Microbiota of Exposed Root Surfaces After Fluoride, Chlorhexidine, and Periodontal Maintenance Therapy: A 3â Year Evaluation

Peer Reviewedhttps://deepblue.lib.umich.edu/bitstream/2027.42/142203/1/jper1580.pd

Making a Better Magnetic Map

A new version of the World Digital Magnetic Anomaly Map, released last summer, gives greater insight into the structure and history of Earth's crust and upper mantle.Published1A. Geomagnetismo e PaleomagnetismoN/A or not JC

First Observation of Transport of Solar Wind Protons Scattered From Magnetic Anomalies Into the Near Lunar Wake: Observations by SARA/Chandrayaan-1

We report the first observational evidence for the transport of the solar wind protons scattered from the lunar magnetic anomaly (LMA) into the near wake region from SWIM/Sub‐keV Atom Reflecting Analyzer (SARA) aboard Chandrayaan‐1. These protons with high angular spread are observed in the near wake region for specific orientations of interplanetary magnetic field. The typical energy range is 600–1,000 eV, which is either smaller or comparable to that of solar wind. Using our backtracing model, the source region of these protons is found to be the large LMA at South Pole‐Aitken basin on the dayside, suggesting that these are solar wind protons forward scattered from LMA at the South Pole‐Aitken. The flux of these protons is ~5 × 10⁻⁴ of the solar wind proton flux, which is comparable to the proton population in near wake due to other known processes. Such protons can significantly affect the electromagnetic environment in near wake region

Osäkerheter i riskbedömning och beslutsprocess

Grundreglerna för en kvantitativ riskbedömning av förorenad mark i Sverige innebär att toxikologiskt baserade referensvärden för en given recipient först räknas om till motsvarande koncentration förorening i jord och eventuellt modifieras med hänsyn till bakgrundskoncentration, akuttoxicitet, säkerhetsfaktor m.m. Detta resulterar i ett riktvärde som sedan jämförs med den observerade föroreningshalten i den aktuella jorden. Det finns flera källor till osäkerhet i bedömningen om risken för påverkan på en recipient är signifikant eller inte. I denna studie har osäkerhetsproblematiken angripits utifrån tre utgångspunkter: 1. Osäkerheter i förhållandet mellan föroreningsgraden (källan) och uppställt riskkriterium (riktvärde) och dess effekter på efterföljande beslut.Denna typ av osäkerheter anses vara mest betydelsefulla i situationer där förorening förväntas vara heterogent fördelad utan tendens till att bilda sammanhängande och avgränsningsbara hotspots. 2. Osäkerheter i rumslig utbredning av förorening. Rumslig osäkerhet är mest signifikant vid avgränsning av hotspots och vid kvantifiering av förorenade volymer med halt över uppställt riskkriterium. 3. Osäkerheter i ekotoxikologisk exponeringsmodell med avseende på recipientens vandringsmönster i förhållande till rumslig fördelning av förorening. Studien belyser att valet av metod för att karakterisera föroreningssituationen i relation till uppställt riskkriterium styrs av den konceptuella uppfattningen av ämnets rumsliga fördelning och är beroende av strukturen i insamlad data (observationer). Kvantifiering av osäkerheten i förhållandet mellan föroreningsgraden och riskkriteriet har demonstrerats genom att använda hypotesprövning och konfidensintervall under olika antaganden om datastrukturen. Resultaten betonar vikten av att tillämpa statistiska metoder och illustrerar hur valet av felaktig utvärderingsmetodik påverkar kvaliteten i riskbedömningen och beslutsunderlaget. Osäkerheten i mängdskattningar av jord med halter som överskrider acceptabel risknivå visar sig vara beroende av vald interpolationsteknik i relativt låg grad för det fall som analyserats i den här studien. Dock förväntas osäkerheten öka signifikant, när ett mer restriktivt riskkriterium (dvs. lägre riktvärde) används. Utöver osäkerheter i mängdskattningen kan osäkerheterna i den exakta positionen av den förorenade volymen vara väsentliga. Demonstrationsexemplet visar att ett riskbaserat underlag till saneringsåtgärder kan variera beroende av antaganden i interpolationsprocessen. Osäkerheter i ekotoxikologisk exponeringsmodell, med avseende på recipientens vandringsmönster i förhållande till rumslig fördelning av förorening, demonstreras med studier på gaffelantilop (Antilocapra americana). Resultaten, som bygger på numeriska simuleringar, visar att bristande kunskap i hur recipienten förflyttar sig kan resultera i mycket stor osäkerhet vid bestämning av exponeringsdosen. Det presenterade konceptet är mest lämplig för ”mobila” individer som rör sig på stora områden. I rapporten presenteras statistiska begrepp och metoder. En del får mindre utrymme i texten och läsaren hänvisas i stället till lämplig statistisk litteratur. Det skall dock betonas att syftet med studien och rapporten är att lyfta fram frågeställningar kring osäkerheter vid riskbedömning och demonstrera möjliga konsekvenser av felaktigt tillvägagångssätt snarare än att presentera handfasta råd och rekommendationer. Slutsatserna från projektet kan förhoppningsvis bidra till fortsatt arbete med att etablera nya angreppssätt i vägledningar för säkrare riskbedömninga

