Changing Attitudes Toward Property Ownership and Mortgage Finance

Idag lever vi lite grann på var sitt håll i Sverige. Var generation för sig. Platserna där barn, vuxna och pensionärer umgås är få. Förebilder och närstående är begränsat av kärnfamilj och karriär. Barnen får husera i baracker omgärdade av stängsel, medan föräldrarna arbetar heltid på annat håll.   I det här projektet kombineras en förskolas program med danslokaler, restaurang och ett publikt torg.   Danslokaler därför att det har med pedagogik, tradition, självkänsla och identitet att göra och utgör tillsammans med musik några av de viktigare pedagogiska verktygen på förskolan. Restaurang för att höja standarden på barnens mat och locka andra generationer till förskolan. Publikt torg för att skapa en mötesplats generationerna emellan omgärdade av barnens värld istället för tvärtom, vilket oftast är fallet.   Ambitionen med det här projektet har varit att genom olika arkitektoniska grepp höja statusen på barnens rum, barnens plats i staden, och med det, förstärka deras kontakt med omvärlden. Att eftersträva en arkitektur som hjälper barn/människor att bli nyfikna, kontaktsökande och trygga, snarare än isolerade, misstänksamma och ensamma.Today the different generations in Sweden live their lives very much apart. Places where children, grown-ups and elderly get to know each other are few. The children’s’ role models and kin are restricted by that of their parents pursue of career and their aim to live their lives as a nuclear family. The young ones are left to depriving environments constituted of makeshift preschools. Often built out of building barracks, enclosed by fences or in other cases crammed in to the dark of the ground floor of the more congested parts of Stockholm. Not somewhere you choose to spend your time in. If you get to choose. This project combines the programme of a preschool with that of dance studios, a restaurant and a public square. The focus is on how to achieve an environment where the generations can meet, without risking the children’s security. On how to create spaces that subjects the adults to that of the conditions of the children. Where the extra programmes fit because they could encourage this, or at least bridge the gap between some of those generations by their acts of conduct. The aim has been:  to use architecture in order to heighten the status of the preschool. To engage more role models for the children. To strive towards curiosity, forwardness and security instead of the direction the society is heading towards today, where fear, isolation and suspicion inhibit our children’s ability to grow