem värnade om patienternas integritet och sekretess men beskrevatt den fysiska vårdmiljön som kännetecknas av öppna ytor, samt brist på avskärmning påverkar patientens integritet och sekretess negativt. I resultatet framkom att anestesisjuksköterskor ansåg att det finns behov av förbättring av den fysiska miljön och efterfrågade ett avskärmat utrymme där överrapporteringen kan ske ostört. Konklusion: En konklusion av denna studies resultat är att utformningen av vårdmiljön på en postoperativ avdelning tillsammans med en hög ljudnivå och arbetsbelastning utgör hinder för en god och patientsäker överrapportering mellan enheterna. Anestesisjuksköterskor värnar om patientens integritet och säkerhet, men identifierar hinder för detta och ger förslag på förbättringar av vårdmiljön som skapar förutsättningar för en god och säker överrapportering. Anestesisjuksköterskor bör göras delaktiga i förbättringsarbeten kring överrapporteringar lokalt på vårdenheter

Nurse anesthetist’s experiences on health facility environments effect on the patient handover in a postoperative care unit

Bakgrund: Överrapporteringen är ett kritiskt moment i patientens vårdkedja. Vid överrapportering från operation till den postoperativa avdelningen är det därför viktigt att det sker på ett strukturerat och inarbetat sätt. Bristande kommunikation mellan vårdpersonal har visat sig vara en vanlig orsak till vårdrelaterade skador. För att kunna bedriva en säker och högkvalitativ vård krävs en god kommunikation och ett fungerande samarbete mellan vårdpersonal. Syfte:Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av hur vårdmiljön påverkar överrapporteringen på en postoperativ avdelning. Metod:Studien genomfördes med en kvalitativ ansats. Individuella intervjuer genomfördes med åtta deltagare. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Att bli avbruten och störd; Att sekretessen och patientens integritet äventyras och Att avskildhet, struktur och planering är avgörande. Anestesisjuksköterskor beskrev att dem upplevde en hög arbetsbelastning, hög ljudnivå och att den fysiska vårdmiljön påverkar överrapporteringen negativt. Dem värnade om patienternas integritet och sekretess men beskrevatt den fysiska vårdmiljön som kännetecknas av öppna ytor, samt brist på avskärmning påverkar patientens integritet och sekretess negativt. I resultatet framkom att anestesisjuksköterskor ansåg att det finns behov av förbättring av den fysiska miljön och efterfrågade ett avskärmat utrymme där överrapporteringen kan ske ostört. Konklusion: En konklusion av denna studies resultat är att utformningen av vårdmiljön på en postoperativ avdelning tillsammans med en hög ljudnivå och arbetsbelastning utgör hinder för en god och patientsäker överrapportering mellan enheterna. Anestesisjuksköterskor värnar om patientens integritet och säkerhet, men identifierar hinder för detta och ger förslag på förbättringar av vårdmiljön som skapar förutsättningar för en god och säker överrapportering. Anestesisjuksköterskor bör göras delaktiga i förbättringsarbeten kring överrapporteringar lokalt på vårdenheter