Att tyda landskapets berättelser

Det biologiska kulturarvet utgör levande avtryck av mänsklig aktivitet. Konsten att förstå vad arter och biologiska strukturer berättar bygger på att man kombinerar biologisk kunskap med kunskap om människans användning av ekosystemen. Ofta tillför det ny kunskap om både biologi och historia. Allt kulturarv bär på berättelser om människan, vårt biologiska kulturarv är inget undantag. Detta faktablad beskriver en metod för hur man kan tolka biologiskt kulturarv och läsa av det levande kulturarvets rika berättelser. Några exempel illustrerar sedan hur det konkret kan gå till

Inventering av biologiskt kulturarv

Fältmanual till biologiskt kulturarv Föreliggande skrift är framför allt en fältmanual till biologiskt kulturarv (och ett urval av andra biologiska kulturbärare), en checklista med bilder och beskrivningar. Det tar också upp några aspekter på själva metodiken för inventering, kartering och tolkning. Fältmanualen omfattar de vanligaste aspekterna av biologiskt kulturarv som man kan hitta i svenska landskap från söder till norr. Listan beskriver biologiskt kulturarv huvudsakligen från nivåerna egenskaper, individer och artförekomster enligt RAÄ:s indelning

Biological cultural heritage

This chapter will introduce a method for the use of biological cultural heritage (BCH) as an historical source. In most places where people have been active, they have left traces in nature, intentionally or unintentionally, which constitute a biological cultural heritage. Examples are occurrences of plants and animals that are favoured or actively introduced by humans, trees scarred by former leaf cutting or grazing damage, remnants of vegetation from an abandoned pasture, entire human-formed landscapes, and much more. BCH is probably the most widespread type of cultural heritage outside of urban areas. Interpretation of such traces uses ecological knowledge about how species and individual trees react in natural and culturally shaped conditions, in combination with historical knowledge about former human activities, from sources such as historical documents, oral information, archeological knowledge, aerial photos etc. The method of interpretation weaves together the different kinds of information in a stepwise procedure in order to increase the knowledge about how humans depended on and shaped ecosystems. We exemplify with case studies from Sweden and Central Europe

Historical documents and records

This chapter introduces the use of historical documents as sources in Historical Ecology research. There is a large range of purposes and contents of historical documents, and many of them hold important information about the use, qualities, agreements, and beliefs related to past ecosystems. Written words from the hands of people in the past, illustrations, and photographs are a direct link to these people's lives and conditions. Historical documents therefore play a vital role in Historical Ecology research. In this chapter we present several categories of historical documents and issues relating to their use. We provide an outline of the process of historical criticism that includes both external and internal analysis. The chapter will also describe a sampling of the kinds of historical documents that contain information relevant to Historical Ecology questions, including tax records, parish records, ethnological data, Atlases, photographs, and family records. Finally, the chapter describes several brief case studies from Sweden and France on how historical documents have contributed to historical ecological research questions

Ethnobotany

Plants are a part of our everyday life and have always been. Ethnobotany is the study of the complex relationship between humans and the plant world found in their surroundings. This discipline has a long history of academic research all over the world. Ethnobotanical research includes the use of plants in all aspects of life, e.g. specific customs, religious beliefs, food, medicine, fibres, and other cultural or economic aspects. The use of certain species of plants can give important information on the complex interaction of people and plants in the past, the present, and the future. In some cases, even the linguistic analysis of specific local plant names can be used to inform us about past land use or specific vegetation features. This chapter provides an overview of ethnobotany and how ethnobotanical work can be done, also referring to central handbooks on the subject. We explain some of the most important methods on how to study ethnobotany in historical contexts and in present communities, including different kinds of interviews. The chapter also highlights the importance and contributions of ethnobotany in undertakings based in Historical Ecology by gaining additional information on local communities in past and present

Hur bör Sverige genomföra artiklarna 8j och 10c i syfte att uppnå Aichi-mål 18 i FN:s Konvention om biologisk mångfald?