Osäkerheter i riskbedömning och beslutsprocess

Grundreglerna för en kvantitativ riskbedömning av förorenad mark i Sverige innebär att toxikologiskt baserade referensvärden för en given recipient först räknas om till motsvarande koncentration förorening i jord och eventuellt modifieras med hänsyn till bakgrundskoncentration, akuttoxicitet, säkerhetsfaktor m.m. Detta resulterar i ett riktvärde som sedan jämförs med den observerade föroreningshalten i den aktuella jorden. Det finns flera källor till osäkerhet i bedömningen om risken för påverkan på en recipient är signifikant eller inte. I denna studie har osäkerhetsproblematiken angripits utifrån tre utgångspunkter: 1. Osäkerheter i förhållandet mellan föroreningsgraden (källan) och uppställt riskkriterium (riktvärde) och dess effekter på efterföljande beslut.Denna typ av osäkerheter anses vara mest betydelsefulla i situationer där förorening förväntas vara heterogent fördelad utan tendens till att bilda sammanhängande och avgränsningsbara hotspots. 2. Osäkerheter i rumslig utbredning av förorening. Rumslig osäkerhet är mest signifikant vid avgränsning av hotspots och vid kvantifiering av förorenade volymer med halt över uppställt riskkriterium. 3. Osäkerheter i ekotoxikologisk exponeringsmodell med avseende på recipientens vandringsmönster i förhållande till rumslig fördelning av förorening. Studien belyser att valet av metod för att karakterisera föroreningssituationen i relation till uppställt riskkriterium styrs av den konceptuella uppfattningen av ämnets rumsliga fördelning och är beroende av strukturen i insamlad data (observationer). Kvantifiering av osäkerheten i förhållandet mellan föroreningsgraden och riskkriteriet har demonstrerats genom att använda hypotesprövning och konfidensintervall under olika antaganden om datastrukturen. Resultaten betonar vikten av att tillämpa statistiska metoder och illustrerar hur valet av felaktig utvärderingsmetodik påverkar kvaliteten i riskbedömningen och beslutsunderlaget. Osäkerheten i mängdskattningar av jord med halter som överskrider acceptabel risknivå visar sig vara beroende av vald interpolationsteknik i relativt låg grad för det fall som analyserats i den här studien. Dock förväntas osäkerheten öka signifikant, när ett mer restriktivt riskkriterium (dvs. lägre riktvärde) används. Utöver osäkerheter i mängdskattningen kan osäkerheterna i den exakta positionen av den förorenade volymen vara väsentliga. Demonstrationsexemplet visar att ett riskbaserat underlag till saneringsåtgärder kan variera beroende av antaganden i interpolationsprocessen. Osäkerheter i ekotoxikologisk exponeringsmodell, med avseende på recipientens vandringsmönster i förhållande till rumslig fördelning av förorening, demonstreras med studier på gaffelantilop (Antilocapra americana). Resultaten, som bygger på numeriska simuleringar, visar att bristande kunskap i hur recipienten förflyttar sig kan resultera i mycket stor osäkerhet vid bestämning av exponeringsdosen. Det presenterade konceptet är mest lämplig för ”mobila” individer som rör sig på stora områden. I rapporten presenteras statistiska begrepp och metoder. En del får mindre utrymme i texten och läsaren hänvisas i stället till lämplig statistisk litteratur. Det skall dock betonas att syftet med studien och rapporten är att lyfta fram frågeställningar kring osäkerheter vid riskbedömning och demonstrera möjliga konsekvenser av felaktigt tillvägagångssätt snarare än att presentera handfasta råd och rekommendationer. Slutsatserna från projektet kan förhoppningsvis bidra till fortsatt arbete med att etablera nya angreppssätt i vägledningar för säkrare riskbedömninga

Magnetism at Depth: A View from an Ancient Continental Subduction and Collision Zone

Recent sophisticated global data compilations and magnetic surveys have been used to investigate the nature of magnetization in the lower crust and upper mantle. Two approaches to constraining magnetizations are developed, providing minimum (0.01 SI) and maximum (0.04 SI) susceptibility estimates, given some assumed thickness (15+ km here). These values are higher than are found in many continental rocks. Are there rocks deeper in the crust or upper mantle that are more magnetic than expected, or are the model assumptions incomplete? What is the magnetic behavior of deep‐crustal and upper mantle rocks, when slightly cooler than the Curie or Néel temperatures of their magnetic minerals, after being exhumed from locations of high‐grade metamorphism at greater depth? Different sets of equilibrium metamorphic minerals can be considered that would form under different conditions. Results on 1,501 samples from the Western Gneiss Region (WGR) Norway, mainly from mafic and ultramafic bodies subducted to depths of 60–200 km and temperatures of 750 up to 950°C at the very highest pressures, show that rocks did not fully equilibrate to the dominant metamorphic‐facies conditions. There is a large variation in petrophysical properties, oxide minerals, and mineral assemblages in WGR samples, though they cannot explain the broad high‐amplitude (deep‐seated) anomalies measured in this region. The presence of magnetite, and exsolved titanohematite and hemoilmenite in samples, shows those magnetic phases are preserved even at eclogite‐facies conditions, in part because complete eclogite‐facies equilibrium was rarely achieved