Typfigurer i folkligt berättande om krig

I min forskning om finlandssvenska veteraners, lottors och sjuksköterskors personliga berättande om krig har jag funnit underlag för ett figurtänkande. Min avhandling baserar sig på ett material som består av djupintervjuer med tio män och tio kvinnor som varit aktiva under vinterkriget och fortsättningskriget. Jag vill här lyfta fram en av dessa figurkonstruktioner, som jag har valt att kalla för typfigur och visa hur intervjupersonerna med hjälp av dessa gav uttryck för en ideologi som man kunde kalla kristen-fosterländsk

Nyckelpigan som nyckelsymbol. En kultursemiotisk analys av Svenska folkpartiets partisymbol

This article is a cultural semiotic analysis of the symbol of the Swedish People’s Party in Finland, the ladybug. The authors dwell upon why the ladybug seems to have so positive connotations and what makes it useable as a symbol of a political party. This symbol is studied as a part of a system of signs, from a cultural semiotic viewpoint, in order to show how meaning is made, and how the party – as well as everything else Swedish in Finland – is represented. Using semiotics, the authors make visible the cultural associations of the ladybug – patterns which they believe are largely unconscious. The numerous positive connotations of the ladybug from folk beliefs hint at a code connecting these pre-modern beliefs to a plethora of contemporary areas of usage. The results of the analysis are viewed in the light of Sherry Ortner’s term ‘key symbols’, and utilised to deepen the discussion about implications that the use of the ladybug has for Swedish in Finland. The authors believe that the ways in which the sign ‘ladybug’ is being used affects the ways that Swedish in Finland is represented, lived and perceived.Artikkelissa tarkastellaan ympäristöhistoriallisesta näkökulmasta eurooppalaisia, pääasiassa ranskalaisia kuvauksia karibialaisista papukaijoista 1600- ja 1700-luvuilla. Tutkimalla papukaijan varhaismodernin ajan luonto- ja kulttuurihistoriaa artikkeli esittää, että ero kategorioiden villi ja kesy välillä oli tärkeä distinktio suhteessa papukaijojen arvoon ja käyttötapaan kulutushyödykkeenä. Tutkimus tarjoaa myös mahdollisuuden selvittää, voiko papukaijan itsensä ääntä kuulla analysoiduissa kuvauksissa. Papukaijan sijoittumisesta kulttuurin ja luonnon rajalle johtuu, että jako näihin kahteen kategoriaan on ongelmallinen. Yhtäältä papukaija edusti villiä trooppista luontoa siirtomaissa, toisaalta se oli viihdyttävä lemmikki, joka sopeutui ihmisen toivomuksiin ja vaatimuksiin matkimalla hänen puhettaan. Papukaijojen ”luonnollinen villeys” nimettiin useissa tapauksissa ei-toivotuksi ominaisuudeksi. Kun papukaijoja kesytettiin, ne yritettiin saada unohtamaan oma villeytensä erottamalla ne lajitovereistaan ja viemällä ne pois elinalueiltaan sekä maantieteellisesti että symbolisesti. Näin papukaijojen ajateltiin ”sosialisoituvan” ihmisten maailmaan. Kuilu ihmisten ja eläinten välillä on merkittävästi kapeampi kuvauksissa papukaijoista lemmikkeinä kuin kuvauksissa villeistä papukaijoista. Papukaijan ominaisuudet, jotka tekivät siitä houkuttelevan – sen hyvänmakuinen liha, sen huomiota herättävä kauneus ja sen kyky puhua ihmisten kieltä – olivat voitokas yhdistelmä kulutusmarkkinoilla. Sitävastoin papukaijat itse näyttäytyvät häviäjinä eurooppalaisten Karibian kolonisaatioon liittyvissä tapahtumissa sekä sen seurauksena tapahtuneessa mannerten välisessä lajien vaihdossa ja ekologisessa imperialismissa.I artikeln gör vi en kultursemiotisk analys av Svenska folkpartiets i Finland (SFP) logotyp nyckelpigan. Sommaren 2012 fick partiet en ny logo där nyckelpigan återigen intar en central position efter att den under några år inte varit lika framträdande. Vi frågar oss varför nyckelpigan verkar uppfattas som positiv och vad det är som gör att den kan fungera som symbol för ett politiskt parti. Med hjälp av ett kultursemiotiskt grepp studerar vi tecknet nyckelpiga som en del av ett teckensystem i syfte att synliggöra hur betydelse skapas och hur partiet, och därmed – i vid bemärkelse – det svenska i Finland representeras. Med hjälp av ett semiotiskt närmelsesätt synliggör vi nyckelpigans kulturella associationer, mönster som vi tror är mer eller mindre omedvetna och som därmed också påverkar oss. Vi tror att sättet som tecknet nyckelpiga används på har följder för hur svenskt i Finland framställs, levs och uppfattas. Nyckelpigans många positiva konnotationer från folktron ger vid handen att det finns en kod som ger en förbindelse mellan dessa folkliga föreställningar från bondesamhället och de många användningsområden nyckelpigan har i dag. Vi diskuterar analysresultaten med hjälp av Sherry Ortners begrepp nyckelsymbol inför en fördjupning av analysen om eventuella följder av användningen av nyckelpigan som symbol för det svenska i Finland. Nyckelpigan har kommit att bli kulturellt viktig i en finlandssvensk kontext i dag, dels genom dess förekomst i folkliga föreställningar som ett gott – till och med heligt – djur, dels, och i synnerhet, genom SFP:s användning av nyckelpigan som partisymbol. På grund av den starka kopplingen mellan partiet SFP och de svenskspråkiga i Finland har nyckelpigan även kommit att konnotera det svenska i Finland. Nyckelpigan blir en extremt komprimerad bild, en metafor för den version av Svenskfinland som SFP verkar vilja värna