Detta är en utredning som Centrum för biologisk mångfald har gjort under 2013 på uppdrag av Naturvårdsverket i syfte att analysera vilka myndigheter som kan tänkas beröras av ett nationellt genomförade av dessa bägge artiklar i FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD). Artiklarna 8j och 10c handlar om att samhället ska ta bättre hänsyn till urfolks- och lokala samhällens kultur och naturresursanvändande och främja ett fortsatt hållbart sedvanebruk av biologisk mångfald. För att verkligen kunna uppnå de högt ställda målen med artiklarna krävs mycket långt gående förändringar i samhället och hur myndigheterna arbetar. I rapporten ges ett förslag på handlingsplan för att försöka nå målen till år 2020, vilket är det uppställda året för detta enligt CBD-beslutet. Traditionell kunskap, dvs. praktisk erfarenhetsbaserad kunskap som förts vidare från generation till generation, bedöms vara en viktig förutsättning för att uppnå ett framtida hållbart samhälle

Fältgentianans historiska ekologi i Uppsala län : historisk markanvändning på nuvarande lokaler

Fältgentianan, Gentianella campestris ssp campestris har gått tillbaka i Uppsala län de senaste decennierna, i många fall trots att hävden i form av bete fortsatt. Det kan därför misstänkas att nuvarande hävd inte alltid är lämplig för arten. I syfte att få ledtrådar till hur hävden skulle kunna modifieras utreds här den historiska hävden på samtliga kvarvarande fältgentiana-lokaler i länet. Det rör sig om cirka 56 lokaler med omkring 69 avgränsade delpopulationer. Typen av ”förindustriell” hävd har tolkats med hjälp av historiska markanvändningskartor, vilka finns från cirka 1650 till 1920-talet. För 1900-talets hävd har använts ekonomiska kartan från 1940- eller 1950-talet samt flygbilder från 1960- och 1970- tal.Av delpopulationerna förekommer 30 på skogsbilväg, i ledningsgata eller liknande, sex i ohävdad f.d. betesmark och resten (32 st) i hävdad naturbetesmark eller (en population) slåttermark.Naturbetesmarken hävdas idag som hage, vanligen med bete under större delen av sommaren. Detta skiljer sig väsentligt från den förindustriella hävden, där endast fem populationer förekom i hage, medan 41 populationer hade sen hävd. Den sena hävden var antingen slåtter och efterbete i ängsgärden eller sent bete efter skörd i åkergärden. Den sistnämnda hävdformen kunde ha mer eller mindre uttalad vartannatårsrytm i tvåsäde. Även många av dagens skogsbilväg-lokaler har en historia av ängs- eller åkergärde. Under 1900-talet övergick både åker- och ängsgärdenas hävd till bete i växelbruk där ängsslåttern ersattes av vallodling. Hävdrytmen i åkerbackarna blev då bete efter vallskörd under 3-5 år, följt av 3-5 år utan bete under sädesåren. Sjutton populationer, och möjligen ytterligare tio, hade förmodligen denna hävd under 1900-talet, medan tretton populationer troligen övergick till hage, i flera fall dock tämligen stora hagar av skogsbeteskaraktär. Arton populationer, som idag förekommer idag i skogsbilväg, har en historia av utmarksbete (skogsbete), men på minst hälften av lokalerna har körvägar förekommit under lång tid.Den historiska hävden indikerar att sen hävd bör återinföras i så stor utsträckning som möjligt. Det gäller definitivt alla populationer med tidigblommande plantor (28 st), vilka troligen är anpassade till att hinna sätta frö innan slåttern. Även senblommande fältgentiana tycks i stor utsträckning härstamma från senbetade marker, framför allt åkerbackar med betessläpp tidigast i mitten av augusti. Där kan antas att avbetningen varit så gradvis att de flesta gentianor undkommit bete innan frömognad. Om populationerna ska hävdas i hagar med bete hela sommaren behöver betet vara tämligen svagt så att plantorna har rimlig chans att inte bli avbetade. Det åstadkoms framför allt i stora fållor

Skötselplanering i skogsbetesmarker : vägledning

För endast ett sekel sedan täckte skogsbetesmarker och andra naturbeten mycket stora arealer och utgjorde en grundförutsättning för landets försörjning och livsmedelsproduktion. Formade av århundraden av bete och lokalt mångbruk fanns en bred palett av skogsbetesmarker. Idag är det svårt att föreställa sig hur ett visst skogsbete kan ha sett ut och nyttjats, men det är ändå det vi behöver veta så mycket som möjligt om, för att förstå vad som har gett upphov till de natur- och kulturmiljövärden som fnns kvar idag. Det fnns mycket få skogsbetesmarker som varit i kontinuerligt bruk ända till idag. De som fnns kan inte självklart användas som målbild för andra skogsbeten, där kontinuiteten är bruten och skogen vuxit igen. Den här vägledningen ger ett arbetssätt för att komma fram till hur restaurering och skötsel bör utformas för att på bästa sätt bevara och stärka lokala natur- och kulturmiljövärden. Eftersom skogsbeten är kulturpräglade naturtyper, bygger vägledningen på att man kombinerar tre slags kunskap: om markanvändningshistoria, om ekologiska efekter av denna markanvändning, och om vilka spår som fnns kvar av dessa ekologiska efekter idag. Man behöver med andra ord förstå skogens nuvarande tillstånd genom att göra en tillbakablick, i syfte att planera för framtida förvaltning. Ett begrepp som knyter samman historia, kulturpåverkan och ekologi är biologiskt kulturarv. Det beskriver natur som formats av människan, till exempel naturtyper, vegetation, artförekomster och kulturformade träd och buskar. I skogsbetesmarker är biologiskt kulturarv tillsammans med andra spår efter tidigare markanvändning en viktig informationskälla som kan ge vägledning till hur vi bör förvalta marker idag. Historisk-ekologisk information om skogsbeten behandlas utförligt i en kunskapssammanställning om skogsbete, vilken tagits fram parallellt med vägled ningen och de används med fördel tillsammans.1 Kunskapssammanställningen diskuterar bland annat hur olika processer och förhållanden (människoskapade och naturliga) har format livsmiljöer för biologisk mångfald och biologiskt kulturarv. Vägledningen är en hjälp att praktiskt tillämpa detta kunskapsunderlag, genom att beskriva hur man kan undersöka, analysera och resonera kring ett skogsbetesobjekt för att anpassa skötsel och restaurering till de lokala förhållandena. Skogsbetesmarker är biologiskt rika naturtyper som formats av människan genom en mängd aktiviteter. Många skogsbetesmarker har dessutom en lång förhistoria av mänsklig närvaro, vilken kan ha lämnat spår. Det är därför lämpligt att förvaltningen av en skogsbetesmark utformas av natur- och kulturmiljövård i samverkan. När vi i vägledningen diskuterar biologiskt kulturarv, kulturlämningar och källmaterial, är det oftast med syfte att tolka dessa för att kunna utforma skötsel. Vissa spår kan också ha ett egenvärde, till exempel kulturlämningar eller hotade arter. I vägledningen används för enkelhets skull termen spår även om företeelser som inom kulturmiljövården betecknas som kulturlämning