"Bara en fot och en känga": Vargdödade barn i Finland i folktradition och mediematerial

‘A foot and a boot’. Narratives about children killed by wolves in Finnish folk tradition and media material   Sofie Strandén-Backa   Keywords: wolf attacks in Finland 1880–1881, children, living tradition, mass and social media   The article focuses on narratives about children and wolves, and the material consists of different texts that deal with children who have been killed by wolves in Finland in earlier times. The particular events in question are a series of well-known and documented wolf attacks on children in the Turku region during 1880 and 1881. Older newspaper articles, as well as contemporary texts, are analysed. One aim of the study is to investigate what is set in motion when the relationship between wolves and children is discussed and which underlying patterns emerge as part of that discussion. Another aim is to allow for narrative elements to create a base for discourse about the dangerous wolf. The analysis covers peoples’ comments on websites where the discourse is both defended and challenged and where negotiations about the prerogatives of the animal are made visible. Ever-returning narratives about the dangerous wolf are part of a legend process, where one goal is to convince the audience of the truth of the stories. One way of doing so, throughout the years, has been to present what could be called ‘the bloody list’, a list that consists of the name and age of the dead children, the circumstances under which they were killed and what was left of their bodies. In the stories, there was no way to protect the children, and there is nothing the parents could have done once the wolf got hold of their child. The message in these stories from the 1880s is that there is no rescue from the wolf. This message is passed down to parents and further to the children of today, creating a child-eating beast of (every) wolf. Another goal is to keep the stories alive for future generations, since the events are viewed as so important that they are not to be forgotten. The stories have a somewhat emblematic character, since they reflect an original myth about the genesis of modern Finland, freed from untamed nature and the chaos of wolves

Det svenska köket som rum för drömmar, ideal och vardagsliv

Recencion av Köket. Rum för drömmar, ideal och vardagsliv under det långa 1900-talet, 2018. Red. Ulrika Torell, Jenny Lee & Roger Qvarsell. Nordiska museet, Stockholm

Längtan efter förståelse, oro för missförstånd: Intervjuaren som den nödvändiga andra

Inga abstrakt i detta numme

Människonära vardagshistoria

Recension av Att mötas kring varor. Plats och praktiker i handelsmöten i Finland 1850–1950. Red. Johanna Wassholm & Ann-Catrin Östman (2021). Svenska litteratursällskapet, Helsingfors och Appell förlag, Stockholm. 309 s