Ängar och slåtter

Denna kunskapssammanställning har tagits fram inom satsningen ”Skötsel av kulturpräglad natur” som finansieras av Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet och görs i samarbete med Centrum för biologisk mångfald. Satsningen syftar till bättre bevarande av biologisk mångfald och kulturmiljövärden i landskapet, genom lokalt anpassad skötsel som bygger på kunskap om sambanden mellan naturtypernas ekologi och deras historia. Kunskapssammanställningen behandlar öppna ängar i Sverige. Den tar inte upp skötseln av sydliga lövängar eller slåtter i fjällbjörkskog, och inte heller skötseln av träd och buskar i ängarna. Sammanställningen bygger på en kombination av publicerad historisk och ekologisk litteratur och vissa nedslag i historiska källmaterial och fältbesök. Den är ett kunskapsunderlag som ger vägledning till vad man behöver tänka på när man sätter upp målbilder för ängar och utformar skötsel. I referenslistan finns länkar till vissa publikationer, främst offentliga dokument och författarnas egna publikationer. Dessa är fria att ladda ner och använda. Författarna vill tacka arrangörer och deltagare på 2017 års slåtterkurser för diskussioner och kunskap om ängsskötsel. Vi vill också tacka Urban Ekstam för hans pionjärinsatser för ängar i natur- och kulturmiljövård, och för att han frikostigt ställt sin särtryckssamling till vårt förfogande. Slutsatser och tolkningar är författarnas egna

Skötselplanering i skogsbetesmarker : vägledning

För endast ett sekel sedan täckte skogsbetesmarker och andra naturbeten mycket stora arealer och utgjorde en grundförutsättning för landets försörjning och livsmedelsproduktion. Formade av århundraden av bete och lokalt mångbruk fanns en bred palett av skogsbetesmarker. Idag är det svårt att föreställa sig hur ett visst skogsbete kan ha sett ut och nyttjats, men det är ändå det vi behöver veta så mycket som möjligt om, för att förstå vad som har gett upphov till de natur- och kulturmiljövärden som fnns kvar idag. Det fnns mycket få skogsbetesmarker som varit i kontinuerligt bruk ända till idag. De som fnns kan inte självklart användas som målbild för andra skogsbeten, där kontinuiteten är bruten och skogen vuxit igen. Den här vägledningen ger ett arbetssätt för att komma fram till hur restaurering och skötsel bör utformas för att på bästa sätt bevara och stärka lokala natur- och kulturmiljövärden. Eftersom skogsbeten är kulturpräglade naturtyper, bygger vägledningen på att man kombinerar tre slags kunskap: om markanvändningshistoria, om ekologiska efekter av denna markanvändning, och om vilka spår som fnns kvar av dessa ekologiska efekter idag. Man behöver med andra ord förstå skogens nuvarande tillstånd genom att göra en tillbakablick, i syfte att planera för framtida förvaltning. Ett begrepp som knyter samman historia, kulturpåverkan och ekologi är biologiskt kulturarv. Det beskriver natur som formats av människan, till exempel naturtyper, vegetation, artförekomster och kulturformade träd och buskar. I skogsbetesmarker är biologiskt kulturarv tillsammans med andra spår efter tidigare markanvändning en viktig informationskälla som kan ge vägledning till hur vi bör förvalta marker idag. Historisk-ekologisk information om skogsbeten behandlas utförligt i en kunskapssammanställning om skogsbete, vilken tagits fram parallellt med vägled ningen och de används med fördel tillsammans.1 Kunskapssammanställningen diskuterar bland annat hur olika processer och förhållanden (människoskapade och naturliga) har format livsmiljöer för biologisk mångfald och biologiskt kulturarv. Vägledningen är en hjälp att praktiskt tillämpa detta kunskapsunderlag, genom att beskriva hur man kan undersöka, analysera och resonera kring ett skogsbetesobjekt för att anpassa skötsel och restaurering till de lokala förhållandena. Skogsbetesmarker är biologiskt rika naturtyper som formats av människan genom en mängd aktiviteter. Många skogsbetesmarker har dessutom en lång förhistoria av mänsklig närvaro, vilken kan ha lämnat spår. Det är därför lämpligt att förvaltningen av en skogsbetesmark utformas av natur- och kulturmiljövård i samverkan. När vi i vägledningen diskuterar biologiskt kulturarv, kulturlämningar och källmaterial, är det oftast med syfte att tolka dessa för att kunna utforma skötsel. Vissa spår kan också ha ett egenvärde, till exempel kulturlämningar eller hotade arter. I vägledningen används för enkelhets skull termen spår även om företeelser som inom kulturmiljövården betecknas som kulturlämning